Två år och lite mer psykolog

•          •          •
 
Det har gått två år nu. Två år. På riktigt. Har så himla svårt att förstå att jag faktiskt bott i den här staden så pass länge och om möjligt ännu svårare att förstå att jag gått lika länge på psykologprogrammet. Det känns så konstigt, samtidigt som det känns så himla rimligt, för åh vad mycket som har hänt.
 
Om vi ska fokusera på utbildningen har vi kommit till en otroligt spännande hållplats. Vi är nu klara med "the basics" om människan - dvs vi har lärt oss en massa om utveckling, biologi, kognition, socialpsykologi, personlighet och mycket mer - och är nu redo att ta oss in i det patologiska. Ser så mycket fram emot det! Och dessutom, nästa år, då väntar praktiken! 
 
 
Ahhh, det är så mycket utbildningsfokuserat jag ser fram emot att sommaren inte blir lika upphöjd som normalt. Tycker förstås det är härligt med sommar, men det känns inte riktigt som höjdpunkten på året. Kanske låter det märkligt, men är väl antagligen ett tecken på att jag hittat en vardag jag trivs bra med.

Och så var ännu en termin nästan förbi

•         •          •
 
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något vis har den här terminen nästan passerat. Att jag idag fick reda på att jag precis klarat terminens sista tenta, att vi lämnade in vår slutliga version av vårt grupparbete och att jag nu bara har ett fördjupningsarbete kvar, gjorde det extra tydligt. Det är nästan sommar nu. Sommarlov.
 
 
Ska dock plugga en del i sommar, så helt "ledig" blir jag inte. Men faktum är att det känns väldigt skönt. Under sommaren uppstår nämligen alltid en tomhet hos mig, helt enkelt på grund av att det inte är någon skola. Men det är som sagt löst nu. Exakt hur mycket jag ska plugga har jag inte bestämt mig för än. Ska åtminstone läsa en kurs i kreativt skrivande (vilket jag gjort förut via Uppsala universitet, men nu ska göra via Linnéuniversitetet), men kanske också en kurs i ungdomssociologi eftersom det vore så intressant. Men vi får se hur det blir. Kan vara så att jag missar en del viktiga moment på grund av tågluffen och då får det helt enkelt bli bara skrivande.

Efter en tid på psykologen

Det är märkligt hur mycket som redan hänt i den här byggnaden. Ett och ett halvt år på Psykologiska Institutionen har verkligen fått mig att känna mig som hemma och jag har lärt mig mängder av saker (utöver saker inom psykologi) som får mig att känna mig otroligt rutinerad (vilket jag säkert inte är, men det är ändå känslan som betyder något för mig). Till exempel har jag lärt mig:
 
 
• vilken mikrokö som är härligast att stå i (den är inte nödvändigtvis snabbast, men har åtminstone en tydlig kö-struktur, så man vet när det är ens tur)
• att man inte vill äta lunchen i studentköket (även om det är lugnt i stunden, kan det bli otroligt "kaosigt" på bara någon minut)
• vilken plats som är bäst i klassrummet (högst subjektivt förstås, men ändå)
• var den tysta läsesalen finns (och att man inte bör skvallra om den, pga det är skönt att knappt någon vet om den)
• att bestick i köket försvinner (så försök att aldrig någonsin glömma egna)
• var vilorummet finns
• att kaffekort är en bra idé, men termos är bättre (kaffeutgiften blir lätt stor, så är smart att minimera den om det går)
• vilka toaletter som (i princip) alltid är lediga
• att man aldrig riktigt kan veta vad ett seminarium innebär
• inte heller en hemtenta 
 
 
 
 
Det finns dock fortfarande saker jag är medveten om att jag inte lärt mig, så som:
 
• att ta med ordentligt med mellanmål (hur kan det här ens vara något jag inte lärt mig fullständigt?)
• att faktiskt använda vilorummet
• att anteckna på ett sätt som faktiskt är bra för mig (skyller på att kurserna är så olika, att olika metoder är bra i olika perioder => svårt att avgöra vad som är bäst i stunden)
• att faktiskt räcka upp handen under föreläsningar (jag vet inte varför, men av någon anledning säger och frågar jag väldigt lite under föreläsningar - jag som egentligen näst intill alltid har mycket att säga)
• att boka grupprum (alltså vet hur man gör... typ... men glömmer det alltid och får därför alltid hoppas att något grupprum är ledigt - vilket verkligen inte alltid är fallet)
• att kafeterian stänger en vecka innan vi går på "lov" (en otrolig besvikelse en tidig decembermorgon)
 

En fjärdedels psykolog

 
 
Vet inte varför jag är så besatt av att konstatera det. Att på fredag är vi (dvs jag och mina klasskompisar) till 25% psykologer. Det är inte jag som har koll, men när någon som har det belyser mig om sådant, fylls jag av en wow-känsla. 
 
Förstår inte varför. Kanske är det för att det känns så långt bort. Tanken på att vi ska vara psykologer ganska så snart ändå, känns så främmande att blotta tanken på att vi skulle ha kommit en hel fjärdedel på vägen blir näst intill overklig. Men så ligger det till, och i grund och botten är det så verkligt det bara går.

Tårar i skolbänken

 
Jag gråter och ler om vartannat Vad jag gör? Läser en avhandling. Skriver ett fördjupningsarbete. 
 
Trots det vetenskapligt torra språket kommer så mycket känslor igenom. I berättelserna om människorna som flytt sina länder på grund av vem de älskar. Människor som känt sig välkomna i Sverige tack vare att de välkomnats i HBTQ-kretsar. Människor som möts av främlingsfientlighet i Sverige - inklusive HBTQ-kretsar. Människor som tvingas lämna Sverige eftersom utsatthet på grund av homosexualitet inte ses som allvarligt nog - trots att vissa riskerar dödsstraff. Människor som tidigare hade kunnat stanna i Sverige eftersom de har en partner i just Sverige, men som nu inte kan det på grund av den nya lagstiftningen. 
 
 
Foto: Christiane Nuetzel
 
 
Det är mest tårar alltså. Trots att det finns mycket annat positivt i berättelserna också. Jag blir så upprörd, jag blir så arg. För även om det förkommer saker som är positivt, känns hela världen både upp och ner och ut och in. 
 

Studentlivet levererar

Jag kan meddela att det verkligen är så underbart att vara tillbaka i skolan som jag föreställde mig det. Det räcker med att jag ser någon i klassen för att jag ska bli lite extra glad och tacksam över allt vad skolan innebär. Att det dessutom är oerhört intressant just nu gör det inte direkt sämre. Kärlek är som tidigare nämnt ett efterlängtat ämne, men även saker som aggressivitet, attityder, fördomar och självbild. 
 
 
Just självbild var vad vi senast hade föreläsning om och det är dessutom något jag tycker är extra intressant. Hur vet man vem man är? Hur tar man reda på mer om vem man är? Och finns det egentligen någonting som rent objektivt är ens "rätte jag"? Fler frågor än svar visserligen, men åh så intressant det är att fundera kring.

Dagen före dagen

Äntligen äntligen är det nästan nästan dags. Hela jag jublar över att skolan äntligen drar igång imorgon. Vill lära mig mer om hur vi skapar ett första intryck av människor. Vill lära mig mer om fördomar och hur de uppstår. Vill lära mig mer om vad kärlek är.
 
Men inte minst vill jag träffa mina fina klassvänner, för åh va jag saknat dem! Jag har saknat att träffa dem jag inte brukar träffa utanför skolan och jag har saknat att träffa mina närmsta på ett mer vardagligt sätt. Vardagen är en så stor trygghet för mig. Det är så tryggt att veta att människor som betyder mycket för en finns tillgängliga och inte, till exempel, är så långt bort som i Norrköping. 
 
 
Men min plan är att behålla de delarna av sommaren som jag ändå uppskattat. Långa frukostar till exempel. Ska verkligen dra nytta av att mitt schema allt som oftast faktiskt är långfrukost-kompatibelt. (Hur klarade jag egentligen av att börja kl 8 och dessutom pendla, under gymnasiet??)

Äntligen kan jag pusta ut

Jag börjar kunna pusta ut nu. Det är en gruppredovisning och en grupp-skrivuppgift kvar, men annars är det slut. Visserligen är det sisådär jättemånga skrivuppgifter som jag ännu inte fått reda på om jag klarat, men men men JAG KLARADE TENTAN! Det känns verkligen bra dubbelt upp. Trodde verkligen inte att jag skulle klara den, mest på grund av att jag var fullkomligt emotionellt instabil när jag skrev den, men trots det gick det poängmässigt väldigt bra. (Men måste erkänna att jag känner mig något förundrad över hur lärarna rättat. HUR kunde de ge mina svar så höga poäng??)
 
 
Så ja, nu pustar jag ut och låter mig istället uppfyllas av allt som är på gång. Klassfest ikväll. Födelsedagspicknick på fredag. Och förstås, PRIDE SNART! För varje regnbåge som sätts upp i staden bubblar ännu en glädjebubbla upp inom mig. Snart snart är jag uppfylld av så mycket mer än bara stress. Snart lever jag sommarliv.

Lite extra nära gråten

Det har på många sätt varit en påfrestande vecka. I skolan har jag vid två tillfällen gråtit.
 
Det blev nämligen lite extra känslomässigt, dels under en föreläsning och dels under ett rollspel. Hade det varit en vanlig vecka hade jag utan problem kunnat hantera det, men denna veckan blev det lilla lite för mycket. Inför det andra (obligatoriska) rollspelet försov jag mig dessutom en och en halv timme - jag som aldrig någonsin tidigare har försovit mig - och det säger ju ändå något om mitt tillstånd.
 
 
Det är mycket känslor inom mig, men som jag kopplar bort. Jag hinner inte känna för jag måste hinna klart med allt innan alla deadlines. Gillar inte att jag resonerar så. Och det gillar inte kroppen heller. Antagligen är det därför jag gått runt med ett tryck för bröstet.
 
Överlag är det dock helt okej. Vill verkligen betona det, så det inte verkar som om jag mår jättedåligt. Det gör jag verkligen inte just nu. Ibland är jag bara lite extra skör och just nu är det lite så. Men vem vet, det kan vara över imorgon, eller till och med redan ikväll.

Vi är ganska trötta nu

"Det är mycket nu" konstaterar någon, medan en annan lite längre bort drar en djup suck. En tredje är förkyld och har därför ingen energi till plugg, medan en fjärde är orolig över annat i livet och därför saknar koncentration. En femte säger att det är värsta veckan på länge, men ändrar sig snabbt och säger värsta månaden. En sjätte sitter med en ångestklump i magen. 
 
Vi är fler än så. Vi är en stor del av den 45 elever stora klassen. Vi som känner oss stressade, frustrerade och väldigt omotiverade.
 
Det som gör det jobbigt är den bristfälliga uppbyggnad som kursen vi läser har. Momenten tycks aldrig ta slut och alldeles för många går parallellt. Föreläsningar. Grupparbeten. Rapport. Böcker att läsa. Seminarier. Tenta. Falluppgifter. Rollspel. Analyser. Och som om det inte vore nog så är det bristande information och dåligt formulerade krav. 
 
 
Dessutom är det enligt mig inte särskilt jätteintressant. Det vi läser är gruppsykologi vilket egentligen är ganska intressant, men om man jämför med vad vi tidigare läst om och vad som väntar (vilket jag gör) så känns det rent ut sagt tråkigt. Hur blir en arbetsgrupp effektiv? Hur ska en bra chef vara? Vad är bra kommunikation? osv. Hade önskat att det varit mer fokus på informella grupper, men förstår att det antagligen måste vara såhär eftersom flera i klassen säkert kommer vilja jobba med detta i framtiden. 
 
Och sist men inte minst så är vi många som delvis har gått på sommarlov. I sinnet. Och i grund och botten är nog det vad vi behöver. Vi behöver en paus. 

Tentatankar och kaffetest

Hur tentan gick? Faktum är att jag har ingen aning. Timmarna efter pendlade mitt humör från topp till botten eftersom jag inte kunde bestämma mig för huruvida det kändes jättebra eller jättedåligt (vilket antagligen innebär att det var någonstans mittemellan). 
 
Jag skrev väldigt mycket, men att själva tentan skrevs på datorer gjorde så att det kändes mycket mindre. Dessutom märks det att mitt huvud inte är helt med just nu, eftersom jag precis efterråt kom på tusen saker jag faktiskt kunde men inte skrev. Som helt klart var relevanta. Det irriterar mig mest. 
 
Men oavsett så hoppas jag på att det var "good enough" - som vår studievägledare alltid pratar om. Har svårt att hitta detta "lagom", så kanske är detta ett sätt för mig att lära mig den gränsen.
 
 
Väldigt kul var det i alla fall att jag hade en SIFO-undersökning inbokad efterråt. Jag var med på ett kaffetest och som tack fick jag allt som ni kan se på bilden. Låtsas att det är en belöning för att tentan åtminstone är gjord.

Inte van vid att inte vara ute i för god tid

Det kanske kan tyckas märkligt, men jag är verkligen inte van vid det här. Alltså verkligen  V E R K L I G E N  inte van vid det här! Trots att jag är medveten om att jag har väldigt lätt för att lära mig så brukar jag vara ute i god tid. Alltså verkligen extremt god tid. När andra i klassen börjar sitt tentaplugg så brukar jag landa i en känsla av nöjdhet. Eller nej, nu ljög jag. Jag brukar inte känna mig nöjd. Jag brukar hamna i ett läge där jag går runt och funderar kring huruvida jag faktiskt kan någonting eller om jag lever i en "falsk trygghet" (vilket ju förstås inte är bra på alla sätt, men det är egentligen inte vad detta inlägg handlar om). 
 
Hur som helst så är jag inte där nu. Det har varit så mycket annat i skolan att jag inte kunnat börja plugga inför tentan förrän i onsdags - dvs en vecka innan tentan. Helt normalt för vissa. Alldeles fruktansvärt onormalt för mig. Det gör mig så otroligt stressad. Jag vill hinna komma till det där läget som jag nog ändå börjar inse är säkerhet (dvs inte en falsk trygghet), men hur mycket plugg som behövs för det är oklart - som alltid. Det är därför jag brukar börja så pass tidigt - för att alltid ha en liten "buffert" att ta av ifall jag behöver mer tid.
 
 
I grund och botten tycker jag förstås att det är bra att jag brukar börja plugga tidigt och att jag brukar ha det lugnt innan tentan. Det är en väldigt bra och faktiskt härlig strategi. Men jag inser även att det inte alltid finns möjligheter till det. Så som t.ex. just precis nu.
 
Det är en lång utbildning jag går. Jag kommer hamna i den här sitsen enormt många gånger. Det är egentligen ingen stor grej. Det är såhär de flesta lägger upp sitt plugg och de flesta brukar ändå klara sig väldigt bra. Så jag försöker se det som en bra grej att det är som det är just nu. Kanske behöver jag bara vänja mig lite. Och kanske behöver jag även inse att jag inte alltid behöver hinna med så mycket som jag tror för att räcka till. 

Tyngdlagen

Jag ska inte känna mig tung, tänkte jag och kände mig ännu lite tyngre. Det är bra, lite rörigt, men ändå ganska så bra för att vara som det är. 
 
Jag fyller på med energi. Frukt är bra sägs det. Och vissa dagar kan man vara i väldigt stort behov av frukt. Eller en kram. Men frukt funkar som sagt också. 
 
Utöver frukt är det väldigt trevligt att få reda på att man klarat tentan. Det har jag alltså tydligen gjort. Det lättar. Är en lättnad. 
 
Men lite tung är jag ändå och det får man vara, tänkte jag och kände mig lite lättare.

Pluggmagkänsla

Jag har varit så velig. Inte kunnat bestämma mig. Har det varit bra eller dåligt? Skulle jag gjort på något annat sätt? Skulle jag gjort mer?
 
Eftersom det i denna prestationsvärld alltid går att göra mer hade även jag kunnat plugga mer till tentan. Faktum är att jag verkligen hade kunnat det, för förra helgen var helt oplanerad - eftersom jag skulle plugga - men trots det gjorde jag minimalt. Istället åt jag långa frukostar och tog långa promenader. Det brukar bli så när tentor/andra prov närmar sig. När andra ökar upp plugghastigheten börjar jag fundera på att ta "fria förmiddagar/eftermiddagar" och när vi är så nära som dagen innan tar jag helledigt.
 
Det är som om jag inte styr över mig själv. Det sker automatiskt. Det är inte så att jag är helt fullkomligt trött på att plugga utan efter ett tag så bara trappas det ner. Automatiskt. 
 
 
Kanske är det så enkelt att jag på ett omedvetet plan känner av när jag faktiskt börjar få koll. När det räcker med plugg. Hittils har den hypotesen åtminstone inte motbevisats. Förra våren när jag pluggade lite allt möjligt (och allt inte kändes så "viktigt") så experimenterade jag lite och lät plugget styras av just den där magkänslan. Och det gick ju bra. Så kanske borde jag lita på det och inte gå runt och vara orolig över att jag möjligtvis lever i en falsk trygghet.

Tio procent psykolog

 
Vet ni vad? Det här är numer en person som till 10% är psykolog. Vad blir det? En arm ungefär kanske? Ja, åtminstone min ena arm är numer psykolog. Måste säga att det känns bra.
 
❊ Firar det med en pluggfri helg! ❊

Säger det med en polkastav

Psyksex. 
 
Det är inte annat än en förening på psykologiska instutitionen som anordnar fantastiska aktiviteter och annat skoj. Så som normbrytarfika exempelvis - en fikastund då man uppmanas att bryta normen att bara prata med sina klasskompisar. Och nu, nu är CANDY CANES på gång!
 
Blev så himla himla glad av det. Så fantastiskt att få möjligheten att skriva ett litet meddelande som sedan fästs på en polkastav och ges till någon man tycker om. (Ryktena säger att det till och med är tomten som ska komma med dem) 
 
"Pink candycane" by Julee Dyer (CC BY) 
 
Blev så glad eftersom jag så innerligt känt att jag fått (eller snarare tagit) för få tillfällen att säga vad jag verkligen tänker och känner gällande en specifik person. Det är ju så onödigt. Alltså inte att säga det, utan att gå runt och känna att man verkligen tycker om någon utan att denne någon har någon aning om det. Meningslöst. Okej, inte helt förstås. För min del är det förstås fint att gå runt och känna att jag har människor runt omkring mig som jag tycker om, men det skulle ju vara tusen gånger bättre om jag säger det till dessa också. Brukar vara bra på det. Men av någon anledning känner jag att det blivit en liten miss gällande det nu. 
 
Så jag försöker ta tag i det. Med en polkastav.

Uppfostringsstilar, jämställdhet, julgodis och hund

Det känns märkligt. Alldeles jättemärkligt känns det att inte vara ett dugg nervös inför morgondagen. Kanske har jag äntligen (åtminstone till viss del) normaliserat examinationer och kommer få ha ett seminarium utan nervositet. Eller så kommer den tidigt imorgon. Nervositeten alltså.
 
Oavsett kommer det bli ett känslofyllt och mycket spännande seminarium. De tenderar att bli det på psykologprogrammet. Åtminstone för mig. Vi ska diskutera anknytning, familjekonstellationer, familjeroller, uppfostringsstilar, identitetsutveckling, samt inte minst normer och jämställdhet. (Ännu en gång vill jag påpeka att jag inte förstår att jag pluggar det här!)
 
 
Efter det väntar en fullproppad helg. Julgodis ska bakas med lillebror, julklappar ska inhandlas med farmor, lucia ska "firas" och så ska jag vara hundvakt en kortis till fina Bruno på bilden här ovan. Tänker att det kommer bli bra. Tänker att jag också kommer ha tid att göra ingenting, vilket jag ser fram emot.

Vad hade de gjort om jag inte läst till psykolog?

Jag undrar vad de hade gjort om jag själv inte läst till psykolog. Hur hade de sett på allt då? Hur hade de sett på mig?
 
"Egentligen är sakerna du behöver jobba med saker som kräver lång tid, men vi får ha i åtanke att du ska gå i terapi i och med psykolog-utbildningen också. Därför tänker vi att det får räcka med tio besök." Jaha, tänkte jag när jag hörde detta och visste samtidigt inte alls vad jag kände. 
 
Ja jag ska gå i terapi i och med utbildningen och det kommer bli sååå bra. Ja. Men där är jag inte nu. Just nu står jag här och är visserligen bra på att klara mig själv - det går - men skulle verkligen uppskatta lite hjälp på traven. För en gångs skull. 
 
 
Men samtidigt är jag tacksam. Det gick så fort att få kontakt med vården och de insåg att jag faktiskt behöver hjälp just nu och därför får jag i alla fall  prata med en psykolog vid tio tillfällen. Det är i alla fall något. Det är bättre än att bara antecknas på en väntelista (vilket är verkligheten för alldeles för många - inklusive mig själv förut).
 
Så ja, jag utnyttjar mina tio tillfällen till fullo (för ja, jag har redan hunnit bocka av några av dem) och jag känner redan nu att det gör skillnad. Det är i alla fall något. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad de hade gjort om jag inte läst till psykolog.

Föreläsningsförväntan

Är så otroligt förväntansfull. Över att det är måndag imorgon. Över att det är en ny vecka. 
 
Måndag? Skrev jag verkligen måndag? Då måste det väl vara något väldigt speciellt som väntar, något utöver det vanliga? På sätt och vis stämmer det, men på sätt och vis inte. En vecka full av helt vanliga skoldagar väntar, men det är också just det jag känner mig så otroligt spänd inför. 
 
Sexualitetsutveckling, flyktingskap, etnicitet och identitet, kroppsuppfattning och identitetsutveckling. Kan fortfarande inte riktigt greppa att detta är rubriker för föreläsningar som väntar. Huvudkänslan är fortfarande: "pluggar jag verkligen det här?!".
 
Och vad kan vara bättre än att ladda upp inför en ny vecka med en väldans massa avokado??
 
Men som jag tidigare sagt, det är väl förhoppningsvis ett tecken på att jag hamnat rätt. Det känns åtminstone så. Ska verkligen försöka hålla kvar den här känslan, inte minst till i januari då en betydligt "torrare" kurs väntar.

För vissa kan man bara inte låta bli att sakna

Jag känner mig ganska så förvånad över mig själv. Förvånad över att jag tycker att det är så jobbigt. Men att det ändå känns ganska så fint ändå. 
 
Jag syftar förstås på det faktum att vi har så oregelbundet schema (jaså? var det inte helt glasklart att det var det jag tänkte på?). Det finns många fördelar, som att det går att lägga upp studierna som man vill, men det jobbiga är inte minst att jag hinner börja längta så. Jag längtar efter flera av mina klasskompisar.
 
 
Men som sagt, det är ju ganska fint ändå. Att ha några att sakna. Både människor jag redan hunnit kommit nära och människor jag längtar efter att få lära känna. 
 
På måndag börjar en ny delkurs (som för övrig främst handlar om tonåren, vilket jag ser fram emot, men också får mig att vilja ropa "hallå, jag är fortfarandre där!") och som det ser ut så kommer den innebära mer skoltid. Det gör mig så glad. 

Tidigare inlägg


RSS 2.0