Blogga som psykolog?

 
•          •          •
 
Det har varit lite tystare här den senaste tiden. Jag har bestämt mig för att det ska få vara okej. Det får gå upp och ner. Hellre det och att inläggen som kommer är genuina, än att jag tvingar ur mig något som inte vill ut. 
 
Därför är det inte första gången det blir så. I en fullspäckad vardag kan det lätt bli svårt att hitta tid. Och man skulle kunna tänka att så är fallet även nu. Att jag har så fullt upp med praktik och är alldeles överväldigad av alla intryck att bloggen inte riktigt prioriteras. Och det är visserligen sant. Men samtidigt inte hela sanningen. 
 
Praktiken har nämligen inneburit lite av en bloggkris. För det går inte att undgå: det är inte helt oproblematiskt att blogga som psykolog - speciellt inte på det ärliga och känslofyllda sätt som jag gör och vill göra. Det är visserligen inte nu jag insett det. Jag har tänkt på det mycket och också blivit ifrågasatt ett flertal gånger. Men det är nu det kommit ikapp mig. Ju närmre själva psykologyrket jag kommer desto mer blir de problematiska aspekterna påtagliga. 
 
Jag ska dock inte gå in på allt problematiskt i det här inlägget, för just nu är jag snarare i processen att reda i vad jag själv anser är problematiskt och inte, hur jag vill vara som psykolog och hur jag kan hitta en väg som funkar så bra som möjligt. För jag vägrar att tro att allt jag brinner för skapar en olöslig ekvation.  Jag vill tro att allt går att få ihop, men kanske kräver lite jobb, kompromisser och till viss del förändring. 
 
Foto: Tim Wright 
 
Det jag tycker är svårt att reda i är vad jag tänker faktiskt kan bli problematiskt "på riktigt" och vad som bara är problematiskt enligt en för mig föråldrad syn på hur psykologer bör vara. Förr och till viss del fortfarande fanns/finns det nämligen en tanke om att psykologer måste vara helt och hållet neutrala och som personer inte bör sända ut några som helst signaler som kan väcka något i patienten. Detta kan dras så långt som till kläder, då vissa menar att man bör ha så intetsägande kläder som möjligt så att patienten inte störs av det, och så att patientent kan projicera vad som helst på en.  
 
Numera menar dock många (inklusive jag själv) att det för det första inte är möjligt att skala bort så mycket av en själv som psykolog. Hur man än är och hur mycket man än försöker undvika att genom sin person väcka något i patienten, kommer man alltid både genom hur man ser ut och hur man är signalera en himla massa. Och för det andra så är det kanske inte ens att föredra att vara så neutral som möjligt. Även ett möte mellan en psykolog och en patient är ju ett möte mellan två människor och även om det är speciella villkor för mötet och det enbart ska handla om patienten, så tror jag på att det underlättar att vara personlig (men inte privat) för att kunna skapa en allians. Hade det inte varit en viktig komponent hade vi lika gärna kunnat ersätta psykologer med robotar (vilket jag nog tror att få tycker är en bra idé).
 
Dessutom har vi ju den "lilla" detaljen att samhället förändrats och förändras i en rasande takt. I och med internet och speciellt sociala medier, är information om oss alla tillgänglig för vem som helst. Hur mycket och hur lätt tillgänglig informationen är varierar ju förstås, men ingen är längre helt anonym.
 
Så för att knyta ihop lite så kan man alltså kontatera att allt handlar om var jag behöver dra gränser. Både på internet och resten av livet. Det lättaste hade varit att lägga ner och låsa bloggen och alla mina andra forum, och sluta prata om allt jag brinner för att prata om. Men ingen chans att jag kommer göra det! Jag tänker fortsätta vara  ärlig och öppen, särskilt om jobbiga och viktiga saker, och jag ska ta reda på hur jag kan vara det i så hög grad som möjligt och på bästa möjliga sätt utan att det påverkar mitt arbete som psykolog - och därmed mina patienter - i för hög grad. Jag tror att det går och jag tror även att det finns en annan sida av det; att det inte enbart för med sig svårigheter för psykologyrket, utan även en hel del fördelar.

Juridik och praktikpanik

•          •          •
 
 
Livet är så himla mycket skola just nu. Det är väl rimligt när en redan för kort juridikkurs på grund av "fel" blivit en vecka kortare. Det är rimligt att det blir mycket skola, när vi på mindre än två veckor ska hinna lära oss så många lagar och annat viktigt som vi bara kan. 
 
Samtidigt försöker jag ställa om dygnet till praktik-tid. Detta innebär att jag i en veckas tid har ställt klockan på 5:30 (och samtidigt fasar inför att jag nästa vecka kommer behöva ställa klockan ännu tidigare). Och det går väl ändå ganska så bra. Jag kommer upp och eftersom jag är så trött så kommer jag också i säng i relativt god tid. Det är åtminstone något. 
  
 
 

 

Ja, för på måndag ska jag alltså ut på praktik. Hur galet är inte det?! Det känns lite skrämmande, men mest för att jag inte har någon aning om någonting. I princip det enda jag vet om de kommande fjorton veckorna är att jag på måndag börjar klockan 8:00 i Uddevalla. Kanske är det bra för mig att testa på att leva i den ovissheten. Att öva på att känna mig trygg i livet trots min påtagliga (tillfälliga) brist på kontroll över det.

 

 

Så ja, livet är himla mycket skola just nu, och jag gissar att det kommer fortsätta så ett tag.

 

 


Tre halva psykologer

•         •          •
 
 
 
Här fortsätter vi fira. För när man har klarat av ett halvt psykologprogram är man helt klart värd
en kväll med rispappersrullar, halloncheesecake och skratt.
Heja oss!
 

Hälften klart, hälften kvar

 
•          •          •
 
 
Det är ingen lögn när jag säger att jag är alldeles överväldigad av att nu vara 50% psykolog. Det är jag. Men bara av glädje. Inte av orimligheten i det hela. 
 
För faktum är att det känns så himla rimligt. Det känns så rimligt att jag faktiskt kommit halvvägs nu (och minst lika rimligt att jag har lika mycket kvar). Känslan av att sakta men säkert transformeras till en psykolog har börjat infinna sig. Jag känner mig helt enkelt så mycket som en psykolog som jag är. Det vill säga en halv. Till skillnad från förr när känslan av att vara det minsta lilla psykolog kändes så otroligt främmande. 
 
 
 
 
Alla terminer hittils har varit väldigt olika. Jag har tyckt väldigt mycket om alla, men den här har varit speciell. Den här terminen har gett mig så mycket mer på ett mer personligt plan snarare än bara faktamässigt. Mitt självförtroende kring min framtida psykologroll har stärkts. Jag börjar på riktigt känna att jag nog kommer bli en bra psykolog. Jag älskar också hur det  får mig att ta till mig kunskap på ett nytt sätt. När jag läser kurslitteratur tänker jag mer i termer av "hur kan jag använda mig av det här i praktiken?" och "hur kan det här göra mig till en bättre psykolog?". Och det känns så himla givande. 
 
I och med allt detta börjar jag också känna mig något mer beredd på praktiken. Fortfarande lite lagom rädd. Men med en grundtro att jag är lagom förberedd för att ta mig an den utmaningen. Om sjutton dagar smäller det! 
 

En psykologstudent ventilerar

•          •          • 
 
 
Idag hade vi en föreläsning om ätstörningar. Självklart kommer vi beröra det ämnet mer under utbildningen, men det här var ändå det som ska lägga grunden för vår kunskap om ätstörningsproblematik. Och visst gjorde den det. Åtminstone till viss del. Föreläsaren var en jag verkligen tycker om och jag upplevde det som att den gav en bra bild av hur komplex problematiken kan vara. Exempelvis att det finns fler varianter av ätstörningar än många tror, att hetsätning och kompensatoriskt beteende kan se ut på flera olika sätt och att många går från en ätstörning till en annan. Dessutom tyckte jag det var väldigt bra att exempelvis skönhetsideal och mycket annat lyftes fram som riskfaktorer snarare än orsaker till att någon får en ätstörning. För absolut att de påverkar på ett väldigt dåligt sätt, men anledningarna till att personer blir sjuka är betydligt mer komplexa än så. 
 
Men - ja för så klart kommer det ett men - jag slogs av hur svårt det är fånga och förmedla hur himla vidrigt det är att vara sjuk i en ätstörning. Jag tror inte att de i klassen som inte haft någon som helst koppling till problematiken fick en fördjupad kunskap kring det. Tyvärr.
 
Foto:  Christian Bruno
 
Jag tycker inte att det idag kom fram hur tungt det är att bära omkring på en ätstörning. Hur det är som att gå runt i en stor och tung dräkt som man knappt orkar ta ett steg i och som långsamt kväver allt man är. Hur läskigt det kan vara. Hur det känns som att man är hemsökt av demoner som långsamt kontrollerar mer och mer av en själv. Hur hela livet präglas av den enorma ångest som finns kring att ha ätit, äta, eller ska äta. Hur så mycket är präglat av äckel. Hur allt blir mer och mer svart. Hur livet känns olevbart. 
 
Det känns som att samhället generellt behöver förstå den delen bättre, men extra viktigt känns det för oss som blivande psykologer. Likt all problematik vi kommer möta behöver vi få en så bra uppfattning som möjligt inte bara om vad exempelvis en viss sjukdom är utan också hur det är att tampas med den. Hur det känns. Självklart är det svårt i och med att alla upplever saker olika och självklart kan jag personligen bara förmedla hur det känts för mig och inte hur det känns generellt att ha en ätstörning, MEEEN det funkar inte att blunda för den biten. Jag skulle snarare vilja hävda att den är viktigast för att vi så bra som möjligt ska förstå andra människors lidande. Så jag hoppas så att vi framöver kommer få mer av det när det gäller ätstörningar, men också gällande andra former av psykisk ohälsa.

Höjden av skolglädje

•           •           •
 
 
Foto: Kristopher Roller 
 
Idag lämnade jag skolan klockan sju. Det var inte alls planerat, men så kan det gå när hela ens grupp - inklusive handledaren - tappar tiduppfattningen. Det var som om inget annat spelade roll. Allt kretsade kring femåringen med depression som vårt arbete fokuserar på. 
 
Innan dess hade vi dessutom fått information om praktiken som börjar till våren. Galet fantastiskt och galet läskigt. Men det blir så uppenbart. Allt känns så rätt. Jag är exakt där jag ska vara just precis nu. 
 
Så när jag lämnade skolan gjorde jag det med ett lyckorus i magen.  
 

Feberfrossa och björnbärssnår

•          •          •
 
Det här med att dra igång med en ny termin gick sådär. När feberfrossan slår an får man nämligen bara glömma att komma tillbaka till rutiner. Istället får man ligga nerbäddad, se på serier och äta glass - vilket visserligen inte är helt fel (om man inte är sjuk) men just nu är det inte direkt vad jag längtar efter. För under all orkeslöshet finns så himla mycket energi till att göra saker. Längtar på riktigt efter ett fullspäckat schema.
 
 
Det börjar dock gå mot rätt håll nu. Febern har gått ner och jag har till och med orkat ta mig ut på björnbärsjakt - vilket visserligen också gick sådär, men var åtminstone mysigt. Så kanske kanske drar allt igång på riktigt inom några dagar.

Inför tredje året

•          •          •
 
Ibland slår det mig att tiden går så fort. Jag vet, det inte direkt en ny tanke, men alltså på riktigt - gu vad tiden går fort! Det känns som att det var alldeles nyss som jag började psykologprogrammet, men så står jag nu här med en vecka kvar till jag ska påbörja år tre. Galet. När jag tänker på det blir det så uppenbart hur långt vi hunnit komma rent studiemässigt. Tio av nitton kurser är avklarade och åh vad mycket vi har lärt oss. Det kan vara lätt att glömma det i vardagslunken. Att vi faktiskt rör oss framåt. Allt närmare vår psykologexamen.
 
 
 
 
Foto: Sebastian Mantel 
 
 
Terminen som väntar lär bli en spännande en. Med kurserna "psykopatologi och psykosomatik" och "utredning och åtgärder avseende individen" känns det som att det börjar bli på riktigt. Nu har vi grunderna och ska fördjupa oss kring vad som händer och vad vi som psykologer kan göra när något går snett psykiskt. Ser så himla mycket fram emot det.
 
Men jag ska erkänna att det också känns lite läskigt. Att det blir mer på riktigt. När man pluggar mer teoretiska kurser kan man alltid gömma sig bakom en bok om det blir svårt. Riktigt så kommer det inte vara nu. Speciellt inte till våren när det är dags för praktik. Men det är förstås en bra grej. Jag vill inte vara en som gömmer mig när det blir svårt. Men lite läskigt är det ändå. 
 

Två år och lite mer psykolog

•          •          •
 
Det har gått två år nu. Två år. På riktigt. Har så himla svårt att förstå att jag faktiskt bott i den här staden så pass länge och om möjligt ännu svårare att förstå att jag gått lika länge på psykologprogrammet. Det känns så konstigt, samtidigt som det känns så himla rimligt, för åh vad mycket som har hänt.
 
Om vi ska fokusera på utbildningen har vi kommit till en otroligt spännande hållplats. Vi är nu klara med "the basics" om människan - dvs vi har lärt oss en massa om utveckling, biologi, kognition, socialpsykologi, personlighet och mycket mer - och är nu redo att ta oss in i det patologiska. Ser så mycket fram emot det! Och dessutom, nästa år, då väntar praktiken! 
 
 
Ahhh, det är så mycket utbildningsfokuserat jag ser fram emot att sommaren inte blir lika upphöjd som normalt. Tycker förstås det är härligt med sommar, men det känns inte riktigt som höjdpunkten på året. Kanske låter det märkligt, men är väl antagligen ett tecken på att jag hittat en vardag jag trivs bra med.

Och så var ännu en termin nästan förbi

•         •          •
 
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något vis har den här terminen nästan passerat. Att jag idag fick reda på att jag precis klarat terminens sista tenta, att vi lämnade in vår slutliga version av vårt grupparbete och att jag nu bara har ett fördjupningsarbete kvar, gjorde det extra tydligt. Det är nästan sommar nu. Sommarlov.
 
 
Ska dock plugga en del i sommar, så helt "ledig" blir jag inte. Men faktum är att det känns väldigt skönt. Under sommaren uppstår nämligen alltid en tomhet hos mig, helt enkelt på grund av att det inte är någon skola. Men det är som sagt löst nu. Exakt hur mycket jag ska plugga har jag inte bestämt mig för än. Ska åtminstone läsa en kurs i kreativt skrivande (vilket jag gjort förut via Uppsala universitet, men nu ska göra via Linnéuniversitetet), men kanske också en kurs i ungdomssociologi eftersom det vore så intressant. Men vi får se hur det blir. Kan vara så att jag missar en del viktiga moment på grund av tågluffen och då får det helt enkelt bli bara skrivande.

Efter en tid på psykologen

Det är märkligt hur mycket som redan hänt i den här byggnaden. Ett och ett halvt år på Psykologiska Institutionen har verkligen fått mig att känna mig som hemma och jag har lärt mig mängder av saker (utöver saker inom psykologi) som får mig att känna mig otroligt rutinerad (vilket jag säkert inte är, men det är ändå känslan som betyder något för mig). Till exempel har jag lärt mig:
 
 
• vilken mikrokö som är härligast att stå i (den är inte nödvändigtvis snabbast, men har åtminstone en tydlig kö-struktur, så man vet när det är ens tur)
• att man inte vill äta lunchen i studentköket (även om det är lugnt i stunden, kan det bli otroligt "kaosigt" på bara någon minut)
• vilken plats som är bäst i klassrummet (högst subjektivt förstås, men ändå)
• var den tysta läsesalen finns (och att man inte bör skvallra om den, pga det är skönt att knappt någon vet om den)
• att bestick i köket försvinner (så försök att aldrig någonsin glömma egna)
• var vilorummet finns
• att kaffekort är en bra idé, men termos är bättre (kaffeutgiften blir lätt stor, så är smart att minimera den om det går)
• vilka toaletter som (i princip) alltid är lediga
• att man aldrig riktigt kan veta vad ett seminarium innebär
• inte heller en hemtenta 
 
 
 
 
Det finns dock fortfarande saker jag är medveten om att jag inte lärt mig, så som:
 
• att ta med ordentligt med mellanmål (hur kan det här ens vara något jag inte lärt mig fullständigt?)
• att faktiskt använda vilorummet
• att anteckna på ett sätt som faktiskt är bra för mig (skyller på att kurserna är så olika, att olika metoder är bra i olika perioder => svårt att avgöra vad som är bäst i stunden)
• att faktiskt räcka upp handen under föreläsningar (jag vet inte varför, men av någon anledning säger och frågar jag väldigt lite under föreläsningar - jag som egentligen näst intill alltid har mycket att säga)
• att boka grupprum (alltså vet hur man gör... typ... men glömmer det alltid och får därför alltid hoppas att något grupprum är ledigt - vilket verkligen inte alltid är fallet)
• att kafeterian stänger en vecka innan vi går på "lov" (en otrolig besvikelse en tidig decembermorgon)
 

En fjärdedels psykolog

 
 
Vet inte varför jag är så besatt av att konstatera det. Att på fredag är vi (dvs jag och mina klasskompisar) till 25% psykologer. Det är inte jag som har koll, men när någon som har det belyser mig om sådant, fylls jag av en wow-känsla. 
 
Förstår inte varför. Kanske är det för att det känns så långt bort. Tanken på att vi ska vara psykologer ganska så snart ändå, känns så främmande att blotta tanken på att vi skulle ha kommit en hel fjärdedel på vägen blir näst intill overklig. Men så ligger det till, och i grund och botten är det så verkligt det bara går.

Tårar i skolbänken

 
Jag gråter och ler om vartannat Vad jag gör? Läser en avhandling. Skriver ett fördjupningsarbete. 
 
Trots det vetenskapligt torra språket kommer så mycket känslor igenom. I berättelserna om människorna som flytt sina länder på grund av vem de älskar. Människor som känt sig välkomna i Sverige tack vare att de välkomnats i HBTQ-kretsar. Människor som möts av främlingsfientlighet i Sverige - inklusive HBTQ-kretsar. Människor som tvingas lämna Sverige eftersom utsatthet på grund av homosexualitet inte ses som allvarligt nog - trots att vissa riskerar dödsstraff. Människor som tidigare hade kunnat stanna i Sverige eftersom de har en partner i just Sverige, men som nu inte kan det på grund av den nya lagstiftningen. 
 
 
Foto: Christiane Nuetzel
 
 
Det är mest tårar alltså. Trots att det finns mycket annat positivt i berättelserna också. Jag blir så upprörd, jag blir så arg. För även om det förkommer saker som är positivt, känns hela världen både upp och ner och ut och in. 
 

Studentlivet levererar

Jag kan meddela att det verkligen är så underbart att vara tillbaka i skolan som jag föreställde mig det. Det räcker med att jag ser någon i klassen för att jag ska bli lite extra glad och tacksam över allt vad skolan innebär. Att det dessutom är oerhört intressant just nu gör det inte direkt sämre. Kärlek är som tidigare nämnt ett efterlängtat ämne, men även saker som aggressivitet, attityder, fördomar och självbild. 
 
 
Just självbild var vad vi senast hade föreläsning om och det är dessutom något jag tycker är extra intressant. Hur vet man vem man är? Hur tar man reda på mer om vem man är? Och finns det egentligen någonting som rent objektivt är ens "rätte jag"? Fler frågor än svar visserligen, men åh så intressant det är att fundera kring.

Dagen före dagen

Äntligen äntligen är det nästan nästan dags. Hela jag jublar över att skolan äntligen drar igång imorgon. Vill lära mig mer om hur vi skapar ett första intryck av människor. Vill lära mig mer om fördomar och hur de uppstår. Vill lära mig mer om vad kärlek är.
 
Men inte minst vill jag träffa mina fina klassvänner, för åh va jag saknat dem! Jag har saknat att träffa dem jag inte brukar träffa utanför skolan och jag har saknat att träffa mina närmsta på ett mer vardagligt sätt. Vardagen är en så stor trygghet för mig. Det är så tryggt att veta att människor som betyder mycket för en finns tillgängliga och inte, till exempel, är så långt bort som i Norrköping. 
 
 
Men min plan är att behålla de delarna av sommaren som jag ändå uppskattat. Långa frukostar till exempel. Ska verkligen dra nytta av att mitt schema allt som oftast faktiskt är långfrukost-kompatibelt. (Hur klarade jag egentligen av att börja kl 8 och dessutom pendla, under gymnasiet??)

Äntligen kan jag pusta ut

Jag börjar kunna pusta ut nu. Det är en gruppredovisning och en grupp-skrivuppgift kvar, men annars är det slut. Visserligen är det sisådär jättemånga skrivuppgifter som jag ännu inte fått reda på om jag klarat, men men men JAG KLARADE TENTAN! Det känns verkligen bra dubbelt upp. Trodde verkligen inte att jag skulle klara den, mest på grund av att jag var fullkomligt emotionellt instabil när jag skrev den, men trots det gick det poängmässigt väldigt bra. (Men måste erkänna att jag känner mig något förundrad över hur lärarna rättat. HUR kunde de ge mina svar så höga poäng??)
 
 
Så ja, nu pustar jag ut och låter mig istället uppfyllas av allt som är på gång. Klassfest ikväll. Födelsedagspicknick på fredag. Och förstås, PRIDE SNART! För varje regnbåge som sätts upp i staden bubblar ännu en glädjebubbla upp inom mig. Snart snart är jag uppfylld av så mycket mer än bara stress. Snart lever jag sommarliv.

Lite extra nära gråten

Det har på många sätt varit en påfrestande vecka. I skolan har jag vid två tillfällen gråtit.
 
Det blev nämligen lite extra känslomässigt, dels under en föreläsning och dels under ett rollspel. Hade det varit en vanlig vecka hade jag utan problem kunnat hantera det, men denna veckan blev det lilla lite för mycket. Inför det andra (obligatoriska) rollspelet försov jag mig dessutom en och en halv timme - jag som aldrig någonsin tidigare har försovit mig - och det säger ju ändå något om mitt tillstånd.
 
 
Det är mycket känslor inom mig, men som jag kopplar bort. Jag hinner inte känna för jag måste hinna klart med allt innan alla deadlines. Gillar inte att jag resonerar så. Och det gillar inte kroppen heller. Antagligen är det därför jag gått runt med ett tryck för bröstet.
 
Överlag är det dock helt okej. Vill verkligen betona det, så det inte verkar som om jag mår jättedåligt. Det gör jag verkligen inte just nu. Ibland är jag bara lite extra skör och just nu är det lite så. Men vem vet, det kan vara över imorgon, eller till och med redan ikväll.

Vi är ganska trötta nu

"Det är mycket nu" konstaterar någon, medan en annan lite längre bort drar en djup suck. En tredje är förkyld och har därför ingen energi till plugg, medan en fjärde är orolig över annat i livet och därför saknar koncentration. En femte säger att det är värsta veckan på länge, men ändrar sig snabbt och säger värsta månaden. En sjätte sitter med en ångestklump i magen. 
 
Vi är fler än så. Vi är en stor del av den 45 elever stora klassen. Vi som känner oss stressade, frustrerade och väldigt omotiverade.
 
Det som gör det jobbigt är den bristfälliga uppbyggnad som kursen vi läser har. Momenten tycks aldrig ta slut och alldeles för många går parallellt. Föreläsningar. Grupparbeten. Rapport. Böcker att läsa. Seminarier. Tenta. Falluppgifter. Rollspel. Analyser. Och som om det inte vore nog så är det bristande information och dåligt formulerade krav. 
 
 
Dessutom är det enligt mig inte särskilt jätteintressant. Det vi läser är gruppsykologi vilket egentligen är ganska intressant, men om man jämför med vad vi tidigare läst om och vad som väntar (vilket jag gör) så känns det rent ut sagt tråkigt. Hur blir en arbetsgrupp effektiv? Hur ska en bra chef vara? Vad är bra kommunikation? osv. Hade önskat att det varit mer fokus på informella grupper, men förstår att det antagligen måste vara såhär eftersom flera i klassen säkert kommer vilja jobba med detta i framtiden. 
 
Och sist men inte minst så är vi många som delvis har gått på sommarlov. I sinnet. Och i grund och botten är nog det vad vi behöver. Vi behöver en paus. 

Tentatankar och kaffetest

Hur tentan gick? Faktum är att jag har ingen aning. Timmarna efter pendlade mitt humör från topp till botten eftersom jag inte kunde bestämma mig för huruvida det kändes jättebra eller jättedåligt (vilket antagligen innebär att det var någonstans mittemellan). 
 
Jag skrev väldigt mycket, men att själva tentan skrevs på datorer gjorde så att det kändes mycket mindre. Dessutom märks det att mitt huvud inte är helt med just nu, eftersom jag precis efterråt kom på tusen saker jag faktiskt kunde men inte skrev. Som helt klart var relevanta. Det irriterar mig mest. 
 
Men oavsett så hoppas jag på att det var "good enough" - som vår studievägledare alltid pratar om. Har svårt att hitta detta "lagom", så kanske är detta ett sätt för mig att lära mig den gränsen.
 
 
Väldigt kul var det i alla fall att jag hade en SIFO-undersökning inbokad efterråt. Jag var med på ett kaffetest och som tack fick jag allt som ni kan se på bilden. Låtsas att det är en belöning för att tentan åtminstone är gjord.

Inte van vid att inte vara ute i för god tid

Det kanske kan tyckas märkligt, men jag är verkligen inte van vid det här. Alltså verkligen  V E R K L I G E N  inte van vid det här! Trots att jag är medveten om att jag har väldigt lätt för att lära mig så brukar jag vara ute i god tid. Alltså verkligen extremt god tid. När andra i klassen börjar sitt tentaplugg så brukar jag landa i en känsla av nöjdhet. Eller nej, nu ljög jag. Jag brukar inte känna mig nöjd. Jag brukar hamna i ett läge där jag går runt och funderar kring huruvida jag faktiskt kan någonting eller om jag lever i en "falsk trygghet" (vilket ju förstås inte är bra på alla sätt, men det är egentligen inte vad detta inlägg handlar om). 
 
Hur som helst så är jag inte där nu. Det har varit så mycket annat i skolan att jag inte kunnat börja plugga inför tentan förrän i onsdags - dvs en vecka innan tentan. Helt normalt för vissa. Alldeles fruktansvärt onormalt för mig. Det gör mig så otroligt stressad. Jag vill hinna komma till det där läget som jag nog ändå börjar inse är säkerhet (dvs inte en falsk trygghet), men hur mycket plugg som behövs för det är oklart - som alltid. Det är därför jag brukar börja så pass tidigt - för att alltid ha en liten "buffert" att ta av ifall jag behöver mer tid.
 
 
I grund och botten tycker jag förstås att det är bra att jag brukar börja plugga tidigt och att jag brukar ha det lugnt innan tentan. Det är en väldigt bra och faktiskt härlig strategi. Men jag inser även att det inte alltid finns möjligheter till det. Så som t.ex. just precis nu.
 
Det är en lång utbildning jag går. Jag kommer hamna i den här sitsen enormt många gånger. Det är egentligen ingen stor grej. Det är såhär de flesta lägger upp sitt plugg och de flesta brukar ändå klara sig väldigt bra. Så jag försöker se det som en bra grej att det är som det är just nu. Kanske behöver jag bara vänja mig lite. Och kanske behöver jag även inse att jag inte alltid behöver hinna med så mycket som jag tror för att räcka till. 

Tidigare inlägg


RSS 2.0