Något jag vågat

 
Som kontrast till förra inlägget vill jag idag berätta om något helt annat. Något jag vågat.
 
 
Det är så mycket som varit ingrott i mig. Vissa mönster som verkat omöjliga att bryta. Jag hade börjat accepterat det. Hade börjat tänka att jag aldrig skulle klara av att bryta mig loss från vissa saker. Men jag tror att jag hade fel.
 
För trots att det varit en sommar då ätstörningsmonster varit på en ovanligt lång och otrevlig visit. Och trots att jag kommit upp i en vikt som jag inte vägt på väldigt många år. Trots det har jag slutat väga mig
 
Egentligen har det inte varit ett beslut - vilket förvånar mig. Det förvånar mig eftersom jag brukar göra "allt eller inget". Förlita mig på min självdiciplin. Och för det krävs ett beslut.  
 
Men denna gången har det bara blivit så här. Antagligen till stor del eftersom jag upptäckte att jag i stort trivdes bra i min kropp, men mådde dåligt av att se siffrorna. Lösningen på det var att helt enkelt inte titta på siffrorna. 
 
 
 
 
Eller okej, så enkelt var det förstås inte. Men i princip. Att inte ha haft siffror att förhålla mig till har verkligen varit bra för mig. Även om jag till och från haft ångest av att inte veta, och min kroppsuppfattning har gett mig väldigt olika bilder av hur jag ser ut, så känns det lättare att börja trivas i min kropp när jag inte har några siffror som spelar in i bedömningen. Dessutom leder det till att jag mer och mer lyssnar på min kropp och därmed lär känna dess signaler (det är nästan så att jag möjligtvis börjar ana att en liten mättnadskänsla är på väg att komma tillbaka). 
 
Jag säger dock inte att jag aldrig någonsin kommer ställa mig på en våg igen. Nej, påhittade förbud har jag redan haft för många av i mitt liv. Men jag tänker att det helt klart är en bra grej att låta det förbli ett sällsynt inslag i mitt liv, istället för något som hela mitt liv påverkas av.
 

Hur ska jag våga?

Det har hänt för många gånger nu. För många gånger har jag hänvisat till en framtid. Sagt att det finns saker jag vill göra, men inte vågar. Just nu. Men jag har gått för länge och väntat på mod. Jag har tänkt att det bara ska komma. Om jag bara väntar. Men tiden skapar bara större steg. Med tiden krävs allt mer mod för att våga. Ta stegen. Så jag borde börja nu. Jag borde verkligen försöka våga.

 

 

Fyra saker jag vill men inte vågar:

 

• Jag vill ställa upp i ett poetry slam

• Jag vill prata under andakten på körövningen

• Jag vill sjunga solo i kören

• Jag vill gå på ett ”sångprov” för en något mer avancerad kör

 

 
 

 

I huvudsak tror jag att det finns två anledningar till att jag inte vågar:

 

 

Den första och största anledningen är att allt handlar om saker som är väldigt viktiga för mig. För mig blir det därför som om jag har något att bevisa. Jag måste bevisa att jag är bra på att framföra poesi och musik och jag måste bevisa att jag har något vettigt att säga. Inte för att jag sagt att jag är eller har det. Nej, det har jag inte påstått. Men om jag inte är ”bra” så borde det väl inte kunna vara så viktigt för mig? Och om det inte kan vara viktigt för mig då, vem är jag då om jag inte är bra?

 

Att inte ”visa upp” mig själv på det sätt som de här situationerna faktiskt innebär, blir ett sätt att undvika risken att hamna i det dilemmat. Det blir ett sätt att skydda den del av min identitet som består av att jag är en som skriver, en som sjunger och en som tycker om att prata inför folk. Att inte visa upp det, innebär att ingen kan ifrågasätta den delen av mig. Eller åtminstone inte förneka den. Men det gör också att jag undviker saker jag tycker om.

 

 

 

Den andra anledningen är min nervositet. Jag blir verkligen otroligt nervös inför saker som dessa, vilket förstås har att göra med just det faktum att det är så viktigt för mig. Men problemet är att min nervositet har blivit allt mer ”fysisk” den senaste tiden. Det är nästan obeskrivligt hur mycket jag till exempel skakar. Och hur hårt och snabbt mitt hjärta slår. Och hur säker jag känner mig på att jag när som helst kommer svimma. 

 

Detta leder förstås till en ond spiral. Inte minst eftersom det handlar om prestationer. Jag blir nervös över vad nervositeten ska orsaka (inte minst eftersom den faktiskt orsakat en hel del) och därmed får jag ännu en anledning att låta bli. Men samtidigt ger jag mig inte möjligheten att vänja mig vid situationer som gör mig nervös. Och det är verkligen inte något jag känner mig nöjd över.

 

 

 

Det jag nu borde komma in på är en lösning. Hur ska jag våga? Men ärligt talat vet jag inte det. Jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det här. Men att jag åtminstone kommit fram till att jag vill göra något åt det känns som ett framsteg. Nu vill jag verkligen börja våga.

 


Blivande mentor

Så här i september när mer än hälften av tvåtusensexton har passerat, men det ändå är väldigt många dagar kvar tills man kan börja säga att det är slutet av året, så inser jag att jag verkligen bockar av punkter på min lista för året. Det är nästan så jag önskar att jag hade kunnat skriva den där årssammanfattningen nu, för åh så mycket som har hänt. Men eftersom jag inte kan det riktigt än, kommer här istället lite information som har koppling till några av punkterna:
 
J a g    s k a    b l i    m e n t o r  !
 
Japp, så ligger det till. En av mina förhoppningar inför året var ju att engagera mig i något - möjligtvis något form av volontärarbete - och därför har jag valt att bli mentor för den ideella organisationen Mentor Sverige.
 
Att vara mentor för Mentor Sverige innebär kort sagt att man blir en vuxen kompis för någon mellan 13 och 17 år. Varför? Jo, för att många tonåringar helt enkelt behöver/vill ha fler vuxna i sitt liv - och anledningarna till det kan vara lika många som antalet tonåringar som söker till mentorsprogrammet. I ett större perspektiv är detta ett sätt att jobba förebyggande för att minska t.ex. ungdomars droganvändning och psykiska ohälsa. 
 
 
Som mentor har jag genomgått en väldigt grundlig intervju och därefter en kort utbildning, och nu har jag även matchats med en tonåring. Man slumpas alltså inte ihop, utan även tonåringen intervjuas för att kunna skapa så kompatibla mentorspar som möjligt. Mentorsparet träffas sedan två gånger i månaden, under ett års tid, och kan verkligen hitta på allt möjligt.
 
För mig är alltså nästa steg att allt ska dra igång på riktigt och faktum är att det gör det redan imorgon. Imorgon är det nämligen programstart, vilket innebär att jag för första gången ska träffa den jag matchats med och dennes föräldrar. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas och tror att det här året kommer vara givande både för den jag ska vara mentor till och för mig. 
 
 
Vill du veta mer om Mentor Sverige kan du kika in på deras hemsida. Kanske kan du också tänka dig att bli mentor eller kanske är du mellan 13 och 17 och känner att även du skulle vilja ha en till vuxen i ditt liv - i så fall tycker jag helt klart att du ska söka till programmet!
 
 

Vi måste lära känna varandra, kroppen och jag

Det är så svårt att förhålla sig till. Jag består av fler celler än jag gjorde förut. Kläderna sitter inte riktigt som de gjorde förut. Om någon skulle få för sig att lyfta mig så skulle det vara jobbigare än det var förut. 

 

Det är märkligt att det ens ska spela någon roll. Att vågen visar några få kilo mer förändrar egentligen inte världen på något sätt. Åtminstone inte på något sätt som har någon som helst betydelse. Egentligen. Ändå är jag onödigt medveten. Inser att min kropp har förändrats, men kan samtidigt inte få en bild av den. Och varje morgon när jag plockar fram byxorna ur garderoben tror jag att jag på något sätt ska ha svällt upp ännu mer under natten så att de inte ska passa (trots att de gjorde det dagen innan). 

 

Jag är dessutom helt klart drabbad av ”spotlight effekten” (dvs tendensen hos oss människor att tro att människor omkring oss uppmärksammar oss mer än de egentligen gör - som om vi hade en spotlight riktad mot oss). Jag tror att alla ser och tänker kring det faktum att jag nu är lite större, trots att väldigt få antagligen gör det och trots att det OM de skulle göra det egentligen inte skulle spela någon roll. Men det är som om jag inte på riktigt vill ta till mig det. Som om något i mig inte vill ändra mitt kritiska förhållningssätt till min kropp. 

 
Foto: Zé Zorszan
 

Men faktum är att jag verkligen bara borde landa i mig själv. Att vikt och kroppsstorlek i grund och botten inte spelar någon roll är ju förstås skäl nog, men det finns så mycket annat som också talar för det. Att jag har mer kraft och energi. Att jag (åtminstone just nu) äter relativt normalt och att jag mår bra av det. Men inte minst också för att jag är mer bekväm i min kropp. 

 

Det sistnämnda kan säkert låta som en liten grej, men är snarare motsatsen. När jag har vägt X kg mindre har jag verkligen haft problem med att jag känt mig så obekväm i min kropp. Jag har haft dålig hållning och haft så svårt att veta var jag ska göra av min kropp i olika sammanhang. Det spelar t.ex. ingen roll hur jag har suttit eller stått, allt har i princip alltid känts onaturligt. Kanske är det svårt att förstå om man inte upplevt det själv, men det har verkligen varit en svår grej, och jag försöker verkligen landa i att det nog inte är så svårt längre. 

 

Men som med mycket annat är det lättare sagt än gjort. När jag varit sjuk i ätstörningarna tänkte jag förstås att orsaken till att jag var så obekväm i min kropp var att jag inte var smal nog, och att helt koppla bort den tanken är svårt. Det är som om jag inte tänker den, men att den ändå finns där och hindrar mig från att känna mig nöjd med mig själv. 

 

Det gör mig så frustrerad. Att detta inlägg inte bara kunde vara ett inlägg där jag säger ”hej, det är så härligt att jag mår bättre och känner mig mer bekväm i min kropp”, men kanske är det ändå ett steg på vägen. Ett steg mot att faktiskt kunna vara nöjd med min fantastiska (← en dag ska jag helt mena det) kropp. 


Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Acceptansproblematik

Det gör ont att läsa det här. Jag kan inte förstå att samhällets normer hade grott sig så djupt in i mig att till och med min kropp rent fysiskt reagerade så starkt. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att acceptera.
 
•     •     •
 
Det började med en ”feelgood-film”. En film som på alla sätt var så där klyschig, men ändå fin, som en feelgood-film brukar vara. Och visst gjorde den mig glad. Fast samtidigt inte.

 

När den ena tjejen hade ”blivit av” med sin pojkvän och den andra tjejen var på väg bort därifrån (men alltså klyschigt nog stoppades av tjejen som nu var singel) började tårarna rinna ner för min kind. Rent konkret kunde jag inte förklara varför. För att det var fint? Ja kanske, men kanske mest för att jag tänkte att jag minsann aldrig kommer få ett sådant ögonblick.

 

Jag var så avundsjuk. Jag ville också hitta en tjej som var så där fantastisk på alla sätt och vis och som uppriktigt älskade mig. Jag tänkte att det då skulle vara lättare. Lättare att acceptera den jag är.

 

Men eftersom jag (dumt nog) antog att det aldrig kommer hända, var det så otroligt svårt för mig att acceptera att jag är den jag är. Och det gjorde så ont. Tårarna fortsatte rinna och jag lade mig i fosterställning kramandes ett mjukt gosedjur. 

 

Sen gick det fort. Plötsligt satt jag där i sängen med gråten i halsen och kunde inte andas. Det stack i händer, fötter och öron (!) och för varje sekund domnade händerna bort mer och mer. Efter en liten stund kunde jag inte röra fingrarna alls, men försökte ändå knappa in ”panikångest hjälp” i googles sökfält.

 

Jag hittade några tips. Jag testade att sätta mig på sängkanten och trycka fötterna mot golvet och fokusera på hur det kändes. Jag testade att kupa händerna och sätta dem över munnen, för att på så sätt inte andas ut så mycket koldioxid. Jag testade allt möjligt, men inget fungerade.

 

Jag insåg att det var andra gången jag fick en riktig panikångestattack. Först trodde jag att det var den första, men sen insåg jag att en episod för länge sedan måste ha varit det också. För det kändes som det här, och det här måste vara panikångest. 

 

Det var bara att härda ut och efter en halvtimme glädjas åt att kunna andas ut. 

 

Det känns som att det är meningen att en sådan upplevelse ska ge en något och kanske gjorde den det. Kanske gav den mig en insikt i hur jag verkligen - på riktigt - känner. Trots det är det så himla svårt. Så svårt att acceptera. 

 

Men jag frågar mig varför. Varför kan jag inte tillåta mig själv att älska den jag älskar??

 

- Från oktober 2015


Saker som gör mig orimligt glad

Eftersom jag just nu verkar vara på väg ur en känslomässig svacka och upp på en glädjefylld topp (tack för det!) fick jag för mig att lista några av de vardagliga ting som på sådana toppar gör mig näst intill orimligt glad. Så här kommer det:
 
 

Perfekt synkade spårvagnsbyten      Blogg-kommentarer    ✳   Kramar   ✳   Avokado på extrapris   ✳   Regnbågar   ✳   Varma täcken   ✳   Fina ord      Oväntade samtal med personer jag inte känner   ✳   Kaffe vid kaffesug   ✳   Godkända tentor   ✳   Vackra hus   ✳   Långa djupa pratstunder      Vildhallon   ✳   Kärlek   ✳   Fängslande musik      Frukostar   ✳   Julen   ✳   Vintern   ✳   Våren   ✳   Sommaren   ✳   Hösten


När jag inser att det är jag väcks besvikelsen

Det är som om jag ser någon annan. Till viss del.

 

Jag ser någon som har det jobbigt. Någon som inte kan tolka sin kropps signaler. Någon som inte vill ge sin kropp vad den behöver. Någon som har lurats att tro att det där med utseende är så pass viktigt att det är värt att hänga upp hela sitt liv på det. Jag ser någon ångestfylld. Någon som går runt med en klump i magen som ibland kan förklaras, men som oftast är obegriplig. Någon som är rädd för sitt eget huvud. Någon som tycker att det där med att leva kan vara väldigt svårt ibland.

 

Jag ser denne någon och tycker synd om henne. Hon är en av alla individer som fastnat i ätstörningens klor, och även om hon till stor del är fri sitter spåren kvar. Det är ingrodda mönster. Inristade. Inbrända. De verkar aldrig gå att sudda ut.

 

Men när jag inser att denne någon är jag ändras känslan. Plötsligt blir jag besviken. Har jag inte kommit längre? Är jag inte någon som lyssnar på min egen kropp? Någon som vill ge den vad den behöver? Någon som insett att det där med utseende inte är så viktigt trots allt? Är jag inte någon som sagt hejdå till matångest? Någon som blivit vän med mitt eget (om än svårbegripliga) huvud? Någon som tycker att det där med att leva är mestadels fantastiskt? 

 

Jo. Men samtidigt nej. Just nu är jag båda sidorna. När jag funderar kring huruvida jag ska ta en kvällssmörgås finns det   b å  d e   en röst i huvudet som säger att den är onödig och en som säger att jag behöver den. Jag blir förvirrad. Ena sekunden kopplar jag bort min kropps signaler, andra sekunden överanalyserar jag dem. Ibland får jag ångest över en banan och ibland kan jag äta en stor bit tårta och enbart tänka att det är fantastiskt. Detta mellanläge är svårhanterligt. Ögonblicken det går bra tänker jag att jag är så frisk som det bara går medan jag i ögonblicken då det går mindre bra klandrar mig själv. När ätstörningsmonsterna dyker upp känner jag mig falsk; jag frågar mig hur jag kan gå runt och ”predika” om hur man bör tänka, hur man bör leva, när jag inte ens kan leva efter det själv.

 

När ätstörningsmonstrena invaderar mig glömmer jag att de är just monster. Resultat av en sjukdom. Det är inte jag som är dålig. Och jag är verkligen inte falsk. Allt jag säger menar jag och vill jag leva efter, men jag drabbas fortfarande av sjukdomens mörker.

 

Det händer inte lika ofta, eller lika mycket som förut, men det händer. Och när det händer är det fortfarande jobbigt.

 

Det gör mig inte till en sämre människa.


Måste få vara den jag vill vara, men måste också vilja vara den jag faktiskt är

För fem år sedan var jag riktigt dålig. Jag hade lurat psykologer och kuratorer och andra människor som hade "koll" på mig att jag behövde en sommar fri från BUP och läkarbesök, men så var inte fallet. Det var ätstörningen som talade. Och den sommaren blev jag sjukare än jag någonsin varit. Hela min värld kretsade kring maten jag åt - eller snarare inte åt - siffrorna på vågen, hjärnspöken och enorma mängder självhat. Gymnasiet väntade. Det fanns en hoppfullhet i det. Jag skulle komma till en plats där igen visste vem jag var. Jag skulle få börja om. Och visst skulle jag komma att uppskatta det, men det spräckte inte min ätstörningsbubbla.
 
För fyra år sedan trodde jag att jag var hög på livet. Efter en tid på ätstörningskliniken och efter att några välbehövliga kilon lagts till på min kropp hade jag fått energi att se och göra saker. Jag trodde allt var fantastiskt, men egentligen hade jag bara mer energi. Därför trillade jag in i mörkret igen och mådde egentligen lika dåligt som förut, även om jag lyckades behålla tillräckligt många kilon för att inte behöva vara på ätstörningskliniken. 
 
För tre år sedan kändes det som att jag stod still. Jag mådde bättre, men vissa saker gjorde det näst intill omöjligt att kunna jobba på att må bättre. Jag fyllde sjutton, men mest tänkte jag på att det bara var ett år tills jag skulle fylla arton och skulle ta studenten. Jag drömde om den där studenten. Jag drömde om att flytta. Jag drömde om att börja plugga till läkare. Allt kändes så långt bort, men det verkade ändå långsamt närma sig.
 
 
För två år sedan hade jag den bästa dagen i mitt liv. Jag blev myndig. Jag tog studenten. Och i min kropp bubblade så mycket glädje att jag knappt kunde hantera det. Antagligen var det många som trodde att jag var full. Trots att jag inte hade druckit en droppe. Det räckte med alla de frihetskänslor jag kände. NU skulle jag få leva livet precis som jag ville. NU skulle jag kunna kunna jobba på saker och ting med mig själv och förhoppningsvis få må bättre.
 
För ett år sedan hade allt vänts upp och ner. Jag hade flyttat till Uppsala men bestämt mig för att flytta därifrån. Jag hade börjat på läkarprogrammet men hoppat av. Jag hade börjat leva livet som jag ville, men också insett att det inte löst alla problem. Saker och ting har grävt djupa sår i mig och det skulle ta tid att läka. Jag behövde ta hand om mig själv och vara med vänner som bryr sig. Jag behövde tänka. Jag behövde skriva. Jag behövde leva.
 
Idag är livet något annat. Jag går en utbildning jag tycker väldigt mycket om, trivs med livet rent generellt och har inte minst enormt många människor omkring mig som jag älskar och uppskattar så otroligt mycket. Dessutom har jag tagit tag i saker, vilket har varit och är otroligt jobbigt och påfrestande, men som verkligen leder framåt. Idag är jag mer mig själv än jag någonsin varit och det är något jag känner mig så otroligt glad över. I stort mår jag bra, även om saker och ting fortfarande gör ont och ibland gör mig lite extra skör. Men det är okej. Det viktigaste är att jag har människor som jag både får vara Cecilia som skrattar och säger märkliga saker och Cecilia som har ångest och gråter. Och det har jag. Och det är jag så otroligt tacksam över.

Inte van vid att inte vara ute i för god tid

Det kanske kan tyckas märkligt, men jag är verkligen inte van vid det här. Alltså verkligen  V E R K L I G E N  inte van vid det här! Trots att jag är medveten om att jag har väldigt lätt för att lära mig så brukar jag vara ute i god tid. Alltså verkligen extremt god tid. När andra i klassen börjar sitt tentaplugg så brukar jag landa i en känsla av nöjdhet. Eller nej, nu ljög jag. Jag brukar inte känna mig nöjd. Jag brukar hamna i ett läge där jag går runt och funderar kring huruvida jag faktiskt kan någonting eller om jag lever i en "falsk trygghet" (vilket ju förstås inte är bra på alla sätt, men det är egentligen inte vad detta inlägg handlar om). 
 
Hur som helst så är jag inte där nu. Det har varit så mycket annat i skolan att jag inte kunnat börja plugga inför tentan förrän i onsdags - dvs en vecka innan tentan. Helt normalt för vissa. Alldeles fruktansvärt onormalt för mig. Det gör mig så otroligt stressad. Jag vill hinna komma till det där läget som jag nog ändå börjar inse är säkerhet (dvs inte en falsk trygghet), men hur mycket plugg som behövs för det är oklart - som alltid. Det är därför jag brukar börja så pass tidigt - för att alltid ha en liten "buffert" att ta av ifall jag behöver mer tid.
 
 
I grund och botten tycker jag förstås att det är bra att jag brukar börja plugga tidigt och att jag brukar ha det lugnt innan tentan. Det är en väldigt bra och faktiskt härlig strategi. Men jag inser även att det inte alltid finns möjligheter till det. Så som t.ex. just precis nu.
 
Det är en lång utbildning jag går. Jag kommer hamna i den här sitsen enormt många gånger. Det är egentligen ingen stor grej. Det är såhär de flesta lägger upp sitt plugg och de flesta brukar ändå klara sig väldigt bra. Så jag försöker se det som en bra grej att det är som det är just nu. Kanske behöver jag bara vänja mig lite. Och kanske behöver jag även inse att jag inte alltid behöver hinna med så mycket som jag tror för att räcka till. 

Jag vet att jag behöver förklara

Jag har insett att jag behöver förklara. Men hur ska jag kunna göra det när även jag själv behöver en förklaring?

 

Kanske är det mest det jag behöver förklara. Att allt är väldigt oklart just nu. Det enda som jag egentligen borde kunna veta är vad jag själv känner, men inte ens det har jag någon aning om. 

 

 
Jag är alltså inne på kärleksfronten just nu. Jag bör vara tydlig med det. Och mest tydlig har jag insett att jag behöver vara gällande frågan om jag är tillsammans med någon. Svaret på den frågan är   n e j  .  Det hänt mycket den senaste tiden, men mest har hänt inom mig. Inte uteslutande. Saker har hänt i verkligheten också (som om mina tankar inte vore verkliga - det är de ju förstås!) men det som har snurrat till det hela är att hon fortfarande inte har någon aning om att jag känner något speciellt för henne (antar jag). Och inte vet jag heller om hon ens faller för tjejer.

 

Kan ni förstå att saker och ting känns oklart? Och inte minst med tanke på att jag inte har någon aning om jag är kär. Ibland känns det självklart att jag är det, men ibland känns det även märkligt hur jag någonsin kunnat tro det. Hon är helt klart superduper-fantastisk och hon är verkligen inte lik någon annan människa jag någonsin träffat. På ett bra sätt alltså. Men är jag verkligen kär? Jag vet inte. Det kanske bara var/är en liten (eller egentligen ganska så stor) crush.

 

Jag vet inte. Och kanske behöver jag inte göra det heller.


Varför inte ta en fika med dig själv?

  Har du bjudit ut dig själv på fika någon gång?  
 
Om inte, bör du göra det ungefär nu. Det finns nämligen få personer som som så himla gärna skulle vilja få en lugn stund med dig, än du själv. Ta dig till ett mysigt fik, köp dig något gott och njut av ditt eget sällskap. Ta tid till att prata med dig själv.   P å   r i k t i g t .  Inte bara sådär ytligt (eller sådär rörigt) som det lätt blir när vardagen känns för stressfull. Ta hand om dig.
 
Och får du tid över kan du titta på andra människor. Se alla fina vars liv bara råkat leda in på just det fiket just då. Ni är alla statister i varandras liv. Men samtidigt huvudpersoner i era egna.
 
Gör det till en tradition. Kanske sisådär en gång i månaden. Passa på att utforska alla möjliga sorters fik och njut av alla möjliga sorters miljöer. Kanske kan du skriva något. Eller bara tänka något. 
 
Klicka på bilderna för att komma till källorna
 
Det här inlägget är självklart riktat till var och en av er som läser, men minst lika mycket till mig själv. Det har nämligen slagit mig att jag så många gånger tänkt att jag vill ta en fika med mig själv, men att det i princip aldrig blir av. Jag behöver egentid. Och visst tar jag mig det, men jag är inte så bra som jag skulle vilja på att göra den till riktig kvalitetstid.
 
Därför ska jag försöka göra det till en månatlig sak. Utforska ett nytt café. Äta något. Tänka. Skriva. Vara.

Sista psykologbesöket

Jag har varit frustrerad. Ja. Vilken skillnad skulle egentligen tio psykologbesök kunna göra? Jag var rädd. Rädd för att falla tillbaka in i en massa mörkt. Vilken skillnad skulle då tio psykologbesök kunna göra?
 
Svar: stor skillnad.
 
Jag är så tacksam över den psykolog jag nu gått hos. Hon har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket och gett mig en mängd verktyg för att kunna hantera det som är jobbigt, samt jobba mer med mig själv. Det, i kombination med att livet har varit väldigt händelserikt och gått i en giviande riktning, har gjort så att jag utvecklats så otroligt mycket under den här tiden. 
 
Jag hade helt klart velat ha fler besök, men tio räcker i nuläget. Det känns härligt att kunna säga att jag inte är i extremt stort behov av det. Jag kan vila i vetskapen om att jag i höst kommer få börja gå i egenterapi i och med skolan, men även att psykologen jag gått hos nu bara är ett sms bort ifall något skulle krisa. Tror ju inte att något borde krisa så enormt mycket, men det är skönt att veta att någon finns där om det mot all förmodan skulle hända. 
 
 
Jag har helt klart många sår som fortfarande inte är riktigt läkta. Det kommer antagligen ta lång tid. Psykologen var tydlig med det från början. Men det känns härligt att de ändå läker, sakta men säkert. 

Från en tid då jag inte kände som jag gör nu

 
Det här är en text jag skrev en dag i augusti förra året, efter att ha sprungit på ett instagram-konto tillhörandes en tjej som bodde med sin flickvän i världens mysigaste lägenhet. Jag kom på mig själv med att känna mig avundsjuk. Samtidigt som jag mer än någonsin brottades med tanken på att komma ut; Ville jag? Vågade jag? Det är härligt att ha svar på de frågorna nu.
 

❊      ❊      ❊

 

•  M E ST   Ä R   J A G   N O G   A V U N D S J U K   •

 

Det skriker. Inom mig skriker det av lycka och ilska, kärlek och sorg, men kanske allra mest av avundsjuka. Jag vill också. Jag vill också ha någon att hålla om, någon vars värme kan spridas till mig och få mina celler att sakta tina. Någon som ser mig och låter mig få vara mig.

 

Det är svårt när jag inte vet vem jag är. Jag vet inte om jag enbart försöker förneka. För att göra det lättare. Men det gör det svårare. Jag vill inte förneka mig själv. Jag vill inte låta mig formas i samhällets kalla formar och låta det bli vad det vill av mig. Inte om det inte är den jag är. 

 

Jag vet inte. Kanske måste man inte veta. Men avundsjuk är jag. Jag blir avundsjuk när jag ser några som funnit varandra trots att samhället sagt att de inte borde det. Varför kan inte jag också få det? Skulle jag hitta någon att älska, någon lagom lik mig, så skulle jag inte längre tveka. Jag skulle inte ha något emot att låta skriket komma ut. Jag skulle stå och skrika att det är hon och jag nu. Hon och jag, och jag och hon, och inget kan ta det ifrån oss. Inga normer, inga fördomar. Inget kan få oss att vara något vi inte är.

 

Men jag är feg. Jag vågar inte. För tänk om jag aldrig skulle finna henne. Vad är det då för poäng med allt? Varför ska jag samla mod och ta steget om det inte finns någon att ta steget för? Kanske för att ingen ska tro att jag är något jag inte är. Kanske för att vara sann mot mig själv. Kanske för att hon skulle dyka upp om jag lät mig synas.

 

Jag vet inte vad det är jag egentligen vill eller hur det faktiskt kommer bli, men om det finns en mask på mig ber jag att hon ska se igenom den, och är det så att jag lever i förnekelse, så hoppas jag att jag ska se igenom den. När hon står där framför mig. Om hon står där. För då vill jag att vi ska kastas i varandras famnar och skrika de gyllene orden. Vi ska skrika att vi älskar varandra.


Hej svejs, här kommer Cecilia ut

Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det här är.  Ä N T L I G E N  är jag här! Äntligen är jag i ett läge då jag på riktigt kan tala med er om någonting fantastiskt: kärlek.

 

Jag minns tiden då alla mina vänner var galet förälskade i Darin. Det var förstås ett tag sen, närmare bestämt år 2004, men mina känslor minns jag trots det extremt tydligt. Jag kände mig förvirrad. Jag kunde inte förstå grejen. Alla tjatade om hur snygg han var, men själv kunde jag inte greppa vad det där med ”snygg” egentligen innebar. Vad var det som gjorde just Darin ”snygg” till skillnad från en mängd andra killar? 

 

Själv föll jag som ni kanske förstår inte för Darin, men det innebär inte att jag inte föll för andra. Det gjorde jag   h e l t    k l a r t !  Jag var sådär pirrigt kär i ett flertal kändisar, så till den grad att jag ständigt drömde om dem. Men det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner. Utöver att jag inte var kär i just Darin alltså. En skillnad som gjorde så att jag inte ens förstod att jag var kändis-kär och än mindre pratade om det. En skillnad som enbart fick mig att tänka att mina känslor var konstiga. Att JAG var konstig. Skillnaden var att jag föll för tjejer.  

 

 
”Nej nej jag gillar inte Hermione mest, Harry Potter är min favorit.” ”Nej nej jag gillar inte Gabriella mest, Troy är ju den snygge.” Ursäkter som dessa snurrade ständigt runt i mitt huvud, mest för att övertyga mig själv. Men vissa karaktärer, skådespelare eller liknande kunde jag bara inte släppa. Jag kände mig besatt. Och när ”besattheten” även började riktas mot tjejer i min omgivning så kom en ny ursäkt: jag är bara avundsjuk.

 

Jag trodde att anledningen till att jag kände mig besatt av vissa tjejer var att jag ville vara som dem. Alla tankar på att jag skulle vara det minsta kär, förträngde jag så till den grad att jag själv trodde att de inte existerade. Jag tänkte att jag bara var en konstig tjej med extremt dåligt självförtroende och självkänsla.

 

Jag kan inte begripa att det skulle ta så lång tid för mig att förstå att det handlade om kärlek. Innerst inne har jag förstås alltid vetat, men det tog lång tid innan jag på riktigt kunde ta till mig det. Faktum är att det just nu är första gången som jag inser att jag har en crush medan jag har den. Alla gånger tidigare - vilket jag nu inser är otroligt många - så har jag först i efterhand insett att jag varit lite (och i vissa fall mycket) kär. Det är extremt konstigt egentligen, med tanke på att jag vid ett flertal tillfällen trott att jag varit kär i killar - trots att jag aldrig någonsin har känt så mycket för en kille som jag känt för ett flertal tjejer

 

Jag är självklart väldigt arg. Arg på samhället. Jag är arg på heteronormen och all den homofobi som jag har skrämts av, men också internaliserat - och därmed i otroligt hög grad påverkats och påverkas av. Jag är arg, men vill inte att detta ska bli ett argt inlägg, så jag tänker att det får vara något som tas upp i ett flertal inlägg framöver.

 

Jag vill inte att detta ska bli ett argt inlägg eftersom jag just nu bara är så otroligt glad. Jag är så glad över att inte längre behöva hemlighålla det här. Så glad över att äntligen kunna vara mig själv. OCH bäst av allt: JAG ÄR SÅ OTROLIGT KÄR i den mest fantastiska tjejen jag någonsin träffat!!! Så kär att jag ständigt tror att jag ska explodera!!!

 

Bildkälla


Framför spegeln

Det var länge sedan jag stod så här. Det var länge sedan jag stod framför spegeln och vred mig gång på gång, som om jag ur en annan synvinkel skulle framstå helt annorlunda. Jag klämmer och känner, jag går igenom hela mig. Jag försöker ta reda på hur mycket det egentligen finns av mig.

 

Jag är arg över att jag står här. Visserligen är det annorlunda nu. Jag tycker inte att allt av mig är överflödigt. Vissa dagar, ja faktiskt de flesta dagarna, kan jag till och med gilla att det finns mer av mig nu. Rent fysiskt så mår jag så mycket bättre av det. Och i vissa fall kan jag till och med stå där framför spegeln och tycka att jag är finare nu.    J a g    ä r    f i n    s o m    j a g    ä r   ♡

 

Men samtidigt finns det dagar som denna. De är betydligt färre, men det händer fortfarande att jag hamnar här och såhär. Jag står och granskar mig själv och känner mig rädd. Rädd för att spegeln lurar mig och rädd för att jag helt plötsligt ska förstoras. Som om några kubikcentimeter extra av Cecilia är det mest förödande jag kan tänka mig.

 

Jag blir så arg, för det finns ingen mening med det här! Det logiska i mig vet ju att vi alla är skapta olika och att vi alla är så otroligt vackra på våra egna vis. Jag kan se det när jag tittar på människor omkring mig - både folk jag känner och personer som är helt främmande för mig. Jag kan se hur det finns skönhet i alla möjliga färger och former, just för att människor i sig själva är vackra, men detta verkar vara något jag glömmer när jag ser på mig själv. Det är som om jag tror att jag är undantaget som bekräftar regeln. 

 

Men det finns inga undantag. Jag vet det. Jag ska bara lära mig inse det också.


Frihetsgraden

❊ Det är glädjande att se hur allt äntligen börjar synas. En människa skapas - jag tänkte skriva sakta men säkert, men nej, det går väldans fort just nu. Fast samtidigt är inget nytt. Allt har funnits där inom mig, men så enormt lite har tidigare fått komma fram. 

 

När jag träffar personer jag inte träffat på väldigt länge brukar jag säga att jag förändrats. Jag är en annan person nu, brukar jag hävda, men menar egentligen att jag nu börjat vara den jag alltid varit. Jag är inte längre rädd för att säga det jag vill säga. Skratta när jag vill skratta. Gråta när jag behöver det. Men mest av allt vill jag inte ljuga. När någon frågar svarar jag. Ärligt. Jag är ärlig med den jag är.

 

För någonstans har jag kommit till en insikt om att alla inte kan tycka om mig. Jag är nog ganska märklig. Och kanske lite för mycket ibland. Och vissa tycker nog inte om det. Men samtidigt finns det vissa andra som älskar just det där märkliga och som tycker att det aldrig blir för mycket. Jag blir aldrig för mycket jag. 

 

Det är de människorna jag vill lägga min tid och energi på. Energitjuvar har jag fått nog av. Har haft för många människor och sammanhang kring mig som stöpt mig i förutbestämda formar. De vill att jag ska vara på ett visst sätt. Vill sudda bort allt det som är jag. För de tror - eller vill - att jag ska vara någon annan. 

 

Jag börjar lära mig att strunta i dem och vet ni vad, det är fantastiskt! Jag kan komma på mig själv med att undra varför jag känner mig så bubblande glad efter vissa dagar, för att sedan slås av att jag känt mig fri. Fri från dem och det. Åh vad det låter klyschigt. Men åh vad det är så det är. Det kan ibland handla om en liten mening jag valde att säga trots att jag hade kunnat prata runt den, en fråga jag valde att svara ärligt på trots att omgivningen förväntade sig ett förutbestämt svar, eller bara det att jag känt mig fri att vara på ett sätt som speglade mitt humör just den dagen.

 

Jag är inte van vid det. Att känna mig så fri.


Mensälskande PMS-vrak

Nu har det gått sisådär ett och ett halvt år sedan jag fick tillbaka mensen efter mina ätstörningar (vilket jag för övrigt skrev mer om i ett inlägg för ett tag sedan) och varje månad är det fortfarande som en vinst. Jag blir så lycklig över att min kropp fungerar och påminns om hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Men nu har det dessutom kommit in en annan aspekt: PMS.
 
PMS har aldrig tidigare varit något som besvärat mig. Men sen jag blev frisk från ätstörningarna har jag blivit så otroligt känslig för förändringar i min kropp. Detta gäller visserligen i princip allt, så som blodsocker och temperatur, men inte minst också hormonnivåer. Och i och med att min mens blev relativt regelbunden väldigt tidigt efter "återkomsten" har jag hunnit lära mig känna var i menscykeln jag befinner mig i. 
 
Men denna "känslighet" innebär inte bara att jag känner av förändringar i min kropp, utan också att jag påverkas av dem betydligt mer. Därmed är veckan innan mens otroligt jobbig. Även om jag är medveten om att jag har PMS så har jag inte blivit van vid den och har väldigt svårt att hantera vissa aspekter av den.
 
Bland annat har jag fortfarande problem att hantera hungern. Att kroppen behöver mer energi just veckan innan mens och därför blir extra hungrig tenderar att göra mig stressad. Helt plötsligt får jag ångest över mat och ätstörningstankar passar på att hemsöka mig. 
 
Detta i kombination med att jag blir otroligt nedstämd, stressad, energilös och allmänt ångestfylld gör att jag varje månad blir lite orolig över mig själv. Det känns så himla mycket som att jag är påväg att falla in i något mörkt igen, som om jag är påväg att hamna där jag så länge varit.
 
Ja, även jag blir sugen på choklad när jag har PMS och vet ni, det är faktiskt inte konstigt! Finns biologiska/kemiska förklaringar!    [IMG_4551 av Eva Holm (CC BY-NC-ND)]
 
Men en morgon så är det helt plötsligt bra. Eller faktiskt till och med fantastiskt! Som om mensen inte var bra innan, så kommer den som en räddare i nöden och gör mig överlycklig! Det är så underbart att få uppleva hur allt det mörka som funnits under veckan bara är som bortblåst. Så skönt att under PMS-veckan veta att lösningen är tid; tids nog kommer mensen och då blir allt bra. Tids nog kommer jag nog också förstå detta känslomässigt, och inte bara veta det rent "teoretiskt" och tids nog kommer jag nog därmed lära mig att hantera min PMS bättre.
 
Jag är dock förstås medveten om att även själva mensen är jobbig för många. Inte minst finns det ju många som har stora problem rent fysiskt, med jobbiga smärtor som minst sagt hindrar en i vardagen. Jag förstår att man då inte tycker om mensen. Men personligen är min tacksamhet över mensen så stor att även min mensvärk blir något fint (men då har jag förstås oftast inte extremt jobbig värk, utan en som är hanterbar och lindras med värktablett och vetekudde) . 
 
Därför, om jag nu ska komma fram till en slutsats, kan jag konstatera två saker: ja, jag har det ganska jobbigt under min PMS, men åh va jag älskar mensen!

Det var ingen lögn, men inte helt sant heller

 ▼   ▼   ▼ 

 

Det har funnits dagar då jag har utnyttjat det. Mina känsliga ögon. Torra. Röda. Svidande. 

 

Jag säger inte att det inte var sant. Ibland var det just tårar som orsakat det. Men allt som oftast var det inte så det låg till. För det där var en tid då för många tårar redan hade trillat ner för mina kinder. Så många att de tagit slut. Inte smärtan. Men tårarna. 

 

Men när ett fåtal personer valde att inte blunda för mina blodsprängda ögon, var det inte som att jag ställde mig upp och förklarade: ”Nej men du förstår mina ögon bara blir såhär ibland, det är bara så det är. Jag behöver inte ha gråtit. Nej, när jag har gjort det brukar det faktiskt inte ens synas”. Jag struntade i att säga det eftersom det inte lät trovärdigt, men mest för att det var sant att jag var ledsen. 

 

Så ja, ibland utnyttjade jag mina känsliga ögon. Det var som om det var mitt enda sätt att förmedla till min omvärld att jag inte mådde bra. Det var inte helt optimalt förstås. Och egentligen inte något jag gjorde särskilt planerat, eller ens medvetet. Men ibland fungerade det.

 

.        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .        .        .       .        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .       .        .        .        .        .


Tyngdlagen

Jag ska inte känna mig tung, tänkte jag och kände mig ännu lite tyngre. Det är bra, lite rörigt, men ändå ganska så bra för att vara som det är. 
 
Jag fyller på med energi. Frukt är bra sägs det. Och vissa dagar kan man vara i väldigt stort behov av frukt. Eller en kram. Men frukt funkar som sagt också. 
 
Utöver frukt är det väldigt trevligt att få reda på att man klarat tentan. Det har jag alltså tydligen gjort. Det lättar. Är en lättnad. 
 
Men lite tung är jag ändå och det får man vara, tänkte jag och kände mig lite lättare.

Tidigare inlägg


RSS 2.0