För vissa kan man bara inte låta bli att sakna

Jag känner mig ganska så förvånad över mig själv. Förvånad över att jag tycker att det är så jobbigt. Men att det ändå känns ganska så fint ändå. 
 
Jag syftar förstås på det faktum att vi har så oregelbundet schema (jaså? var det inte helt glasklart att det var det jag tänkte på?). Det finns många fördelar, som att det går att lägga upp studierna som man vill, men det jobbiga är inte minst att jag hinner börja längta så. Jag längtar efter flera av mina klasskompisar.
 
 
Men som sagt, det är ju ganska fint ändå. Att ha några att sakna. Både människor jag redan hunnit kommit nära och människor jag längtar efter att få lära känna. 
 
På måndag börjar en ny delkurs (som för övrig främst handlar om tonåren, vilket jag ser fram emot, men också får mig att vilja ropa "hallå, jag är fortfarandre där!") och som det ser ut så kommer den innebära mer skoltid. Det gör mig så glad. 

Balansjakt

Jag jobbar på att hitta en balans. En balans mellan plugg och fritid. Det är inte det lättaste måste jag säga, dels eftersom vi har ett så oregelbundet schema och dels eftersom jag inte vet hur mycket jag faktiskt behöver plugga. Allt går därför in i varandra. Det känns som att jag är ledig mest hela tiden samtidigt som jag hela tiden "borde" sitta och plugga. Men det är ju inte så det ska vara. Det borde ju gå att finna åtminstone något som liknar en balans.
 
 
För att jobba på detta har jag gjort (och gör!) mycket. Till exempel försöker jag bege mig iväg till bibliotek för att plugga under dagar då jag inte har något schemalagt. Men inte minst planerar jag in en massa fritid också, för att lära mig att jag faktiskt inte behöver plugga hela tiden.
 
Den senaste veckan har jag bland annat haft mina första två övernattande gäster här i Göteborg (dock inte samtidigt, för det hade knappt varit praktiskt möjligt i min lilla lya). Det var väldigt fint och väldigt bra att få använda tid till att dricka te, spela kort och ha idol-mys. Mer sådant ska inplaneras. Inte minst med några nyfunna vänner!

Lov? Va, finns sånt?

Va?! Lov? Har man sånt på universitetet? Ja tydligen.
 
Jag tackar och tar emot, även om jag kan erkänna att det känns lite märkligt. Vad ska jag nu hitta på? Jag som börjat komma in i rutinen att gå i skolan och plugga ska alltså ha ett glapp mellan två kurser då jag inte ska plugga alls. Märkligt, men ändå skönt förstås.
 
 
Det verkar ändå som att det kommer bli en vecka fullproppad med roligheter. Jag ska träffa saknade vänner, gå på bokmässan, hälsa på farmor och farfar, vara med lillebror, vara med som försöksperson i en forskningsstudie (!), åka till IKEA och inte minst passa på att ta det lite lugnt. Det blir nog väldans bra. Hoppas bara på att förkylningen som smyger sig på inte kommer allt för nära.

Fucking Åmål-tenta

FÖRSTA HEMTENTAN ✓ | Med en scen ur filmen "Fucking Åmål" låg jag igår kvar i sängen. Det var min hemtenta. Scenen ur "Fucking Åmål" alltså. Eller ja, för att förtydliga, vi hade fått en scen ur "Fucking Åmål" som vi skulle koppla till saker som stod i vår kursbok och ja, på sätt och vis analysera lite smått. Den var ganska öppen som ni kanske förstår, vilket det verkligen fanns både plus och minus med. 
 
 
Hur som helst så hade vi väldigt god tid på oss i alla fall. Nu har jag därför hela dagen på mig att lyckas skriva ut den så att jag kan lämna in den imorgon under kursavslutningen (ja, våra lärare är ganska så gammelmodiga och vill ha allt i handen). Det borde jag nog klara tror jag...

Fem år är en kort tid

Fem år. Det är många som reagerat på det. Sagt att de aldrig skulle kunna tänka sig att studera så länge. Och jag har nickat och sagt att ja det är en lång tid, men det ska nog gå på något vis.
 
 
Jag har inte ljugit, bara ändrat mig. Nu tycker jag att fem år känns alldeles för kort. Hur ska jag hinna lära mig allt? Hur ska lilla jag på ynka fem år klara av en hel psykologutbildning? Är det alltså tänkt att jag ska bli psykolog? Känns märkligt. Så otroligt märkligt.
 
Vi är många som har pratat om det. Om hur mycket det är man känner att man vill lära sig och lyckas förstå under de här åren, och hur svårt det är att tänka sig där om fem år med examensbeviset i handen. Kommer man vara redo för allt vad psykologyrket innebär? Enligt psykologer vi intervjuat är svaret nej. Man kommer aldrig bli redo. Men förhoppningsvis räcker fem år för att åtminstone göra en någorlunda beredd.

Förvånansvärt i fas

Vid ett överfullt bord sitter jag för tillfället och förundras över strukturen. Det kanske inte ser så ut, men jag har faktiskt en väldig struktur just nu. Jag vet vad som behöver göras och gör därför varken mer eller mindre, vilket känns så skönt. Känns bra att känna att jag och skolan promenerar i samma takt, trots att jag tar mig tid till att till och med göra ingenting alls när jag känner för det.
 
 
Jag hoppas så på att detta ska hålla i sig. Jag vet att jag bara läser en introduktionskurs just nu - det blir säkert betydligt jobbigare sen - men jag hoppas ändå på att jag fortsättningsvis ska kunna se vilka krav som ställs på mig och inte luras att tro att jag måste klara av mer än jag är kapabel till.

Nystarten

 
Har inte riktigt hunnit landa tror jag. Så mycket nytt, så mycket nya människor, så mycket drömmar som väcks och så mycket som bara händer. Känner mig helt utmattad. Fast på ett bra sätt. För allt känns än så länge väldigt bra.

Något helt annat

För ett år sedan flyttade jag till en ny stad. För ett år sedan började jag på ett program på universitetet. För ett år sedan blev jag välkomnad till en ny skola. För ett år sedan blev jag nollad. För ett år sedan fick jag en massa nya klasskompisar.
 
 
Nu är det dags för allt det där igen. Det känns konstigt. Något i mig tror att jag ska vara med om samma sak en gång till - massa minnesbilder och gamla känslor kommer upp till ytan som för att förbereda mig på vad som komma skall. Men det är ingen återupprepning. Det är något helt nytt. 
 
Det här är Göteborg, inte Uppsala. Det här är psykologprogrammet, inte läkarprogrammet. Det här är GU inte UU. Det här är (åtminstone enligt det preliminära insparksschemat) en något mindre alkohol-fixerad nollning. Och det här är en helt nya klass. 
 
Inget kommer vara som det var för ett år sedan, också eftersom jag inte är den jag var då. Så jag försöker göra mig lagom "blank" inför morgondagen. Jag försöker kasta bort de gamla känslorna och bara ha kvar den spänning och de förhoppningar jag har inför allt som väntar.

De första böckerna

 
Åh så jag har längtat efter de här böckerna. De tog så lång tid på sig. Att ta sig hit. Men så är det väl alltid antar jag. Att när man väntar på någonting så känns det som om det tar mycket längre tid för det att hända. Och denna gången råkar det vara böcker som skulle levereras. Men inte vilka böcker som helst. Böckerna som ska leda mig rätt under de första veckorna på psykologprogrammet. 

För allt förändras och saker tar slut

Det blev en till natt sovandes på golvet i mitt lilla studentrum, denna gången dock med lillebror vid min sida. Vi hade det bra, trots att vi mest städade och att jag var fylld av känslor av alla de slag.
 
Det var så konstigt att se rummet alldeles tomt. Det finns inget kvar längre. Inget av allt det som varit mitt hem under ett års tid. Konstigt hur allt förändras. Konstigt hur saker och ting tar slut. 
 
Inte direkt en ny bild, men ändå en som visar utsikten från rummet jag bott i det senaste året
 
Vi skrubbade och donade i timmar och blev riktigt nöjda med städningen. Trots det blev det inte helt godkänt på besiktningen. Tydligen fanns lite kalkavlagringar kvar på väggen i duschen (man kunde ana det om man kände med handen mot väggen) och eftersom vi var tvugna att åka så var det inget vi hann åtgärda. Därför måste de anlita en städfirma som ska skubba väggen ännu mer (låt mig tillägga att jag redan ägnat sisådär fyra timmar med skrubb-borste och kalklösande medel). En städfirma som jag måste betala för.
 
Men strunt samma, det får gå bra. Nu är i alla fall allt inpackat i bilen och nycklarna inlämnade. Det känns sorgligt, men ändå ganska bra förstås. För nu väntar så mycket nytt spännande. 

Beskedregn

Den här veckan har jag gått runt och varit nervös. Det var ju inte bara besked om boendet jag väntade på, utan också från skolan. Ett besked som likt för många andra trillade in i min mail-inkorg igår. 
 
Lättnaden var stor när jag såg de gröna bokstäverna: "ANTAGEN". Cecilia Par, J A G, är antagen till psykologprogrammet i Göteborg. Vem kunde för ett år eller så tro det? Vem kunde tro att jag ens skulle ansöka om en plats?
 
 
Sanningen är att jag är så glad. Så otroligt mycket gladare än när jag kom in på läkarprogrammet faktiskt! Förstå mig rätt, förstås blev jag glad över att komma in även på läkarprogrammet men egentligen var det mest för att det innebar att jag skulle flytta och påbörja ett nytt kapitel i livet. På sätt och vis är jag glad över liknande saker nu - dvs allt vad detta nu kommer innebära - men mest är jag glad över att faktiskt få börja läsa till psykolog.
 
Jag måste säga att jag verkligen ser fram emot att börja plugga "ordentligt" nu. Men först, först ska jag njuta av ett härligt sommarlov.

Meningen med livet?

"...och så blir syrakonstanten ett komma nio gånger tio upphöjt i minus fyra, meningen med livet blir två och pH-värdet blir ungefär tre komma fyra."
 
 
Fann en liten skrivbok som jag tidigare använt för att anteckna saker som folk sagt och som jag av någon anledning ville minnas. Fann då detta citat som vår kemilärare sa under en genomgång - tydligen den femte november 2012. Minns hur kul det var. Att se hur hon "testade" oss. Och hur många som faktiskt inte lade märke till att hon sa någonting anmärkningsvärt, eftersom de i tankarna var någon helt annan stans.

Pizzamysteriet

Arg lapp: "Till dig som tagit två av mina pizzor och glömt kvar en i ugnen igår kväll: så länge du inte är en tjuv så ber jag dig att åtminstone betala för dig. Du vet mitt rumsnummer eftersom det stod på fryslådan, så det är bara att knacka på. Dessutom är det ditt ansvar att rengöra ugnen efter dig."
 
Något mindre arg lapp några dagar senare: "Till dig som lämnade tillbaka en utav mina pizzor, förlåt om min förra lapp var oartig. Jag bara antog att det var du som tagit båda pizzorna. Förlåt för det. Ett tips bara: sätt inte in en pizza i ugnen när du är dödstrött - nästa gång kanske köket brinner upp."
 
 
Dessa lappar var förklaringen jag fick till varför hela korridoren och allt i den stank så otroligt mycket, en morgon när jag vaknade. Det luktade bränt, men inte på ett "rökigt" sätt utan som om någon eldat något som inte borde eldas. Någon hade dock känt av det innan mig och skapat tvärdrag i korridoren, men den otroligt påtagliga odören satt trots det i otroligt länge. 
 
Men allt är ett mysterium. Precis som när annat märkligt händer här, sprids korridorsrykten och det är det enda jag kan basera min uppfattning om situationen på. Eller tja.. rykten och lappar. Baserat på det tror att jag vet vem det är som har blivit offer för detta brott, men vem som är skyldig är betydligt mer oklart. Vi får se om framtiden kan utvisa det.

En liten tid som filosofistudent

Är så otroligt lättad. Jag har nu fått reda på att värdeteori-tentan som kändes så otroligt bra, gick minst lika bra som det kändes. Så enormt glad är jag över det!
 
 
Det känns lite som att jag med mina månader som filosofistudent har bevisat någonting för mig själv. Från att under första veckan känna mig som någon som hamnat fullständigt fel och som inte kände igen någonting läraren pratade om, gick jag till att faktiskt förstå och känna att jag passade in lika bra som alla andra.
 
Jag har bevisat för mig själv att det finns så enormt mycket jag är kapabel till och att allt snarare handlar om vad det fakiskt är jag VILL göra. Nu vill jag inte läsa mer filosofi, så därför ska jag inte göra det, men det finns annat jag vill göra och det ska jag satsa på. För även om vissa saker kan kännas skrämmande och kanske främmande till en början, så ska man inte var rädd för att ta de steg som krävs för att göra det man vill göra. Det gäller att försöka tro på sig själv, så ska man se att man med tiden "kommer in" i det som till en början var så otroligt nytt.

Älskade Bäckäng

 
Råkade trilla över en film som min gymnasieskola nyligen gjort. Fick mig att längta tillbaka så oerhört. Livet i stort föredrar jag som det är nu och inte som det var under gymnasietiden, men själva skolan, åh va jag saknar den! Så tacksam är jag över att jag har fått gå på fantastiska Bäckäng!

Prioriteringsteknik

Det är absolut nödvändigt att prioritera. Prioritera rätt. Men allt som oftast är det något jag misslyckas med. I stunden tror jag att jag gör det rätt, för jag tror att det finns utifrån ställda krav som automatiskt toppar prioriteringslistan. Men då har jag fel. Så fullständigt fel.
 
 
Därför ska jag idag göra mitt bästa för att prioritera rätt. Jag har tänkt en gång extra och insett att jag kan underlätta för mig själv. Verkar koncentrationsförmågan alldeles obefintlig - vilket den för tillfället gör - så är det helt okej. Det finns inget som säger att jag måste sitta här just nu och banka in rekommenderat dagligt intag av vitamin B6, när jag egentligen vill fokusera på novellen som faktiskt ska publiceras. Jag vill hellre skriva på den, för min chans att göra det är bara nu. Tentera näringslära-kursen kan jag göra i juni istället. Eller augusti. Eller September.
 
Så det är vad jag ska göra. Jag ska skriva på novellen och sedan ta en promenad med kameran i den härliga majsolen. För att samla krafter. D E T känns som att prioritera rätt. 

Bli publicerad?

 
Efter en kvällslektion i kreativt skrivande känner jag mig minst sagt kreativ. Ideérna sprudlar och tur är väl det, för på torsdag nästa vecka så ska första versionen av novellen vara inlämnad. Just det, jag har inte berättat. Vi ska få våra noveller publicerade! Det ska göras en novellsamling av dem, som bland annat ska säljas på studenbokhandeln. Så enormt glad är jag över det! Verkligen ett fantastiskt "första steg". 

Nu får jag filosofera som jag vill

 
Så var det avklarat. Nu är jag inte längre filosofistudent, men filosoferande är jag desto mer. Är tacksam för nya lärdomar jag fått, men på sätt och vis ska det ändå bli skönt att få ta ett steg tillbaka från regler och mallar gällande tänkande, och filosofera på mitt eget lilla vis igen.

Pluggfri tentaförberedelse

 
Dagen innan sista filosofitentan är det idag och jag kan inte göra någonting alls. Minst av allt kan jag plugga. 
 
Det är alltså precis som det brukar vara för mig dagen innan prov. Antar att det är något bra. Antar att det betyder att jag innerst inne känner mig förberedd. Men trots det får jag nästan lite skuldkänslor av att mest sitta i solen och dricka te. Vi får väl se om det blir något jag ångrar imorgon...

Läkardrömmen som svalnade

Att hoppa av Läkarprogrammet var lite av en identitetskris. Mycket av saker och ting jag gjort och varit intresserad av har jag nämligen gjort med den framtidsdrömmen i åtanke; jag lade ner enormt mycket tid och energi på skolan, var enormt intresserad av allt som hade med medicin att göra, såg på Grey´s Anatomy och när livet var tufft så hade jag ändå hopp om en ljusare framtid - som läkare.

 

Självklart var inte läkardrömmen det enda som motiverade (och i vissa fall pressade) mig. Det fanns enormt mycket annat som t.ex. gav mig de stora prestationskraven jag hade och jag var förstås på sätt och vis genuint intresserad av både medicin och Grey´s Anatomy, men läkardrömmen var ändå en väldigt stor pusselbit i det hela.

 

Så när jag helt plötsligt började ana att det inte var läkare jag ville bli, så var det känslor av både lättnad och panik som sköljde över mig. Lättnad för att jag äntligen började lyssna på mig själv och insåg hur många dörrar som fanns öppna för mig, men panik för att jag helt plötsligt inte verkade veta vem jag var. Vem var jag utan läkardrömmen?

 

 

Frågan var/är om läkardrömmen någonsin varit äkta. Ville jag verkligen bli läkare? Eller påverkades jag av t.ex. det faktum att så många verkar se läkaryrket som ett kvitto på att man ”lyckats”? Tror att det kan ha varit en del i det. Med för lite självförtroende och självkänsla tror jag att det är lätt hänt att man strävar efter det som samhället klassar som ”lyckat”, för att då förhoppningsvis kunna se att man gör något bra med sitt liv.

 

Men det är ju förstås otroligt dumt. Självklart är man lyckad som läkare, men det är man även som allt annat man kan tänka sig bli. Man är lyckad som människa. Punkt slut. 

 

Det var med det i åtanke som jag började kunna landa i att jag nog är menad att (och vill!) göra något annat. Och nu, nu när jag släppt läkardrömmen så ser jag tusentals saker jag vill göra i livet som jag helt enkelt blundat för tidigare eftersom ”jag skulle bli läkare”. Jag säger inte att jag aldrig någonsin kommer bli läkare - vem vet, helt plötsligt kanske jag känner för att sträva mot det - men här och nu är det inte vad jag drömmer om.

 

Och huruvida jag någonsin på riktigt drömt om att bli läkare spelar faktiskt ingen roll, för på sätt och vis så vet jag inte om jag hade klarat av att ta mig dit jag är idag utan den drömmen. Den har alltid funnits där och gett mig hopp och pepp för att kämpa vidare, och den har på sätt och vis gjort mig till den jag är nu. Visserligen kan jag önska att jag inte hade haft så höga krav på mig själv i skolan, men när det gäller saker som det så kan jag nog inte bara skylla på läkardrömmen.


Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0