#psykbryt

✳          ✳          ✳
 
Jag är i en väldigt existentiell period just nu. Funderar kring meningen med livet och sådant där. Inte på ett destruktivt sätt som när jag mår dåligt. Jag har inte känt att livet känts meningslöst. Jag har bara inte riktigt vetat vad som känns meningsfullt på riktigt. Meningsfullt i det stora och det lilla. Meningsfullt generellt och för mig personligen. Så jag har funderat kring det en hel del.
 
Just nu ska jag dock inte gå in på hur mina tankar har gått, eller vilka beslut de lett fram till, utan jag vill bara dela med mig av något jag hittade medan jag funderade. För när man gör det, eller åtminstone när jag gör det, kan det hända att man googlar runt - vilket i sin tur kan göra att man helt plöstligt sitter och läser om Bris fokusområde för 2017, vilket råkar vara psykisk ohälsa. 
 
I samband med Bris arbete med psykisk ohälsa hos barn och unga har de bland annat ett upprop som de kallar för #psykbryt.
Just detta är ett upprop för:
 
          •  Lika vård i alla landsting
          •  Större anslag till forskning om psykisk ohälsa
          •  Att varje självmord av ett barn ska utredas
 
Detta är väldigt viktiga aspekter för att kunna stoppa den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga - därför tycker jag att ni   v e r k l i g e n   borde skriva på, vilket ni kan göra HÄR. Namnlistan kommer sedan att lämnas till ansvariga ministrar i regeringen. 
 
 
Dessutom finns förstås ännu mer att läsa på psykbryt.se och på Bris vanliga hemsida, bris.se. T.ex. finns Bris årliga rapport, som i år har en del som fokuserar extra på just psykisk ohälsa. Och vill man bidra lite mer direkt kan man swisha valfri summa till 90 150 41. Men oavsett → GLÖM INTE ATT SKRIVA PÅ UPPROPET!

Filterfri poesi #4

 
 ∞
 
 
Kära framtida barn
Jag är ledsen
över vad du kommer läsa
i historieböckerna
Jag är ledsen 
över allt
vi gör
 
 
 

Låt oss stoppa slagen

 
 
 
90% av världens barn lever i ett land där våld mot barn fortfarande är tillåtet. Våldet är i vissa fall en norm, en del av en uppfostran, helt utan hänsyn till barns rätt till en trygg uppväxt - inte minst utan våld. 
 
Som enskild individ kan det kännas som att det är lite man kan göra. Och i viss mån är det sant. Men faktum är ändå att det lilla ändå spelar roll. Stor roll. Därför ber jag dig att klicka här, skrolla ner till uppropet mot barnmisshandel och skriva på. Det är otroligt viktigt för att kunna visa världens ledare att det här är viktigt!
 
 
 
Obs. Detta inlägg är inte på något sätt sponsrat. Jag väljer att skriva om detta för att jag vill det.
 

Blivande mentor

Så här i september när mer än hälften av tvåtusensexton har passerat, men det ändå är väldigt många dagar kvar tills man kan börja säga att det är slutet av året, så inser jag att jag verkligen bockar av punkter på min lista för året. Det är nästan så jag önskar att jag hade kunnat skriva den där årssammanfattningen nu, för åh så mycket som har hänt. Men eftersom jag inte kan det riktigt än, kommer här istället lite information som har koppling till några av punkterna:
 
J a g    s k a    b l i    m e n t o r  !
 
Japp, så ligger det till. En av mina förhoppningar inför året var ju att engagera mig i något - möjligtvis något form av volontärarbete - och därför har jag valt att bli mentor för den ideella organisationen Mentor Sverige.
 
Att vara mentor för Mentor Sverige innebär kort sagt att man blir en vuxen kompis för någon mellan 13 och 17 år. Varför? Jo, för att många tonåringar helt enkelt behöver/vill ha fler vuxna i sitt liv - och anledningarna till det kan vara lika många som antalet tonåringar som söker till mentorsprogrammet. I ett större perspektiv är detta ett sätt att jobba förebyggande för att minska t.ex. ungdomars droganvändning och psykiska ohälsa. 
 
 
Som mentor har jag genomgått en väldigt grundlig intervju och därefter en kort utbildning, och nu har jag även matchats med en tonåring. Man slumpas alltså inte ihop, utan även tonåringen intervjuas för att kunna skapa så kompatibla mentorspar som möjligt. Mentorsparet träffas sedan två gånger i månaden, under ett års tid, och kan verkligen hitta på allt möjligt.
 
För mig är alltså nästa steg att allt ska dra igång på riktigt och faktum är att det gör det redan imorgon. Imorgon är det nämligen programstart, vilket innebär att jag för första gången ska träffa den jag matchats med och dennes föräldrar. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas och tror att det här året kommer vara givande både för den jag ska vara mentor till och för mig. 
 
 
Vill du veta mer om Mentor Sverige kan du kika in på deras hemsida. Kanske kan du också tänka dig att bli mentor eller kanske är du mellan 13 och 17 och känner att även du skulle vilja ha en till vuxen i ditt liv - i så fall tycker jag helt klart att du ska söka till programmet!
 
 

Sista psykologbesöket

Jag har varit frustrerad. Ja. Vilken skillnad skulle egentligen tio psykologbesök kunna göra? Jag var rädd. Rädd för att falla tillbaka in i en massa mörkt. Vilken skillnad skulle då tio psykologbesök kunna göra?
 
Svar: stor skillnad.
 
Jag är så tacksam över den psykolog jag nu gått hos. Hon har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket och gett mig en mängd verktyg för att kunna hantera det som är jobbigt, samt jobba mer med mig själv. Det, i kombination med att livet har varit väldigt händelserikt och gått i en giviande riktning, har gjort så att jag utvecklats så otroligt mycket under den här tiden. 
 
Jag hade helt klart velat ha fler besök, men tio räcker i nuläget. Det känns härligt att kunna säga att jag inte är i extremt stort behov av det. Jag kan vila i vetskapen om att jag i höst kommer få börja gå i egenterapi i och med skolan, men även att psykologen jag gått hos nu bara är ett sms bort ifall något skulle krisa. Tror ju inte att något borde krisa så enormt mycket, men det är skönt att veta att någon finns där om det mot all förmodan skulle hända. 
 
 
Jag har helt klart många sår som fortfarande inte är riktigt läkta. Det kommer antagligen ta lång tid. Psykologen var tydlig med det från början. Men det känns härligt att de ändå läker, sakta men säkert. 

Mensälskande PMS-vrak

Nu har det gått sisådär ett och ett halvt år sedan jag fick tillbaka mensen efter mina ätstörningar (vilket jag för övrigt skrev mer om i ett inlägg för ett tag sedan) och varje månad är det fortfarande som en vinst. Jag blir så lycklig över att min kropp fungerar och påminns om hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Men nu har det dessutom kommit in en annan aspekt: PMS.
 
PMS har aldrig tidigare varit något som besvärat mig. Men sen jag blev frisk från ätstörningarna har jag blivit så otroligt känslig för förändringar i min kropp. Detta gäller visserligen i princip allt, så som blodsocker och temperatur, men inte minst också hormonnivåer. Och i och med att min mens blev relativt regelbunden väldigt tidigt efter "återkomsten" har jag hunnit lära mig känna var i menscykeln jag befinner mig i. 
 
Men denna "känslighet" innebär inte bara att jag känner av förändringar i min kropp, utan också att jag påverkas av dem betydligt mer. Därmed är veckan innan mens otroligt jobbig. Även om jag är medveten om att jag har PMS så har jag inte blivit van vid den och har väldigt svårt att hantera vissa aspekter av den.
 
Bland annat har jag fortfarande problem att hantera hungern. Att kroppen behöver mer energi just veckan innan mens och därför blir extra hungrig tenderar att göra mig stressad. Helt plötsligt får jag ångest över mat och ätstörningstankar passar på att hemsöka mig. 
 
Detta i kombination med att jag blir otroligt nedstämd, stressad, energilös och allmänt ångestfylld gör att jag varje månad blir lite orolig över mig själv. Det känns så himla mycket som att jag är påväg att falla in i något mörkt igen, som om jag är påväg att hamna där jag så länge varit.
 
Ja, även jag blir sugen på choklad när jag har PMS och vet ni, det är faktiskt inte konstigt! Finns biologiska/kemiska förklaringar!    [IMG_4551 av Eva Holm (CC BY-NC-ND)]
 
Men en morgon så är det helt plötsligt bra. Eller faktiskt till och med fantastiskt! Som om mensen inte var bra innan, så kommer den som en räddare i nöden och gör mig överlycklig! Det är så underbart att få uppleva hur allt det mörka som funnits under veckan bara är som bortblåst. Så skönt att under PMS-veckan veta att lösningen är tid; tids nog kommer mensen och då blir allt bra. Tids nog kommer jag nog också förstå detta känslomässigt, och inte bara veta det rent "teoretiskt" och tids nog kommer jag nog därmed lära mig att hantera min PMS bättre.
 
Jag är dock förstås medveten om att även själva mensen är jobbig för många. Inte minst finns det ju många som har stora problem rent fysiskt, med jobbiga smärtor som minst sagt hindrar en i vardagen. Jag förstår att man då inte tycker om mensen. Men personligen är min tacksamhet över mensen så stor att även min mensvärk blir något fint (men då har jag förstås oftast inte extremt jobbig värk, utan en som är hanterbar och lindras med värktablett och vetekudde) . 
 
Därför, om jag nu ska komma fram till en slutsats, kan jag konstatera två saker: ja, jag har det ganska jobbigt under min PMS, men åh va jag älskar mensen!

Idag firar vi inte kvinnodagen...

För vi har inget att fira.
 
 
Varför skulle vi fira att vi behöver en speciell dag för att uppmärksamma allt kvinnor tvingas utstå?
 
Varför skulle vi fira att vi behöver en speciell dag för att uppmärksammas?
 

Någons dag vändes upp och ner

För mig var det en helt vanlig eftermiddag. Jag satt i en överfull buss påväg hem och läste på hur man bäst tar hand om tulpaner. Jag hade nämligen lyxat till det och köpt mig en fin bukett som nu vilade i mitt knä. Jag tänkte på hur fint det skulle bli med dem bredvid sängen och hur mysigt det skulle bli att få krypa ner under en filt när jag kom hem.
 
Men plötsligt så stannade bussen. Vi var alltså inte riktigt framme vid en hållplats utan mitt i en korsning precis innan och ingen förstod vad som hände. Busschauffören stängde av bussen. Gick ut. Kom in igen. Gick ut en gång till. Och kom sen in igen och satte sig på sin plats. Han började prata i högtalaren: "Några har krockat och vi kan inte åka förbi." Inget mer. Dörrarna öppnades och folk gick ut. 
 
Ambulance av wajakemek | rashdanothman (CC BY-NC-ND)
 
På bara några minuter skapades en stor folksamling vid hållplatsen. Kaos. Det blir så tydligt hur skört hela samhället är. Olyckor är inte inkluderade i de noggranna beräkningar som hela samhället är uppbyggt på. Busstidtabeller. Trafikregler. Människors jobbtider. Hämtning på dagis. När något stör systemet störs allt.
 
Men tydligast blir hur skört ett liv är. Någon hade skyndat över vägen. Uppskattat fel. Blivit påkörd av en bil.
 
För någon var det inte alls en helt vanlig eftermiddag. Någons dag vändes helt upp och ner. Någon fördes med ambulans till Sahlgrenska.
 
Jag tog en spårvagn istället och kom hem ungefär en kvart senare än planerat. Tog hand om mina tulpaner efter konstens alla regler och kröp sedan ner under min mysiga filt. Hela dagen hade jag sett det som självklart, men det var det inte. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skyndade över vägen vid fel tillfälle. Det kunde ha varit min dag - eller mitt liv - som vändes upp och ner.
 
Vi alla är lika sköra. 

Nu har jag håret i min hand

 
Alltså.  G A L E T  är det här! Så enormt mycket försvann (betydligt mer än planerat) och nu sitter jag här med håret i min hand. Så sjukt konstigt. Att se sitt hår så här. Och att vänja sig vid det lilla som blev kvar.

Nu ryker det

 
Ä  n  t  l  i  g  e  n   är det dags att klippa av sisådär fyrtio centimeter av allt det här. Inte för att sedan slängas i papperskorgen, utan för att någon gång i framtiden hamna på huvudet på ett barn med alopecia eller annan sjukdom som gör så att hen tappar håret. Där kan det vara så mycket mer betydelsefullt.

När vi hamnade i tumultet

”Det är bara ett byggarbete. Ja, det måste det vara.” - konstaterade vi och fortsatte upp mot Avenyn, utan att inse att hammar-slag inte kan ge upphov till så kraftiga smällar. Vi fortsatte att prata om något helt annat och insåg inte det märkliga med spårvagnen som aldrig lämnade hållplatsen lite längre fram. Inte förrän polisbilar med påslagna sirener dök upp från alla håll och kanter. 

 

Vi hade då kommit upp på Avenyn. Lite längre fram stod ännu en spårvagn still och flertalet polisbilar och poliser rörde sig kring den. Vi förstod ingenting. Och trots att jag försökte se vad det var som egentligen hände så var det som att mina ögon inte registrerade någonting alls. Jag kunde inte greppa situationen. Det enda jag kunde förstå var att det där inte var någon bygg-arbetsplats. 

 

Vi backade några meter för att runda ett gathörn, som för att skärma av oss från situationen. Vi kramade varandra och konstaterade gång på gång att det var obehagligt. Ja, vad det än var så var det obehagligt. Vi ringde kompisen vi skullen möta upp och berättade att det nog var bäst att hon tog en buss någon annan stans. ”Kom inte hit. Vi tar oss härifrån.” 

 

"Långt gräs" av Isak Bergdahl (CC BY-NC-SA)

 

Hela stan kändes otrygg den kvällen. Vi lyckades först med en buss bara ta oss till korsvägen, men det visade sig att det var ditåt den stora skaran svartklädda män som orsakat tumultet var på väg. Så vi började gå. Bort därifrån. Längst med en busslinje som gick hem till min vän gick vi i minusgraderna och frös och skakade in i minsta cell. 

 

Men det tog en halv evighet innan bussen (som vanligtvis går ca var tionde minut) kom och då var den fullkomligt packad med människor påväg bort från stan. Min vän hoppade av vid sig och jag fortsatte vidare, för att sedan ta en omväg runt hela stan för att undvika alla hållplatser där den stora svartklädda skaran möjligtvis skulle kunna befinna sig. 

 

Vi båda kom hem säkert och ingen av oss hade ju egentligen varit särskilt drabbade eller osäkra under kvällen. Vi hade bara varit statister. Statister till något väldigt obehagligt.

 

Vad som hade hänt? För att undvika tumult hade spårvagnschauffören fått order om att inte stanna på hållplatsen då olika fotbollssupportrar befann sig på spårvagnen och vid hållplatsen. Men då hade någon dragit i nödbromsen och sedan hade bråk uppstått. Kraftiga smällare ska ha kastas in i och under spårvagnen, som bland annat skadade en polis så kraftigt att hen fördes till sjukhus. Totalt hade ca. 50-60 personer varit inblandade i själva bråket, som visade sig ske i samband med en match som spelades i Lisebergshallen.

 

Jag kan inte förstå det. Jag kan inte förstå varför sport ska behöva vara kopplad till sånt här. Jag kan inte förstå varför sånt här ska behöva ske över huvud taget. Varför ska människor behöva bete sig på det här sättet?


Pray for Paris

Världen är inte hemsk. 
Åtminstone är det vad jag vill tro.
Den är bara fylld av mer eller mindre trasiga människor, varav vissa gör sönder ännu mer.
 
Men vi kan laga. Låt oss göra allt för att laga allt trasigt. 

Röster från bänken

Att det finns så enormt många barn som lever i utsatta situationer är skrämmande. Det kan handla om föräldrar med drogmissbruk, psykisk ohälsa, våld och så mycket mer. Men skrämmande är också det faktum att dessa barn har så svårt att få komma till tals. De får sitta på bänken medan andra (d.v.s. vuxna) fattar beslut om deras liv.
 
Enligt barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll ska varje land se till att barn kan få sin sak prövad när deras rättigheter kränks. Men det här tillägget har Sverige ännu inte skrivit på
 
Sverige har fått kritik angående detta (och en mängd andra punkter!) från FN:s barnrättskommité, men än så länge har inget hänt. Det blir som om barnkonventionen bara är en bild utåt, det "ser bra ut", medan barnets bästa (vilket är barnkonventionens huvudfokus!) nedprioriteras. Att skriva på det tredje tilläggsprotokollet skulle dock vara ett steg i rätt riktning. Ett steg som borde tas nu!
 
 
Därför kraftsamlar UNICEF just nu genom sin opinionskampanj "Röster från bänken". Dels har de gjort en poddserie där barn som på olika sätt hamnat i socialt utanförskap får komma till tals, och dels håller de på med en namnlista gällande ett krav till regeringen om att barn ska ha klagorätt. Men för att det ska göra skillnad måste vi alla hjälpas åt!
 
DET HÄR KAN DU GÖRA!
✳ Skriv under kravet till regeringen om att barn SKA ha klagorätt ➳ HÄR
 Lyssna på barnens poddar ➳ HÄR
✳ Sprid detta i sociala medier (och prata med folk förstås!). Använd då gärna hashtagen #rösterfrånbänken

Normmanifest

"Om du alltid försöker vara normal så kommer du aldrig få reda på hur fantastisk du kan bli."
 
 
Att säga att tusen tankar snurrade runt när jag kollade på utställningen "PLAYGROUND", det är att underdriva. Det var mer än så och det kändes som att näst intill allt man kan känna stod jag där och kände. Jag kände mig sorgsen, lycklig, tacksam och inte minst arg. Hur kan vi gå runt och peka ut saker som gör oss unika och hävda att det finns något fel med det? Hur kan vi ha fått för oss att färgen på vår hud, storleken på våra byxor eller vem vi älskar, spelar någon roll? Mer än att det är saker som gör oss unika. Gör oss fantastiska.
 
Det är svårt att finna ord. Men något jag kan säga är att jag är tacksam över att det finns människor som använder sin kreativitet till något bra. Något som förändrar. För vi måste förändra det här!
 
Ingen ska behöva gå runt och försöka vara normal. Ingen ska behöva tro att de är något annat än fantastiska!

Meningen med långt hår

Jag tror att det var en kombination. En kombination av att jag skaffade mig lite bättre hår-rutiner och att jag för en gångs skull började ge min kropp den energi den behövde. Oavsett så började det växa som aldrig förr. Mitt hår alltså.

 

Till en början fanns det ingen mening med det, mer än att jag tyckte det var fint med långt svallande hår och så himla gärna ville ha det själv. Hade länge velat det, men som för många andra så tycktes mitt hår ha valt en viss längd som den tyckte var lagom och blev därför aldrig längre.

 

Förrän då alltså. Då när håret äntligen började växa som ogräs. Det blev bara längre och längre och efter ett tag började jag fundera på vad det var för mening med det hela. Hur långt hår ville jag egentligen ha och vad skulle jag göra sen? Skulle jag klippa det kort? Eller skulle jag kanske klippa topparna på ett sådant sätt att det håller sig vid en viss längd? Varför sparar jag egentligen på håret?

 
  

Visst, det behöver förstås inte finnas ”en mening” med precis allt här i livet (även om det är lite typiskt mig att gå runt och tro det) men jag ville ändå skaffa mig en med detta. Jag ville att det skulle finnas en poäng med att spara på håret. Och det var då jag kom på det. Varför inte donera det?

 

Så det har blivit min mening. Det är därför jag låter mitt hår växa nu. Och när det är dags kommer jag alltså klippa av en ganska ordentlig bit. Vi pratar om ca 50 cm. Känns om jag ska vara ärlig, lite läskigt. Ser till viss del fram emot det, inte minst eftersom jag nu inser att det är ganska besvärligt med långt hår, men jag är också lite nervös över hur mitt hår kommer bli. Det är nämligen ganska lockigt egentligen, men lockarna tyngs nu ner ganska mycket i och med att håret är så pass långt, så frågan är hur lockigt det kommer bli när jag väl klipper av det. 

 

Eller egentligen är det ingen fråga om ”lockighet”. Älskar lockigt hår så jag blir bara glad om jag kan få mer av det. Frågan är istället på vilket sätt det blir lockigt. Vill helst ha fina ”kontrollerade” lockar och inte bara ett stort ”fluff”, för det tror jag inte skulle bli så väldans fint på mig. Därför ska jag vänta ett tag, för att hinna spara lite till. Vill när jag klipper av det ha kvar så pass mycket att jag åtminstone kan sätta upp det i en tofs, ifall ifall jag inte trivs alls i min nya frisyr.

 

Så ja, jag återkommer när tiden är inne. När nu det än är.


Saknas ord

 
Jag vet inte vad jag ska säga. Mest för att det finns så enormt mycket jag vill skrika. Visst, det är bara en endaste undersökning. Det är inget valresultat. Men ändå, VAR FJÄRDE!
 
Jag blir så rädd. Vad ska det här egentligen leda till?

Rena vatten - Rädda barns liv

Vatten. Många av oss tar det för givet. Vi här i Sverige har lyxen att så fort vi känner oss törstiga - eller när vi helt enkelt känner för det - bara kan gå till kranen och fylla upp ett glas med friskt, kallt vatten. 

 

Men det är inte alla som har det så. Cirka 748 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten och detta gör så att de i många fall tvingas använda flodvatten eller öppna grävda brunnar och dammar med förorenat vatten.

 

Detta har många konsekvenser. VARJE DAG dör hela 1000 barn just på grund av smutsigt vatten, bristande sanitet och dålig kunskap om hygien. Det är fler än som dör i krig.

 

Men det går att göra något åt det. Det finns hopp!

 

UNICEF ser till att barn som Shahd Saleh, tre år, kan dricka rent vatten. Shahd bor i ett flyktingläger i Erbil, Kurdistan.

 

UNICEF är en utav de organisationer som varje dag kämpar för förändring. Det är svårt, men går! Men för att de ska kunna göra detta oerhört viktiga arbete så behöver de oss. De behöver Dig och Mig. Du och Jag kan göra skillnad!

 

För bara ett litet tag sedan drog UNICEF:s kampanj ”Rena vatten” igång och genom den kan vi alla bidra till att minska det stora problemet med just vatten. Kampanjen hittas på unicef.se/vatten och för ynka hundra kronor kan du där hjälpa till att rena hela 10 000 liter vatten! 

 

Detta är något som jag helt klart vill vara med på och har därför precis bidragit till kampanjen. Gör det du också!


Din lampa är din röst

 
Jag hoppas att ni ikväll klockan 20.30 släcker era lampor. Jag hoppas att ni inte lurades av dåliga argument på Debatt på SVT, mot att vara en del av Earth Hour. Självklart räddar vi inte världen genom släcka i en timme. Vi kan inte genom det lösa alla problem med miljöförstöring och liknande. Men indirekt gör det massor!
 
Din lampa är din röst. Genom att vi släcker ikväll säger vi klart och tydligt att miljöfrågor är något viktigt som vi alla måste satsa på. Saker och ting måste förändras. Så låt oss släcka och visa för alla som nedprioriterar miljön, att den är så mycket viktigare än de tror!

World Down Syndrome Day


Rocka sockorna!

 
Idag har jag, förstås, varit med och rockat sockorna för att uppmärksamma World Down Syndrome Day som är imorgon. Har du det? Oavsett så tycker jag vi är med och rockar sockorna imorgon också. För olika är minst lika bra! Annorlunda är jättebra!
 
Och har du missat det fantastiska eventet på facebook, så är det problemet nu löst. För det kan du finna här! 

Tidigare inlägg


RSS 2.0