Inget utan er

 

•          •          •

 

det bor något vackert i allt det här. jag lovar dig det.

smärtan beror på vad man jämför den med. ju mer fint man fått känna desto ondare gör det att gå sönder.

men såren är trots det så mycket mindre nu. så mycket mindre.

glöm inte det.

 

 

Foto: Jonas Jacobsson 
 
 

Jag gråter ut all ensamhet och gläds. Jag gläds åt att de är färre nu. Tårarna. Att jag har nummer att knappa in. Att jag kan gråta ut i en telefonlur. För jag har människor som inte är längre bort än så. Behöver inte hålla ut längre än några signaler. Och när jag behöver det är det istället ringklockan som ljuder. Och plötsligt är jag omsvept av en varm famn. 

 

Kommer aldrig kunna uttrycka min oändliga tacksamhet över det. Över allt de redan gjort. Över allt jag inte förstår att de kommer göra. Över att jag aldrig kommer kunna falla för djupt för att komma upp. Över att jag aldrig kommer vara ensam. Hur ensam jag än känner mig.

 

Lever för dem. Tack vare dem.

 


En av mina kärlekshistorier

•          •          •

 

Fina ni. Åter igen konstaterar jag hur snabba vändningar livet kan ta. Hur något som kändes så möjligt plötsligt kan kännas minst lika omöjligt. Hur något som fyllt en med så mycket lycka plötsligt kan vara det som smärtar allra mest. 

 

Det har varit en månad då jag kastat mig ut. Gång på gång har jag gjort mig sårbar eftersom det var värt riskerna det innebar. Det började på riktigt när jag skrev ett meddelande till henne. Till hon som gjort mig knäsvag sedan i mars, men som jag aldrig riktigt vågat närma mig. Och efter det bestämde jag mig för att kämpa. 

 

Foto: Giulia Bertelli 

 

Och jag är så stolt. Jag är så stolt över alla steg jag tagit. Att jag berättade för henne hur jag känner. Att jag vågade tro på mer. Men också att jag vågade ställa de jobbiga frågorna. Att jag till slut vågade ta reda på om hon trodde att vi över huvud taget hade en chans. För även om svaret gav mig en känsla av att gå under, gav det mig också en möjlighet att värna om mig själv. För om det inte finns någon chans alls är det inte värt att fortsätta kämpa så innerligt. Det kommer bara göra allt ondare. Och jag är stolt över att jag såg till att jag inte drog ut på lidandet på det sättet. 

 

Men oavsett är det förstås tungt nu. För även om det handlar om en relativt kort kärlekshistoria har så mycket hunnit hända och så mycket hunnit kännas. Allt jag gjort har handlat om henne. Till och med de minsta vardagssysslorna har jag associerat till henne. Så det är så svårt att sluta med det. Så svårt att gå tillbaka till det som fanns innan allt det här. 

 

Det är så svårt att försöka inse att drömmarna bara kommer förbli just drömmar.


Jag tänker våga tro på mer

•          •          •
 
Jag pendlar mellan att drunkna i drömmar och inte våga hoppas på något alls. Det är så fantastiskt, men samtidigt så läskigt, att känna saker. Det är så otroligt svårt, men samtidigt så lätt, att kasta sig ut.
 
Det är så himla mycket jag skulle vilja veta. Jag skulle vilja kastas in i framtiden bara för en sekund, för att få se om det finns en mening med att göra sig sårbar. För det gör så himla ont att gå sönder.
 
Foto: Ben Rosett 
 
Men nu är det ju inte så det fungerar. Det är snarare det som är grejen med kärlek. Ovissheten. Den otroliga önskan om att det ska vara på riktigt. Och trots allt finns ju ingen tvekan. Den lilla chans att det här skulle kunna bli något fint är värt risken att slitas itu. 

Så innerligt hög på livet

 

•          •          •

 

Tänk vilken bergochdalbana livet är ändå. 

 

Tänk att man helt plötsligt kan vara i ett läge då man bara måste ut i mörkret och springa snabbare än man någonsin gjort, eftersom man annars troligtvis skulle explodera av känslor.  Tänk att man kan vara i ett läge då man efter den där springturen tänker att det kunde vara lite kul att ringa en kompis, men överraskar sig själv med att börja störtgråta när hon svarar. Tänk att allt i det här läget är ett resultat av lycka. Och tänk att lycka i så otroligt stor dos kan vara näst intill fullkomligt ohanterligt. 

 

Det jag försöker säga är alltså att jag är just lycklig. Så oerhört lycklig. Det känns som att det här är höjden av att leva, samtidigt som livet så som det brukar vara känns helt orimligt. Det känns orimligt att fortsätta göra saker som att plugga, handla mat, sova, städa, äta och laga matlådor, när jag känner så här. När allt jag vill göra är att bada i mina känslor. 

 

 

Foto: MARK ADRIANE
 
 

Ni kanske anar vad det här handlar om och ja, ni har rätt. Jag har fallit pladask för någon. Mer än så är det inte just nu och huruvida det blir det väntar att se. Men åh vad jag hoppas. Tänk om det kunde vara denna gången allt blev på riktigt.

 

 


det är aldrig för tidigt att andas

•          •           •
 
Andas. Jag påminner mig själv om att jag måste stanna upp. Och andas. Inte för att det är alldeles för mycket som händer nu, eller alldeles för mycket som snurrar runt inom mig. Utan för att det alltid är viktigt.
 
Jag har dessutom haft några dagar som skavt. Inte rent dåliga, bara sådär diffust ohärliga som vissa dagar bara är. Sådär så att en mängd småsaker helt enkelt inte riktigt passar in. Allt känns, inte så jättemycket men ändå på något vis lite, fel. 
 
 
Mitt sätt att hantera det som skaver är just nu att simma. Åh så glad jag är över att jag hittat det. När jag inte vet hur jag ska ta mig an resten av en dag sätter jag mig bara på cykeln till badhuset och snart ligger jag där och tar simtag efter simtag. Ibland räcker det med en liten tur. Men ibland, när känslan av att dagen skaver inte vill försvinna, fortsätter jag en stund till. Det hjälper. På så många vis. 

I försök

<<<          <<<          <<<
 
Köper tulpaner i ett försök att locka fram våren. Äter enorma mängder bananglass för att eliminera förkylningen. Det går sådär. Känns som att det mesta går sådär just nu. 
 
Det är så typiskt. Att det efter en psykisk svacka kommer en fysisk. Den lär visserligen bli kortare. Förkylningar går lättare över än depressiva perioder. Men ändå typiskt.
 
 
 
 
Försöker verkligen intala mig själv att det är okej. Det är okej om jag inte klarar tentan som väntar. Det här är inte gymnasiet. Man får fler chanser. Klarar jag inte tentan nu, klarar jag den någon annan gång. Jag försöker intala mig själv att det är bra. Ibland bör skolan inte vara ens främsta prioritering. Då är det bra om man faktiskt prioriterar det som behövs prioriteras. Till exempel ens egen hälsa. 
 
 
P.S. Att jag inte mått (och mår) så bra är också anledningen till att uppdateringen här inte prioriterats. Har inte funnits energi och ännu mindre inspiration. Men hoppas på bättring inom en snar framtid.

Slå över

•          •          •

 

Plötsligt känns det som att det slagit över. Väldigt diffust, men samtidigt så otroligt uppenbart. Det skulle kunna handla om att jag ätit ordentligt det senaste dygnet. Att jag sovit bra. Att jag fått mens. Att solen kikat fram. Att jag köpt en ny möbel till min lägenhet. Att jag tillbringat några timmar med en vän. Det skulle kunna handla om det. Men jag tror inte det. Åtminstone inte bara. För något känns i grunden annorlunda. Som om någon plötsligt tryckt på lampknappen inom mig. 

 
Foto: Jake Givens 

 

Absolut. Alla de där sakerna spelar roll. Men de senaste veckorna har de inte gjort det. Saker som vanligtvis gett mig glädje har inte riktigt nått fram. Har inte kunnat se dem fullständigt i mörkret. Så det är rimligt att det är något mer. Åtminstone hoppas jag på det. 

 

För jag vill så himla gärna att det ska vända nu. Gå åt rätt håll. Men annars har jag åtminstone fått en bra dag och även det är jag väldigt tacksam över.

 


När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Gråtande skratt

 
Vissa dagar blir det lite mycket. Av allt. Allt blir lite roligare än normalt. Och allt roligt bygger upp till ett enda stort bubblande glädjerus inom mig. Det är fantastiskt härligt. Alltså verkligen. Men när en liten obetydlig felsägning får det roliga att rinna över så pass mycket att jag börjar gråta, då blir jag lite trött på mig. Nej jag menar, av mig. 
 
 
Foto: Austin Ban
 
 
För att tydliggöra, vi pratar inte om skratt som får ögonen att tåras, utan skratt som får mig att börja gråta, och när det händer är läget ytterst oklart. Jag påminner omgivningen (men kanske mest mig själv) om att jag är glad, och jag känner verkligen verkligen att det vad jag är, samtidigt som jag frågar mig vad som egentligen är på gång. Jag är så himla mycket. Så himla mycket hela tiden. 
 
Men förstå mig rätt, till stor del uppskattar jag det. Jag uppskattar att i princip alla mina känslor är stora och i princip alltid får ta plats. Men det är så dubbelt. Det är dubbelt eftersom jag känner mig så energisk, samtidigt som jag är så himla trött på att vara just energisk. Svårt att beskriva, men ungefär så ligger det till. 
 
Ungefär så ligger det till just nu när jag skriver det här. 
 

Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Sommarsår

Jovisst. Det är härligt med somrar. Men de blir lätt lite för mycket. Eller snarare för lite. För lite rutiner. 

 

Jag tänker inte skylla på sommaren. Det är inte sommarens fel att jag mår dåligt ibland. Allt går i skov. Året runt. Men på sommaren blir det annorlunda. Visserligen finns inte stressen där, men samtidigt finns för mycket tid. För mycket tid att känna.

 

 

Visst gillar jag att känna. Men jag känner mycket som det är. Och när jag är i en svacka har jag extra litet behov av överdrivet med tid att just känna. Behöver balans. Inte förtränga känslorna, men inte heller känna dem extra mycket. 

 

När jag är i en svacka behöver jag vardagen. Jag behöver fasta mattider. Schemalagda lektioner. Jag behöver en riktning. Jag behöver lära mig saker. Jag behöver människorna. Vännerna. Jag behöver mindre ensamtid. Men inte för mycket socialt. Behöver kunna säga att jag behöver en kram och också få en sådan. Inom en timme eller så.

 

Så just nu saknar jag den. Vardagen. Men inte bara för att jag behöver den, utan också för att jag tycker om den. Jag tycker så himla mycket om den.


Saker som gör mig orimligt glad

Eftersom jag just nu verkar vara på väg ur en känslomässig svacka och upp på en glädjefylld topp (tack för det!) fick jag för mig att lista några av de vardagliga ting som på sådana toppar gör mig näst intill orimligt glad. Så här kommer det:
 
 

Perfekt synkade spårvagnsbyten      Blogg-kommentarer    ✳   Kramar   ✳   Avokado på extrapris   ✳   Regnbågar   ✳   Varma täcken   ✳   Fina ord      Oväntade samtal med personer jag inte känner   ✳   Kaffe vid kaffesug   ✳   Godkända tentor   ✳   Vackra hus   ✳   Långa djupa pratstunder      Vildhallon   ✳   Kärlek   ✳   Fängslande musik      Frukostar   ✳   Julen   ✳   Vintern   ✳   Våren   ✳   Sommaren   ✳   Hösten


Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Känslostorm och ångestklump

Så här några dagar efter jag kommit hem från skrivarkursen, inser jag hur påfrestande den var. Eller egentligen inte kursen som sådan, utan snarare tiden jag var där. Mycket berodde nog på att jag åkte dit med ett känsloläge som var väldigt tveksamt. Det var inget som hänt och jag hade inget som jag kunde peka ut som "problemet", men jag kände mig skör. Som om jag var på väg in i en svacka.  
 
På grund av det blev redan stora känslor större i mig. Att skriva kändes, texterna och minnena de grävde upp kändes, att dela med mig av mina texter kändes, att höra andras tankar om mina texter kändes, att höra andras historier kändes, att vara där kändes. 
 
Men samtidigt hade jag inte tid att känna. Det var så intensivt - vi bara skrev och skrev, och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra. Det var fantastiskt! Men otroligt krävande för en som jag, som (trots att jag älskar det) blir så otroligt utröttad av sociala sammanhang. 
 
 
Allt detta var dock inte något som "överskuggade" mina dagar på folkhögskolan. Verkligen inte! Det snarare bidrog till att jag kunde gå in i skrivandet ordentligt och till att jag fick insikter som jag kanske inte fått annars.
 
Mina dagar där var fantastiska. Det var när jag åkte hem som jag kände att allt tagit på krafterna. 
 
Det började på tåget med att jag tänkte kring luften. Jag räknade ner minuterna tills jag skulle få gå ut i friska luften där det fanns syre. Räknade ner tills jag skulle kunna andas. Och sen kom trycket över bröstet. 
 
Det var längesedan jag hade sådan ångest. Åtminstone mer än en månad sedan och det är för mig en lång tid. Men det slog mig att jag inte kände mig förvånad. Det var som om hela denna månadens känslor samlats i en stor klump som nu gjorde så att varje inandning värkte. Det var logiskt på något sätt och därför inte så jobbigt som det skulle kunnat vara.
 
Det jag behövde var att vara själv, lyssna på hög musik, sjunga, promenera långt, äta ordentligt, duscha länge och varmt och gråta tills tårarna tog slut.
 
Så det gjorde jag. 

Lite extra nära gråten

Det har på många sätt varit en påfrestande vecka. I skolan har jag vid två tillfällen gråtit.
 
Det blev nämligen lite extra känslomässigt, dels under en föreläsning och dels under ett rollspel. Hade det varit en vanlig vecka hade jag utan problem kunnat hantera det, men denna veckan blev det lilla lite för mycket. Inför det andra (obligatoriska) rollspelet försov jag mig dessutom en och en halv timme - jag som aldrig någonsin tidigare har försovit mig - och det säger ju ändå något om mitt tillstånd.
 
 
Det är mycket känslor inom mig, men som jag kopplar bort. Jag hinner inte känna för jag måste hinna klart med allt innan alla deadlines. Gillar inte att jag resonerar så. Och det gillar inte kroppen heller. Antagligen är det därför jag gått runt med ett tryck för bröstet.
 
Överlag är det dock helt okej. Vill verkligen betona det, så det inte verkar som om jag mår jättedåligt. Det gör jag verkligen inte just nu. Ibland är jag bara lite extra skör och just nu är det lite så. Men vem vet, det kan vara över imorgon, eller till och med redan ikväll.

Sista psykologbesöket

Jag har varit frustrerad. Ja. Vilken skillnad skulle egentligen tio psykologbesök kunna göra? Jag var rädd. Rädd för att falla tillbaka in i en massa mörkt. Vilken skillnad skulle då tio psykologbesök kunna göra?
 
Svar: stor skillnad.
 
Jag är så tacksam över den psykolog jag nu gått hos. Hon har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket och gett mig en mängd verktyg för att kunna hantera det som är jobbigt, samt jobba mer med mig själv. Det, i kombination med att livet har varit väldigt händelserikt och gått i en giviande riktning, har gjort så att jag utvecklats så otroligt mycket under den här tiden. 
 
Jag hade helt klart velat ha fler besök, men tio räcker i nuläget. Det känns härligt att kunna säga att jag inte är i extremt stort behov av det. Jag kan vila i vetskapen om att jag i höst kommer få börja gå i egenterapi i och med skolan, men även att psykologen jag gått hos nu bara är ett sms bort ifall något skulle krisa. Tror ju inte att något borde krisa så enormt mycket, men det är skönt att veta att någon finns där om det mot all förmodan skulle hända. 
 
 
Jag har helt klart många sår som fortfarande inte är riktigt läkta. Det kommer antagligen ta lång tid. Psykologen var tydlig med det från början. Men det känns härligt att de ändå läker, sakta men säkert. 

Eftersom det råkar vara en stor grej

Härom dagen kom jag på mig själv med att skratta för mig själv. Ljudligt. I skolan. Det verkade inte vara någon som hörde, men det hade lika gärna kunnat vara det. 
 
Så kan det gå när man känner sig lättad. Och lycklig. Jag är så bubblande glad över att äntligen ha klivit ut ur den där dumma garderoben. 
 
Foto: Jordan McQueen
 
Det här borde ju verkligen inte vara en stor grej, men dagens samhälle gör det till det. Därför är jag så otroligt tacksam över er som kommenterat, skrivit till mig på annat sätt, eller rent utav pratat med mig i "verkliga livet" om detta. Tack för alla kramar och high-fives - både reella och virtuella - tack till alla er som helt enkelt bara finns där. Jag är så enormt tacksam över er. Ni är så otroligt fina.

Framför spegeln

Det var länge sedan jag stod så här. Det var länge sedan jag stod framför spegeln och vred mig gång på gång, som om jag ur en annan synvinkel skulle framstå helt annorlunda. Jag klämmer och känner, jag går igenom hela mig. Jag försöker ta reda på hur mycket det egentligen finns av mig.

 

Jag är arg över att jag står här. Visserligen är det annorlunda nu. Jag tycker inte att allt av mig är överflödigt. Vissa dagar, ja faktiskt de flesta dagarna, kan jag till och med gilla att det finns mer av mig nu. Rent fysiskt så mår jag så mycket bättre av det. Och i vissa fall kan jag till och med stå där framför spegeln och tycka att jag är finare nu.    J a g    ä r    f i n    s o m    j a g    ä r   ♡

 

Men samtidigt finns det dagar som denna. De är betydligt färre, men det händer fortfarande att jag hamnar här och såhär. Jag står och granskar mig själv och känner mig rädd. Rädd för att spegeln lurar mig och rädd för att jag helt plötsligt ska förstoras. Som om några kubikcentimeter extra av Cecilia är det mest förödande jag kan tänka mig.

 

Jag blir så arg, för det finns ingen mening med det här! Det logiska i mig vet ju att vi alla är skapta olika och att vi alla är så otroligt vackra på våra egna vis. Jag kan se det när jag tittar på människor omkring mig - både folk jag känner och personer som är helt främmande för mig. Jag kan se hur det finns skönhet i alla möjliga färger och former, just för att människor i sig själva är vackra, men detta verkar vara något jag glömmer när jag ser på mig själv. Det är som om jag tror att jag är undantaget som bekräftar regeln. 

 

Men det finns inga undantag. Jag vet det. Jag ska bara lära mig inse det också.


Näst intill för mycket av det goda

♥ Just nu är jag verkligen pirr i magen lycklig och studsar runt som ett riktigt energiknippe. Skrattar lite (läs: mycket) mer än vanligt och fån-ler så mycket att det inte är klokt. Ser nog rolig ut när jag sitter där på spårvagnen med telefonen i min hand och tror att jag ser ut som att jag helt nollställt skrollar igenom ett flöde på ett socialt medium. För det gör jag inte. Jag ler tills jag får träningsvärk i kinderna.

 

Är så tacksam över att jag har vänner som tillåter mig (och vill!) att jag sprudlar. Vi brukar prata om explosionsrisken. Hur stor risk det är att jag exploderar om jag inte får prata så snabbt att man knappt hör vad jag säger, om allt som händer just nu. Så det är tur att jag har dem.

 

Förhoppningsvis kommer jag få lite bättre perspektiv på saker och ting framöver och då kommer jag ju även få se vad det blir av allt. Jag hoppas på att det blir något jag kan skriva lite mer konkret om. Istället för bara flummiga texter som den här.


Inte rätt dag för luciatåg

Egentligen hade jag sett fram emot den här dagen jättemycket. Jätte jätte jätte-mycket faktiskt. Jag såg fram emot att få sjunga luciasånger och jag såg fram emot att stå i ett jättestort luciatåg. Ja, jag såg verkligen fram emot det jättemycket.
 
 
Men inte idag. För idag var inte allt som det skulle. Halsen gjorde ont, men den trodde jag mig ändå kunna trotsa. Det går att sjunga med halsont. Det är inte bra, och ibland kan det bli lite småtokigt på vissa toner, men det går.
 
Men sen lades sak på sak över mig, och varje liten del tyngde ner mig allt mer. Skakiga händer, frusen kropp, yrsel, trötthet och en väldans massa tanketrassel. Kanske är det feber jag har. Eller kanske bara ångest. Idag kan jag inte riktigt skilja på det.
 
Hur som helst så insåg jag att det idag inte var rätt dag att stå i ett stort luciatåg. Inte minst så hade det inte varit bra om jag (som har så lätt att svimma) stod där i den syrefattiga luften kring de levande ljusen, för vem vet hur det hade slutat då. Så jag bestämde mig för att kura ihop mig i en öronlappsfotölj i skolan, för att sedan gå och  t i t t a  på den fantastiska konserten istället. Känner att det var rätt beslut. Känner att det är viktigt att lära sig lyssna på kroppen. 

Tidigare inlägg


RSS 2.0