En liten tid som filosofistudent

Är så otroligt lättad. Jag har nu fått reda på att värdeteori-tentan som kändes så otroligt bra, gick minst lika bra som det kändes. Så enormt glad är jag över det!
 
 
Det känns lite som att jag med mina månader som filosofistudent har bevisat någonting för mig själv. Från att under första veckan känna mig som någon som hamnat fullständigt fel och som inte kände igen någonting läraren pratade om, gick jag till att faktiskt förstå och känna att jag passade in lika bra som alla andra.
 
Jag har bevisat för mig själv att det finns så enormt mycket jag är kapabel till och att allt snarare handlar om vad det fakiskt är jag VILL göra. Nu vill jag inte läsa mer filosofi, så därför ska jag inte göra det, men det finns annat jag vill göra och det ska jag satsa på. För även om vissa saker kan kännas skrämmande och kanske främmande till en början, så ska man inte var rädd för att ta de steg som krävs för att göra det man vill göra. Det gäller att försöka tro på sig själv, så ska man se att man med tiden "kommer in" i det som till en början var så otroligt nytt.

Älskade Bäckäng

 
Råkade trilla över en film som min gymnasieskola nyligen gjort. Fick mig att längta tillbaka så oerhört. Livet i stort föredrar jag som det är nu och inte som det var under gymnasietiden, men själva skolan, åh va jag saknar den! Så tacksam är jag över att jag har fått gå på fantastiska Bäckäng!

Prioriteringsteknik

Det är absolut nödvändigt att prioritera. Prioritera rätt. Men allt som oftast är det något jag misslyckas med. I stunden tror jag att jag gör det rätt, för jag tror att det finns utifrån ställda krav som automatiskt toppar prioriteringslistan. Men då har jag fel. Så fullständigt fel.
 
 
Därför ska jag idag göra mitt bästa för att prioritera rätt. Jag har tänkt en gång extra och insett att jag kan underlätta för mig själv. Verkar koncentrationsförmågan alldeles obefintlig - vilket den för tillfället gör - så är det helt okej. Det finns inget som säger att jag måste sitta här just nu och banka in rekommenderat dagligt intag av vitamin B6, när jag egentligen vill fokusera på novellen som faktiskt ska publiceras. Jag vill hellre skriva på den, för min chans att göra det är bara nu. Tentera näringslära-kursen kan jag göra i juni istället. Eller augusti. Eller September.
 
Så det är vad jag ska göra. Jag ska skriva på novellen och sedan ta en promenad med kameran i den härliga majsolen. För att samla krafter. D E T känns som att prioritera rätt. 

Bli publicerad?

 
Efter en kvällslektion i kreativt skrivande känner jag mig minst sagt kreativ. Ideérna sprudlar och tur är väl det, för på torsdag nästa vecka så ska första versionen av novellen vara inlämnad. Just det, jag har inte berättat. Vi ska få våra noveller publicerade! Det ska göras en novellsamling av dem, som bland annat ska säljas på studenbokhandeln. Så enormt glad är jag över det! Verkligen ett fantastiskt "första steg". 

Nu får jag filosofera som jag vill

 
Så var det avklarat. Nu är jag inte längre filosofistudent, men filosoferande är jag desto mer. Är tacksam för nya lärdomar jag fått, men på sätt och vis ska det ändå bli skönt att få ta ett steg tillbaka från regler och mallar gällande tänkande, och filosofera på mitt eget lilla vis igen.

Pluggfri tentaförberedelse

 
Dagen innan sista filosofitentan är det idag och jag kan inte göra någonting alls. Minst av allt kan jag plugga. 
 
Det är alltså precis som det brukar vara för mig dagen innan prov. Antar att det är något bra. Antar att det betyder att jag innerst inne känner mig förberedd. Men trots det får jag nästan lite skuldkänslor av att mest sitta i solen och dricka te. Vi får väl se om det blir något jag ångrar imorgon...

Läkardrömmen som svalnade

Att hoppa av Läkarprogrammet var lite av en identitetskris. Mycket av saker och ting jag gjort och varit intresserad av har jag nämligen gjort med den framtidsdrömmen i åtanke; jag lade ner enormt mycket tid och energi på skolan, var enormt intresserad av allt som hade med medicin att göra, såg på Grey´s Anatomy och när livet var tufft så hade jag ändå hopp om en ljusare framtid - som läkare.

 

Självklart var inte läkardrömmen det enda som motiverade (och i vissa fall pressade) mig. Det fanns enormt mycket annat som t.ex. gav mig de stora prestationskraven jag hade och jag var förstås på sätt och vis genuint intresserad av både medicin och Grey´s Anatomy, men läkardrömmen var ändå en väldigt stor pusselbit i det hela.

 

Så när jag helt plötsligt började ana att det inte var läkare jag ville bli, så var det känslor av både lättnad och panik som sköljde över mig. Lättnad för att jag äntligen började lyssna på mig själv och insåg hur många dörrar som fanns öppna för mig, men panik för att jag helt plötsligt inte verkade veta vem jag var. Vem var jag utan läkardrömmen?

 

 

Frågan var/är om läkardrömmen någonsin varit äkta. Ville jag verkligen bli läkare? Eller påverkades jag av t.ex. det faktum att så många verkar se läkaryrket som ett kvitto på att man ”lyckats”? Tror att det kan ha varit en del i det. Med för lite självförtroende och självkänsla tror jag att det är lätt hänt att man strävar efter det som samhället klassar som ”lyckat”, för att då förhoppningsvis kunna se att man gör något bra med sitt liv.

 

Men det är ju förstås otroligt dumt. Självklart är man lyckad som läkare, men det är man även som allt annat man kan tänka sig bli. Man är lyckad som människa. Punkt slut. 

 

Det var med det i åtanke som jag började kunna landa i att jag nog är menad att (och vill!) göra något annat. Och nu, nu när jag släppt läkardrömmen så ser jag tusentals saker jag vill göra i livet som jag helt enkelt blundat för tidigare eftersom ”jag skulle bli läkare”. Jag säger inte att jag aldrig någonsin kommer bli läkare - vem vet, helt plötsligt kanske jag känner för att sträva mot det - men här och nu är det inte vad jag drömmer om.

 

Och huruvida jag någonsin på riktigt drömt om att bli läkare spelar faktiskt ingen roll, för på sätt och vis så vet jag inte om jag hade klarat av att ta mig dit jag är idag utan den drömmen. Den har alltid funnits där och gett mig hopp och pepp för att kämpa vidare, och den har på sätt och vis gjort mig till den jag är nu. Visserligen kan jag önska att jag inte hade haft så höga krav på mig själv i skolan, men när det gäller saker som det så kan jag nog inte bara skylla på läkardrömmen.


Du ska inte tro att du förstår

 
"Det är när du tror dig kunna som mest, som du förstår som minst."
 
Det är med det i åtanke som jag nu beger mig till Engelska parken för första seminariet i Värdeteori (dvs filosofi-kursen jag läser nu). Tror jag har greppat det vi ska diskutera, men antagligen är det för att jag ännu inte riktigt insett hur komplext det är. Är ofta så med filosofi har jag märkt...

Etiskt kunnig

Så lättad är jag. Det var ingen falsk trygghet som uppfyllde mig efter Etik-tentan. Godkänd, med god marginal blev jag, och börjar för första gången lita på min egen förmåga.
 
 
Den orimliga känslan av att det inte finns någon chans att jag klarar prov jag ställs inför (trots att jag från erfarenhet borde lärt mig att så inte är fallet), börjar äntligen släppa. Jag börjar lära mig att jag klarar av saker och att jag har ett "läshuvud", samt att misstag bara är enstaka snesteg - inte fall ner i hål man inte kan ta sig upp ur.

Avslut och nystart

Tjoho! Då var etik-tentan avklarad! Lite tidsbrist hade jag, men det kändes ändå otroligt bra faktiskt. Hoppas så på att det inte är en falsk trygghet.
 
 
Nu ser jag fram emot Värdeteori-kursen som börjar på måndag. Kursen som jag knappt vet någonting om. Vet bara att det är filosofi och handlar om huruvida man objektivt kan säga om något är rätt eller fel. Har jag för mig i alla fall. Vi får väl se.
 
Något jag säkert vet är i alla fall att kurslitteraturen på svenska (tack och lov för det!) och att jag ska få springa runt (okej, främst sitta still men ändå) i fina gamla universitetsbyggnaden. Det uppskattas verkligen!

Ett minne värt att bevara

Prick ett år sedan är det idag. Hela trehundrasextiofem dagar har gått sedan jag och min fina vän Erica satt på tåget upp mot Stockholm, med en underbar vecka framför oss. Vi hade då ännu inte promenerat runt hela Stockholm med resväskor (vilket vi förstås inte riktigt gjorde efter det heller, men det kändes verkligen som det) eller träffat näst intill överengagerade forskare - däribland till exempel "Såpbubblemannen" och Christer Fuglesang. Vi hade inte heller sett alla häftiga experiment vi senare skulle få se, eller träffat alla andra härliga människor som precis som oss var på väg mot Stockholm.
 
Och vi hade absolut inte tävlat i finalen av Unga Forskares gymnasiearbetestävling. För det var ju för det vi åkte upp till Stockholm. 
 
 
På sätt och vis önskar jag att jag av samma anledning hade kunnat sitta på det där tåget med Erica igen. Vi hade så roligt. Är så oerhört tacksam för att Unga Forskare anordnade tävlingen, att vi gick vidare hela vägen till finalen, att vår underbara skola Bäckäng sponsrade vårt tävlande och inte minst att jag hade Erica att göra arbetet med och uppleva allt roligt med. Så tacksam för att jag nu bär på ett minne värt att bevara.

Ett annat sorts tentaplugg

Allra sista etikföreläsningen hade vi idag. Helt ofattbart. Den här kursen är snart slut och i princip halva terminen har gått. När hände det? 
 
 
Hur som helst så ska jag nu därför ha lite mer än en vecka, som jag ska tillbringa iförd t.ex. mina favorit-hängsleshorts. Inte för att det egentiligen har någon betydelse, men det gör det hela lite roligare. Tentaplugget alltså. Ja, för det är det som väntar den kommande veckan. Men det känns inte så så jobbigt ändå. Visserligen råkade vi i skrivakursen få en oerhört tidskrävande skrivuppgift just denna veckan, vilket förstås var oerhört typiskt, men trots det kommer detta vara långt ifrån tentaplugget jag fick känna på under min lilla tid på läkarprogrammet...

Kostundersökning på gott och ont

Som jag tidigare nämnt så läser jag parallellt med allt annat för tillfället en distanskurs i näringslära. Den är oerhört bra. Bra föreläsningar, bra kurslitteratur och bra upplägg. Egentligen är det en sådan kurs som alla borde läsa. Folk borde få de riktiga grunderna i näringslära istället för att till så hög grad som idag låta sin kost påverkas av media.
 
Men hur som helst så har vi en uppgift för tillfället som är oerhört påfrestande (även om det antagligen är på olika sätt för olika personer). Kort sagt så är det en kostundersökning, men en oerhört omfattande sådan. Vi har fått ett program från skolan, i vilket vi ska registrera allt vi äter och dricker (här handlar det alltså om att vara exakt - ta med varje lite ingrediens och väga allt) men även vår aktivitet. Med "aktivitet" menas dock inte enbart träning och liknande - vilket jag trodde först - utan när det gäller detta ska vi anteckna ALLT vi gör under dagarna. Ringer min lillebror så ska jag sedan anteckna i hur många minuter vi pratade och huruvida jag stod eller satt när vi pratade och precis likadant ska jag göra med allt annat jag gör under dagen.
 
 
Visserligen kan man själv välja hur noggrann man vill vara, men bäst är det om man är så exakt man bara kan. Jag kan förstå det. Resultatet ska ju användas och analyseras i kursen, och även till viss del vara grund för forskning. Men det är oerhört påfrestande. Inte minst så tar det ju oerhörd tid och tar upp så enormt stor del av ens fokus under dagen. Vi ska visserligen "bara" göra det under tre dagar, men det kan kännas som oerhört lång tid ibland.
 
Dessutom finns det förstås en stor risk att påverkas psykiskt. Jag är väl antagligen bland dem som påverkas mest i och med att jag redan har en ätstörning i bagaget, men dessutom finns det en enormt stor mängd personer som ligger i riskzonen för matproblematik. Tre dagar med en så extrem kontroll som detta, kan lätt få bägaren att rinna över, och kanske till och med göra så att man då eller senare fastnar i ätstörningsträsket.
 
Men som sagt, samtidigt förstår jag att vi gör det här och jag håller med om att resultatet ska bli oerhört intressant! Men när det finns ordentliga undersökningar som t.ex. Livsmedelsverkets "Riksmaten", så hade man kanske i detta fall kunnat nöja sig med en ingående enkät...

Vad gör något rätt eller fel?

Numera är jag filosofistudent. Pluggar visserligen, som tidigare nämnt, både kreativ svenska och näringslära också, men det är ändå filosofi jag ägnar mig åt främst. Känns märkligt. Har ju alltid varit naturvetenskap som legat i fokus för mig, men nu är det något helt annat.
 
För tillfället läser jag en kurs i etik. Eller egentligen bara en del av etik som kallas normativ teori, men essensen i det hela är att jag ägnar fem veckor till att fundera kring vad som gör något rätt eller fel. Observera att det alltså inte enbart handlar om vad som är rätt eller fel, utan vad i det som faktiskt gör det antingen rätt eller fel.
 
 
Flummigt? Oojaa! Finns enormt många teorier med helt olika synsätt, som alla verkar ha bra idéer men som också brister på en hel del punkter. Till en början kan de tyckas enkla att förstå, men sen gräver man sig in i det och fastnar i tanketrassel på högsta nivå. En teori säger t.ex. att det som gör en handling rätt är att det är just den handling som maximerar nyttan. Men vad är nyttan då? Det som har genuint värde säger någon. Men vad har värde då? En del menar på att det enbart är glädje och njutning som är värdefullt (och indirekt allt som bidrar till det). Men vad är glädje då? Och hur vet man hur mycket glädje en viss handling kommer bidra till? 
 
Känns som om den här kursen består av fler frågor än svar, men det är det som gör det så enormt roligt. Kan sitta på en föreläsning och småfnittra när man kommer till en punkt då det verkar slå knut på samtligas tankegångar. Eller t.ex. när läraren ojar sig över att han har tagit upp för mycket tid åt att diskutera hur ett ostron upplever sitt liv. Ja, det kan bli märkliga diskussioner.
 
Nu har jag visserligen bara läst filosofi en vecka så min uppfattning kan jag ändras, men jag måste ändå säga att det är ungefär så som jag tänkte mig det. Roligt och fullkomligt flummigt.

Det sägs att jag går i skolan igen

Nu är jag igång igen. Efter att ha haft det oerhört lugnt under en tid - vilket jag verkligen har varit i stort behov av - så ska jag äntligen sätta igång och plugga ordentligt igen. Just precis, ä.n.t.l.i.g.e.n. Ser det lite som när man har varit sjuk och inte haft energi till någonting, men sedan blir frisk och får tillbaka livsgnistan igen; jag har varit i stort behov av att stressa ner och har inte varit sugen på att plugga någonting, men är nu äntligen "i form" igen.
 
 
Det är bara så märkligt, för det känns fortfarande som att jag inte går i skolan. Men det gör jag. Verkligen. Det är faktiskt som så att jag under ett tag framöver till och med pluggar mer än heltid, nämligen 150% för att vara exakt, så jag går verkligen i skolan. Men jag tror att det har att göra med att allt är så enormt oregelbundet. Jag går i skolan på alla möjliga tider och lite överallt, vilket gör så att man aldrig riktigt hamnar i några rutiner. Det är på sätt och vis underbart, men på sätt och vis saknar jag lite rutiner om jag ska vara ärlig.
 
Men tänker att jag nu ska anstränga mig för att skapa lite fler rutiner, så att det blir på en lagom nivå - tror man mår bra av det. Har ju ändå en hel del att plugga, så om jag försöker få in rutinen att plugga under vissa tillfällen och inte lite när som helst när jag känner för det, så kanske det blir lagom. Vi får väl se.  

Ris och Ros

 
Det gick bra igår. Nervositeten var verkligen helt fullkomligt obefogad. Att få tillbaka min första inlämnade text var ingen stor grej alls i och med att responsen var precis som den skulle vara - det vill säga full med både ris och ros. Blev glad av det. Det gav verkligen självförtroendet en bra push, samtidigt som jag fick konkreta tips för att faktiskt kunna bli bättre. Jag kan inte säga annat än att det gör mig ännu mer förhoppningsfull inför allt vad denna kursen har att erbjuda.

Skolkväll

Idag är det skoldag. Eller tja.. snarare skolkväll. Så himla roligt! Måste erkänna att det knappt känns som om jag går i skolan, med tanke på att allt är så otroligt annorlunda. 
 
Jag pluggar dock på heltid, även om det för tillfället inte känns som det. Denna terminen ska jag läsa en kurs i näringslära, en i kreativ svenska och två i praktisk filosofi, men än så länge är det bara de två förstnämnda som är igång så det är väldigt lugnt. Dessutom är den i näringslära en distanskurs, så för tillfället gör jag det mesta hemifrån. Är faktiskt bara i själva skolan en gång varannan vecka mellan 17 och 20. Känns otroligt märkligt.
 
Hur som helst så är det väldigt roligt. Är skoj att läsa kurser som handlar om sådant som jag enbart ägnat mig åt på fritiden tidigare. Syftar då alltså främst på kursen i kreativ svenska, som jag verkligen hoppas ska göra så att jag utvecklas i mitt skrivande. 
 
 
Men idag är jag något nervös, det måste jag erkänna. Skickade nämligen in min första skrivuppgift förra veckan och ska förhoppningsvis få respons på den idag. Känns lite läskigt. Har ingen som helst aning om på vilken nivå jag ligger med mitt skrivande. Hoppas kunna få bra konstruktiv kritik just eftersom jag verkligen vill utvecklas, men hoppas ändå på att inte bli fullkomligt sågad. Vet inte riktigt hur jag skulle ta det. 
 
Så jag håller tummarna och försöker hålla självförtroendet uppe. Tycker ändå själv att min text var bra, så det står jag fast vid tills motsatsen bevisas. 

Mitt lilla hem

Nu ska ni äntligen få se lite mer av mitt lilla korridorsrum. Inte direkt något underverk rent inredningsmässigt, men jag har gjort vad jag kunnat med det jag haft möjlighet till och tycker ändå att det är ganska bra för att vara ett rum i Flogsta. Lite ont om "dold" förvaring, det är väl det enda jag kan "irritera" mig på något. Men trivs gör jag ändå ganska så bra måste jag säga. Och ja. Jag måste bara tillägga. Min säng älskar jag!
 

En av studentkorridorerna på Sernanders väg

Stod med kameran i högsta hugg för att fota vår nygjorda dekoration till köket (som man kan se på första bilden och som för övrigt var otroligt rolig att göra) när det slog mig att jag knappt visat något av studentkorridoren som faktiskt varit mitt hem i näst intill ett halvår nu. Därför tog jag lite bilder så att ni ska få en liten aning om hur en korridor i Flogsta höghus kan se ut.
 
Ni får bland annat se vårt ganska så funktionsodugliga kök med verkligen allt och ingenting överallt. En bild på ett norrsken som tydligen lagt sig över Flogsta någon gång innan min tid här på Sernanders väg (som jag såååå gärna hade velat se!). Ett försök att strukturera upp städningen. Vårt allrum, dvs förvaringsrummet för en trasig tv och ett el-element. En utav våra icke-levande växter. Och själva korridoren, som trots solens djärva försök att då och då lysa in, envisas med att vara dunkel och ganska så oinspirerande (för att verkligen uttrycka det milt).
 
Mitt rum kan man finna näst längst in till vänster och hur det ser ut där inne ska jag visa inom en snar framtid.

Dumpstrar i hemmiljö

Jag är inte särskilt jättetajt med någon i korridoren där jag bor, men jag måste ändå säga att det är med blandade känslor jag står när någon flyttar ut. Båda som bor vägg i vägg med mig flyttade nyligen ut och till en början känns det tomt. Det är ju ändå några välkända ansikten som jag inte längre kommer träffa på här hemma. Men samtidigt är det förstås lite spännande att se vem som flyttar in härnäst.
 
 
Lite lustigt är det dock att det alltid ser ut som på bilden här ovan när någon lämnat korridoren - det är alltså fritt fram att ta vad man vill ha (observera dock att när bilden togs hade jag redan fyndat massvis med guldkorn och antagligen har många andra gjort detsamma). Antingen har folk inte så mycket framförhållning när de köper mat eller så kom flytten ganska plötsligt så att de inte hann äta upp vad de hade, ingen aning, men oavsett är det ju lite skoj för oss som blir kvar. Alltid hittar man något skoj, kanske något man älskar eller något som man kanske inte har köpt själv men är nyfiken på att testa. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0