Famla Fint fyller fyra

•          •          •
 
Det är så galet när jag tänker på det. Fyra år. Har jag verkligen bloggat på den här bloggen i fyra år? 
 
Som en språngbräda för allt som komma skall, tänker jag att vi blickar tillbaka på saker som hänt här (för vem gillar inte att vara lite nostalgisk). Mer specifikt kommer här ett gäng lösryckta citat från tid som passerat, som fokuserat på saker som varit aktuellt då - men nu kanske förändrats. 
 
 
 
"Jag är sexton år. Det är nästan konstigt att skriva det, för sexton år känns så fel" - från "Vi har aldrig riktigt varit vänner, åldern och jag", april 2013

Tänk vad min ålder varit problematisk för mig så länge. Inte känt mig riktigt hemma i mig själv. Alltid känt att jag sprungit en bit före åldern jag var på pappret. Men nu har den kommit ikapp. Eller nej, jag har bara blivit så pass gammal att åldern inte spelar så stor roll längre. Den begränsar mig inte lika mycket. Jag tas seriöst. 
 
 
 
"När jag väl stod där kunde jag inte riktigt förstå vad jag gjorde. Stod jag verkligen där och pratade om det djupaste av mina känslor?" - från "För evigt ska jag minnas", november 2013

21a november 2013 höll jag ett "tal" i skolan som skakade om både mig och min klass. Jag kan nog aldrig riktigt förmedla för någon som inte var där, hur det faktiskt var, men det var ett väldigt effektfullt tal som handlade om ätstörningar och mina upplevelser av det. Det var så otroligt stort för mig. Inte minst att för första gången tala helt öppet om den delen av mitt liv. Det är så skönt att inse att det är så långt bort nu. Att all skam som tidigare omringade prat om ätstörningar, hos mig är helt bortblåst. 
 
 
 
Från sommaren 2015
 
 
"Sluta pilla" säger mina fina vänner och jag knyter mina händer för att sluta, men efter bara några få sekunder är jag igång igen. - från "Mer än en dålig vana", februari 2014

Okej, det här är ändå ganska illa. Redan för tre år sedan berättade jag om hur mina fingrar blödde, var röda av inflammationer och fulla av ärrvävnad. Bara för att jag "pillade". Och tyvärr har det inte blivit mycket bättre. Tre fingrar på ena handen och två på andra är okej, men utöver det ser det illa ut. Tänker att jag måste göra något åt det, men känns som att jag testat alla strategier som finns...
 
 
 
"Jag borde vara helt upprymd av livet som läkarstudent som bara börjat, men sanningen är att det är jag inte alls." - från "Mot jakten på mig själv", oktober 2014

Hjälp vilken identitetskris det var. Att helt plötsligt inte vilja bli läkare. Men åh så skönt att jag nu på riktigt känner att jag hittat rätt.
 
 
 
"Det blev bara längre och längre och efter ett tag började jag fundera på vad det var för mening med det hela." - från "Meningen med långt hår", augusti 2015

För att förtydliga pratar jag alltså om hår. Mitt hår som då var så otroligt långt. Är så glad över att det faktiskt blev att jag donerade det till sist. (Men även att håret nu börjat växa till sig)
 
•          •          •
 
Och här någonstans känns det konstigt att vara nostaligisk. Göteborgstiden - vilken påbörjades hösten 2015 - känns för mycket nu för det. Så här får det ta stopp för idag.
 

Favorit i repris: Hur lever man i nuet?

När jag för ett tag sedan började gå igenom gamla inlägg för att kategorisera dem bättre, slog det mig hur mycket jag har hunnit skriva här. Dessutom slogs jag av hur mycket som glömts bort, ord som varken jag eller (antagligen) ni minns. Det kändes synd. Jag hittade nämligen texter som jag tyckte vore värda att få stå i rampljuset igen.
 
Därför tänker jag framöver lyfta fram just gamla texter lite då och då. Antagligen inte särskilt ofta, men någon gång ibland kan ett guldkorn dyka upp. Till exempel just nu.
 
•       •       •       •       •
 
Det finns en sak som jag så innerligt gärna vill lära mig, men som verkar vara svårare än det mesta man kan tänkas vilja lära sig. Vanligtvis är jag ju relativt lättlärd, men jag kan lära mig sak efter sak, färdighet efter färdighet och banka in en väldans massa kunskap i mitt lilla huvud; dock verkar jag aldrig begripa hur i hela friden jag ska lyckas lära mig detta.
 
Det jag syftar på är det faktum att jag så himlans gärna vill lära mig att leva i nuet. Så ofta pratas det om det; det sägs att det på alla sätt är mest gynnsamt och att man då är som mest lycklig. Det nämns dock aldrig hur i hela friden det ska ske.
 
 
Så ofta tänker jag att jag verkligen verkligen vill leva, just i det ögonblick som infaller just i detta nu. Trots det så finner jag mig själv grubblandes över gamla sår, eller längtandes efter framtiden. Ja, främst är nog problemet att jag allt för ofta tänker att livet börjar då, då när det har skett. Dock byts "detet" ständigt ut, eller görs sällskap av  ännu fler "det" och på så sätt blir nuet en enda transportsträcka.
 
Så vill jag inte ha det, så vill jag inte leva. Just därför är jag väldigt mån om att lära mig denna färdighet. Så om någon där ute sitter på någon vetskap om hur man ska bete sig för att uppnå detta, så får denne någon gärna dela med sig av sin kunskap. Gärna skriva en manual som är lätt att följa, om hur man ska gå till väga. Om livet nu inte vore så väldans komplicerat vill säga...
 
 
Originalinlägget hittar du här

Måste få vara den jag vill vara, men måste också vilja vara den jag faktiskt är

För fem år sedan var jag riktigt dålig. Jag hade lurat psykologer och kuratorer och andra människor som hade "koll" på mig att jag behövde en sommar fri från BUP och läkarbesök, men så var inte fallet. Det var ätstörningen som talade. Och den sommaren blev jag sjukare än jag någonsin varit. Hela min värld kretsade kring maten jag åt - eller snarare inte åt - siffrorna på vågen, hjärnspöken och enorma mängder självhat. Gymnasiet väntade. Det fanns en hoppfullhet i det. Jag skulle komma till en plats där igen visste vem jag var. Jag skulle få börja om. Och visst skulle jag komma att uppskatta det, men det spräckte inte min ätstörningsbubbla.
 
För fyra år sedan trodde jag att jag var hög på livet. Efter en tid på ätstörningskliniken och efter att några välbehövliga kilon lagts till på min kropp hade jag fått energi att se och göra saker. Jag trodde allt var fantastiskt, men egentligen hade jag bara mer energi. Därför trillade jag in i mörkret igen och mådde egentligen lika dåligt som förut, även om jag lyckades behålla tillräckligt många kilon för att inte behöva vara på ätstörningskliniken. 
 
För tre år sedan kändes det som att jag stod still. Jag mådde bättre, men vissa saker gjorde det näst intill omöjligt att kunna jobba på att må bättre. Jag fyllde sjutton, men mest tänkte jag på att det bara var ett år tills jag skulle fylla arton och skulle ta studenten. Jag drömde om den där studenten. Jag drömde om att flytta. Jag drömde om att börja plugga till läkare. Allt kändes så långt bort, men det verkade ändå långsamt närma sig.
 
 
För två år sedan hade jag den bästa dagen i mitt liv. Jag blev myndig. Jag tog studenten. Och i min kropp bubblade så mycket glädje att jag knappt kunde hantera det. Antagligen var det många som trodde att jag var full. Trots att jag inte hade druckit en droppe. Det räckte med alla de frihetskänslor jag kände. NU skulle jag få leva livet precis som jag ville. NU skulle jag kunna kunna jobba på saker och ting med mig själv och förhoppningsvis få må bättre.
 
För ett år sedan hade allt vänts upp och ner. Jag hade flyttat till Uppsala men bestämt mig för att flytta därifrån. Jag hade börjat på läkarprogrammet men hoppat av. Jag hade börjat leva livet som jag ville, men också insett att det inte löst alla problem. Saker och ting har grävt djupa sår i mig och det skulle ta tid att läka. Jag behövde ta hand om mig själv och vara med vänner som bryr sig. Jag behövde tänka. Jag behövde skriva. Jag behövde leva.
 
Idag är livet något annat. Jag går en utbildning jag tycker väldigt mycket om, trivs med livet rent generellt och har inte minst enormt många människor omkring mig som jag älskar och uppskattar så otroligt mycket. Dessutom har jag tagit tag i saker, vilket har varit och är otroligt jobbigt och påfrestande, men som verkligen leder framåt. Idag är jag mer mig själv än jag någonsin varit och det är något jag känner mig så otroligt glad över. I stort mår jag bra, även om saker och ting fortfarande gör ont och ibland gör mig lite extra skör. Men det är okej. Det viktigaste är att jag har människor som jag både får vara Cecilia som skrattar och säger märkliga saker och Cecilia som har ångest och gråter. Och det har jag. Och det är jag så otroligt tacksam över.

Om världen är fin är jag väl lycklig?

Det är vår. Våren 2012. Allt är så vackert, så förtrollat förgyllt, och med händer som jag tror har slutat skaka förevigar jag allt. Jag tar en bild på den spegelblanka dammen på morgonpromenaden. På årets första jordgubbe. På blommande körsbärsträd. På fina frukostar. På roliga biologianteckningar. På färgglada pennor. På fint formade moln. På allt som berör mig på ett eller annat sätt.

 

Det är så stora kontraster. Att gå från ett liv som enbart handlat om att ta sig mellan hemmet och busshållplatsen, samt busshållplatsen och skolbänken, till att för första gången ha energi till att titta upp, är något stort. Att se ett träd. Att se gröna blad mot en klarblå majhimmel. Det kan få en att tro att man förstått. Nu förstår jag att livet är underbart. 

 

Personalen på ätstörningskliniken är förundrad. Hur kan någon bli så frisk så snabbt? Själv sitter jag i behandlingsstolen och predikar. Molnen är fina och regnet är härligt och solen den värmer och fåglar de kvittrar och vem kan inte vara lycklig då? 

 

Jag var helt överrumplad. Alla intryck av allt vackert fick mig att tro att mörkret inte längre fanns. 

 

Foto: Ryan Wilson  

 

Till viss del var det något dåligt. Jag, eller åtminstone mina behandlare, borde ha insett att det skulle komma ett bakslag. Det skulle komma ett ögonblick då jag insåg att ångest kan finnas trots att majsolen är fin. Då var det inte bra att de hade låtit sig luras. Det var inte bra att de hade släppt taget om mig.

 

Men till viss del var det förstås även något bra. Att kunna glädjas över världen och livets små fina ting i så oerhört hög grad, är ju något väldigt fantastiskt. Det är så lätt att glömma, inte kunna, när livet är fullt av stressmoment. 

 

Därför gör jag nu allt. Jag verkligen övar på att se saker som jag gjorde då. För i grund och botten är ju fint formade moln minst lika fina när livet känns tufft.


Hurra för Famla Fint

Hur galet är det inte att vi firar tre år idag??! Jag och bloggen alltså. Hurra för den! Hurra för er! Hurra för oss! 
 
Det är så fantastiskt att se tillbaka på allt som hänt här sen det där första inlägget. Hur mycket som förändrats och hur mycket jag förändrats. Famla Fint är någonting annat idag, något som också betyder något annat. Famla Fint betyder mer. Åtminstone för mig.
 
Men det handlar verkligen inte bara om mig. Alla ni som läser och kommenterar har jag ju förstås också i åtanke. Jag sparar på era fina ord i en mental lista som jag plockar fram lite då och då. För tanken på att något av det jag skriver kan betyda något för er, betyder så mycket för mig och motiverar mig till att fortsätta.
 
 
•  L I T E    F A M L A   F I N T  -  N O S T A L G I  •
 
Mitt allra första inlägg
Om studenten och fest-normer
Första ätstörningsinlägget
Krönikan jag fick publicerad i Borås Tidning
Hur det kom sig att jag blev vegan
Varför jag hoppade av läkarprogrammet
Mitt "komma ut-inlägg"  ➳  hehe vet att detta kanske inte riktigt kan räknas som nostalgi ännu, men tyckte det var värt en plats på denna listan ändå

I mörkret är ytan något annat

Det kunde nog hända att någon undrade. Möjligtvis undrade någon vart jag tog vägen, alla de där kvällarna då stora sällskap av alla möjliga människor hade satt sig på de obekväma pinnstolarna på vår favoritresturang. Mitt i sorlet av livliga turister, glada greker och ljudlig musik, hade jag nämligen lämnat både min plats och resturangen.
 
I klänning och sandaler tog jag små steg i den branta trappan, från strandpromenaden bredvid resturangen ner till själva stranden, för att sedan forstätta in i mörkret på den tomma klipperstensstranden. Ljudet från musiken och ljudet från människorna avlägsnades allt mer och istället tog ljudet av vågorna som slog mot stranden över. 
 
Så nära strandkanten som möjlig gick jag och blickade ut mot havet och vågorna. Tänkte att det var märkligt hur det som i dagens ljus är så vackert blått och tindrade, kan vara så oerhört mörkt. I ljuset av månens sken var det som en annan plats än den man besökte på dagarna. 
 
 
Allt annat försvann och allt som förblev kvar var det som var där och då. Jag sjöng, ja alltid sjöng jag och tog i med hela min kropp, men ljudet av vågorna var alltid mäktigare. Det var något fantastiskt med det, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var. Kanske var det frihetskänslan. Känslan av att det gick att släppa ut allt man hade inom sig, utan att något blev för överväldigande. Ja något med det var det antagligen, för känslan av lättnad  när jag sedan gick tillbaka upp mot resturangen var total. 
 
Ja, folk kanske tyckte att det var märkligt. Att jag gick ifrån var inget problem i sig då resturangen och ägarna är som ett andra hem, en andra familj, så det är okej att komma och gå lite som man vill. Men ja, kanske kan det tyckas märkligt och kanske kan man fråga sig vad jag skulle nere på stranden att göra. Men jag behövde det. Det var bästa sättet att rensa tankarna.
 
Därför längtar jag nu, inte bara efter den vackra blåa sidan av havet som de flesta brukar längta efter, utan jag längtar efter den sida av havet som visar sig om natten. Och inom en mycket snar framtid ska jag stå där, och sjunga rakt ut i natten...

Hemma i sinnet av minnet

Vi stannade upp för en stund. Mitt bland obekväma blåa pinnstolar och bord med brinnande oljelampor stod vi, lillebror och jag, och andades in en väldans massa känslor. Dofterna av kolgrillat kött och citron hade smitit ut från köket och ut i rummet som nästan skulle kunna ha varit vårat älskade Boat House och det fick oss så att längta igen - längta hem.
 
 
Men hur mycket vi än önskade så befann vi oss inte där. Vi var inte på vår favoritö i Greklands arkipelag och vi satt inte med våra underbara vänner, en varm kväll och njöt av den lika underbara maten som erbjuds på Boat House. Vi hörde inte heller vågorna skvalpa in mot klipperstensstranden, men musiken var nästan densamma och just i den stunden när vi stod där stilla, så var det nästan som om vi var där på riktigt - även om vi i själva verket var kvar i Sverige och bara hade klivit in i en Grekisk resturang i Borås.

Ett gammalt bestyr

När jag var yngre så satt jag nästan dygnet runt och gjorde egna smycken. Inte så mycket för att ha på mig dem, utan mest för själva pysslandets skull. Det ledde till att jag samlade på mig stora lager med smycken som nästan aldrig kom till användning.
 
För att lösa detta problem så började jag på marknader och liknande sitta vid ett litet bord där jag sålde smycken. För mellan 5 och 25 kronor kunde folk köpa mina smycken och för pengarna jag tjänade så köpte jag mer material till smycken.
 
 
Nu var det väldigt länge sedan jag höll på med något sådant, men idag tänkte jag att det var dags igen. Därför begav jag mig till pärlbutiken Bead Place och köpte lite material till bland annat ett berlockarmband. Fast nu, nu tänker jag inte göra som när jag var liten. Nu tänker jag faktiskt behålla dem själv.



RSS 2.0