Ordbehov

•          •           •
 
Jag kommer på mig själv med att sakna ord. Vet att det är så ibland. Att det går i vågor. Men det gör det inte mindre tråkigt. Det är nästan så att jag sörjer det. Det är som om en stor bit av mitt liv helt plötsligt bara inte finns där. Och även om det förstås inte är så, så känns det som om mitt liv saknar djup när jag inte får ner det i skrift.
 
 
Jag hade en strategi. Ett dokument som jag döpt till "Det som far ur mitt sinne". Där lät jag allt hamna, utan krav på att det skulle bli något eller att det skulle hänga ihop, och helt utan tanke på vem som skulle kunna få läsa det. Och allt hamnade verkligen där. Alla möjliga texter. Dikter. Noveller. Brev som jag aldrig skulle kunna skicka. Inklusiver alla möjliga tankar och känslor. En del blev senare blogginlägg, andra dikter, och en stor del har jag behållit för mig själv.
 
Men nu insåg jag att det senaste jag skrev där skrevs den 28e maj. Det är ganska längesedan. Det är inte som att jag inte skrivit något alls sen dess, det har jag, men att jag inte skrivit något just där är ett så tydligt tecken på att jag inte varit helt transparent i mig själv. Gillar det inte.
 
Jag hoppas så att det är allt som krävs. En insikt om att jag vill och behöver få ur mig ord.
 

Lagom mycket jag?

 
Jag har det bra. Vill börja med att konstatera det. Jag är på en fin plats, får god mat, har bra kursledare och trevliga kurskompisar. MEN, det här med att vara sig själv i skrift är svårt. Stor del av uppgifterna passar mig inte riktigt, så jag gör mitt bästa för att vända upp och ner på dem och göra dem på mitt sätt. Det funkar ibland. Ibland inte. Vilket på sätt och vis inte är dåligt alls. 
 
På sätt och vis är det kul när saker som inte är jag blir bra ändå. På sätt och vis är det när jag gör saker som inte är jag som jag ännu mer förstår vad som faktiskt är jag. Så på sätt och vis var detta kanske precis vad jag behövde.

På väg mot något speciellt

När ni läser det här sitter jag på ett tåg, eller möjligtvis har bytt till en buss, på väg mot Vessigebro. Antagligen sitter jag och blickar ut över stora öppna fält genom ett smutsigt fönster och funderar kring vad som egentligen ska hända. Ja, det är en skrivarkurs jag ska till och det i sig känner jag mig inte särskilt nervös över, men det som gör det hela till en betydligt mycket mer märklig situation är hur udda jag kommer vara. Det kommer verka som om jag hamnat på helt fel plats.
 
Visst hade jag anat att majoriteten skulle vara äldre än mig, men det är jag ju ändå van vid och tycker om, så det såg jag inte som något problem. Men när jag tänkte mig "äldre" i det här fallet tänkte jag mig kanske 30- till 40-åringar. Jag tänkte inte att i princip alla skulle vara över 50 och att det inte skulle finnas en endaste i min ålder.  Jag är visserligen inte säker på att så är fallet, men det verkar som det baserat på några enkla sökningar på hitta.se. 
 
 
Men ni måste förstå mig rätt, jag har verkligen inte några problem med att vara med äldre (oavsett vilken ålder "äldre" nu innebär). Snarare tvärt om. Jag kan tycka att det är väldigt givande, inte minst i skrivar-sammanhang, att få vara med människor som har helt andra och betydligt mycket mer erfarenheter än jag. Men jag kan inte hjälpa att fundera kring hur de kommer se på mig. Hur kommer min ålder att påverka och hur kommer de ta mina texter (med tanke på att de flesta inte är "vanliga berättelser" utan snarare otydliga, kanske märkliga och oftast ganska djupa texter)? Jag har ingen aning, för jag har ju fortfarande ingen aning om vad det är för personer som kommer vara med. Är det personer som skrivit hela sina liv? Personer som vill testa på det här med att skriva? Personer som bara skriver dikter? Personer som skriver deckare? Jag har ingen aning. 
 
Oavsett jobbar jag på att känna mig trygg i mina texter. För även om jag självklart vill lära mig en massa och få en massa input, så vill jag inte förlora mitt sätt att skriva (vilket till viss del hände under en tidigare skrivarkurs). Jag vill kunna känna mig stolt över mina texter oavsett vad enskilda personer tycker om dem - vilket visserligen är mycket lättare sagt än gjort, men jag försöker.
 
Och oavsett vad som händer under kursen så vet jag att det kommer bli bra på ett eller annat vis. Jag ska få träffa författaren Sara Beischer (hon är en av kursledarna), vilket jag ser väldigt mycket fram emot, och om inte annat så kommer jag antagligen få en mängd nya tankar till nya texter. Det ser jag också fram emot. Verkligen.

När man glömmer vad man menade

✍ Det är ändå ganska så häftigt att jag - trots att många av mina texter är ganska otydliga och går att tolka på ett flertal sätt - ändå brukar minnas exakt vad jag hade i åtanke när jag skrev något specifikt. Jag kan gå långt tillbaka i tiden och hitta texter som jag knappt vet att jag skrivit och därmed minnas tankar och känslor kring personer och situationer, som jag nästan glömt bort.
 
Än så länge har jag bara upptäckt ett undantag och det är denna korta text:
  
 

•  B Ö R J A N    P Å   S L U T  •

 

Hon kunde inte finna sig i att det tagit slut. Hon kunde inte finna sig i att saker faktiskt gör det. De tar slut.

 

Rädd för att slås omkull så blev det att hon stod och stampade. Hon kom ingen vart, eftersom rädslan för att tappa något var så mycket större än glädjen av att fånga någonting nytt. Hon såg inte att det fina blev till vana och det ovana blev fult.

 
 
 

Jag har funderat så mycket kring vad det faktiskt var jag menade. Vet att "hon" i detta fallet är jag, men minns verkligen inte vad det var jag menade med resten. Har själv kommit på flera tolkningar, en del kopplat till hur livet var i höstas (då jag skrev den), men även en del helt "nya" tolkningar kopplade till hur livet är nu. På så sätt har den här texten gett mig mycket mer än många av mina andra texter har. Det är nästan så att jag vill börja skriva ännu mer otydligt så att jag framöver förstår mina egna texter ännu mindre.


Är jag författare nu?

Det kanske inte är den finaste boken i bokhyllan, men det är ändå en bok. En  r i k t i g  bok. Och i denna bok kan man på sidan sextiofem finna en novell skriven av mig. Ganska så häftigt ändå.
 
"Det stora steget" är en novell jag skrev för ungefär ett år sedan under skrivarkursen jag gick i Uppsala. Den handlar om ett stort steg som är påväg att tas men som förvandlas till någonting helt annat. Något som inte ens fanns i huvudpersonens fantasi, trots att det egentligen borde vara något väldigt vardagligt. Mer säger jag inte tror jag. 
 
 
När jag själv läser den såhär ett år senare fylls jag av väldigt blandade känslor. Är stolt, men samtidigt besviken. Eller nej, inte besviken, mer förundrad. Jag är förundrad över hur mycket mitt skrivande förbättrats det senaste året - med andra ord, jag själv tycker att den helt klart hade kunnat vara bättre skriven. Är fortfarande nöjd med själva historien och strukturen, men hade jag skrivit den idag hade jag gjort stora förändringar i hur jag skrev det. 
 
Dessutom inser jag hur mycket jag påverkats av kursen. Både på gott och ont. Jag lärde mig extremt mycket, men i novellen ser jag också hur jag tagit beslut eftersom jag tänkt att det är så man "borde göra" - på bekostnad av det som är "jag" på riktigt. Önskar att jag inte hade gjort det.
 
MEN jag känner mig inte så negativ som jag kanske låter. Det är enormt kul att en av mina texter nu finns i en riktig bok och jag är enormt tacksam över att ha fått denna möjligheten! Sen att jag även ser alla novellens brister är ju i grund och botten någonting positivt. Det tyder ju på att jag rör mig framåt.

Bli publicerad?

 
Efter en kvällslektion i kreativt skrivande känner jag mig minst sagt kreativ. Ideérna sprudlar och tur är väl det, för på torsdag nästa vecka så ska första versionen av novellen vara inlämnad. Just det, jag har inte berättat. Vi ska få våra noveller publicerade! Det ska göras en novellsamling av dem, som bland annat ska säljas på studenbokhandeln. Så enormt glad är jag över det! Verkligen ett fantastiskt "första steg". 

Skrivarchokladen

Jag har börjat nu, och det känns som att det är på riktigt nu. Jag pratar förstås om "boken" som jag inte minst skrev om i inlägget med mina förhoppningar inför tvåtusenfemton. Jag har börjat skriva på den nu och det känns så oerhört roligt och bra. Visserligen har jag börjat flera gången tidigare men snabbt kört fast, men jag tror att det kan ha att göra med att jag inte vetat vart jag skulle börja. Anar att jag varje gång jag försökt börja har gjort det i fel del av historien.
 
 
Nu hoppas jag dock att jag börjat på rätt ställe. Det känns som det, inte minst eftersom jag nu i alla fall kan se en diffus disponering av historien i mina tankar. Hoppas så att det här håller i sig.
 
Fick ett litet tips när jag läste en bok om självbiografiskt skrivande, om just det här med att se till att hålla motivationen och inspirationen uppe. Tipset var "belöning". Han menade på att det hade visat sig lyckat att ha någon form av belöning som man kan unna sig när man till exempel skivit den mängd som man satt som sitt dagliga mål (om man nu har ett sådant). Tyckte det lät super, så jag köpte mig lite mörk choklad som jag nu ser som min "skrivarchoklad". Med tanke på den fart jag har nu så lär jag dock få öka mängden ord jag ska skriva för att få en chokladbit, för med den här farten så lär jag få springa och köpa choklad mest hela tiden.

En publicerad skatt

Två gånger den senaste tiden har texter gått från att endast existera i min anteckningsbok till att exponeras för alla som läser Borås Tidning. Första gången var i juni och då handlade det om en insändare. Den skrev jag dock inte under med mitt namn utan med något helt annat, vilket gjorde det lite extra roligt när jag såg att den spreds lite granna på twitter.
 
Den andra gången, som var idag, då var det dock tydligt att det var jag som skrivit texten. Det stod till och med på framsidan av tidningen tillsammans med ett citat från texten. 
 
 
Det här kändes så mycket större än insändaren. Det var nämligen en krönika och att redaktionen valde att faktiskt ta med just min är jag så otroligt glad över! Vad den handlar om hade jag nog inte kunnat sammanfatta om jag själv inte tittat i tidningen idag, men på framsidan hade de verkligen en fin sammanfattning. De skrev att krönikan var "om smultron och en älskad lillebror" och det var verkligen på pricken vad den handlade om. Det bör dock nämnas att Jamie - som krönikan då alltså handlar om - ännu inte har läst den, så jag väntar på hans reaktion.



RSS 2.0