Och helt plötsligt var jag bara hemma

•          •          •
 
Anpassning. Människans trumfkort. Min brist. För på något vis lyckas det alltid börja skava. Det spelar ingen roll att jag tycker om mitt hem och till stor del tycker att det är skönt att befinna mig på en plats jag känner utan och innan. Att vänja sig vid att vara hemma är ändå så otroligt svårt. 
 
Jag inser förstås att detta inte är något jag är ensam om. Snarare tvärt om. Tror det är ganska vanligt. Att inte veta hur man ska kunna hantera att bara vara hemma.  
 
Men till viss del är det väl antagligen ett tecken på något bra. Ett tecken på att jag har haft en bra resa. Och ett tecken på att det varit fantastiskt att leva tillsammans med fyra fina människor. 
 
 
Och oavsett kommer det ju sluta skava. Med tiden vänjer man ju sig. Även om jag visserligen antagligen inte kommer hinna det innan nästa äventyr. Om en vecka åker jag nämligen till Almedalen - vilket ju också är ett ganska bra sätt att lösa problemet.
 
 
P.S. Jag kan också passa på att berätta att jag hunnit fundera en del. Dvs över allt med bloggen. Och faktum är att jag kommit fram till saker, vilket känns väldigt skönt. Men låt oss ta det i ett annat inlägg under helgen! 
 

#psykbryt

✳          ✳          ✳
 
Jag är i en väldigt existentiell period just nu. Funderar kring meningen med livet och sådant där. Inte på ett destruktivt sätt som när jag mår dåligt. Jag har inte känt att livet känts meningslöst. Jag har bara inte riktigt vetat vad som känns meningsfullt på riktigt. Meningsfullt i det stora och det lilla. Meningsfullt generellt och för mig personligen. Så jag har funderat kring det en hel del.
 
Just nu ska jag dock inte gå in på hur mina tankar har gått, eller vilka beslut de lett fram till, utan jag vill bara dela med mig av något jag hittade medan jag funderade. För när man gör det, eller åtminstone när jag gör det, kan det hända att man googlar runt - vilket i sin tur kan göra att man helt plöstligt sitter och läser om Bris fokusområde för 2017, vilket råkar vara psykisk ohälsa. 
 
I samband med Bris arbete med psykisk ohälsa hos barn och unga har de bland annat ett upprop som de kallar för #psykbryt.
Just detta är ett upprop för:
 
          •  Lika vård i alla landsting
          •  Större anslag till forskning om psykisk ohälsa
          •  Att varje självmord av ett barn ska utredas
 
Detta är väldigt viktiga aspekter för att kunna stoppa den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga - därför tycker jag att ni   v e r k l i g e n   borde skriva på, vilket ni kan göra HÄR. Namnlistan kommer sedan att lämnas till ansvariga ministrar i regeringen. 
 
 
Dessutom finns förstås ännu mer att läsa på psykbryt.se och på Bris vanliga hemsida, bris.se. T.ex. finns Bris årliga rapport, som i år har en del som fokuserar extra på just psykisk ohälsa. Och vill man bidra lite mer direkt kan man swisha valfri summa till 90 150 41. Men oavsett → GLÖM INTE ATT SKRIVA PÅ UPPROPET!

Blivande mentor

Så här i september när mer än hälften av tvåtusensexton har passerat, men det ändå är väldigt många dagar kvar tills man kan börja säga att det är slutet av året, så inser jag att jag verkligen bockar av punkter på min lista för året. Det är nästan så jag önskar att jag hade kunnat skriva den där årssammanfattningen nu, för åh så mycket som har hänt. Men eftersom jag inte kan det riktigt än, kommer här istället lite information som har koppling till några av punkterna:
 
J a g    s k a    b l i    m e n t o r  !
 
Japp, så ligger det till. En av mina förhoppningar inför året var ju att engagera mig i något - möjligtvis något form av volontärarbete - och därför har jag valt att bli mentor för den ideella organisationen Mentor Sverige.
 
Att vara mentor för Mentor Sverige innebär kort sagt att man blir en vuxen kompis för någon mellan 13 och 17 år. Varför? Jo, för att många tonåringar helt enkelt behöver/vill ha fler vuxna i sitt liv - och anledningarna till det kan vara lika många som antalet tonåringar som söker till mentorsprogrammet. I ett större perspektiv är detta ett sätt att jobba förebyggande för att minska t.ex. ungdomars droganvändning och psykiska ohälsa. 
 
 
Som mentor har jag genomgått en väldigt grundlig intervju och därefter en kort utbildning, och nu har jag även matchats med en tonåring. Man slumpas alltså inte ihop, utan även tonåringen intervjuas för att kunna skapa så kompatibla mentorspar som möjligt. Mentorsparet träffas sedan två gånger i månaden, under ett års tid, och kan verkligen hitta på allt möjligt.
 
För mig är alltså nästa steg att allt ska dra igång på riktigt och faktum är att det gör det redan imorgon. Imorgon är det nämligen programstart, vilket innebär att jag för första gången ska träffa den jag matchats med och dennes föräldrar. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas och tror att det här året kommer vara givande både för den jag ska vara mentor till och för mig. 
 
 
Vill du veta mer om Mentor Sverige kan du kika in på deras hemsida. Kanske kan du också tänka dig att bli mentor eller kanske är du mellan 13 och 17 och känner att även du skulle vilja ha en till vuxen i ditt liv - i så fall tycker jag helt klart att du ska söka till programmet!
 
 

Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Sommarsår

Jovisst. Det är härligt med somrar. Men de blir lätt lite för mycket. Eller snarare för lite. För lite rutiner. 

 

Jag tänker inte skylla på sommaren. Det är inte sommarens fel att jag mår dåligt ibland. Allt går i skov. Året runt. Men på sommaren blir det annorlunda. Visserligen finns inte stressen där, men samtidigt finns för mycket tid. För mycket tid att känna.

 

 

Visst gillar jag att känna. Men jag känner mycket som det är. Och när jag är i en svacka har jag extra litet behov av överdrivet med tid att just känna. Behöver balans. Inte förtränga känslorna, men inte heller känna dem extra mycket. 

 

När jag är i en svacka behöver jag vardagen. Jag behöver fasta mattider. Schemalagda lektioner. Jag behöver en riktning. Jag behöver lära mig saker. Jag behöver människorna. Vännerna. Jag behöver mindre ensamtid. Men inte för mycket socialt. Behöver kunna säga att jag behöver en kram och också få en sådan. Inom en timme eller så.

 

Så just nu saknar jag den. Vardagen. Men inte bara för att jag behöver den, utan också för att jag tycker om den. Jag tycker så himla mycket om den.


Tack till dig

Tack du fina människa som stoppade mig för att säga att jag har ett fint leende och önska mig en fin dag. 

 

Foto: Fritz Bielmeier 
 

Du kunde inte veta det, men en fin dag var verkligen inte något jag hade. Det hade varit en dag då jag struntat i att äta fast jag var hungrig. Det hade varit en dag då jag ifrågasatt mitt motstånd till att ta antidepressiva.  Det hade varit en dag då jag inte hade lett. Inte på riktigt i alla fall. 

 

Inte ens leendet jag gav dig när vi möttes var äkta. Jag log för att det är vad jag brukar göra när de sociala koderna är otydliga. När det känns som att man nog inte ”ska” säga hej eftersom man promenerar runt i en storstad, men när det ändå är så pass få på gatan att man inte bara vill ignorera den man möter. Då försöker jag få ögonkontakt och sen ler jag.

 

Men leendet jag gav dig sen, efter att du sagt de där orden, det var så äkta det bara går. Du lyste upp min dag. På riktigt.


Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Känslostorm och ångestklump

Så här några dagar efter jag kommit hem från skrivarkursen, inser jag hur påfrestande den var. Eller egentligen inte kursen som sådan, utan snarare tiden jag var där. Mycket berodde nog på att jag åkte dit med ett känsloläge som var väldigt tveksamt. Det var inget som hänt och jag hade inget som jag kunde peka ut som "problemet", men jag kände mig skör. Som om jag var på väg in i en svacka.  
 
På grund av det blev redan stora känslor större i mig. Att skriva kändes, texterna och minnena de grävde upp kändes, att dela med mig av mina texter kändes, att höra andras tankar om mina texter kändes, att höra andras historier kändes, att vara där kändes. 
 
Men samtidigt hade jag inte tid att känna. Det var så intensivt - vi bara skrev och skrev, och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra. Det var fantastiskt! Men otroligt krävande för en som jag, som (trots att jag älskar det) blir så otroligt utröttad av sociala sammanhang. 
 
 
Allt detta var dock inte något som "överskuggade" mina dagar på folkhögskolan. Verkligen inte! Det snarare bidrog till att jag kunde gå in i skrivandet ordentligt och till att jag fick insikter som jag kanske inte fått annars.
 
Mina dagar där var fantastiska. Det var när jag åkte hem som jag kände att allt tagit på krafterna. 
 
Det började på tåget med att jag tänkte kring luften. Jag räknade ner minuterna tills jag skulle få gå ut i friska luften där det fanns syre. Räknade ner tills jag skulle kunna andas. Och sen kom trycket över bröstet. 
 
Det var längesedan jag hade sådan ångest. Åtminstone mer än en månad sedan och det är för mig en lång tid. Men det slog mig att jag inte kände mig förvånad. Det var som om hela denna månadens känslor samlats i en stor klump som nu gjorde så att varje inandning värkte. Det var logiskt på något sätt och därför inte så jobbigt som det skulle kunnat vara.
 
Det jag behövde var att vara själv, lyssna på hög musik, sjunga, promenera långt, äta ordentligt, duscha länge och varmt och gråta tills tårarna tog slut.
 
Så det gjorde jag. 

Sista psykologbesöket

Jag har varit frustrerad. Ja. Vilken skillnad skulle egentligen tio psykologbesök kunna göra? Jag var rädd. Rädd för att falla tillbaka in i en massa mörkt. Vilken skillnad skulle då tio psykologbesök kunna göra?
 
Svar: stor skillnad.
 
Jag är så tacksam över den psykolog jag nu gått hos. Hon har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket och gett mig en mängd verktyg för att kunna hantera det som är jobbigt, samt jobba mer med mig själv. Det, i kombination med att livet har varit väldigt händelserikt och gått i en giviande riktning, har gjort så att jag utvecklats så otroligt mycket under den här tiden. 
 
Jag hade helt klart velat ha fler besök, men tio räcker i nuläget. Det känns härligt att kunna säga att jag inte är i extremt stort behov av det. Jag kan vila i vetskapen om att jag i höst kommer få börja gå i egenterapi i och med skolan, men även att psykologen jag gått hos nu bara är ett sms bort ifall något skulle krisa. Tror ju inte att något borde krisa så enormt mycket, men det är skönt att veta att någon finns där om det mot all förmodan skulle hända. 
 
 
Jag har helt klart många sår som fortfarande inte är riktigt läkta. Det kommer antagligen ta lång tid. Psykologen var tydlig med det från början. Men det känns härligt att de ändå läker, sakta men säkert. 

Det var ingen lögn, men inte helt sant heller

 ▼   ▼   ▼ 

 

Det har funnits dagar då jag har utnyttjat det. Mina känsliga ögon. Torra. Röda. Svidande. 

 

Jag säger inte att det inte var sant. Ibland var det just tårar som orsakat det. Men allt som oftast var det inte så det låg till. För det där var en tid då för många tårar redan hade trillat ner för mina kinder. Så många att de tagit slut. Inte smärtan. Men tårarna. 

 

Men när ett fåtal personer valde att inte blunda för mina blodsprängda ögon, var det inte som att jag ställde mig upp och förklarade: ”Nej men du förstår mina ögon bara blir såhär ibland, det är bara så det är. Jag behöver inte ha gråtit. Nej, när jag har gjort det brukar det faktiskt inte ens synas”. Jag struntade i att säga det eftersom det inte lät trovärdigt, men mest för att det var sant att jag var ledsen. 

 

Så ja, ibland utnyttjade jag mina känsliga ögon. Det var som om det var mitt enda sätt att förmedla till min omvärld att jag inte mådde bra. Det var inte helt optimalt förstås. Och egentligen inte något jag gjorde särskilt planerat, eller ens medvetet. Men ibland fungerade det.

 

.        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .        .        .       .        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .       .        .        .        .        .


Rödbetshype

Vissa människor har stort inflytande på en...
 
Exempelvis kan vissa människor få en att använda rödbetor till all möjlig sorts mat. Rödbetor i ugn, rödbetssoppa, rödbetshummus, rödbetsvårullar, rödbetscrepes och nu senast: rödbetspaj! Det är imponerande att få någon som mig - som inte gillade rödbetor - att helt plötsligt använda det i så otroligt mycket och ständigt experimentera fram nya smakkombinationer för denna fina röda beta. Jag är tacksam för det och nu hoppas jag på att med detta recept även smitta er med röbetshypen. 
 
(Till er som känner mig väldigt väl vill jag dock tydliggöra att detta inte innebär att min rödbetssalladsfobi botats. Det är något helt annat. Men är glad över att jag släppt mina fördomar och insett att alla rödbetor inte behöver vara hemska bara för att några får för sig att bli rödbetssallad)
 
 
 
Till pajdegen: 3 dl vetemjöl | 0,75 dl olja | 0,5 dl vatten | en nypa salt
 
Till fyllningen: 400g rödbetor | 1 gul lök | 200g fast tofu | 1 grönsaksbuljongstärning | 1 tsk timjan | 2,5 dl havregrädde | svartpeppar | salt
 
Så här gör du:  Börja med att blanda ihop vetemjölet och saltet till pajdegen. Tillsätt sedan oljan och vattnet och nyp ihop till en smidig deg. Kavla ut den och lägg i en pajform på ca 25 cm i diameter (eller tryck ut den direkt i formen) och förgrädda det sedan i mitten av ugnen, i 200°C, ca 10 min. 
 
Medan pajskalet är i ugnen, kan du fördriva tiden med att skala och grovriva rödbetorna (tips: har du matberedare med "rivfunktion" använd den. 400 g låter kanske lite, men det känns som otroligt mycket när du står där med rivjärnet). Hacka sedan löken och smula tofun. Fräs löken och tofun i lite olja och krydda med buljong, timjan, salt och svartpeppar. Låt steka en stund och tillsätt sedan röbetorna och grädden. Smaka av och tillsätt mer salt/svartpeppar/timjan efter tycke. Häll sedan fyllningen i det färdiggräddade pajskalet och kör in allt i ugnen igen och grädda 15-20 minuter.
 
Ta ut din finfina paj, låt den vilja åtminstone några minuter och njut sedan av den tillsammans med exempelvis en god sallad och en klick havre-fraiche. 
 
 
Vill du ha mer vegopaj-inspiration kan du kika på det här inlägget som blogg.se-redaktionen har satt ihop. Där hittar du utöver detta recept fyra andra på vegetariska pajer

Rödbetscarpaccio

Här kommer ytterligare ett recept från mitt veganska julbord. Verkligen en höjdare för alla som tycker om rödbetor! 
 
 
3 rödbetor | 2 msk balsamvinäger | 2 msk olivolja | ett halvt paket saffran | 1 näve hackade macadamianötter | 2 nypor flingsalt
 
Koka rödbetorna mjuka och låt dem sedan kallna. Gnid bort skalet och skiva dem sedan så tunnt du bara kan, exempelvis med mandolin eller "skivfunktionen" på ett rivjärn. Lägg dem sedan omlott på en tallrik. Blanda därefter ihop vinäger, saffran och olja, och pensla sedan blandningen över rödbetorna. Strö till sist över macadamianötterna och flingsaltet.

Vad hade de gjort om jag inte läst till psykolog?

Jag undrar vad de hade gjort om jag själv inte läst till psykolog. Hur hade de sett på allt då? Hur hade de sett på mig?
 
"Egentligen är sakerna du behöver jobba med saker som kräver lång tid, men vi får ha i åtanke att du ska gå i terapi i och med psykolog-utbildningen också. Därför tänker vi att det får räcka med tio besök." Jaha, tänkte jag när jag hörde detta och visste samtidigt inte alls vad jag kände. 
 
Ja jag ska gå i terapi i och med utbildningen och det kommer bli sååå bra. Ja. Men där är jag inte nu. Just nu står jag här och är visserligen bra på att klara mig själv - det går - men skulle verkligen uppskatta lite hjälp på traven. För en gångs skull. 
 
 
Men samtidigt är jag tacksam. Det gick så fort att få kontakt med vården och de insåg att jag faktiskt behöver hjälp just nu och därför får jag i alla fall  prata med en psykolog vid tio tillfällen. Det är i alla fall något. Det är bättre än att bara antecknas på en väntelista (vilket är verkligheten för alldeles för många - inklusive mig själv förut).
 
Så ja, jag utnyttjar mina tio tillfällen till fullo (för ja, jag har redan hunnit bocka av några av dem) och jag känner redan nu att det gör skillnad. Det är i alla fall något. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad de hade gjort om jag inte läst till psykolog.

Psykologbesöket

Det var så bra att få träffa en psykolog. Men det kändes konstigt. Det kändes konstigt eftersom jag antagligen (på ett halvt undermedvetet plan) tänkt att jag lämnat allt det där. Alla besök på BUP, ätstörningskliniken, skolsköterskor, kuratorer - allt som hade med behandling att göra - var något jag lämnat bakom mig. Jag stod stark nu. Jag klarar mig själv. 
 
Men bara för att man brutit benet (och har lärt sig hur man åtminstone gör sitt bästa för att undvika att det händer igen) så betyder det inte att man aldrig kan bryta armen. Man kan gå sönder igen. Kanske på ett annat sätt eller kanske på ett näst intill identiskt vis. Oavsett finns hjälp att få och den bör man ta!
 
 
Jag väntar på samtal nu. Psykologen ska ringa och säga vad som ska ske härnäst. På ungdomsmottagningen gör de nämligen som så att de träffar nya patienter först för ett bedömningssamtal, för att sedan avgöra om de hamnat rätt eller om de borde få komma någon annanstans. Så vi får se hur det blir. Hur som helst känner jag mig lugn i det och litar på att psykologen vet vad som är bäst för mig just nu. 

Du orkar inte hur länge som helst

En gång var det en psykolog, som när han höll ett föredrag om stresshantering, höll upp ett glas med vatten. Publiken förväntade sig förmodligen den klassiska frågan: "Är glaset halvfullt, eller halvtomt?", men det var inte vad psykologen frågade denna gången. Istället frågade han: "Hur tungt är det här glaset?" Han fick många svar på sin fråga, mellan ungefär 20g och 500g, men det var inte vad han var ute efter.
 
"Den exakta vikten spelar ingen roll"-fortsatte han. "Allt beror på hur länge jag håller det. Om jag håller det i en minut så är det inga problem. Om jag håller det i en timme så lär jag förmodligen få ont i armen. Och om jag klarar av att hålla det i ett dygn, ja då lär ni få ringa ambulansen. Vikten är fortfarande den samma, men ju längre jag håller det desto tyngre blir det att bära."
 
 
 
När det gäller stress är det på samma sätt. Man orkar inte bära saker och ting hur länge som helst, utan förr eller senare blir bördan så tung att man inte orkar vandra vidare. Precis som med vattenglaset, så behöver man ställa ner det ibland. Man behöver en stunds vila innan man med ny kraft orkar bära det igen.
 
Så försök tänka på det. Vilka bördor du än bär på, vad som än tynger ner dig, försök om möjligt att släppa dem för en stund. Vila, för att sen när du blivit stärkt kunna bära det som måste bäras.
 
Livet är kort, så glöm inte bort att leva.
 
 
Det här är en återanvänd text från min gamla blogg. Orginalet hittar du här.
 

Ångestmoln

Till en början är den alldeles odefinierbar. Smygande kommer den och innan den riktigt verkar så förväxlar  jag den med så mycket annat. Hunger? Magont? Trötthet? Rastlöshet? Jag kan helt enkelt inte avgöra vad det är min kropp vill säga mig.

 

 

Tills jag förstår. Tills den växer och jag känner igen känslan tydligare än någonting annat. En klump. En ångestklump. Som så tydligt finns där trots att den är så abstrakt. Kroppen är i ”fight or flight - läge” och adrenalinet pumpar inom en. Och anledningen verkar obefintlig. 

 

Det har varit en sådan dag idag. Dagen har varit bra i övrigt och i övrigt har jag mått bra, men lite mer ångest än vanligt har också hälsat på. Det är jobbigt när det blir så, men jag är bättre på att hantera det nu.


Mot jakten på mig själv

Det borde kommit inlägg efter inlägg. Bloggen borde blivit bombarderad av allt som händer runt omkring mig för tillfället. Jag borde ha skrivit om hur fascinerande det var att dissekera ett hjärta, jag borde skrivit om när jag fick min namnbricka, jag borde skrivit om när jag fick ta ur ett stygn och jag borde skrivit om hur märkligt det kan tyckas vara att vi under vissa lektioner står cirka tio personer halvnakna i ett rum och ritar och klämmer på varandra. 
 
Jag borde vara helt upprymd av livet som läkarstudent som bara börjat, men sanningen är att det är jag inte alls. För förutom det faktum att jag tvekar på huruvida detta är rätt för mig, så döljs mycket av den stress jag har inombords. Visst är allt som händer spännande, men allt är inte riktigt som det ska.
 
Flera gånger under sommaren har jag skrivit om det här. Om hur stressen bara tar sig rätten att påverka mer och mer av mitt liv. Det är länge, men ändå ganska så långsamt, som detta eskalerat och som detta varit ett problem för mig, men det var inte förrän i somras som det började bli allvarligt. Och nu, nu har det gått ett steg längre.
 
Det är komplicerat. För jag är verkligen lycklig. Jag älskar min nya hemstad och mycket är så enormt bra, men stressen bara förstör och gör så att jag rent ut sagt mår riktigt dåligt i både kropp och sinne; huvudvärken jag fick i början av augusti är fortfarande inte borta och hur mycket jag än sover så är jag alltid trött. Utöver det går mina tankar i överljudshastighet och trasslar ihop sig till stora knutar som känns omöjliga att trassla loss. 
 
 
Föreställ er hur det går att läsa till läkare då. Inte särskilt jättebra måste jag erkänna. Tack vare mitt enorma självdisciplin så vet jag att om jag bara bestämmer mig så kan jag lägga ner det som krävs i tid och energi för att klara det, men frågan är till vilket pris jag borde göra det och hur mycket längre min kropp klarar av det. Med de frågorna i sinnet kan jag helt enkelt inte längre bestämma mig för att fortsätta köra på. Här och nu är det inte vad som är rätt för mig. Men med det sagt kan jag ändå inte säga att läkarprogrammet aldrig kommer vara rätt för mig.
 
Men jag har alltså bestämt mig för att jag bara ska läsa klart kursen "Cirkulation och Respiration" som jag läser nu och sedan ska jag ta en paus. Jag ska ta mig tiden till att bara komma ikapp, ta mig tiden till att finna mig själv mitt i allt, för allt det här tanketrasslet jag talat om, det kräver det för att redas ut. Nu ska jag se till att för första gången på cirka en evighet ta hand om mig själv helt fullständigt och se till att jag ger mig själv möjligheten att må bra. För det är först med det i ryggen som jag kan leva som jag vill leva.
 
Och jag vill uppmana dig att göra det också. Alltså inte nödvändigtvis helt byta riktning i vad du för tillfället gör (om det inte är vad som krävs), utan gör det du behöver för att du ska må bra, vad det nu än må vara för just dig. Och om du är lite som mig, och verkligen önskar att få göra så mycket det bara går för andra, men därmed lätt glömmer bort dig själv, ta dig en tankeställare och försök att vara lika mån om dig själv som du är mot andra. Gör det främst för din egen skull, men också för att det faktiskt är först då som du också kan hjälpa andra helt fullt ut. 

Man måste ta det lugnt ibland, annars sjunker man

När tvåtusentretton blev tvåtusenfjorton fick jag mig en tankeställare. Början på det år som jag alltid kallat "mitt år" var äntligen där. Nu var det dags för det år då allt skulle förändras. 
 
Jag sa att jag inte hade några nyårslöften, men jag hade mål. Där och då sa jag också till mig själv att allt jag vill göra ska jag göra med desamma och inte skjuta upp, för det finns inget bättre tillfälle för något än stunden som det är just för tillfället. För det är ju så lätt hänt att saker man vill göra skjuts upp och man fastnar i drömmen om att göra det, om att ta tag i det, men ändå blir det inget av det. 
 
Och med det i många fall ohälsosamma fast ändå ganska så gynnsamma självdisciplin som jag ändå har, så blev det som jag intalade mig själv. Jag tog tag i saker. Och det som jag redan hade börjat ta tag i, tog jag tag i ännu mer. Och det ledde ju till något bra. Nej, det ledde till oerhört mycket bra. Och samtidigt hände en massa andra ting.
 
Bland annat så tävlade jag i flera skolsammanhang och fick därför åka till Stockholm två gånger, jag satsade ännu mer på skolan, jag gick på bal, tog studenten, blev myndig, började övningsköra och tog körkortet, jag sökte jobb för Läkare utan Gränser - vilket jag fick och som har varit min huvudsakliga sysselsättning sen studenten, jag kom in på Läkarlinjen, jag var i Stockholm/Uppsala och jag fick boende i Uppsala. 
 
Självklart är jag ofantligt glad för allt det här. Jag är så nöjd över mig själv och så tacksam för att jag får vara med om allt det här. MEN. Det finns ett litet problem..
 
 
Problemet är att jag glömt bort mig själv på vägen. Bakom allt det här underbara så har det varit enormt mycket prestationsångest och enormt mycket stress som tyngt på. Missförstå mig inte, jag är oerhört glad över att allt har blivit som det blivit, men allt var inte direkt toppen i mina tankebanor innan allt detta, så denna stress har tagit ganska hårt på mig. 
 
Men stress och sånt är ju så diffust och så svårt att verkligen förstå sig på när det "bara" är ens psyke som är påverkat. Jag är proffs på att tänka att det inte är så farligt, proffs på att tänka att jag klarar så mycket mer, att jag borde göra så mycket mer. 
 
Men nu har också min kropp sagt ifrån. Jag har fått magkatarr och i förra veckan hade jag så ont så att jag inte kunde borsta tänderna ordentligt på kvällen, för jag klarade helt enkelt inte av att stå upp så länge som det krävdes. Jag har också bland annat varit helt energilös och haft en bultande huvudvärk mest hela tiden. Och nu, nu har jag insett att min kropp minsann har fått nog.
 
Så jag har varit hemma i cirka en vecka och försökt samla mig själv. Har fått några tabletter mot magen som verkar hjälpa och försökt öva på att göra ingenting. Det är faktiskt svårt. Men jag har insett vikten av att ta det lugnt ibland. Vi alla behöver det. Och även om det mesta som händer i livet är roligt så behöver vi en paus. För även om våra kroppar tycks vara superhjältemaskiner (det tycker jag verkligen att de är!), så behöver även de ladda batterierna ibland.

Är det fel att tro att det här är fel?

Nu, såhär när folk börjar räkna ner dagarna till påsklov, samt sommarlov och student, känner jag för att dela med mig av något. Det är en (för tidningar för lång, men för skolan helt lagom lång) krönika som jag skrivit som skoluppgift och enda kravet var att få med något om upplysningstiden - därav jämförelsen längre ner. Det var visserligen ett år sedan jag skrev den, men egentligen är den mer aktuell nu än någonsin...

 

Nu brinner det i knutarna. Högen med böcker som ska läsas, texter som ska skrivas och uppgifter som ska räknas, bara växer och växer och klumpen i magen blir bara större och större. Jag är dock en av dem som tar sig i kragen och sätter sig med uppgift efter uppgift och gör dem, men oavsett hur mycket jag får gjort så bara ökar och ökar stressen. Det verkar som om varenda lärare lägger ännu en sten på bördan och varje delmoment på att-göra listan som aldrig tar slut tar verkligen musten ur mig. 

 

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Enligt en undersökning gjord av utbildningsförvaltningen så känner nämligen två av tre gymnasieelever sig stressade. Många enkätundersökningar visar också att ungdomars sovvanor har försämrats och apotekets försäljning av läkemedel mot magproblem för ungdomar har ökat. Detta är i mångt och mycket på grund av en plikt ungdomar har. Den kallas skolplikt.

 

Redan vid ordet plikt är det möjligt att stor del av det intresse för skolan som möjligtvis existerar, sakta rinner bort. Nej, skolan är inte direkt kopplad till glädje, utan för många innebär den istället prestationsångest och besvikelser. Man räknar dagar kvar till lov och om en kompis frågar hur det är så svarar man ”nja sådär, vi har väldigt mycket i skolan nu” och kompisen svarar ”åh jaha, va jobbigt!”. Det kan också hända att man ibland utbrister i ett ”Jag har inget liv”,  i stunder då det verkar som om man ägnar varenda vaken sekund till skolarbete. Dessutom så känns det så otroligt ofta, som om man bara står och trampar vatten. Man frågar sig själv ”vad är det för nytta med det här?” och undrar om det är värt allt slit.

 

Så många gånger har jag frågat mig varför det är så här. Varför är skolan för så många alldeles dötrist? Det naturliga för människan är ju att vara nyfiken och vilja lära och det tror jag faktiskt att de flesta i grund och botten är, eller i alla fall har varit. 

 

Jag själv har alltid varit väldigt vetgirig. Jag har alltid tyckt att naturämnena är oerhört intressanta och som liten så kände jag en enorm lycka av att få veta hur någonting i människokroppen fungerar, eller hur man räknar något krångligt mattetal. Den lusten märks dock inte lika tydligt nu när jag går naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, utan skyms av den stress som ligger och bubblar längst uppe på ytan.

 
 

Om man blickar långt tillbaka i tiden, t.ex. till upplysningstiden, så kan man dock tydligt se att synen på kunskap var annorlunda. Kunskapen hade ett högre värde i människors ögon. Det handlade inte i störst mån om vad man skulle ha för nytta av sina lärdomar, utan att veta för vetandets skull var en skatt nog. Inte gick väll Linné runt och funderade på om han skulle få ett bättre jobb och liv om han  lyckades sortera blommorna tillräckligt bra. Nej, förmodligen lockades han av nyfikenheten och glädjen av att förstå hur allt hängde ihop.

 

Dessutom så fanns det - precis som det idag fortfarande finns på vissa ställen på jorden - människor som faktiskt offrade sina liv för att fler skulle få tillgång till kunskap. Under upplysningstiden hade nämligen inte kvinnor rätt till utbildning utan de ansågs vara menade att endast utföra hushållssysslor. Trots det fanns det människor som t.ex. Anna Maria Lenngren som kämpade för att få en bra utbildning och för att de som inte hade den möjligheten skulle få det. Detta gjordes trots att riskerna var stora, bara för att det var så oerhört viktigt att alla skulle få möjligheten att lära sig saker. 

 

Med tiden ledde ju dock upplysningens motiverade personer till stora framsteg på alla plan, inte minst inom naturvetenskapen och för samhället i sig. Tänk då vad som skulle kunna uppnås idag, ifall fler människor kunde brinna lika mycket för kunskap som man gjorde då, med tanke på att resurserna som vi har idag är så mycket större. Men tyvärr är dock detta brinnande väldigt sällsynt.

 

Enligt motivationsforskaren Joanna Giota så är de flesta förskolebarn inre motiverade, men redan under första klass så har ungefär tio procent gått över till att bli mer prestationsinriktande. Detta konstateras samtidigt som förslag om betyg redan i fjärde klass (om inte tidigare) kommer upp på agendan. Jaha, nu förstår jag! Det kanske är meningen att allt yngre individer ska gå rakt in i väggen. Det kanske är meningen att mer antidepressiva preparat och andra läkemedel ska säljas till ungdomar för att tjäna in extra pengar som kan läggas på något annat än faktisk förbättring av skolsystemet. Okej, förlåt om jag tidigare missförstått det hela.


Allt det där onödiga skulle kunna kallas stress

Det är svårt att sätta fingret på den där känslan. Den där känslan som egentligen är en enorm lycka men som ändå gnager så otroligt inombords. Ja, det är svårt att förstå sig på den där känslan, men vad den beror på det har jag ganska så bra koll på.
 
Man skulle kunna kalla den stress. Ja, på sätt och vis. Men det känns ändå på sätt och vis fel, för allt som står inför mig är saker som jag ser fram emot och som innebär en stor glädje. Men samtidigt är det ju ett faktum, att även positiva saker kan orsaka negativ stress.
 
Från att i flera år ha önskat att tiden bara ska gå fortare så önskar jag nu att den kunde stanna. Fast det är delvis inte heller sant (ja va vad det jag sa, känslan är svår att förstå sig på), för jag längtar fortfarande till en framtid som väntar. Men allt som ska ske innan dess är bara så mycket och även om det är roliga saker så är det så många på så kort tid. Därför blir jag näst intill rädd varje gång jag skriver datumet längst upp på dagbokssidan. Jag blir rädd över att jag inte ska hinna med allt.
 
Men allt kommer ju ha sin tid och när en viss tid gått kommer man oavsett allt ändå vara framme vid något form av mål. Där kommer det dock finnas nya ting som väntar, men det är ju egentligen också det som är själva tjusningen med livet - att det hela tiden väntar en massa nya spännande saker. Så egentligen är det så otroligt onödigt att stressa upp sig. Det är så onödigt att det faktum att livet till och med är extra fullt med spännande saker ibland, ska innebära att bägaren slår över och det blir för tungt istället. Det är jättedumt och jag vill inte känna så. Men för att ändra på det så är det egentligen inte själva livet som man bör ändra, utan hur man förhåller sig till det.
 
 
Nej, man borde inte behöva ta bort vissa roliga och spännande saker som kan ske. Nej, man borde låta livet vara så fullt som möjligt av underbara saker så att man kan utnyttja det till fullo medan man faktiskt har det. Det man istället bör göra är att verkligen fokusera på nuet. 
 
Ja, det finns en anledning till att klyschor är just klyschor. Det finns en anledning till att det är en klyscha att man ska "fånga dagen". Det är en klyscha eftersom det är sant. Man måste verkligen öva på att fånga dagen så att man kan njuta av livets spännande saker när de sker. Man bör se fram emot saker som ska ske, men inte stressa upp sig över att det är så mycket, för allt kommer ha sin tid. Ja, stressen är onödig och beror bara på att vi människor har så otroligt dålig tidsuppfattning (vilket i för sig inte är särkilt konstigt med tanke på att få faktiskt vet vad tid är för något). Var sak kommer ha sin tid och "världstiden" kommer aldrig "krasha", hur mycket vi än kan inbilla oss att det kommer ske då det känns som om allt ska hända på samma gång. 
 
Så därför bör vi hitta våra saker som får oss att stanna i nuet och inte känna oss stressade över saker som man inte behöver vara stressad över. Det kan vara lite olika saker för olika personer; en del föredrar att träna, en del att måla och en del att sova. Men ett tips jag har är att göra som jag gör på bilden ovan, det vill säga le. Le så mycket du bara kan, för det kommer göra både dig och andra runt dig lyckligare och inte minst njuta mer av stunden.

Tidigare inlägg


RSS 2.0