Blogga som psykolog?

 
•          •          •
 
Det har varit lite tystare här den senaste tiden. Jag har bestämt mig för att det ska få vara okej. Det får gå upp och ner. Hellre det och att inläggen som kommer är genuina, än att jag tvingar ur mig något som inte vill ut. 
 
Därför är det inte första gången det blir så. I en fullspäckad vardag kan det lätt bli svårt att hitta tid. Och man skulle kunna tänka att så är fallet även nu. Att jag har så fullt upp med praktik och är alldeles överväldigad av alla intryck att bloggen inte riktigt prioriteras. Och det är visserligen sant. Men samtidigt inte hela sanningen. 
 
Praktiken har nämligen inneburit lite av en bloggkris. För det går inte att undgå: det är inte helt oproblematiskt att blogga som psykolog - speciellt inte på det ärliga och känslofyllda sätt som jag gör och vill göra. Det är visserligen inte nu jag insett det. Jag har tänkt på det mycket och också blivit ifrågasatt ett flertal gånger. Men det är nu det kommit ikapp mig. Ju närmre själva psykologyrket jag kommer desto mer blir de problematiska aspekterna påtagliga. 
 
Jag ska dock inte gå in på allt problematiskt i det här inlägget, för just nu är jag snarare i processen att reda i vad jag själv anser är problematiskt och inte, hur jag vill vara som psykolog och hur jag kan hitta en väg som funkar så bra som möjligt. För jag vägrar att tro att allt jag brinner för skapar en olöslig ekvation.  Jag vill tro att allt går att få ihop, men kanske kräver lite jobb, kompromisser och till viss del förändring. 
 
Foto: Tim Wright 
 
Det jag tycker är svårt att reda i är vad jag tänker faktiskt kan bli problematiskt "på riktigt" och vad som bara är problematiskt enligt en för mig föråldrad syn på hur psykologer bör vara. Förr och till viss del fortfarande fanns/finns det nämligen en tanke om att psykologer måste vara helt och hållet neutrala och som personer inte bör sända ut några som helst signaler som kan väcka något i patienten. Detta kan dras så långt som till kläder, då vissa menar att man bör ha så intetsägande kläder som möjligt så att patienten inte störs av det, och så att patientent kan projicera vad som helst på en.  
 
Numera menar dock många (inklusive jag själv) att det för det första inte är möjligt att skala bort så mycket av en själv som psykolog. Hur man än är och hur mycket man än försöker undvika att genom sin person väcka något i patienten, kommer man alltid både genom hur man ser ut och hur man är signalera en himla massa. Och för det andra så är det kanske inte ens att föredra att vara så neutral som möjligt. Även ett möte mellan en psykolog och en patient är ju ett möte mellan två människor och även om det är speciella villkor för mötet och det enbart ska handla om patienten, så tror jag på att det underlättar att vara personlig (men inte privat) för att kunna skapa en allians. Hade det inte varit en viktig komponent hade vi lika gärna kunnat ersätta psykologer med robotar (vilket jag nog tror att få tycker är en bra idé).
 
Dessutom har vi ju den "lilla" detaljen att samhället förändrats och förändras i en rasande takt. I och med internet och speciellt sociala medier, är information om oss alla tillgänglig för vem som helst. Hur mycket och hur lätt tillgänglig informationen är varierar ju förstås, men ingen är längre helt anonym.
 
Så för att knyta ihop lite så kan man alltså kontatera att allt handlar om var jag behöver dra gränser. Både på internet och resten av livet. Det lättaste hade varit att lägga ner och låsa bloggen och alla mina andra forum, och sluta prata om allt jag brinner för att prata om. Men ingen chans att jag kommer göra det! Jag tänker fortsätta vara  ärlig och öppen, särskilt om jobbiga och viktiga saker, och jag ska ta reda på hur jag kan vara det i så hög grad som möjligt och på bästa möjliga sätt utan att det påverkar mitt arbete som psykolog - och därmed mina patienter - i för hög grad. Jag tror att det går och jag tror även att det finns en annan sida av det; att det inte enbart för med sig svårigheter för psykologyrket, utan även en hel del fördelar.

Det var blixtar och dunder

•          •          •
 
För exakt en vecka sedan dog jag lite inombords. Men på det där sättet som bara stärker en. Sådär som det bara kan bli när något på riktigt griper tag i något inom en. När något rör vid något skört. När något är fint på ett sätt som inte känns världsligt. 
 
Med andra ord: jag var på en Thomas Stenström-konsert. 
 
 
Tanken var egentligen att jag och en vän skulle gå på en konsert med honom på Stora Teatern här i Göteborg redan i december, men på grund av anledningar (som har att göra med att det kan vara ganska så mycket svårare att tänka klart när man är kär) så blev inga biljetter bokade. Men så här i efterhand är jag tacksam för det. För annars hade inte förra helgen innehållit ett dygn i Vara med min vän. Och vi hade med största sannolikhet inte fått sitta sisådär två meter ifrån Thomas Stenström.  

Du håller

•          •          •


Kära du. Kasta dig ut. 

För det finns inget i allt det där du inte tål.

Du har bevisat att du håller. 

För så mycket mer än alla tror.

För så mycket mer än du tror.



För mitt i allt det sköra finns så mycket styrka. 

Du är skörstark. Starkskör. Lev i det. 

För det är det sköra som gör dig stark. Det starka som gör dig skör.

Och inget i världen kan ta ifrån dig det du bär.



Så kära du. Kasta dig ut.

För allt du bär ger.

Och det du ger får du tillbaka.

Hos andra.

Hos dig.

I allt




Första praktikveckan i Uddevalla

•          •          •
 
 
 
 
Jag kan härmed meddela att Uddevalla minsann är en fin plats. Det ligger lite för långt från Göteborg för min smak, men utöver det har jag inget att klaga på. 
 
Men det är lite märkligt att tillbringa så mycket tid i en stad man inte känner. Att ha sin vardag där, men ändå känna sig så mycket som en besökare. Men det är väl rimligt när det inte finns något annat som binder en till en plats. Inget annat sammanhang. Inga andra människor. Och när man varje dag dessutom åker hem till Göteborg för att sova. 
 
Men vem vet, kanske kommer det kännas annorlunda om tretton veckor.
 



RSS 2.0