Bara ett år sedan den där garderoben

♥          ♥          ♥
 
Imorgon är det ett år sedan. Ett år sedan vadå undrar du? Jo, ett helt år sedan jag skrev mitt "komma-ut-inlägg". Det känns så otroligt konstigt. Hur kan det bara vara ett år sedan? Förstår mig inte på det. Jag kan inte förstå hur jag fram tills för ett år sedan var så pass ofri att vara mig själv som jag faktiskt var och hur jag på så kort tid har kunnat bli så pass fri som jag nu faktiskt är. 
 
Under min "komma-ut-process" var det förstås mycket känslor inblandade. Jobbigt på många sätt, men på minst lika många sätt var det fantastiskt. Något som dock är extra slående nu när jag ser tillbaka, är hur obekvämt saker och ting kändes. Det var som om jag hela livet hade ägt ett par skor som var "sååå mycket jag" men som ändå bara stått i hallen och väntat. De hade stått där fram tills för ett år sedan då jag äntligen stoppade ner fötterna i dem och absolut upptäckte hur fantastiska de var på, men också att de verkligen behövdes gå in för att de skulle kännas bra att gå runt i. 
 
Foto: Alice Donovan Rouse
 
Men som tur var gick det fort. Idag är jag så himla bekväm i min sexualitet. Antagligen till stor del tack vare allt jag varit med om - inklusive allt jag känt. Att jag dejtat. Att jag haft en och en annan crush (inte minst den jag nämnde i inlägget för ett år sedan). Men att jag också varit riktigt ordentligt kär en gång, men därmed tyvärr också fått uppleva hur ont kärlek kan göra när den inte är besvarad. 
 
Jag har känt väldigt mycket det senaste året helt enkelt, vilket fått mig att lära känna mina egna känslor. Är himla tacksam över det trots allt. Och även om det visserligen inte var så mycket tvekan kvar för ett år sedan är det nu om möjligt ännu mer uppenbart att jag faller för just tjejer. Himla konstigt egentligen att jag ägnat så mycket tid åt att känna mig osäker kring det.

Tårar i skolbänken

 
Jag gråter och ler om vartannat Vad jag gör? Läser en avhandling. Skriver ett fördjupningsarbete. 
 
Trots det vetenskapligt torra språket kommer så mycket känslor igenom. I berättelserna om människorna som flytt sina länder på grund av vem de älskar. Människor som känt sig välkomna i Sverige tack vare att de välkomnats i HBTQ-kretsar. Människor som möts av främlingsfientlighet i Sverige - inklusive HBTQ-kretsar. Människor som tvingas lämna Sverige eftersom utsatthet på grund av homosexualitet inte ses som allvarligt nog - trots att vissa riskerar dödsstraff. Människor som tidigare hade kunnat stanna i Sverige eftersom de har en partner i just Sverige, men som nu inte kan det på grund av den nya lagstiftningen. 
 
 
Foto: Christiane Nuetzel
 
 
Det är mest tårar alltså. Trots att det finns mycket annat positivt i berättelserna också. Jag blir så upprörd, jag blir så arg. För även om det förkommer saker som är positivt, känns hela världen både upp och ner och ut och in. 
 

HBTQ i Idol

I ett nystädat rum sitter jag och tänker på Idol. Jag tänker på alla regnbågsflaggor som det viftades med under slutaudition. Jag tänker på Saga och Frida som är öppna med att de har flickvänner. Och mest tänker jag på Cameron som under kvalet kom ut som trans. 
 
För att vara Idol är det här stort. Självklart har HBTQ-personer varit med tidigare, så som Erik Rapp (2013), Fanny de Aguiar (2014) och Magnus Englund (2015), men jag kan inte minnas att det någonsin fått vara något som framgår tydligt. Inte för att det borde göras någon stor grej av det förstås, men fler HBTQ-personer behöver få synas i media. 
 
 
Och som sagt så är det inte minst stort att även någon som är trans (och dessutom bara 16 år!) vågar berätta om det öppet, då det verkligen aldrig tidigare förekommit i Idol. Det är så himla stort behov av det. Så viktigt på så många plan.
 
Men jag kan inte hjälpa att känna mig orolig också med tanke på att HBTQ-personer - trots att de knappt fått synas i Idol - har fått ta emot mycket skit under sin medverkan (Fanny fick exempelvis grova dödshot när hon var med). Blir så ledsen över att det ska behöva vara så. Hoppas så på att de som är med i år har bra människor omrkring sig som hjälper dem med den biten, så gott det bara går.  

Acceptansproblematik

Det gör ont att läsa det här. Jag kan inte förstå att samhällets normer hade grott sig så djupt in i mig att till och med min kropp rent fysiskt reagerade så starkt. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att acceptera.
 
•     •     •
 
Det började med en ”feelgood-film”. En film som på alla sätt var så där klyschig, men ändå fin, som en feelgood-film brukar vara. Och visst gjorde den mig glad. Fast samtidigt inte.

 

När den ena tjejen hade ”blivit av” med sin pojkvän och den andra tjejen var på väg bort därifrån (men alltså klyschigt nog stoppades av tjejen som nu var singel) började tårarna rinna ner för min kind. Rent konkret kunde jag inte förklara varför. För att det var fint? Ja kanske, men kanske mest för att jag tänkte att jag minsann aldrig kommer få ett sådant ögonblick.

 

Jag var så avundsjuk. Jag ville också hitta en tjej som var så där fantastisk på alla sätt och vis och som uppriktigt älskade mig. Jag tänkte att det då skulle vara lättare. Lättare att acceptera den jag är.

 

Men eftersom jag (dumt nog) antog att det aldrig kommer hända, var det så otroligt svårt för mig att acceptera att jag är den jag är. Och det gjorde så ont. Tårarna fortsatte rinna och jag lade mig i fosterställning kramandes ett mjukt gosedjur. 

 

Sen gick det fort. Plötsligt satt jag där i sängen med gråten i halsen och kunde inte andas. Det stack i händer, fötter och öron (!) och för varje sekund domnade händerna bort mer och mer. Efter en liten stund kunde jag inte röra fingrarna alls, men försökte ändå knappa in ”panikångest hjälp” i googles sökfält.

 

Jag hittade några tips. Jag testade att sätta mig på sängkanten och trycka fötterna mot golvet och fokusera på hur det kändes. Jag testade att kupa händerna och sätta dem över munnen, för att på så sätt inte andas ut så mycket koldioxid. Jag testade allt möjligt, men inget fungerade.

 

Jag insåg att det var andra gången jag fick en riktig panikångestattack. Först trodde jag att det var den första, men sen insåg jag att en episod för länge sedan måste ha varit det också. För det kändes som det här, och det här måste vara panikångest. 

 

Det var bara att härda ut och efter en halvtimme glädjas åt att kunna andas ut. 

 

Det känns som att det är meningen att en sådan upplevelse ska ge en något och kanske gjorde den det. Kanske gav den mig en insikt i hur jag verkligen - på riktigt - känner. Trots det är det så himla svårt. Så svårt att acceptera. 

 

Men jag frågar mig varför. Varför kan jag inte tillåta mig själv att älska den jag älskar??

 

- Från oktober 2015


Vi får inte låta oss tystas

För sex dagar sedan skrev jag om att jag var naiv. Att jag inte på riktigt kunde ta till mig att det finns personer som provoceras av kärlek. Som kränker, hotar och slår människor på grund av deras läggning. Jag har inte sett det. Jag kunde inte riktigt förstå det.

 

Foto: Sergei Akulich 

Natten därpå dog 50 personer.

 

Jag gråter. Och frågar mig fortfarande varför och hur detta kunde ske.

 

Men under Pride-paraden dagen efter valde vi inte att ta en tyst minut för de som mist livet på Gay-klubben i Orlando. Vi skulle inte låta oss tystas. Istället ropade vi så högt vi bara kunde. Vi ropade för de som inte längre kunde ropa. Så högt att det förhoppningsvis hördes upp till dem i himlen. 

 

Det är det enda vi kan göra. Kämpa för de som inte kan kämpa mer. 


Varför skulle någon vilja slå mig?

 

Jag är naiv. Jag hör och jag tar till mig och jag tror att jag faktiskt förstår, men samtidigt gör jag det inte alls. ”Det är hemskt”, konstaterar jag och känner medlidande med de som drabbas. Det är hemskt att så många riskerar att utsättas och utsätts för både fysiskt och psykiskt våld på grund av vem de älskar. Jag känner empati för dem. Men jag inser inte att jag inte alls står vid sidan av. 

 

 

Jag står inte vid sidan av för jag står mitt i det. Jag är en del av dem. Det finns människor som skulle kunna slå mig om de fick reda på vem jag älskar. Utan att de har någon aning om vem jag är. För mig vore det inte så jättefarligt att hålla min (ännu ej existerande) flickvän i handen, för det är ju sånt ”tjejer gör”, men att kyssa henne på en offentlig plats skulle innebära en risk. Det skulle kunna vara farligt.

 

 

Men jag förstår inte det. Jag kan inte på riktigt ta till mig att kärlek skulle kunna vara farligt. Jag vet att det är det, jag vet personer som drabbats, men i och med att jag har levt inne i garderoben tills nyligen så har jag inte fått erfara det själv. Därför inser jag inte att jag utsätter mig själv för en risk. Vilket är naivt. Men samtidigt kanske inte så konstigt. Det konstiga är ju just att det är en risk.

 

 

Men det sorgliga är att det inte spelar någon roll. Med tiden kommer jag tvingas att förstå att min kärlek provocerar. Den ses som fel. Kanske kommer jag bli slagen. Spottad på. Hotad. Kränkt. Jag kommer inte komma undan. Och då lär jag inte kunna vara naiv längre.

 


West Pride

 
Det går knappt att beskriva den glädje jag går runt och känner just nu. West Pride är igång och varje liten (eller stooor) regnbåge får mig att lysa upp om möjligt ännu mer. 
 
Men det är förstås även mycket allvar i det här. Enormt viktiga frågor lyfts, så mitt i allt har jag dessutom hunnit känna mig allt ifrån sorgsen till arg. Men all kärlek som finns i luften får det att kännas hoppfullt. Ja, kort sagt så är mycket helt åt skogen i vårt samhälle men att se hur många som kämpar för något bättre glädjer.
 
Därför går jag mest runt och ler tills jag får ont i kinderna. 

Äntligen kan jag pusta ut

Jag börjar kunna pusta ut nu. Det är en gruppredovisning och en grupp-skrivuppgift kvar, men annars är det slut. Visserligen är det sisådär jättemånga skrivuppgifter som jag ännu inte fått reda på om jag klarat, men men men JAG KLARADE TENTAN! Det känns verkligen bra dubbelt upp. Trodde verkligen inte att jag skulle klara den, mest på grund av att jag var fullkomligt emotionellt instabil när jag skrev den, men trots det gick det poängmässigt väldigt bra. (Men måste erkänna att jag känner mig något förundrad över hur lärarna rättat. HUR kunde de ge mina svar så höga poäng??)
 
 
Så ja, nu pustar jag ut och låter mig istället uppfyllas av allt som är på gång. Klassfest ikväll. Födelsedagspicknick på fredag. Och förstås, PRIDE SNART! För varje regnbåge som sätts upp i staden bubblar ännu en glädjebubbla upp inom mig. Snart snart är jag uppfylld av så mycket mer än bara stress. Snart lever jag sommarliv.

Från en tid då jag inte kände som jag gör nu

 
Det här är en text jag skrev en dag i augusti förra året, efter att ha sprungit på ett instagram-konto tillhörandes en tjej som bodde med sin flickvän i världens mysigaste lägenhet. Jag kom på mig själv med att känna mig avundsjuk. Samtidigt som jag mer än någonsin brottades med tanken på att komma ut; Ville jag? Vågade jag? Det är härligt att ha svar på de frågorna nu.
 

❊      ❊      ❊

 

•  M E ST   Ä R   J A G   N O G   A V U N D S J U K   •

 

Det skriker. Inom mig skriker det av lycka och ilska, kärlek och sorg, men kanske allra mest av avundsjuka. Jag vill också. Jag vill också ha någon att hålla om, någon vars värme kan spridas till mig och få mina celler att sakta tina. Någon som ser mig och låter mig få vara mig.

 

Det är svårt när jag inte vet vem jag är. Jag vet inte om jag enbart försöker förneka. För att göra det lättare. Men det gör det svårare. Jag vill inte förneka mig själv. Jag vill inte låta mig formas i samhällets kalla formar och låta det bli vad det vill av mig. Inte om det inte är den jag är. 

 

Jag vet inte. Kanske måste man inte veta. Men avundsjuk är jag. Jag blir avundsjuk när jag ser några som funnit varandra trots att samhället sagt att de inte borde det. Varför kan inte jag också få det? Skulle jag hitta någon att älska, någon lagom lik mig, så skulle jag inte längre tveka. Jag skulle inte ha något emot att låta skriket komma ut. Jag skulle stå och skrika att det är hon och jag nu. Hon och jag, och jag och hon, och inget kan ta det ifrån oss. Inga normer, inga fördomar. Inget kan få oss att vara något vi inte är.

 

Men jag är feg. Jag vågar inte. För tänk om jag aldrig skulle finna henne. Vad är det då för poäng med allt? Varför ska jag samla mod och ta steget om det inte finns någon att ta steget för? Kanske för att ingen ska tro att jag är något jag inte är. Kanske för att vara sann mot mig själv. Kanske för att hon skulle dyka upp om jag lät mig synas.

 

Jag vet inte vad det är jag egentligen vill eller hur det faktiskt kommer bli, men om det finns en mask på mig ber jag att hon ska se igenom den, och är det så att jag lever i förnekelse, så hoppas jag att jag ska se igenom den. När hon står där framför mig. Om hon står där. För då vill jag att vi ska kastas i varandras famnar och skrika de gyllene orden. Vi ska skrika att vi älskar varandra.


Eftersom det råkar vara en stor grej

Härom dagen kom jag på mig själv med att skratta för mig själv. Ljudligt. I skolan. Det verkade inte vara någon som hörde, men det hade lika gärna kunnat vara det. 
 
Så kan det gå när man känner sig lättad. Och lycklig. Jag är så bubblande glad över att äntligen ha klivit ut ur den där dumma garderoben. 
 
Foto: Jordan McQueen
 
Det här borde ju verkligen inte vara en stor grej, men dagens samhälle gör det till det. Därför är jag så otroligt tacksam över er som kommenterat, skrivit till mig på annat sätt, eller rent utav pratat med mig i "verkliga livet" om detta. Tack för alla kramar och high-fives - både reella och virtuella - tack till alla er som helt enkelt bara finns där. Jag är så enormt tacksam över er. Ni är så otroligt fina.

Hej svejs, här kommer Cecilia ut

Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det här är.  Ä N T L I G E N  är jag här! Äntligen är jag i ett läge då jag på riktigt kan tala med er om någonting fantastiskt: kärlek.

 

Jag minns tiden då alla mina vänner var galet förälskade i Darin. Det var förstås ett tag sen, närmare bestämt år 2004, men mina känslor minns jag trots det extremt tydligt. Jag kände mig förvirrad. Jag kunde inte förstå grejen. Alla tjatade om hur snygg han var, men själv kunde jag inte greppa vad det där med ”snygg” egentligen innebar. Vad var det som gjorde just Darin ”snygg” till skillnad från en mängd andra killar? 

 

Själv föll jag som ni kanske förstår inte för Darin, men det innebär inte att jag inte föll för andra. Det gjorde jag   h e l t    k l a r t !  Jag var sådär pirrigt kär i ett flertal kändisar, så till den grad att jag ständigt drömde om dem. Men det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner. Utöver att jag inte var kär i just Darin alltså. En skillnad som gjorde så att jag inte ens förstod att jag var kändis-kär och än mindre pratade om det. En skillnad som enbart fick mig att tänka att mina känslor var konstiga. Att JAG var konstig. Skillnaden var att jag föll för tjejer.  

 

 
”Nej nej jag gillar inte Hermione mest, Harry Potter är min favorit.” ”Nej nej jag gillar inte Gabriella mest, Troy är ju den snygge.” Ursäkter som dessa snurrade ständigt runt i mitt huvud, mest för att övertyga mig själv. Men vissa karaktärer, skådespelare eller liknande kunde jag bara inte släppa. Jag kände mig besatt. Och när ”besattheten” även började riktas mot tjejer i min omgivning så kom en ny ursäkt: jag är bara avundsjuk.

 

Jag trodde att anledningen till att jag kände mig besatt av vissa tjejer var att jag ville vara som dem. Alla tankar på att jag skulle vara det minsta kär, förträngde jag så till den grad att jag själv trodde att de inte existerade. Jag tänkte att jag bara var en konstig tjej med extremt dåligt självförtroende och självkänsla.

 

Jag kan inte begripa att det skulle ta så lång tid för mig att förstå att det handlade om kärlek. Innerst inne har jag förstås alltid vetat, men det tog lång tid innan jag på riktigt kunde ta till mig det. Faktum är att det just nu är första gången som jag inser att jag har en crush medan jag har den. Alla gånger tidigare - vilket jag nu inser är otroligt många - så har jag först i efterhand insett att jag varit lite (och i vissa fall mycket) kär. Det är extremt konstigt egentligen, med tanke på att jag vid ett flertal tillfällen trott att jag varit kär i killar - trots att jag aldrig någonsin har känt så mycket för en kille som jag känt för ett flertal tjejer

 

Jag är självklart väldigt arg. Arg på samhället. Jag är arg på heteronormen och all den homofobi som jag har skrämts av, men också internaliserat - och därmed i otroligt hög grad påverkats och påverkas av. Jag är arg, men vill inte att detta ska bli ett argt inlägg, så jag tänker att det får vara något som tas upp i ett flertal inlägg framöver.

 

Jag vill inte att detta ska bli ett argt inlägg eftersom jag just nu bara är så otroligt glad. Jag är så glad över att inte längre behöva hemlighålla det här. Så glad över att äntligen kunna vara mig själv. OCH bäst av allt: JAG ÄR SÅ OTROLIGT KÄR i den mest fantastiska tjejen jag någonsin träffat!!! Så kär att jag ständigt tror att jag ska explodera!!!

 

Bildkälla


Normmanifest

"Om du alltid försöker vara normal så kommer du aldrig få reda på hur fantastisk du kan bli."
 
 
Att säga att tusen tankar snurrade runt när jag kollade på utställningen "PLAYGROUND", det är att underdriva. Det var mer än så och det kändes som att näst intill allt man kan känna stod jag där och kände. Jag kände mig sorgsen, lycklig, tacksam och inte minst arg. Hur kan vi gå runt och peka ut saker som gör oss unika och hävda att det finns något fel med det? Hur kan vi ha fått för oss att färgen på vår hud, storleken på våra byxor eller vem vi älskar, spelar någon roll? Mer än att det är saker som gör oss unika. Gör oss fantastiska.
 
Det är svårt att finna ord. Men något jag kan säga är att jag är tacksam över att det finns människor som använder sin kreativitet till något bra. Något som förändrar. För vi måste förändra det här!
 
Ingen ska behöva gå runt och försöka vara normal. Ingen ska behöva tro att de är något annat än fantastiska!

Vad världen behövde

Eurovison song contest tvåtusenfjorton. Få - om ens någon - lämnas utan åsikt.
 
I en tid som denna är det väl egentligen inte förvånande att det råder otroligt spridda skurar bland dem som yttrar sig. Det är inte förvånande att vissa som yttrar sig visar på motsatsen till kärlek och respekt, och det är inte heller längre förvånande att det finns en mängd människor där ute som är fyllda av fördomar. Men inte minst därför var detta bra. Jag tror världen behövde det här. Världen behövde Conchita wurst och att hon gick och vann hela Eurovison song contest. Världen behövde att hon bara genom att vara den hon är, visade oss att vi alla ska få vara som vi är, hur vi än är. För det är så vi är menade att vara och så är vi helt perfekta.
 
 
Dock finns det vissa som påstår att anledningen till att hon vann var att folk endast fokuserade på detta och "glömde" det musikaliska i tävlingen. Men de, de skulle helt klart behöva bli lite mer självkritiska och se om de själva kanske är skyldiga till det som de anklagar andra för. Att bortse från det musikaliska alltså. För en sådan röst och en sådan låt är i sig helt klart värd en vinst, och sen att vinsten kan visa sig ha ännu större betydelse än andra år, är bara ett plus i kanten (om än ett otroligt stort sådant).



RSS 2.0