Känslan av att leva

•          •          •
 
Det känns inte som det brukar. Att leva. Ytan är i stort sig lik. Men i mig är det annat.
Känner mig vilse. Känner inte igen mig. Går runt i saknad. Efter känslan. Av att leva.
 

 

Det är märkligt hur det kan kännas så olika att leva. Att varje tid i livet är en unik kombination av allt som händer inom och runt en, så att ingen tid känns den andre lik.

 

Det brukar bli att jag kopplar det till musik. Bästa sättet att landa i känslan av hur det är att leva just precis nu är att hitta en artist eller göra en spellista som spelar i takt med livet. Det brukar ske nästan automatiskt. Helt plötsligt upptäcker jag att jag hamnat i en genre jag inte visste att jag kunde tycka om och lyssnar på samma låtar om och om igen. 

 

När känslan av att leva sedan förändras byts musiken ut. Oftast helt. Och det räcker inte med att den huvudsakliga känslan kommer tillbaka för att musiken ska få återkomma; om jag lyssnar på en viss artist när jag är i hjärtesorg kan jag oftast inte återkomma till den nästa gång hjärtat går sönder. För den har blivit så kopplad till tiden. Till känslan i stort av att leva just då. Och i en ny tid behövs ny musik för att spegla hur livet känns. 

 

Men på senare tid har det varit svårt. Tidigare i vintras var det för att känslan av att leva kändes obefintlig. Känslovraket Cecilia gick runt och var orimligt neutral och det var som att inget i livet på riktigt gav en känsla av att leva. Men nu är det annat. Nu finns det absolut en känsla av att leva, men jag har svårt att greppa den, landa i den och förstå den. 

 

Jag tror att det har att göra med att allt är så annat nu. För även om jag gillar förändring, så är det svårt med allt som inte är som det har brukat vara den senaste tiden. Känslan av att leva är liksom inte bara unik, den är också väldigt olik hur det har känts de senaste åren eller så. Och jag tror att det gör mig lite sorgsen. Det är så många små (och vissa större) saker i vardagen jag saknar.

 

Att känna så är förstås okej. Det är fint att också sakna saker om inte saknaden blir alldeles för stor, men jag försöker ändå komma tilllbaka till hur det känns att leva just nu. Jag trevar mig fram i musikdjungeln i hopp om att hitta något som känns rätt och låter mig vara i det jag är oavsett vad det innebär. Och även om det just nu gör att jag känner mig lite vilsen har jag en känsla av att det kommer bli bra. Jag tror jag någon gång i framtiden kommer kunna se tillbaka på tiden jag är i och konstatera att den minsann var speciellt unik.

 


Juridik och praktikpanik

•          •          •
 
 
Livet är så himla mycket skola just nu. Det är väl rimligt när en redan för kort juridikkurs på grund av "fel" blivit en vecka kortare. Det är rimligt att det blir mycket skola, när vi på mindre än två veckor ska hinna lära oss så många lagar och annat viktigt som vi bara kan. 
 
Samtidigt försöker jag ställa om dygnet till praktik-tid. Detta innebär att jag i en veckas tid har ställt klockan på 5:30 (och samtidigt fasar inför att jag nästa vecka kommer behöva ställa klockan ännu tidigare). Och det går väl ändå ganska så bra. Jag kommer upp och eftersom jag är så trött så kommer jag också i säng i relativt god tid. Det är åtminstone något. 
  
 
 

 

Ja, för på måndag ska jag alltså ut på praktik. Hur galet är inte det?! Det känns lite skrämmande, men mest för att jag inte har någon aning om någonting. I princip det enda jag vet om de kommande fjorton veckorna är att jag på måndag börjar klockan 8:00 i Uddevalla. Kanske är det bra för mig att testa på att leva i den ovissheten. Att öva på att känna mig trygg i livet trots min påtagliga (tillfälliga) brist på kontroll över det.

 

 

Så ja, livet är himla mycket skola just nu, och jag gissar att det kommer fortsätta så ett tag.

 

 


Tre halva psykologer

•         •          •
 
 
 
Här fortsätter vi fira. För när man har klarat av ett halvt psykologprogram är man helt klart värd
en kväll med rispappersrullar, halloncheesecake och skratt.
Heja oss!
 

Hälften klart, hälften kvar

 
•          •          •
 
 
Det är ingen lögn när jag säger att jag är alldeles överväldigad av att nu vara 50% psykolog. Det är jag. Men bara av glädje. Inte av orimligheten i det hela. 
 
För faktum är att det känns så himla rimligt. Det känns så rimligt att jag faktiskt kommit halvvägs nu (och minst lika rimligt att jag har lika mycket kvar). Känslan av att sakta men säkert transformeras till en psykolog har börjat infinna sig. Jag känner mig helt enkelt så mycket som en psykolog som jag är. Det vill säga en halv. Till skillnad från förr när känslan av att vara det minsta lilla psykolog kändes så otroligt främmande. 
 
 
 
 
Alla terminer hittils har varit väldigt olika. Jag har tyckt väldigt mycket om alla, men den här har varit speciell. Den här terminen har gett mig så mycket mer på ett mer personligt plan snarare än bara faktamässigt. Mitt självförtroende kring min framtida psykologroll har stärkts. Jag börjar på riktigt känna att jag nog kommer bli en bra psykolog. Jag älskar också hur det  får mig att ta till mig kunskap på ett nytt sätt. När jag läser kurslitteratur tänker jag mer i termer av "hur kan jag använda mig av det här i praktiken?" och "hur kan det här göra mig till en bättre psykolog?". Och det känns så himla givande. 
 
I och med allt detta börjar jag också känna mig något mer beredd på praktiken. Fortfarande lite lagom rädd. Men med en grundtro att jag är lagom förberedd för att ta mig an den utmaningen. Om sjutton dagar smäller det! 
 

Mina förhoppningar inför 2018

•          •          •

 

Måste säga att jag och tvåtusenarton hittills har hållit sams, men åh vad jag hoppas på mer.

Ja, faktum är att jag har ovanligt många förhoppningar inför det här året. 

 

Inför 2018 hoppas jag på att:

 

Få en flickvän. Det här fortsätter vara den första förhoppningen som dyker upp när jag tänker på framtiden. Jag behöver nog inte säga mer än så just nu.

 

Sluta ”pilla” på fingrarna. Efter ca 5 år av att fullkomligt förstöra inte bara mina nagelband utan stor del av fingertopparna, har jag fått nog. Måste nog bestämma mig på riktigt. Och kanske använda mig av lite ny-införskaffade KBT-kunskaper. 

 

Ha en bra praktik. 14 veckor på en BUP-mottagning i Uddevalla låter inte bara fantastiskt, utan också så otroligt läskigt. Men åh va jag hoppas att det kommer bli bra både på ett utbildningsmässigt och personligt plan.

 

Ha ett sommarjobb/Ha ett jobb som har med min utbildning att göra. Drömmen vore att det här hade kunnat få vara samma sak. Vill hitta ett sommarjobb som på något vis kan kopplas till min utbildning (t.ex. psykologassisten). 

 

Resa. Efter tågluffen i somras kände jag mig ganska (tillfälligt) ”mätt” på resande, men längtan dök upp betydligt snabbare än jag trott. Så detta året vill jag iväg. Vart som helst.

 

Vandra. På tal om att längta iväg kom jag härom dagen på mig själv med att också längta ut i naturen. Så tänk om jag på något vis ska ta och bege mig ut och vandra? 

 

Låta skrivandet vara en naturlig del av vardagen. Just nu är det det. Skrivandet bara händer, utan att jag tänker på det. Hoppas så att det ska fortsätta så. Vore visserligen lite kul att ”göra något” av skrivandet också. Kanske börja på något mer konkret ”projekt”. Men bara kanske. Vill inte sätta för stor press på skrivandet just nu.

 

Foto: Saz B 

 

Börja engagera mig inom någon barnrättslig organisation. Okej, jag vet ärligt talat inte hur jag ska hinna, men kanske till hösten. Har haft kontakt med en på BRIS så har en tanke om ta ett litet steg in i deras arbete. Men kommer missa vårens infomöte pga praktiken, så vi får se hur det blir med det.  

 

Fortsätta bli mer öppen för andra. Med ”öppen” menar jag inte här att vara ärlig och öppen med vem jag är (eftersom det är något jag alltid strävar efter att vara i så hög grad som möjligt), utan bli mer öppen för att ta in ännu fler människor i mitt liv och generellt sett se människor mer. Har nämligen upplevt att jag blivit ännu bättre på det den senaste tiden och älskar allt det för med sig. Så i den andan vill jag fortsätta.

 

Bli bekvämare i min kropp. Har kommit långt på den här punkten. Har gått från ett stort missnöje till att ändå känna mig helt okej med min kropp. Men kommer på mig själv med att känna mig ”utanför” min kropp alldeles för mycket. Vi är liksom inte ett kroppen och jag. Så vill jobba för att vi ska bli det i högre grad. 

 

Springa Göteborgsvarvet (och att det ska vara en härlig upplevelse). Denna punkt inkluderar egentligen allt som har både med träning och vardagsmotion att göra. För vill inte bara klara av att ta mig runt varvet, utan vill också leva på ett sätt som gör att det blir en härlig upplevelse. Vill hålla igång löpningen. Cykla mer. Och i stort hålla mig i rörelse. 

 

Bli bättre på att ta hand om mig. Vill sova bättre. Äta bättre. Vila i lagom dos. Vill bli bättre på att känna efter vad jag faktiskt behöver för att må bra. 

 

Överraska andra mer. Pga det är bland det bästa jag vet.

 

Våga mer. Har vågat så himla mycket i år och hoppas att jag ska våga ännu mer under tvåtusenarton. För på riktigt, livet är alldeles för kort för att inte våga det man vill våga. 


You're saying it's hopeless, that I should hope less

 
 •          •          •
 
 
But I will still be here, stargazing. I'll still look up, look up, look up for love
Stars don't disappear, they keep blazing. Even when the night is over
That's how I find the light
 
 
 
 
 



RSS 2.0