Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Det är inte svårare nu

♥     ♥     ♥

 

Jag har gjort det här förut. Tryckt undan allt jag känner för dig. Lärt mig att se dig som min vän. Inget mer.

 

Jag trodde att det skulle innebära att det skulle vara svårare nu. Jag skulle inte klara av det en gång till, tänkte jag och hoppades på att det faktiskt skulle bli någonting av oss. 

 

Så blev det inte. Men nu när jag står här är det inte så jobbigt. Även om det gör ont, är jag så lättad över att veta. Nu behöver jag inte balansera på ett jobbigt mellanläge där jag nästan släppt dig men alltid är beredd på att fånga dig igen. 

 

Det stora jobbet var redan gjort. Hade nog inte släppt taget om det. Med dig såg jag mig fortfarande som chanslös. Allt var på riktigt, fast ändå inte helt. Det är därför inte så svårt att ta ett steg tillbaka. Placera mig i läget jag var innan denna sommaren drog igång.

 

Med det inte sagt att jag ska glömma det här. För även om jag inte kallar det för en sommarflört så ser jag det som något i den stilen. Och det känns fint att ha en sådan historia i bagaget.


Allt för dig

Det är så svårt. Att jag vill göra allt för dig.

 

Jag är beredd att kasta mig ut. Eller kanske snarare in i något. Något jag vanligtvis skulle tänka åtminstone sju gånger kring. Men som jag nu kan tänka mig att göra utan att tveka. 

 

Foto: Julia Caesar 

 

Men jag är också beredd att vänta. Låta dig ta din tid för att leta dig fram och se vad som känns rätt för dig. Och landar du där jag har landat nu ska jag äntligen omfamna dig fullt ut.

 

Det är som om jag är beredd att offra mig själv. Glömmer att jag också ska leva. Medan vi experimenterar. Medan jag väntar.


Du är den enda vännen jag vill bryta upp med

När jag under första året på gymnasiet kämpade mig upp för skolans många trappor, då var jag glad att jag hade dig. Jag hade ingen energi för andra.  Och lika lite som jag såg andra, lade andra märke till mig. Det gjorde ingenting alls. Det gjorde inget att jag inte lärt känna någon i klassen. Jag behövde inga vänner. Du var min bästa och enda vän. 

 

Foto: Jean Kleisz
 

Jag insåg inte att du levde på min ensamhet. Du behövde att jag isolerades, att alla som möjligtvis kunde bry sig hölls på så långt avstånd som möjligt. Mitt självhat var din näring och jag älskade hur du gjorde att jag försvann. 

 

Men du var ingen vän. Inte ens om du varit mänsklig hade du varit det. Du var bara ett ätstörningsmonster och även om jag älskade dig så hatade jag att jag älskade dig så mycket.


Filterfri poesi #1

 ∞
 
 
 

Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Vi kan kalla det en kärleksdikt

(Från en tid då jag var fullständigt innesluten i en bubbla)
 
 
 

Varför skulle någon vilja slå mig?

 

Jag är naiv. Jag hör och jag tar till mig och jag tror att jag faktiskt förstår, men samtidigt gör jag det inte alls. ”Det är hemskt”, konstaterar jag och känner medlidande med de som drabbas. Det är hemskt att så många riskerar att utsättas och utsätts för både fysiskt och psykiskt våld på grund av vem de älskar. Jag känner empati för dem. Men jag inser inte att jag inte alls står vid sidan av. 

 

 

Jag står inte vid sidan av för jag står mitt i det. Jag är en del av dem. Det finns människor som skulle kunna slå mig om de fick reda på vem jag älskar. Utan att de har någon aning om vem jag är. För mig vore det inte så jättefarligt att hålla min (ännu ej existerande) flickvän i handen, för det är ju sånt ”tjejer gör”, men att kyssa henne på en offentlig plats skulle innebära en risk. Det skulle kunna vara farligt.

 

 

Men jag förstår inte det. Jag kan inte på riktigt ta till mig att kärlek skulle kunna vara farligt. Jag vet att det är det, jag vet personer som drabbats, men i och med att jag har levt inne i garderoben tills nyligen så har jag inte fått erfara det själv. Därför inser jag inte att jag utsätter mig själv för en risk. Vilket är naivt. Men samtidigt kanske inte så konstigt. Det konstiga är ju just att det är en risk.

 

 

Men det sorgliga är att det inte spelar någon roll. Med tiden kommer jag tvingas att förstå att min kärlek provocerar. Den ses som fel. Kanske kommer jag bli slagen. Spottad på. Hotad. Kränkt. Jag kommer inte komma undan. Och då lär jag inte kunna vara naiv längre.

 


En syn som var ny då

Det här är en liten text jag skrev i början mars. Det är nästan så att jag vill säga det för att hävda att det här är känslor jag kände då och inte nu. Men jag vet inte. Ju mer jag tänker på det så inser jag att det här är en text jag hade kunnat ha skrivit idag. Tror jag. Eller kanske är det skillnad nu. Eller kanske inte. Jag vet inte. Känslorna slår knut på sig själva. Men oavsett är det fint att tänka att jag kände såhär då.

 

♥     ♥     ♥

 

Helt plötsligt fanns du bara där. Du som jag pratat så mycket om. Utan att veta att det var just dig jag pratat om. 

 

Efter ett halvår såg jag dig. Hur har jag kunnat missa? All din finhet. Är det okej att jag kallar det så? Allt i dig som är så fullkomligt vackert.

 

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men  d - e - t  rör vid mig. Så innerligt. Osynliga trådar drar mig till dig och jag vill bara vara hos dig ständigt och hela tiden. Kanske kan det kallas kärlek. Men jag vågar bara kalla det för en ”crush”.

 

Vanligtvis brukar jag ge upp här. Inse de reella begränsningarna. Ålder. Intressen. Personlighet. Geografiskt läge. Egenskaper. Matpreferenser. Värderingar. Eller liknande. Dvs både mer och mindre relevanta faktorer, men som alla spelar roll. Gör det hela mer eller mindre omöjligt.

 

Men så är inte fallet nu. Om jag hade haft en lista med kriterier hade jag nu kunnat bocka av samtliga. Du uppfyller allt. Du är perfekt. 


Om världen är fin är jag väl lycklig?

Det är vår. Våren 2012. Allt är så vackert, så förtrollat förgyllt, och med händer som jag tror har slutat skaka förevigar jag allt. Jag tar en bild på den spegelblanka dammen på morgonpromenaden. På årets första jordgubbe. På blommande körsbärsträd. På fina frukostar. På roliga biologianteckningar. På färgglada pennor. På fint formade moln. På allt som berör mig på ett eller annat sätt.

 

Det är så stora kontraster. Att gå från ett liv som enbart handlat om att ta sig mellan hemmet och busshållplatsen, samt busshållplatsen och skolbänken, till att för första gången ha energi till att titta upp, är något stort. Att se ett träd. Att se gröna blad mot en klarblå majhimmel. Det kan få en att tro att man förstått. Nu förstår jag att livet är underbart. 

 

Personalen på ätstörningskliniken är förundrad. Hur kan någon bli så frisk så snabbt? Själv sitter jag i behandlingsstolen och predikar. Molnen är fina och regnet är härligt och solen den värmer och fåglar de kvittrar och vem kan inte vara lycklig då? 

 

Jag var helt överrumplad. Alla intryck av allt vackert fick mig att tro att mörkret inte längre fanns. 

 

Foto: Ryan Wilson  

 

Till viss del var det något dåligt. Jag, eller åtminstone mina behandlare, borde ha insett att det skulle komma ett bakslag. Det skulle komma ett ögonblick då jag insåg att ångest kan finnas trots att majsolen är fin. Då var det inte bra att de hade låtit sig luras. Det var inte bra att de hade släppt taget om mig.

 

Men till viss del var det förstås även något bra. Att kunna glädjas över världen och livets små fina ting i så oerhört hög grad, är ju något väldigt fantastiskt. Det är så lätt att glömma, inte kunna, när livet är fullt av stressmoment. 

 

Därför gör jag nu allt. Jag verkligen övar på att se saker som jag gjorde då. För i grund och botten är ju fint formade moln minst lika fina när livet känns tufft.


Hon är nog värd något bättre

 

Det är lätt att tro på sig själv när ens tro inte blir utmanad. Klart att jag är en fin person. Klart att någon kan tycka om mig. Klart att jag kan bli älskad. Det kan vara så lätt att tänka att det där med kärlek nog löser sig med tiden. Tids nog träffar jag någon jag älskar och som också älskar mig.

 

 

Förutsatt att man lyckats samla ihop tillräckligt med självkänsla för att hamna där, så känns det lätt. Även om framtiden känns långt borta så känns den möjlig. Därför är det så paradoxalt att det känns mer och mer omöjligt ju närmare jag kommer den. 

 

 

För ju mer jag närmar mig det som kan kallas kärlek, desto svårare blir det. Jag vill knappt erkänna det för mig själv (för jag vill tro att jag kommit längre), men ju mer jag tycker om någon desto mindre tror jag att jag skulle kunna vara "tillräcklig" för denne någon. Varför skulle hon vilja ha mig när hon skulle kunna få så många andra mer fantastiska människor? 

 

 

Därför händer det att jag gråter även under dagar som gett tecken på att jag faktiskt har en chans. För jag tror att det är en illusion. Jag tror att tiden kommer utvisa att det inte kommer fungera. Att jag inte är tillräcklig.


Tomhetsfylla

 
 
Jag vill fylla ett hål. Men mest är jag nog ändå rädd att skapa. H Å L .
 
Vill inte gå tom. Vill inte ha en kropp som skriker. Vill mest bara leva tror jag. N O R M A L T .
 
Det går sådär...
 
 
 

När man glömmer vad man menade

✍ Det är ändå ganska så häftigt att jag - trots att många av mina texter är ganska otydliga och går att tolka på ett flertal sätt - ändå brukar minnas exakt vad jag hade i åtanke när jag skrev något specifikt. Jag kan gå långt tillbaka i tiden och hitta texter som jag knappt vet att jag skrivit och därmed minnas tankar och känslor kring personer och situationer, som jag nästan glömt bort.
 
Än så länge har jag bara upptäckt ett undantag och det är denna korta text:
  
 

•  B Ö R J A N    P Å   S L U T  •

 

Hon kunde inte finna sig i att det tagit slut. Hon kunde inte finna sig i att saker faktiskt gör det. De tar slut.

 

Rädd för att slås omkull så blev det att hon stod och stampade. Hon kom ingen vart, eftersom rädslan för att tappa något var så mycket större än glädjen av att fånga någonting nytt. Hon såg inte att det fina blev till vana och det ovana blev fult.

 
 
 

Jag har funderat så mycket kring vad det faktiskt var jag menade. Vet att "hon" i detta fallet är jag, men minns verkligen inte vad det var jag menade med resten. Har själv kommit på flera tolkningar, en del kopplat till hur livet var i höstas (då jag skrev den), men även en del helt "nya" tolkningar kopplade till hur livet är nu. På så sätt har den här texten gett mig mycket mer än många av mina andra texter har. Det är nästan så att jag vill börja skriva ännu mer otydligt så att jag framöver förstår mina egna texter ännu mindre.


Från en tid då jag inte kände som jag gör nu

 
Det här är en text jag skrev en dag i augusti förra året, efter att ha sprungit på ett instagram-konto tillhörandes en tjej som bodde med sin flickvän i världens mysigaste lägenhet. Jag kom på mig själv med att känna mig avundsjuk. Samtidigt som jag mer än någonsin brottades med tanken på att komma ut; Ville jag? Vågade jag? Det är härligt att ha svar på de frågorna nu.
 

❊      ❊      ❊

 

•  M E ST   Ä R   J A G   N O G   A V U N D S J U K   •

 

Det skriker. Inom mig skriker det av lycka och ilska, kärlek och sorg, men kanske allra mest av avundsjuka. Jag vill också. Jag vill också ha någon att hålla om, någon vars värme kan spridas till mig och få mina celler att sakta tina. Någon som ser mig och låter mig få vara mig.

 

Det är svårt när jag inte vet vem jag är. Jag vet inte om jag enbart försöker förneka. För att göra det lättare. Men det gör det svårare. Jag vill inte förneka mig själv. Jag vill inte låta mig formas i samhällets kalla formar och låta det bli vad det vill av mig. Inte om det inte är den jag är. 

 

Jag vet inte. Kanske måste man inte veta. Men avundsjuk är jag. Jag blir avundsjuk när jag ser några som funnit varandra trots att samhället sagt att de inte borde det. Varför kan inte jag också få det? Skulle jag hitta någon att älska, någon lagom lik mig, så skulle jag inte längre tveka. Jag skulle inte ha något emot att låta skriket komma ut. Jag skulle stå och skrika att det är hon och jag nu. Hon och jag, och jag och hon, och inget kan ta det ifrån oss. Inga normer, inga fördomar. Inget kan få oss att vara något vi inte är.

 

Men jag är feg. Jag vågar inte. För tänk om jag aldrig skulle finna henne. Vad är det då för poäng med allt? Varför ska jag samla mod och ta steget om det inte finns någon att ta steget för? Kanske för att ingen ska tro att jag är något jag inte är. Kanske för att vara sann mot mig själv. Kanske för att hon skulle dyka upp om jag lät mig synas.

 

Jag vet inte vad det är jag egentligen vill eller hur det faktiskt kommer bli, men om det finns en mask på mig ber jag att hon ska se igenom den, och är det så att jag lever i förnekelse, så hoppas jag att jag ska se igenom den. När hon står där framför mig. Om hon står där. För då vill jag att vi ska kastas i varandras famnar och skrika de gyllene orden. Vi ska skrika att vi älskar varandra.


Skrämmande underbart

➳  Folk har sagt att jag är modig. "Så modigt av dig att ta steget." "Så modigt av dig att kasta dig ut i det osäkra." Och ja, visst är det modigt i och med att det är riskfyllt - men på ett sätt olikt allt annat som varit riskfyllt i mitt liv. Det är risker jag måste ta om jag vill att saker och ting ska hända. Kärlek kräver mod.

 

Jag funderar, jag överanalyserar och jag formulerar om orden jag börjat få ner. Hur kan det tolkas? Vilka konsekvenser kan det få? Jag måste lämna det öppet för möjligheten att kunna säga nej. Måste hålla mig nekbar. 

 

Den blå knappen slår mot näthinnan. Den tycks lysa så starkt att den skriker: "Är du modig nog?" "Vågar du?" 

 

Ett knapptryck och jag hamnar i ingenmansland. Inget har hänt, men jag har tagit ett steg jag inte kan backa ifrån. Snart har allt hänt. Jag behöver inte göra mer. När den lilla texten under meddelandet går från oläst till läst, har något skett. Jag vet inte vad. Jag vet bara att det är värt risken.


Framför spegeln

Det var länge sedan jag stod så här. Det var länge sedan jag stod framför spegeln och vred mig gång på gång, som om jag ur en annan synvinkel skulle framstå helt annorlunda. Jag klämmer och känner, jag går igenom hela mig. Jag försöker ta reda på hur mycket det egentligen finns av mig.

 

Jag är arg över att jag står här. Visserligen är det annorlunda nu. Jag tycker inte att allt av mig är överflödigt. Vissa dagar, ja faktiskt de flesta dagarna, kan jag till och med gilla att det finns mer av mig nu. Rent fysiskt så mår jag så mycket bättre av det. Och i vissa fall kan jag till och med stå där framför spegeln och tycka att jag är finare nu.    J a g    ä r    f i n    s o m    j a g    ä r   ♡

 

Men samtidigt finns det dagar som denna. De är betydligt färre, men det händer fortfarande att jag hamnar här och såhär. Jag står och granskar mig själv och känner mig rädd. Rädd för att spegeln lurar mig och rädd för att jag helt plötsligt ska förstoras. Som om några kubikcentimeter extra av Cecilia är det mest förödande jag kan tänka mig.

 

Jag blir så arg, för det finns ingen mening med det här! Det logiska i mig vet ju att vi alla är skapta olika och att vi alla är så otroligt vackra på våra egna vis. Jag kan se det när jag tittar på människor omkring mig - både folk jag känner och personer som är helt främmande för mig. Jag kan se hur det finns skönhet i alla möjliga färger och former, just för att människor i sig själva är vackra, men detta verkar vara något jag glömmer när jag ser på mig själv. Det är som om jag tror att jag är undantaget som bekräftar regeln. 

 

Men det finns inga undantag. Jag vet det. Jag ska bara lära mig inse det också.


Det var ingen lögn, men inte helt sant heller

 ▼   ▼   ▼ 

 

Det har funnits dagar då jag har utnyttjat det. Mina känsliga ögon. Torra. Röda. Svidande. 

 

Jag säger inte att det inte var sant. Ibland var det just tårar som orsakat det. Men allt som oftast var det inte så det låg till. För det där var en tid då för många tårar redan hade trillat ner för mina kinder. Så många att de tagit slut. Inte smärtan. Men tårarna. 

 

Men när ett fåtal personer valde att inte blunda för mina blodsprängda ögon, var det inte som att jag ställde mig upp och förklarade: ”Nej men du förstår mina ögon bara blir såhär ibland, det är bara så det är. Jag behöver inte ha gråtit. Nej, när jag har gjort det brukar det faktiskt inte ens synas”. Jag struntade i att säga det eftersom det inte lät trovärdigt, men mest för att det var sant att jag var ledsen. 

 

Så ja, ibland utnyttjade jag mina känsliga ögon. Det var som om det var mitt enda sätt att förmedla till min omvärld att jag inte mådde bra. Det var inte helt optimalt förstås. Och egentligen inte något jag gjorde särskilt planerat, eller ens medvetet. Men ibland fungerade det.

 

.        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .        .        .       .        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .       .        .        .        .        .


Tyngdlagen

Jag ska inte känna mig tung, tänkte jag och kände mig ännu lite tyngre. Det är bra, lite rörigt, men ändå ganska så bra för att vara som det är. 
 
Jag fyller på med energi. Frukt är bra sägs det. Och vissa dagar kan man vara i väldigt stort behov av frukt. Eller en kram. Men frukt funkar som sagt också. 
 
Utöver frukt är det väldigt trevligt att få reda på att man klarat tentan. Det har jag alltså tydligen gjort. Det lättar. Är en lättnad. 
 
Men lite tung är jag ändå och det får man vara, tänkte jag och kände mig lite lättare.

Fötterna får stå ut

Det värsta med vattenpölar, eller vatten över huvud taget, var fötterna. Det var som om pölarna expanderades så till den grad att fötterna blev en del av dem. Plask. Plask. Fötter som kämpar för att vandra framåt.

 

Och det värsta med morgonregn var just att det föll på morgonen. Fötterna fick då tillbringa hela dagar som vattenpölar. Blöta. Kalla. Plask. Plask. Mot skolkorridorgolvet.  

 

Såhär i efterhand tänker jag att jag borde blivit sjuk. Kanske blev jag det också, men märkte det inte. När man är så utslagen att man inte ens orkar tänka kring att man går runt med söndertrasade tygskor i regnrusket, då är det inte lätt att märka ifall man blir lite förkyld. 

 

Självklart hände det någon gång att jag tänkte att jag borde köpa nya skor, men tanken stannade där. Allt blev så jobbigt. Skulle jag ha tänkt vidare så skulle jag också behövt ta ställning kring vilken typ av skor jag ville ha. Och vilken färg. Och sen skulle jag behöva ta mig till en affär. Och prova. Och köpa.

 

Det blev för mycket. Jag orkade det inte. Så jag gick ständigt runt med två vattenpölar till fötter.

 

-     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -

 

- Ett minne från tiden då jag var som sjukast i ätstörningar


Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0