Ovissheten

Jag slås av hur ovisst livet är. Det är så mycket som händer som jag inte förstår. Aldrig kunnat förutse. Varför är jag ens här? Och varför lever just jag det här livet?
 
Jag trodde mig ha en klar bild av stora delar av min framtid, men här är jag nu, helt omkullkastad av livet. Jag menar hallå, jag är i full färd med att bli psykolog - bara det! Men det är så mycket annat också - stort som smått - som förvånar mig. Händer allt det här mig? Hur hände det?
 
Foto: Lukasz Szmigiel
 
Inte minst därför känns den kommande hösten så spännande. Jag vet i princip ingenting mer om livet än vilka kursböcker jag behöver (och till och med det är jag osäker på) och även om det kan skrämma kontrollfreaket i mig så gör det mig mest nyfiken. Nyfiken på vad det ska bli av allt.

Drömmer mig in i pinterest-bilden

 Klicka på bilderna för källor
 
Jag kan inte räkna. Nej, jag har verkligen ingen uppfattning om hur många timmar jag har ägnat åt att kika runt på olika resesajter, kolla på bilder på pinterest, leta hotel/vandrarhem på alla möjliga sidor och söka på allt möjligt i google-maps. Mest är jag sugen på Spanien. Har nämligen tänkt ta upp spanskan i sommar, så vore kul att i augusti åka till något ställe där jag omringas av språket.
 
Exakt vilken destination känns dock i nuläget omöjligt att bestämma. (Har inte heller helt bestämt mig för om det här ska bli av just den här sommaren) Spanien kan ju verkligen erbjuda så mycket och jag kan inte riktigt komma fram till vilken typ av resa det är jag är sugen på. Om någon av er har något spanien-tips får ni gärna dela med er. Är verkligen intresserad av allt! (typ)

För livet förvånar

Ja, det är lite utav ett stående tema här, det här med nutid och framtid. Fast inte är det så konstigt egentligen. Det är ju lite av ett stående tema i livet i sig också. Så vad har hänt den senaste tiden gällande detta då? Jo, främst två saker:
 
För det första har jag idag skrivit högskoleprovet. Det var min tredje gång och jag gjorde det mest för erfarenhetens skull, ifall det skulle vara så att jag inte kommer in på läkarlinjen med mina betyg och behöver prestera jättebra på högskoleprovet i höst. Hur som helst hade jag därför ingen press på mig, men hade en liten förhoppning om att i alla fall få samma resultat som förra året, fast skulle jag inte få det skulle det inte göra något eftersom det är det bästa resultatet som räknas när man söker in till en utbildning. 
Men, det hela gick faktiskt mycket bättre än jag trodde. Jag har visserligen inga säkra resultat ännu, men när jag jämförde med förra årets normeringstabeller så verkar det som om jag i år får ett resultat som möjligtvis kan ge mig en plats på läkarlinjen ifall inte betygen - som jag ändå hoppas på - inte räcker till. Kanske var det avsaknaden av press och prestationskrav som gjorde det, jag vet inte riktigt, men hur som helst så känns det lite overkligt faktiskt. Känns som om det sista steget för att nå läkarlinjen plötsligt blev något mindre.
 
Det andra "stora" som hänt sen sist är dock näst intill lika stort. Jag har fått jobb och ett mycket speciellt sådant. Men det ska jag berätta mer om inom en mycket mycket snar framtid...

Den största överraskningen

Framtidstankarna har varit många den senaste tiden. Inte är det konstigt i och för sig, med tanke på att det idag endast är sjuttiotvå dagar kvar till den stora dagen. Turligt nog har inte alla dessa tankar i mitt fall varit lika med ångest i så stor grad som jag vet att det för många både har varit och är, men det tror jag i mångt och mycket beror på min inställning till den - framtiden alltså.
 
Tidigare var jag väldigt noga med att ha kontroll över det mesta och det inkluderade förstås framtiden. Jag ville veta vad som skulle komma här näst, så att jag på så sätt på något vis skulle kunna känna mig beredd på den - framtiden alltså. Men med det missade jag en liten sak...Nej! En ganska stor sak. Jag missade spänningen och det fantastiska som finns i överraskningar. För när de väl dök upp, hamnade de i skymundan av känslorna av obehag av att inte vara "beredd" och av att allt inte blev som det tänkt.
 
Men det är ju oerhört dumt att det ska vara lika med ett obehag. Det finns ingen mening i det. För när man tänker efter så är ju just det, det fina med livet. Att inte veta vad som ska komma här näst och sedan upptäcka allt som livet har att erbjuda, överträffar ju i många fall alla möjliga tankar man har om framtiden. Ja, livet har en förmåga att förvåna och förändras till något man aldrig någonsin kunnat ana, men är inte det spännande? Se bara till det som redan hänt; trodde du för några år sedan att du skulle vara precis där du är nu och att du skulle få uppleva allt det du redan har fått uppleva?
 
 
Och det bästa är att så här kommer det vara så länge vi lever. För var och en av oss finns massvis som väntar. Livet ligger och lurar på en mängd överraskningar till var och en av oss, som är över alla våra förändringar. Och så kommer det fortsätta vara för evigt.
 
Till dig som till exempel tar studenten till sommaren och känner att det som väntar efter är som ett stort svart hål som du ännu inte hunnit fylla med något meningsfullt, vill jag därför bara säga en sak: ta det lugnt och se på framtiden med spänning! Livet kommer lösa det åt dig! För även om du inte har någon aning om vad du ska göra till hösten, eller under sommaren, eller när som helst för den delen, så väntar en mängd överraskningar just för dig. Och du, du behöver bara leva för att få uppleva dem.

Alla vägar leder rätt, fast på väldigt olika sätt

I cirka en halv evighet står vi där, min vän och jag. Våra blickar flackar mellan valmöjligheterna. Vissa är inte det minsta lockande, men alldelses för många är alldelses för åtråvärda för att beslutet ska bli enkelt. Människor som dyker upp säger vi åt att gå före. "Ni får göra valet före oss. Vi behöver lite mer tid till att fundera."
 
Hur ska man egentligen kunna veta vad som är rätt val? "Det finns inget rätt och det finns inget fel" säger någon, men det vill man ändå tro. Vad är egentligen rätt för mig? Hur ska man veta vad som är godast? Hur ska man veta vad man innerst inne är allra mest sugen på? Hur ska man veta att man inte kommer ångra sig och vilja byta sitt val mot något annat?
 
Till slut bestämmer vi oss och jag tar den stora bakelsen som jag så länge velat testa, men aldrig riktigt vågat mig på. Jag har trott att jag kanske bara lockas av utseendet men sen egentligen inte kommer gilla den. Men jag köper den ändå och jag njuter av den. Inte en tanke går åt kladdkakan som jag inte valde, för bakelsen var så mycket godare än jag någonsin kunnat ana. 
 
Ja, det här med beslutsångest förföljer mig verkligen. Vad det än gäller så blir det alltid svårt så fort det är ett val som ska göras. Och nu, nu står jag inför ett utav mina största val. Nu handlar det inte om någon liten kaka, utan nu är det livsavgörande val som står inför mig. Jag står inför ett högskoleval.
 
 
Jag tror mig ändå känna ganska så starkt att jag vill börja utbilda mig direkt efter gymnasiet och jag tror ändå ganska så relativt säkert att det är läkarprogrammet jag vill in på, så jag har redan reducerat ner mina valmöjligheter. Jag har valt en utav över tolv tusen olika sorters bakverk, men jag kan inte bestämma mig för vilket café jag ska gå till. Vilket café bakar de bästa bakelserna? Vilket café skulle jag trivas bäst på? Vad skulle jag få för sällskap på de olika caféerna och vart ligger de?
 
Ja, vart vill jag egentligen läsa till läkare? Läkarprogrammet sägs vara så olika på de olika universiteten och universiteten i sig är väldigt olika. Oavsett vad jag väljer kommer jag behöva flytta, men flytten och bosättningen kommer helt klart bli olika beroende på vart jag hamnar. 
 
Så i lördags satte jag mig ner och gick igenom en väldans massa kataloger, läste på på nätet och funderade så att jag trodde att huvudet skulle explodera och jag tror att jag ändå har kommit fram till en preliminär rangordning för mina val. Topp tre är än så länge: Lund, Uppsala och Umeå, men saker och ting kan ändras.
 
 
 
Dessutom är det ju långt ifrån säkert att jag kommer in någonstans. Kraven för att komma in på läkarprogrammet är ju som känt väldigt höga och även om jag har lagt ner väldigt mycket tid och energi på skolan och även lyckats väldigt bra, så lever jag någonstans i gränslandet. Det är inte omöjligt att jag kommer in, men det är inte heller på något sätt säkert. Men oavsett, vill man ju ha sina val i rätt ordning. För skulle man ha sån tur att man kommer in på fler än en, så vill man ju inte att man ska ha rangordnat dem fel och indirekt tackar nej till något man ännu hellre skulle vilja tacka ja till.
 
Fast sanningen är ju ändå att det egentligen inte spelar så stor roll. Skulle jag komma in på ett utav mina val så skulle jag bli överlycklig oavsett vilket det är. Och oavsett vilket det blir så skulle jag ju antagligen inte ångra min "rangordning" och tänka att det hade varit så mycket bättre ifall jag hade läst programmet någon annan stans. Nej, för oavsett så blir det i många fall bra. Bättre än man från början kanske kunde tro.
 
Och det är det jag vill säga till er alla som står inför liknande val. Visst är det svårt att välja, men det är just denna tid som är den jobbigaste. För sen, när du gjort ditt val så kommer det säkert bli så mycket bättre än du tror och du kommer antagligen inte ångra ditt val - på samma sätt som du inte kommer tänka på den där kladdkakan du inte valde den där gången när du köpte en bakelse. Och skulle du mot förmodan ångra dig så är det okej. Man kan byta café, man kan testa på ett nytt bakverk och det är helt okej. 
 
Och även om valet är svårt, tänk vad underbart det ändå är att vi har det...

Flytta till Umeå?

Kunskap och framtidmässan - där var jag igår och resultatet efter den dagen var helt klart tanketrassel på högsta nivå. Mer än någonsin känner jag att jag vill läsa till läkare, men mer än någonsin känner jag också för att flytta till Umeå. Umeå? Varför i hela friden Umeå? Läkarlinjen finns ju i, Göteborg, Lund, Linköping, Uppsala, Stockholm och Örebro också. Varför då just Umeå...
 
 
...Det har jag frågat mig konstant sen känslan dök upp i min kropp och tanken vägrade lämna mitt lilla huvud och jag kan verkligen inte svara på den frågan. Av någon märklig anledning känner jag lite extra för Umeå. Av någon märklig anledning så skulle jag nog ändå så gärna vilja flytta dit. Och av någon anledning går lillebror runt med en mössa som det står "Tänk Umeå universitet" på...
 
Det är ju bara det att det är ganska så långt bort. Sisådär över tretton timmar med tåg. Sverige är ett litet land, men det känns också ganska så väldans avlångt och att flytta nästan ändå upp i toppen känns som ett otroligt stort steg. Jag som aldrig ens har varit norr om Gävle..va jag minns...  
 
Men vi får väl se hur det blir i slutändan. Vi får väl se vart det blir jag får ta mitt pick och pack...

Jag vill dit nu

Egentligen är det lite märkligt. Man kan ju tycka att för varje dag man spenderar själv i en villa, så borde man känna sig mer och mer ensam. Man borde höra tystnaden eka i rummen och kanske sätta på tv:n eller radion för att inte bli omringad av det som inte hörs. Man borde längta efter att slippa va själv, men det gör inte jag.
 
 
Visst kan det kännas ensamt. Att laga mat och äta själv känns speciellt lite extra ensamt. Men sanningen är att känslan  av ensamhet inte alls blir större för var dag som går, utan tvärt om. Istället växer en annan känsla inom mig. En längtan. En längtan efter ett eget litet ställe. En lägenhet (ja en villa känns ju lite väl stort) som jag kan kalla min. En lägenhet som jag kan kalla mitt hem. Det längtar jag efter.

Din viktigaste resa

Det är ofta som den där känslan, den där tanken dyker upp i mitt huvud; vart är jag egentligen på väg? Livet mitt är inte direkt tomt. Jag har massivs med saker att göra mest hela tiden och när jag får tid över så gör jag sådant som jag önskar att jag hann göra oftare. Trots det så känns det allt för ofta som om jag bara står och stampar. Det känns som veckorna bara passerar en efter en och även om varje vecka självklart innehåller fina stunder och upplevelser så känns veckorna alldeles för betydelselösa. Man frågar sig om man verkligen prioriterar rätt.
 
Det är stora frågor som dyker upp, inte minst frågan om vad som egentligen är meningen med livet. Vad är meningen med mitt liv? Vad vill jag göra i framtiden? Vad är det för mening med att vara där jag är nu? Gör jag vad jag kan nu för att nå dit jag vill? Vad har lilla jag för plats i denna stora världen?
 
 
Jag vill inte riskera att leva år av mitt liv utan att leva. Tillräckligt med tid har gått åt till det. Därför började jag på en tankekarta, en tankekarta över mål i mitt liv. Den har jag tänkt att ha och fylla på allt eftersom tiden går och förhoppningsvis även bocka av lite saker förstås. 
 
Man säger ju ofta att livet är en resa, en resa som ständigt bär till nya platser. Om nu så är fallet så borde det väll vara en bra idé att skriva ner vilka vägar du vill och bör gå för att nå dit du vill? För inte skulle du väl på andra resor till helt nya platser, resa utan någon form av karta eller i alla fall plan över vart du ska? 



RSS 2.0