En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Något jag vågat

 
Som kontrast till förra inlägget vill jag idag berätta om något helt annat. Något jag vågat.
 
 
Det är så mycket som varit ingrott i mig. Vissa mönster som verkat omöjliga att bryta. Jag hade börjat accepterat det. Hade börjat tänka att jag aldrig skulle klara av att bryta mig loss från vissa saker. Men jag tror att jag hade fel.
 
För trots att det varit en sommar då ätstörningsmonster varit på en ovanligt lång och otrevlig visit. Och trots att jag kommit upp i en vikt som jag inte vägt på väldigt många år. Trots det har jag slutat väga mig
 
Egentligen har det inte varit ett beslut - vilket förvånar mig. Det förvånar mig eftersom jag brukar göra "allt eller inget". Förlita mig på min självdiciplin. Och för det krävs ett beslut.  
 
Men denna gången har det bara blivit så här. Antagligen till stor del eftersom jag upptäckte att jag i stort trivdes bra i min kropp, men mådde dåligt av att se siffrorna. Lösningen på det var att helt enkelt inte titta på siffrorna. 
 
 
 
 
Eller okej, så enkelt var det förstås inte. Men i princip. Att inte ha haft siffror att förhålla mig till har verkligen varit bra för mig. Även om jag till och från haft ångest av att inte veta, och min kroppsuppfattning har gett mig väldigt olika bilder av hur jag ser ut, så känns det lättare att börja trivas i min kropp när jag inte har några siffror som spelar in i bedömningen. Dessutom leder det till att jag mer och mer lyssnar på min kropp och därmed lär känna dess signaler (det är nästan så att jag möjligtvis börjar ana att en liten mättnadskänsla är på väg att komma tillbaka). 
 
Jag säger dock inte att jag aldrig någonsin kommer ställa mig på en våg igen. Nej, påhittade förbud har jag redan haft för många av i mitt liv. Men jag tänker att det helt klart är en bra grej att låta det förbli ett sällsynt inslag i mitt liv, istället för något som hela mitt liv påverkas av.
 

Vi måste lära känna varandra, kroppen och jag

Det är så svårt att förhålla sig till. Jag består av fler celler än jag gjorde förut. Kläderna sitter inte riktigt som de gjorde förut. Om någon skulle få för sig att lyfta mig så skulle det vara jobbigare än det var förut. 

 

Det är märkligt att det ens ska spela någon roll. Att vågen visar några få kilo mer förändrar egentligen inte världen på något sätt. Åtminstone inte på något sätt som har någon som helst betydelse. Egentligen. Ändå är jag onödigt medveten. Inser att min kropp har förändrats, men kan samtidigt inte få en bild av den. Och varje morgon när jag plockar fram byxorna ur garderoben tror jag att jag på något sätt ska ha svällt upp ännu mer under natten så att de inte ska passa (trots att de gjorde det dagen innan). 

 

Jag är dessutom helt klart drabbad av ”spotlight effekten” (dvs tendensen hos oss människor att tro att människor omkring oss uppmärksammar oss mer än de egentligen gör - som om vi hade en spotlight riktad mot oss). Jag tror att alla ser och tänker kring det faktum att jag nu är lite större, trots att väldigt få antagligen gör det och trots att det OM de skulle göra det egentligen inte skulle spela någon roll. Men det är som om jag inte på riktigt vill ta till mig det. Som om något i mig inte vill ändra mitt kritiska förhållningssätt till min kropp. 

 
Foto: Zé Zorszan
 

Men faktum är att jag verkligen bara borde landa i mig själv. Att vikt och kroppsstorlek i grund och botten inte spelar någon roll är ju förstås skäl nog, men det finns så mycket annat som också talar för det. Att jag har mer kraft och energi. Att jag (åtminstone just nu) äter relativt normalt och att jag mår bra av det. Men inte minst också för att jag är mer bekväm i min kropp. 

 

Det sistnämnda kan säkert låta som en liten grej, men är snarare motsatsen. När jag har vägt X kg mindre har jag verkligen haft problem med att jag känt mig så obekväm i min kropp. Jag har haft dålig hållning och haft så svårt att veta var jag ska göra av min kropp i olika sammanhang. Det spelar t.ex. ingen roll hur jag har suttit eller stått, allt har i princip alltid känts onaturligt. Kanske är det svårt att förstå om man inte upplevt det själv, men det har verkligen varit en svår grej, och jag försöker verkligen landa i att det nog inte är så svårt längre. 

 

Men som med mycket annat är det lättare sagt än gjort. När jag varit sjuk i ätstörningarna tänkte jag förstås att orsaken till att jag var så obekväm i min kropp var att jag inte var smal nog, och att helt koppla bort den tanken är svårt. Det är som om jag inte tänker den, men att den ändå finns där och hindrar mig från att känna mig nöjd med mig själv. 

 

Det gör mig så frustrerad. Att detta inlägg inte bara kunde vara ett inlägg där jag säger ”hej, det är så härligt att jag mår bättre och känner mig mer bekväm i min kropp”, men kanske är det ändå ett steg på vägen. Ett steg mot att faktiskt kunna vara nöjd med min fantastiska (← en dag ska jag helt mena det) kropp. 


Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat

 
Jag tänker mycket på ätstörningsmonster. Kan inte bedömma avståndet till dem. Om jag tänker kring ärr eller fortfarande öppna sår. Inga nya sår bara. "Snälla ge mig inga nya sår", tänker jag och sätter dörren på glänt.
 
Det är verkligen magiskt ute. Kvällssolen letar sig fram mellan välklädda grenar och genom den friska luften springer jag. Eller snarare flyger. Känslan av att det nästan är en höstkväll får mig att flyga fram på grusvägarna. Jag tänker att jag älskar det. Konstigt att jag inte springer oftare än jag gör. 
 
 
Foto: Kristian Olsen
En ny låt sätts på i lurarna.
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."
 
Det blir tankekaos inom mig. Eller kanske känslokaos. Vet inte. Oavsett fortsätter låten.
 
♫ "Din brist på humor och avsaknad av logik, får dig att ej vara som någon annan. Nej du måste vara helt unik. Då andras lycka gör dig ledsen, andras sorger gör dig glad. Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat."
 
Jag inser att jag är arg. Åh, så arg jag är på dig. Vill ta vartenda ord i låten och skicka som ett brev till dig. Kära ätstörningsmonster. Jag har så mycket jag vill säga dig.
 
♫ "Aldrig har jag träffat någon så trångsynt och korkad. Någon som ljuger så mycket, fattar ej hur du orkar. Så full av lögner och så full av svek. Helt tom på, helt tom på, helt tom på självmedvetenhet. Agerande utan reson, subjektiv utan funktion."
 
Ilskan ger mig energi. Får mig att springa allt snabbare fram. Det hela känns motsägelsefullt. Varför springer jag ens? Det känns som att kraftansträngningen är ett sätt att bevisa att jag är starkare än du. Men kanske är det snarare tvärt om. 
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."

Du är den enda vännen jag vill bryta upp med

När jag under första året på gymnasiet kämpade mig upp för skolans många trappor, då var jag glad att jag hade dig. Jag hade ingen energi för andra.  Och lika lite som jag såg andra, lade andra märke till mig. Det gjorde ingenting alls. Det gjorde inget att jag inte lärt känna någon i klassen. Jag behövde inga vänner. Du var min bästa och enda vän. 

 

Foto: Jean Kleisz
 

Jag insåg inte att du levde på min ensamhet. Du behövde att jag isolerades, att alla som möjligtvis kunde bry sig hölls på så långt avstånd som möjligt. Mitt självhat var din näring och jag älskade hur du gjorde att jag försvann. 

 

Men du var ingen vän. Inte ens om du varit mänsklig hade du varit det. Du var bara ett ätstörningsmonster och även om jag älskade dig så hatade jag att jag älskade dig så mycket.


Min lilla syster

 
Äntligen har jag sett filmen "Min lilla syster" och precis som jag anade var den otroligt bra. Få filmer (om ens någon) lyckas skildra ätstörningsproblematik på ett så genuint sätt som den gjorde. Oftast romantiseras och förminskas sjukdomen - antagligen på grund av okunskap - och riskerar då att vara triggande på olika sätt för personer som själva har en ätstörning och/eller bidra till att personer faller in i ett ätstört beteende. Men i "Min lilla syster" gjordes inte det.  Är så glad över det. För en film som den behövdes. Och antagligen behöver egentligen alla se den.

När jag inser att det är jag väcks besvikelsen

Det är som om jag ser någon annan. Till viss del.

 

Jag ser någon som har det jobbigt. Någon som inte kan tolka sin kropps signaler. Någon som inte vill ge sin kropp vad den behöver. Någon som har lurats att tro att det där med utseende är så pass viktigt att det är värt att hänga upp hela sitt liv på det. Jag ser någon ångestfylld. Någon som går runt med en klump i magen som ibland kan förklaras, men som oftast är obegriplig. Någon som är rädd för sitt eget huvud. Någon som tycker att det där med att leva kan vara väldigt svårt ibland.

 

Jag ser denne någon och tycker synd om henne. Hon är en av alla individer som fastnat i ätstörningens klor, och även om hon till stor del är fri sitter spåren kvar. Det är ingrodda mönster. Inristade. Inbrända. De verkar aldrig gå att sudda ut.

 

Men när jag inser att denne någon är jag ändras känslan. Plötsligt blir jag besviken. Har jag inte kommit längre? Är jag inte någon som lyssnar på min egen kropp? Någon som vill ge den vad den behöver? Någon som insett att det där med utseende inte är så viktigt trots allt? Är jag inte någon som sagt hejdå till matångest? Någon som blivit vän med mitt eget (om än svårbegripliga) huvud? Någon som tycker att det där med att leva är mestadels fantastiskt? 

 

Jo. Men samtidigt nej. Just nu är jag båda sidorna. När jag funderar kring huruvida jag ska ta en kvällssmörgås finns det   b å  d e   en röst i huvudet som säger att den är onödig och en som säger att jag behöver den. Jag blir förvirrad. Ena sekunden kopplar jag bort min kropps signaler, andra sekunden överanalyserar jag dem. Ibland får jag ångest över en banan och ibland kan jag äta en stor bit tårta och enbart tänka att det är fantastiskt. Detta mellanläge är svårhanterligt. Ögonblicken det går bra tänker jag att jag är så frisk som det bara går medan jag i ögonblicken då det går mindre bra klandrar mig själv. När ätstörningsmonsterna dyker upp känner jag mig falsk; jag frågar mig hur jag kan gå runt och ”predika” om hur man bör tänka, hur man bör leva, när jag inte ens kan leva efter det själv.

 

När ätstörningsmonstrena invaderar mig glömmer jag att de är just monster. Resultat av en sjukdom. Det är inte jag som är dålig. Och jag är verkligen inte falsk. Allt jag säger menar jag och vill jag leva efter, men jag drabbas fortfarande av sjukdomens mörker.

 

Det händer inte lika ofta, eller lika mycket som förut, men det händer. Och när det händer är det fortfarande jobbigt.

 

Det gör mig inte till en sämre människa.


Om världen är fin är jag väl lycklig?

Det är vår. Våren 2012. Allt är så vackert, så förtrollat förgyllt, och med händer som jag tror har slutat skaka förevigar jag allt. Jag tar en bild på den spegelblanka dammen på morgonpromenaden. På årets första jordgubbe. På blommande körsbärsträd. På fina frukostar. På roliga biologianteckningar. På färgglada pennor. På fint formade moln. På allt som berör mig på ett eller annat sätt.

 

Det är så stora kontraster. Att gå från ett liv som enbart handlat om att ta sig mellan hemmet och busshållplatsen, samt busshållplatsen och skolbänken, till att för första gången ha energi till att titta upp, är något stort. Att se ett träd. Att se gröna blad mot en klarblå majhimmel. Det kan få en att tro att man förstått. Nu förstår jag att livet är underbart. 

 

Personalen på ätstörningskliniken är förundrad. Hur kan någon bli så frisk så snabbt? Själv sitter jag i behandlingsstolen och predikar. Molnen är fina och regnet är härligt och solen den värmer och fåglar de kvittrar och vem kan inte vara lycklig då? 

 

Jag var helt överrumplad. Alla intryck av allt vackert fick mig att tro att mörkret inte längre fanns. 

 

Foto: Ryan Wilson  

 

Till viss del var det något dåligt. Jag, eller åtminstone mina behandlare, borde ha insett att det skulle komma ett bakslag. Det skulle komma ett ögonblick då jag insåg att ångest kan finnas trots att majsolen är fin. Då var det inte bra att de hade låtit sig luras. Det var inte bra att de hade släppt taget om mig.

 

Men till viss del var det förstås även något bra. Att kunna glädjas över världen och livets små fina ting i så oerhört hög grad, är ju något väldigt fantastiskt. Det är så lätt att glömma, inte kunna, när livet är fullt av stressmoment. 

 

Därför gör jag nu allt. Jag verkligen övar på att se saker som jag gjorde då. För i grund och botten är ju fint formade moln minst lika fina när livet känns tufft.


Tomhetsfylla

 
 
Jag vill fylla ett hål. Men mest är jag nog ändå rädd att skapa. H Å L .
 
Vill inte gå tom. Vill inte ha en kropp som skriker. Vill mest bara leva tror jag. N O R M A L T .
 
Det går sådär...
 
 
 

Sista psykologbesöket

Jag har varit frustrerad. Ja. Vilken skillnad skulle egentligen tio psykologbesök kunna göra? Jag var rädd. Rädd för att falla tillbaka in i en massa mörkt. Vilken skillnad skulle då tio psykologbesök kunna göra?
 
Svar: stor skillnad.
 
Jag är så tacksam över den psykolog jag nu gått hos. Hon har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket och gett mig en mängd verktyg för att kunna hantera det som är jobbigt, samt jobba mer med mig själv. Det, i kombination med att livet har varit väldigt händelserikt och gått i en giviande riktning, har gjort så att jag utvecklats så otroligt mycket under den här tiden. 
 
Jag hade helt klart velat ha fler besök, men tio räcker i nuläget. Det känns härligt att kunna säga att jag inte är i extremt stort behov av det. Jag kan vila i vetskapen om att jag i höst kommer få börja gå i egenterapi i och med skolan, men även att psykologen jag gått hos nu bara är ett sms bort ifall något skulle krisa. Tror ju inte att något borde krisa så enormt mycket, men det är skönt att veta att någon finns där om det mot all förmodan skulle hända. 
 
 
Jag har helt klart många sår som fortfarande inte är riktigt läkta. Det kommer antagligen ta lång tid. Psykologen var tydlig med det från början. Men det känns härligt att de ändå läker, sakta men säkert. 

Framför spegeln

Det var länge sedan jag stod så här. Det var länge sedan jag stod framför spegeln och vred mig gång på gång, som om jag ur en annan synvinkel skulle framstå helt annorlunda. Jag klämmer och känner, jag går igenom hela mig. Jag försöker ta reda på hur mycket det egentligen finns av mig.

 

Jag är arg över att jag står här. Visserligen är det annorlunda nu. Jag tycker inte att allt av mig är överflödigt. Vissa dagar, ja faktiskt de flesta dagarna, kan jag till och med gilla att det finns mer av mig nu. Rent fysiskt så mår jag så mycket bättre av det. Och i vissa fall kan jag till och med stå där framför spegeln och tycka att jag är finare nu.    J a g    ä r    f i n    s o m    j a g    ä r   ♡

 

Men samtidigt finns det dagar som denna. De är betydligt färre, men det händer fortfarande att jag hamnar här och såhär. Jag står och granskar mig själv och känner mig rädd. Rädd för att spegeln lurar mig och rädd för att jag helt plötsligt ska förstoras. Som om några kubikcentimeter extra av Cecilia är det mest förödande jag kan tänka mig.

 

Jag blir så arg, för det finns ingen mening med det här! Det logiska i mig vet ju att vi alla är skapta olika och att vi alla är så otroligt vackra på våra egna vis. Jag kan se det när jag tittar på människor omkring mig - både folk jag känner och personer som är helt främmande för mig. Jag kan se hur det finns skönhet i alla möjliga färger och former, just för att människor i sig själva är vackra, men detta verkar vara något jag glömmer när jag ser på mig själv. Det är som om jag tror att jag är undantaget som bekräftar regeln. 

 

Men det finns inga undantag. Jag vet det. Jag ska bara lära mig inse det också.


Mensälskande PMS-vrak

Nu har det gått sisådär ett och ett halvt år sedan jag fick tillbaka mensen efter mina ätstörningar (vilket jag för övrigt skrev mer om i ett inlägg för ett tag sedan) och varje månad är det fortfarande som en vinst. Jag blir så lycklig över att min kropp fungerar och påminns om hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Men nu har det dessutom kommit in en annan aspekt: PMS.
 
PMS har aldrig tidigare varit något som besvärat mig. Men sen jag blev frisk från ätstörningarna har jag blivit så otroligt känslig för förändringar i min kropp. Detta gäller visserligen i princip allt, så som blodsocker och temperatur, men inte minst också hormonnivåer. Och i och med att min mens blev relativt regelbunden väldigt tidigt efter "återkomsten" har jag hunnit lära mig känna var i menscykeln jag befinner mig i. 
 
Men denna "känslighet" innebär inte bara att jag känner av förändringar i min kropp, utan också att jag påverkas av dem betydligt mer. Därmed är veckan innan mens otroligt jobbig. Även om jag är medveten om att jag har PMS så har jag inte blivit van vid den och har väldigt svårt att hantera vissa aspekter av den.
 
Bland annat har jag fortfarande problem att hantera hungern. Att kroppen behöver mer energi just veckan innan mens och därför blir extra hungrig tenderar att göra mig stressad. Helt plötsligt får jag ångest över mat och ätstörningstankar passar på att hemsöka mig. 
 
Detta i kombination med att jag blir otroligt nedstämd, stressad, energilös och allmänt ångestfylld gör att jag varje månad blir lite orolig över mig själv. Det känns så himla mycket som att jag är påväg att falla in i något mörkt igen, som om jag är påväg att hamna där jag så länge varit.
 
Ja, även jag blir sugen på choklad när jag har PMS och vet ni, det är faktiskt inte konstigt! Finns biologiska/kemiska förklaringar!    [IMG_4551 av Eva Holm (CC BY-NC-ND)]
 
Men en morgon så är det helt plötsligt bra. Eller faktiskt till och med fantastiskt! Som om mensen inte var bra innan, så kommer den som en räddare i nöden och gör mig överlycklig! Det är så underbart att få uppleva hur allt det mörka som funnits under veckan bara är som bortblåst. Så skönt att under PMS-veckan veta att lösningen är tid; tids nog kommer mensen och då blir allt bra. Tids nog kommer jag nog också förstå detta känslomässigt, och inte bara veta det rent "teoretiskt" och tids nog kommer jag nog därmed lära mig att hantera min PMS bättre.
 
Jag är dock förstås medveten om att även själva mensen är jobbig för många. Inte minst finns det ju många som har stora problem rent fysiskt, med jobbiga smärtor som minst sagt hindrar en i vardagen. Jag förstår att man då inte tycker om mensen. Men personligen är min tacksamhet över mensen så stor att även min mensvärk blir något fint (men då har jag förstås oftast inte extremt jobbig värk, utan en som är hanterbar och lindras med värktablett och vetekudde) . 
 
Därför, om jag nu ska komma fram till en slutsats, kan jag konstatera två saker: ja, jag har det ganska jobbigt under min PMS, men åh va jag älskar mensen!

Prick ett år sedan

I lördags var det exakt ett år sedan jag tog steget. Det var trehundrasextiofem dagar sedan jag tog steget att dela med mig av talet jag höll hösten 2013. Det som betytt så mycket för mig. Och som var viktigare än så mycket annat. 
 
Det är sorgligt att det ska behöva vara ett stort steg. Att prata om ätstörningar eller annan psykisk ohälsa borde inte kännas som att man öppnar upp hela sin själ och blottar sig för världen. Så känner jag inte nu, men så kände jag då, och därför är jag så otroligt tacksam för alla fina ord jag fick här på bloggen, på facebook och i "verkliga" livet.
 
 
Att jag valde att dela med mig av talet ledde inte minst till att jag äntligen kände mig fri att även skriva om den aspekten av mitt liv här på bloggen. Det har varit så skönt och känts så otroligt viktigt. För vi måste prata mer om psykisk ohälsa för att skammen och den ensamhet som ofta medföljer ska minskas, men också för att förståelsen hos utomstående ska öka. Det är viktigt. Vill skriva det tusen gånger om. Viktigt. Viktigt.  V I K T I G T.
 
Om någon av er missat inlägget jag pratar om så går det att hitta här. Läs gärna. Är det något inlägg jag vill att ni ska läsa är det just det. 

Fötterna får stå ut

Det värsta med vattenpölar, eller vatten över huvud taget, var fötterna. Det var som om pölarna expanderades så till den grad att fötterna blev en del av dem. Plask. Plask. Fötter som kämpar för att vandra framåt.

 

Och det värsta med morgonregn var just att det föll på morgonen. Fötterna fick då tillbringa hela dagar som vattenpölar. Blöta. Kalla. Plask. Plask. Mot skolkorridorgolvet.  

 

Såhär i efterhand tänker jag att jag borde blivit sjuk. Kanske blev jag det också, men märkte det inte. När man är så utslagen att man inte ens orkar tänka kring att man går runt med söndertrasade tygskor i regnrusket, då är det inte lätt att märka ifall man blir lite förkyld. 

 

Självklart hände det någon gång att jag tänkte att jag borde köpa nya skor, men tanken stannade där. Allt blev så jobbigt. Skulle jag ha tänkt vidare så skulle jag också behövt ta ställning kring vilken typ av skor jag ville ha. Och vilken färg. Och sen skulle jag behöva ta mig till en affär. Och prova. Och köpa.

 

Det blev för mycket. Jag orkade det inte. Så jag gick ständigt runt med två vattenpölar till fötter.

 

-     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -

 

- Ett minne från tiden då jag var som sjukast i ätstörningar


Påpeka aldrig att någon äter mycket!

Låt mig klargöra en sak; man bör aldrig - och då menar jag verkligen  a l d r i g  - påpeka att någon äter mycket. Inte på något sätt. Inte ens ett  ”hur många har du egentligen tagit?” eller ett skämtsamt litet ”du var hungrig idag du”. Det spelar ingen roll hur bra ni känner varandra eller vilken jargong ni vanligtvis har. Det gäller fortfarande. Aldrig. Inga undantag.

 

Just de små kommentarerna verkar många nämligen glömma bort. Det glöms att de inte är passande. Inte passande alls. 

 

Men äsch, det är väl inte hela världen? Jo, det kan det faktiskt vara. En kommentar gör inte allt, men en kommentar kan lägga sig som ytterligare en tyngd i någons bagage och i vissa fall till och med vara det som slutligen omvälver hela någons värld. En kommentar kan påverka så mycket mer än vi tror. 

 
 

En kommentar kan få en person att för första gången slås av tanken att hen kanske borde äta mindre. En kommentar kan få en person som av hälsoskäl behöver gå ner i vikt, att känna sig otillräcklig. En kommentar kan få en person som drabbats av en ätstörning att sluta kämpa för att bli frisk.

 

En kommentar kan göra så mycket. Och med tanke på att de flesta dessutom är väldigt medvetna om vad de äter, finns det därför ingen anledning att yttra dem. 

 

Jag själv har påverkats av sådana kommentarer. När jag var som sjukast samlade jag tyvärr på sådana kommentarer i en anteckningsbok, för att påminna mig om varför jag inte ville bli frisk.  Och idag kan sådana kommentarer få ätstörningsmonster att komma på besök. Ibland bara för en kväll. Ibland för längre visiter än så. 

 

Så låt oss göra en överenskommelse. Låt oss överge dessa kommentarer.  H E L T .


Förlorad tid

Jag kan inte säga hur länge jag varit sjuk i ätstörningar. Inte för att det är något jag vill hålla för mig själv, utan för att gränserna är suddiga. Jag minns klart hur jag som trettonåring skrev i min dagbok "Jag erkänner. Jag har en ätstörning...", men jag minns även hur jag fortsatte: "...men jag har den under kontroll. Det här är något jag lätt kan ta mig ur själv." 

 

Då hade jag sedan länge tappat kontrollen. Då hade mitt livs största fokus sedan länge varit mat. Då var jag så mycket sjukare än jag kunde ana.

 

Jag har varit sjuk länge. Otroligt länge. Men samtidigt ser jag det inte som en period. När jag berättar om detta kommer jag på mig själv med att beskriva det som att "ungefär mellan den och den åldern var jag sjuk på det här sättet och sen blev jag sjuk såhär".  Inte riktigt med de orden, så konkret, förstås, men på ett ungefär. För min sjukdom har tagit så olika uttryck, påverkat på så olika sätt, och varit mer och mindre farlig för mitt liv. 

 

Dessutom har det blandats med annat. En ätstörning kommer ju som många av er säkert redan vet, sällan ensam. Både fysiska och psykiska problem kan vara både bidragande orsaker till och konsekvenser av ätstörningar. Så även för mig. Och ibland är det svårt att skilja det åt. 

 
Skulle så himla gärna vilja krama om den här tjejen och säga att det kommer komma en tid då allt inte är så svårt.
 

Så att säga hur länge jag varit sjuk i ätstörningar är svårt. Det beror på hur man ser det. Men oavsett så handlar det om år. Många år som jag levt utan att vara frisk. 

 

Det händer att jag tänker kring det. Kring hur mycket tid som förlorats. Både bildligt genom att sjukdomen krävt så mycket tid och energi, samt mer bokstavligt genom att vissa månader då jag var som sjukast har eliminerats ur mitt minne och skapat stora svarta luckor. Jag ångrar inget. Man kan inte ångra att man blir sjuk. Av olika anledningar blir man det bara. Men jag kan tycka att det är sorgligt att så stor del av mitt liv ägnats åt att vara just sjuk. 

 

Faktum är dock att detta har varit och är något som motiverar mig att kämpa. När det är svårt, när jag ser saker som tyder på att jag är påväg att falla tillbaka, så tänker jag på att vi har begränsat med tid. Och det finns så mycket fint i livet som det är mer värt att lägga den tiden på! 

 

Inte minst därför är det värt att kämpa för att bli frisk. Det är värt det, hur tufft det än må vara.


Vad hade de gjort om jag inte läst till psykolog?

Jag undrar vad de hade gjort om jag själv inte läst till psykolog. Hur hade de sett på allt då? Hur hade de sett på mig?
 
"Egentligen är sakerna du behöver jobba med saker som kräver lång tid, men vi får ha i åtanke att du ska gå i terapi i och med psykolog-utbildningen också. Därför tänker vi att det får räcka med tio besök." Jaha, tänkte jag när jag hörde detta och visste samtidigt inte alls vad jag kände. 
 
Ja jag ska gå i terapi i och med utbildningen och det kommer bli sååå bra. Ja. Men där är jag inte nu. Just nu står jag här och är visserligen bra på att klara mig själv - det går - men skulle verkligen uppskatta lite hjälp på traven. För en gångs skull. 
 
 
Men samtidigt är jag tacksam. Det gick så fort att få kontakt med vården och de insåg att jag faktiskt behöver hjälp just nu och därför får jag i alla fall  prata med en psykolog vid tio tillfällen. Det är i alla fall något. Det är bättre än att bara antecknas på en väntelista (vilket är verkligheten för alldeles för många - inklusive mig själv förut).
 
Så ja, jag utnyttjar mina tio tillfällen till fullo (för ja, jag har redan hunnit bocka av några av dem) och jag känner redan nu att det gör skillnad. Det är i alla fall något. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad de hade gjort om jag inte läst till psykolog.

Psykologbesöket

Det var så bra att få träffa en psykolog. Men det kändes konstigt. Det kändes konstigt eftersom jag antagligen (på ett halvt undermedvetet plan) tänkt att jag lämnat allt det där. Alla besök på BUP, ätstörningskliniken, skolsköterskor, kuratorer - allt som hade med behandling att göra - var något jag lämnat bakom mig. Jag stod stark nu. Jag klarar mig själv. 
 
Men bara för att man brutit benet (och har lärt sig hur man åtminstone gör sitt bästa för att undvika att det händer igen) så betyder det inte att man aldrig kan bryta armen. Man kan gå sönder igen. Kanske på ett annat sätt eller kanske på ett näst intill identiskt vis. Oavsett finns hjälp att få och den bör man ta!
 
 
Jag väntar på samtal nu. Psykologen ska ringa och säga vad som ska ske härnäst. På ungdomsmottagningen gör de nämligen som så att de träffar nya patienter först för ett bedömningssamtal, för att sedan avgöra om de hamnat rätt eller om de borde få komma någon annanstans. Så vi får se hur det blir. Hur som helst känner jag mig lugn i det och litar på att psykologen vet vad som är bäst för mig just nu. 

När det gör lite extra ont

Livet i sig självt är ganska så bra just nu. Jag trivs bra med var jag är och vad jag gör, och upplever det som att det aldrig tidigare i mitt liv hänt så mycket spännande och roligt på en och samma gång. Därför känns det nästan fel att berätta det jag nu ska berätta. Det känns fel att jag inte mår så bra just nu.
 
Det är som om man tror att bara för att saker och ting runt omkring är bra så måste det även vara det inombords. Gång på gång har jag den senaste tiden bara förträngt saker som försökt ta sig upp till ytan och intalat mig själv att "allt är ju bra nu". 
 
Men det är inte bra att förtränga. Saker blir värre då. Och nu har jag insett att det är vad det har blivit. Det är lite värre. Inte värre än det en gång var, men värre än jag intalat mig själv att det är.
 
 
Jag har visserligen börjat förlika mig med att jag antagligen är en person som "antingen är jätteupp eller jättener" - aldrig något mellanting - och kan på många vis ändå uppskatta det, men den senaste tiden har det varit lite väl mycket "ner". Det har gjort ont i mig på sätt som jag inte kunnat hantera och tankarna har slagit knut på varandra betydligt oftare än normalt. Detta i kombination med att jag är i en period då jag verkligen jobbar med att lära mig acceptera vissa mer specifika sidor av mig själv, har gjort det väldigt svårt.
 
Jag har insett att jag behöver någon form av hjälp för att få bukt med det som nu händer i mig, eller åtminstone få verktyg så att jag kan hantera det på ett bra sätt. För det har jag nu insett att jag inte kan. När saker och ting blir lite svårare än normalt tenderar jag att trilla tillbaka i gamla mönster och ta till gamla destuktiva "hanteringsmetoder". Det är inte bra. Jag inser det nu.
 
Därför har jag tagit tag i det och kontaktat en psykolog på ungdomsmottagningen, vilket känns så otroligt bra. Jag ska träffa hen idag och tror verkligen att det kan göra nytta! Tror att jag trots allt är i ett läge då jag är extra mottaglig och villig att jobba med mig själv på sätt som jag inte varit kapabel till tidigare, så trots att det är lite extra svårt just nu så tror jag att detta är en tid jag senare kommer kunna se tillbaka på som en väldigt "bra" tid. "Bra" med betydelsen nyttig och utvecklande".

Om att vara öppen med ätstörningar

Det var svårt för mig att börja prata om mina ätstörningar. Jag gick runt och var (obefogat) rädd för hur folk skulle reagera och visste helt enkelt inte hur jag skulle göra. Men innerst inne kände jag ändå att jag ville vara öppen.
 
Istället för att nu beskriva och förklara den känslan tänkte jag dela med mig av ett blogg-inlägg (från min förra blogg) jag skrev när jag befann mig i det läget, dvs september 2012. Jag vill dock poängtera att det dröjde ytterligare ett år efter det att jag skrev detta, innan jag faktiskt lyckades börja prata om det. Det säger nog en hel del om hur svårt det kan vara att vara öppen med sånt här i dagens samhälle...
 
-   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -  Originaltitel
        ↓
 
• VARNING FÖR METAFORER OCH LIKNELSER OM PERSONLIGA TING •
 
Jag låg i soffan och tittade på alla de gamla böckerna som stod i bokhyllan. Jag tänkte på hur jag allt för ofta känner mig lite som en sån där bok, lite mystisk sådär och med en historia som få förväntar sig. Enda skillnaden är att de böckerna inte är låsta med något stort tungt hänglås, utan deras historia är tillgänglig för vem som helst. För böcker har inga känslor, de är inte rädda för hur andra ska reagera, när deras historia avslöjas. Det är däremot jag, nej förresten, var jag. Förut skämdes jag över min berättelse, till och med så mycket så att mina närmsta vänner ingenting fick veta. Nu har saker och ting dock förändrats en del...
 
Jag inser nu att även om det är få som vet om hela historien, så är det många som vet vad den handlar om. För likt du genom att se en boks omslag och läsa på dess baksida, kan få en uppfattning om vad det är för sorts bok och vad den handlar om, så kan de som träffat  mig någorlunda regelbundet under de senaste åren också se på mig vad min historia handlar om. Därför hade det varit väldigt dumt av mig att tro att den fortfarande är helt hemlighetsstämplad.
 
Jag för tre år sedan...
 
I slutet av förra året kan man nog ändå säga att jag började på ett nytt kapitel. Ett nytt kapitel, i en helt ny bok, men i samma serie. Den boken har ett mycket färggladare omslag, roligare handling och absolut ingen stort lås som håller den stängd. För jag tror numera på att det är bra att vara öppen. Ni vet ju själva hur det kan vara om man börjar läsa bok nummer två i en serie. Den kan vara bra men ändå bli ganska så obegriplig ibland ifall man inte vet om vad som har hänt i ettan.
 
Så tror jag att det faktiskt kan vara för en del som lärt känna mig ganska så nyligen. Jag har bara delat med mig av bok nummer två och då kan jag ibland bli lite svår att förstå. Jag kan och vill inte ljuga, men ibland kan jag inte säga hela sanningen om de inte vet något från "bok nr 1" och min osäkerhet i dessa situationer blir nog då ganska tydlig.
 
Så vill jag inte att det ska vara längre! För nu är jag redo att berätta den första historien, jag vill det för att folk ska förstå mig bättre och även för att folk kanske ska kunna lära sig något av den. Jag skäms inte alls - för inget är något jag kunde hjälpa - och jag tycker inte längre att det är jobbigt att prata om det. Däremot är frågan hur i hela friden man börjar, för "Det var en gång..." känns väl inte direkt lämpligt...
 
✼   ✼   ✼

Tidigare inlägg


RSS 2.0