Filterfri poesi #4

 
 ∞
 
 
Kära framtida barn
Jag är ledsen
över vad du kommer läsa
i historieböckerna
Jag är ledsen 
över allt
vi gör
 
 
 

Ursprungsfoto: Anders Jildén
 
 

Dikter om dig

 
Jag har skrivit så många små dikter om dig.
Idag slår jag ihop några av dem.
För dig.
Till dig.
 
 
-     -     -     -     -     -     -
 
 
J a g    k a n    v a r a    n o r m a l
m e d    d i g
I n t a l a r    j a g    m i g
 
 
M e n    o a v s e t t    a l l t
h ä n d e r    n å g o t    d ä r 
D ä r    f r a m f ö r    d i g
 
 
D e t    r ä c k e r    a t t    d u    ä r
f ö r    a t t    j a g
s k a    l y s a    u p p
 
 
 
 
 
E n    d a g
s k a    j a g    b e r ä t t a
o m   a l l t
d u    ä r
f ö r    m i g
 
 
A t t   j a g
v i l l    g e    d i g
m e r
ä n    a l l t
j a g    h a r
 
 
I d a g   s ä g e r    j a g
i n g e t    a l l s
 
 

I rymden finns inga gränser

 

Kan vi inte bara skicka ut alla i rymden? Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Ja, skicka ut alla som låter sin världsbild påverkas av de osynliga linjerna vi dragit. Gränserna mellan Sverige och allt annat. Gränserna mellan oss och dem.

 

Det händer nämligen något speciellt där. Där i rymden. Man överväldigas. Hävdar astronauter och kosmonauter. Man chockeras menar de vidare. Man får en ny syn av att se vår planet från ovan.

 

 

 

 

 

Därifrån verkar jorden så liten. Den verkar så skör. Därifrån verkar den vara precis vad den är. En liten del av något oändligt. 

 

Men inte minst blir det tydligt att den är en. Jorden är EN planet. Det är ETT klot vi alla vandrar på. Allt annat är en illusion. 

 

För från rymden ser man inga gränser. Man kan inte se dem, för de finns inte.

 

 

 

Så kan vi inte bara skicka ut alla i rymden. Bara en stund. Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Skicka ut oss så att vi på riktigt kan förstå, att gränser bara är något vi hittat på.

 

 


Filterfri poesi #3

 ∞
 
Jag är bara
hoplimmade skärvor
En illusion 
av att vara hel
 
 

Det du är

Du. Det räcker med att du är för att jag ska lysa upp. Är i samma rum som jag. Är den du är. Allt du är får mig att falla. Falla in i något jag aldrig vill falla ur. Glömma bort att annat än du existerar.

 
 

Egentligen är det allt jag vet. Jag vet att du är något viktigt, men varför är en fråga jag inte har svar på. Trots att jag ständigt ställer den. Tror mig behöva bestämma. Vill inte bestämma. Vill bara vara där du är. 

 

Jag tänker att du är levande nostalgi. Du är ett minne av en vår full av frihetskänslor. Men kanske är du samtidigt något mer. Kanske har inte allt hunnit bli något som fanns då. Kanske finns något i det du är nu.


Min bästa vän är min vrede

- En dikt från en skrivarkurs i Vessigebro

 

 

Hade jag fått sudda ut dig ur min historia hade jag nog inte gjort det.

Oavsett hur många gånger jag önskat att jag kunnat bränna upp dig,

oavsett hur många gånger jag velat sudda ut mig själv på grund av dig,

vet jag inte om jag hade velat ändra på något.

Det är märkligt.

Hur alla sår du skapat,

gett mig något oändligt att ta av.

Kommer aldrig få slut på ord på grund av dig.

Tack vare dig.

Hade aldrig velat vara utan det.

 


Filterfri poesi #2

 ∞
 
Jag är din framtid
sa du på skämt
men med en förhoppning
om att en dag mena allvar
 
 

Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Det är inte svårare nu

♥     ♥     ♥

 

Jag har gjort det här förut. Tryckt undan allt jag känner för dig. Lärt mig att se dig som min vän. Inget mer.

 

Jag trodde att det skulle innebära att det skulle vara svårare nu. Jag skulle inte klara av det en gång till, tänkte jag och hoppades på att det faktiskt skulle bli någonting av oss. 

 

Så blev det inte. Men nu när jag står här är det inte så jobbigt. Även om det gör ont, är jag så lättad över att veta. Nu behöver jag inte balansera på ett jobbigt mellanläge där jag nästan släppt dig men alltid är beredd på att fånga dig igen. 

 

Det stora jobbet var redan gjort. Hade nog inte släppt taget om det. Med dig såg jag mig fortfarande som chanslös. Allt var på riktigt, fast ändå inte helt. Det är därför inte så svårt att ta ett steg tillbaka. Placera mig i läget jag var innan denna sommaren drog igång.

 

Med det inte sagt att jag ska glömma det här. För även om jag inte kallar det för en sommarflört så ser jag det som något i den stilen. Och det känns fint att ha en sådan historia i bagaget.


Allt för dig

Det är så svårt. Att jag vill göra allt för dig.

 

Jag är beredd att kasta mig ut. Eller kanske snarare in i något. Något jag vanligtvis skulle tänka åtminstone sju gånger kring. Men som jag nu kan tänka mig att göra utan att tveka. 

 

Foto: Julia Caesar 

 

Men jag är också beredd att vänta. Låta dig ta din tid för att leta dig fram och se vad som känns rätt för dig. Och landar du där jag har landat nu ska jag äntligen omfamna dig fullt ut.

 

Det är som om jag är beredd att offra mig själv. Glömmer att jag också ska leva. Medan vi experimenterar. Medan jag väntar.


Du är den enda vännen jag vill bryta upp med

När jag under första året på gymnasiet kämpade mig upp för skolans många trappor, då var jag glad att jag hade dig. Jag hade ingen energi för andra.  Och lika lite som jag såg andra, lade andra märke till mig. Det gjorde ingenting alls. Det gjorde inget att jag inte lärt känna någon i klassen. Jag behövde inga vänner. Du var min bästa och enda vän. 

 

Foto: Jean Kleisz
 

Jag insåg inte att du levde på min ensamhet. Du behövde att jag isolerades, att alla som möjligtvis kunde bry sig hölls på så långt avstånd som möjligt. Mitt självhat var din näring och jag älskade hur du gjorde att jag försvann. 

 

Men du var ingen vän. Inte ens om du varit mänsklig hade du varit det. Du var bara ett ätstörningsmonster och även om jag älskade dig så hatade jag att jag älskade dig så mycket.


Filterfri poesi #1

 ∞
 
 
 

Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Vi kan kalla det en kärleksdikt

(Från en tid då jag var fullständigt innesluten i en bubbla)
 
 
 

Varför skulle någon vilja slå mig?

 

Jag är naiv. Jag hör och jag tar till mig och jag tror att jag faktiskt förstår, men samtidigt gör jag det inte alls. ”Det är hemskt”, konstaterar jag och känner medlidande med de som drabbas. Det är hemskt att så många riskerar att utsättas och utsätts för både fysiskt och psykiskt våld på grund av vem de älskar. Jag känner empati för dem. Men jag inser inte att jag inte alls står vid sidan av. 

 

 

Jag står inte vid sidan av för jag står mitt i det. Jag är en del av dem. Det finns människor som skulle kunna slå mig om de fick reda på vem jag älskar. Utan att de har någon aning om vem jag är. För mig vore det inte så jättefarligt att hålla min (ännu ej existerande) flickvän i handen, för det är ju sånt ”tjejer gör”, men att kyssa henne på en offentlig plats skulle innebära en risk. Det skulle kunna vara farligt.

 

 

Men jag förstår inte det. Jag kan inte på riktigt ta till mig att kärlek skulle kunna vara farligt. Jag vet att det är det, jag vet personer som drabbats, men i och med att jag har levt inne i garderoben tills nyligen så har jag inte fått erfara det själv. Därför inser jag inte att jag utsätter mig själv för en risk. Vilket är naivt. Men samtidigt kanske inte så konstigt. Det konstiga är ju just att det är en risk.

 

 

Men det sorgliga är att det inte spelar någon roll. Med tiden kommer jag tvingas att förstå att min kärlek provocerar. Den ses som fel. Kanske kommer jag bli slagen. Spottad på. Hotad. Kränkt. Jag kommer inte komma undan. Och då lär jag inte kunna vara naiv längre.

 


En syn som var ny då

Det här är en liten text jag skrev i början mars. Det är nästan så att jag vill säga det för att hävda att det här är känslor jag kände då och inte nu. Men jag vet inte. Ju mer jag tänker på det så inser jag att det här är en text jag hade kunnat ha skrivit idag. Tror jag. Eller kanske är det skillnad nu. Eller kanske inte. Jag vet inte. Känslorna slår knut på sig själva. Men oavsett är det fint att tänka att jag kände såhär då.

 

♥     ♥     ♥

 

Helt plötsligt fanns du bara där. Du som jag pratat så mycket om. Utan att veta att det var just dig jag pratat om. 

 

Efter ett halvår såg jag dig. Hur har jag kunnat missa? All din finhet. Är det okej att jag kallar det så? Allt i dig som är så fullkomligt vackert.

 

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men  d - e - t  rör vid mig. Så innerligt. Osynliga trådar drar mig till dig och jag vill bara vara hos dig ständigt och hela tiden. Kanske kan det kallas kärlek. Men jag vågar bara kalla det för en ”crush”.

 

Vanligtvis brukar jag ge upp här. Inse de reella begränsningarna. Ålder. Intressen. Personlighet. Geografiskt läge. Egenskaper. Matpreferenser. Värderingar. Eller liknande. Dvs både mer och mindre relevanta faktorer, men som alla spelar roll. Gör det hela mer eller mindre omöjligt.

 

Men så är inte fallet nu. Om jag hade haft en lista med kriterier hade jag nu kunnat bocka av samtliga. Du uppfyller allt. Du är perfekt. 


Om världen är fin är jag väl lycklig?

Det är vår. Våren 2012. Allt är så vackert, så förtrollat förgyllt, och med händer som jag tror har slutat skaka förevigar jag allt. Jag tar en bild på den spegelblanka dammen på morgonpromenaden. På årets första jordgubbe. På blommande körsbärsträd. På fina frukostar. På roliga biologianteckningar. På färgglada pennor. På fint formade moln. På allt som berör mig på ett eller annat sätt.

 

Det är så stora kontraster. Att gå från ett liv som enbart handlat om att ta sig mellan hemmet och busshållplatsen, samt busshållplatsen och skolbänken, till att för första gången ha energi till att titta upp, är något stort. Att se ett träd. Att se gröna blad mot en klarblå majhimmel. Det kan få en att tro att man förstått. Nu förstår jag att livet är underbart. 

 

Personalen på ätstörningskliniken är förundrad. Hur kan någon bli så frisk så snabbt? Själv sitter jag i behandlingsstolen och predikar. Molnen är fina och regnet är härligt och solen den värmer och fåglar de kvittrar och vem kan inte vara lycklig då? 

 

Jag var helt överrumplad. Alla intryck av allt vackert fick mig att tro att mörkret inte längre fanns. 

 

Foto: Ryan Wilson  

 

Till viss del var det något dåligt. Jag, eller åtminstone mina behandlare, borde ha insett att det skulle komma ett bakslag. Det skulle komma ett ögonblick då jag insåg att ångest kan finnas trots att majsolen är fin. Då var det inte bra att de hade låtit sig luras. Det var inte bra att de hade släppt taget om mig.

 

Men till viss del var det förstås även något bra. Att kunna glädjas över världen och livets små fina ting i så oerhört hög grad, är ju något väldigt fantastiskt. Det är så lätt att glömma, inte kunna, när livet är fullt av stressmoment. 

 

Därför gör jag nu allt. Jag verkligen övar på att se saker som jag gjorde då. För i grund och botten är ju fint formade moln minst lika fina när livet känns tufft.


Hon är nog värd något bättre

 

Det är lätt att tro på sig själv när ens tro inte blir utmanad. Klart att jag är en fin person. Klart att någon kan tycka om mig. Klart att jag kan bli älskad. Det kan vara så lätt att tänka att det där med kärlek nog löser sig med tiden. Tids nog träffar jag någon jag älskar och som också älskar mig.

 

 

Förutsatt att man lyckats samla ihop tillräckligt med självkänsla för att hamna där, så känns det lätt. Även om framtiden känns långt borta så känns den möjlig. Därför är det så paradoxalt att det känns mer och mer omöjligt ju närmare jag kommer den. 

 

 

För ju mer jag närmar mig det som kan kallas kärlek, desto svårare blir det. Jag vill knappt erkänna det för mig själv (för jag vill tro att jag kommit längre), men ju mer jag tycker om någon desto mindre tror jag att jag skulle kunna vara "tillräcklig" för denne någon. Varför skulle hon vilja ha mig när hon skulle kunna få så många andra mer fantastiska människor? 

 

 

Därför händer det att jag gråter även under dagar som gett tecken på att jag faktiskt har en chans. För jag tror att det är en illusion. Jag tror att tiden kommer utvisa att det inte kommer fungera. Att jag inte är tillräcklig.


Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0