Julbristen

❅          ❅          ❅
 
Foto: freestocks.org 
 

Det finns inget där. Delen av mig som är tillägnad julen ekar tom som om inget någonsin varit där. Som om julkänslor aldrig existerat. Som om julen inte alls är här. 

 
Det konstigaste är att det känns okej. Kan inte förstå att en julfantast som jag säger att det är okej. Men det är det. Det finns annat som händer. Annat jag tänker på. Och faktum är att det blir jul nästa år igen.
 

Tack för att ni valt mig

Foto: Etienne Pauthenet
 
Fina vänner. Ni som jag delar vardagen med. Orden räcker inte till. Ett tack är så litet när jag vill säga så mycket mer. Så i brist på bättre ord säger jag tack tusen gånger om.
 
Tack för att ni finns. I allt. Tack för att ni finns i skrattet. Tack för att ni finns i tårarna. Och extra tack för skrattet nära tårarna. Det är så fint att kunna skratta till, även när tårarna tagit över.
 
Jag är så tacksam över alla dagar. Inte minst alla vardagar. Skoldagar. Helgdagar. Kördagar. Mysdagar. Och alla andra dagar. Är så tacksam över att få dela mina med er. Är så tacksam över att få vara en del av era. Minst gillar jag lovdagar. Även om jag gillar dem för er skull. Jag gillar att ni åker till platser som betyder mycket för er. Jag gillar att ni träffar människor ni saknat. Men jag gillar inte att ni försvinner. Tillfälligt. Men ändå. Göteborg blir så tomt utan er.

På kvällen blir tiden en annan

✯   ☽   ✯
 
Det här är inte bra. Det här är helt onödigt. Ända fram till klockan åtta skriker allt inom mig att jag behöver sova. Men sen händer något. Tiden blir en annan. Annorlunda. Och bara kort efter klockan åtta passerar klockan tolv och jag inser att jag inte lyckades ikväll heller. Varför har jag inte bara bestämt mig för att sova?
 
Det här är inte bra. Det här är helt onödigt. För det finns ingenting som gör det rimligt att jag får för lite sömn. Har inte svårt att sova när jag väl släcker. Är inte heller i en fas av överdriven energi och kreativetet - vilket när det förekommer gör mig för speedad för att sova. Jag och sömn borde helt enkelt vara vänner just nu.
 
 
Foto: Viktoria Hall-Waldhauser 
 
Visst, det är mycket tankar som bubblar inom mig. Det är inte som att jag inte inser att det är förklaringen. Det är klart att mitt beroende av IKEAs hemsida (vilket är en av alla saker som bidrar till att jag nedprioriterar sömn) har att göra med att jag är exhalterad över att jag fått en lägenhet. Till exempel. Men det här är inte bra. Det är helt onödigt. För sömnbrist kan trigga igång så mycket.
 
Jag känner verkligen hur sömnbristen börjar påverka mig. Det är verkligen ingen fara nu, är mest bara trött och har ont i huvudet, men vet att att brist på sömn kan vara en faktor som leder mig in i en känslomässig svacka. Det är verkligen inte bra. Det är helt onödigt. Så ska verkligen försöka sova nu.
 

Gråtande skratt

 
Vissa dagar blir det lite mycket. Av allt. Allt blir lite roligare än normalt. Och allt roligt bygger upp till ett enda stort bubblande glädjerus inom mig. Det är fantastiskt härligt. Alltså verkligen. Men när en liten obetydlig felsägning får det roliga att rinna över så pass mycket att jag börjar gråta, då blir jag lite trött på mig. Nej jag menar, av mig. 
 
 
Foto: Austin Ban
 
 
För att tydliggöra, vi pratar inte om skratt som får ögonen att tåras, utan skratt som får mig att börja gråta, och när det händer är läget ytterst oklart. Jag påminner omgivningen (men kanske mest mig själv) om att jag är glad, och jag känner verkligen verkligen att det vad jag är, samtidigt som jag frågar mig vad som egentligen är på gång. Jag är så himla mycket. Så himla mycket hela tiden. 
 
Men förstå mig rätt, till stor del uppskattar jag det. Jag uppskattar att i princip alla mina känslor är stora och i princip alltid får ta plats. Men det är så dubbelt. Det är dubbelt eftersom jag känner mig så energisk, samtidigt som jag är så himla trött på att vara just energisk. Svårt att beskriva, men ungefär så ligger det till. 
 
Ungefär så ligger det till just nu när jag skriver det här. 
 

Ursprungsfoto: Anders Jildén
 
 

I rymden finns inga gränser

 

Kan vi inte bara skicka ut alla i rymden? Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Ja, skicka ut alla som låter sin världsbild påverkas av de osynliga linjerna vi dragit. Gränserna mellan Sverige och allt annat. Gränserna mellan oss och dem.

 

Det händer nämligen något speciellt där. Där i rymden. Man överväldigas. Hävdar astronauter och kosmonauter. Man chockeras menar de vidare. Man får en ny syn av att se vår planet från ovan.

 

 

 

 

 

Därifrån verkar jorden så liten. Den verkar så skör. Därifrån verkar den vara precis vad den är. En liten del av något oändligt. 

 

Men inte minst blir det tydligt att den är en. Jorden är EN planet. Det är ETT klot vi alla vandrar på. Allt annat är en illusion. 

 

För från rymden ser man inga gränser. Man kan inte se dem, för de finns inte.

 

 

 

Så kan vi inte bara skicka ut alla i rymden. Bara en stund. Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Skicka ut oss så att vi på riktigt kan förstå, att gränser bara är något vi hittat på.

 

 


Hur ska jag våga?

Det har hänt för många gånger nu. För många gånger har jag hänvisat till en framtid. Sagt att det finns saker jag vill göra, men inte vågar. Just nu. Men jag har gått för länge och väntat på mod. Jag har tänkt att det bara ska komma. Om jag bara väntar. Men tiden skapar bara större steg. Med tiden krävs allt mer mod för att våga. Ta stegen. Så jag borde börja nu. Jag borde verkligen försöka våga.

 

 

Fyra saker jag vill men inte vågar:

 

• Jag vill ställa upp i ett poetry slam

• Jag vill prata under andakten på körövningen

• Jag vill sjunga solo i kören

• Jag vill gå på ett ”sångprov” för en något mer avancerad kör

 

 
 

 

I huvudsak tror jag att det finns två anledningar till att jag inte vågar:

 

 

Den första och största anledningen är att allt handlar om saker som är väldigt viktiga för mig. För mig blir det därför som om jag har något att bevisa. Jag måste bevisa att jag är bra på att framföra poesi och musik och jag måste bevisa att jag har något vettigt att säga. Inte för att jag sagt att jag är eller har det. Nej, det har jag inte påstått. Men om jag inte är ”bra” så borde det väl inte kunna vara så viktigt för mig? Och om det inte kan vara viktigt för mig då, vem är jag då om jag inte är bra?

 

Att inte ”visa upp” mig själv på det sätt som de här situationerna faktiskt innebär, blir ett sätt att undvika risken att hamna i det dilemmat. Det blir ett sätt att skydda den del av min identitet som består av att jag är en som skriver, en som sjunger och en som tycker om att prata inför folk. Att inte visa upp det, innebär att ingen kan ifrågasätta den delen av mig. Eller åtminstone inte förneka den. Men det gör också att jag undviker saker jag tycker om.

 

 

 

Den andra anledningen är min nervositet. Jag blir verkligen otroligt nervös inför saker som dessa, vilket förstås har att göra med just det faktum att det är så viktigt för mig. Men problemet är att min nervositet har blivit allt mer ”fysisk” den senaste tiden. Det är nästan obeskrivligt hur mycket jag till exempel skakar. Och hur hårt och snabbt mitt hjärta slår. Och hur säker jag känner mig på att jag när som helst kommer svimma. 

 

Detta leder förstås till en ond spiral. Inte minst eftersom det handlar om prestationer. Jag blir nervös över vad nervositeten ska orsaka (inte minst eftersom den faktiskt orsakat en hel del) och därmed får jag ännu en anledning att låta bli. Men samtidigt ger jag mig inte möjligheten att vänja mig vid situationer som gör mig nervös. Och det är verkligen inte något jag känner mig nöjd över.

 

 

 

Det jag nu borde komma in på är en lösning. Hur ska jag våga? Men ärligt talat vet jag inte det. Jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det här. Men att jag åtminstone kommit fram till att jag vill göra något åt det känns som ett framsteg. Nu vill jag verkligen börja våga.

 


Det är inte livet som tar liv ifrån oss

Livet är skört. Det är alltid det. Men eftersom vi inte skulle kunna hantera att tänka på det hela tiden, förtränger vi att liv tar slut. Och även om vi säger att vi borde leva varje dag som om den vore den sista, så kan vi inte på riktigt tänka att den kan vara det. Den kan vara den sista.
 
Jag är nog en av de som förtränger som mest. Mycket eftersom jag har varit lyckligt lottad. Jag har aldrig behövt finna mig i att någon nära har försvunnit från mig. 
 
Men döden kommer läskigt nära ibland. Till exempel under de senaste veckorna. Plötsligt fick farfar andnöd och hamnade på sjukhus, och jag undrade hur mycket en så pass gammal kropp kan klara. Mycket, är svaret, för tack och lov överlevde han och är nu hemma. 
 
Fina fina farmor
 
Och där trodde jag det skulle räcka. Som om livet alltid är logiskt och rättvist, tänkte jag att det var tillräckligt med påminnelser om döden för ett tag. Jag var inte beredd på att det var farmors tur att bli upphämtad av samma ambulans några dagar senare. Lyckligt nog var det inte lika illa för henne. Det var "bara" lite saltbrist och hon kunde komma hem bara någon dag senare. 
 
Nu är alltså båda hemma och därmed också odödliga för mig. Farmor ska alltid fuska omedvetet i kortspel och farfar ska alltid hålla full koll på vädret. De ska alltid finnas där. Tänker jag rationellt så vet jag förstås att de inte kommer det, men vem kan tänka rationellt kring döden?

Vi måste lära känna varandra, kroppen och jag

Det är så svårt att förhålla sig till. Jag består av fler celler än jag gjorde förut. Kläderna sitter inte riktigt som de gjorde förut. Om någon skulle få för sig att lyfta mig så skulle det vara jobbigare än det var förut. 

 

Det är märkligt att det ens ska spela någon roll. Att vågen visar några få kilo mer förändrar egentligen inte världen på något sätt. Åtminstone inte på något sätt som har någon som helst betydelse. Egentligen. Ändå är jag onödigt medveten. Inser att min kropp har förändrats, men kan samtidigt inte få en bild av den. Och varje morgon när jag plockar fram byxorna ur garderoben tror jag att jag på något sätt ska ha svällt upp ännu mer under natten så att de inte ska passa (trots att de gjorde det dagen innan). 

 

Jag är dessutom helt klart drabbad av ”spotlight effekten” (dvs tendensen hos oss människor att tro att människor omkring oss uppmärksammar oss mer än de egentligen gör - som om vi hade en spotlight riktad mot oss). Jag tror att alla ser och tänker kring det faktum att jag nu är lite större, trots att väldigt få antagligen gör det och trots att det OM de skulle göra det egentligen inte skulle spela någon roll. Men det är som om jag inte på riktigt vill ta till mig det. Som om något i mig inte vill ändra mitt kritiska förhållningssätt till min kropp. 

 
Foto: Zé Zorszan
 

Men faktum är att jag verkligen bara borde landa i mig själv. Att vikt och kroppsstorlek i grund och botten inte spelar någon roll är ju förstås skäl nog, men det finns så mycket annat som också talar för det. Att jag har mer kraft och energi. Att jag (åtminstone just nu) äter relativt normalt och att jag mår bra av det. Men inte minst också för att jag är mer bekväm i min kropp. 

 

Det sistnämnda kan säkert låta som en liten grej, men är snarare motsatsen. När jag har vägt X kg mindre har jag verkligen haft problem med att jag känt mig så obekväm i min kropp. Jag har haft dålig hållning och haft så svårt att veta var jag ska göra av min kropp i olika sammanhang. Det spelar t.ex. ingen roll hur jag har suttit eller stått, allt har i princip alltid känts onaturligt. Kanske är det svårt att förstå om man inte upplevt det själv, men det har verkligen varit en svår grej, och jag försöker verkligen landa i att det nog inte är så svårt längre. 

 

Men som med mycket annat är det lättare sagt än gjort. När jag varit sjuk i ätstörningarna tänkte jag förstås att orsaken till att jag var så obekväm i min kropp var att jag inte var smal nog, och att helt koppla bort den tanken är svårt. Det är som om jag inte tänker den, men att den ändå finns där och hindrar mig från att känna mig nöjd med mig själv. 

 

Det gör mig så frustrerad. Att detta inlägg inte bara kunde vara ett inlägg där jag säger ”hej, det är så härligt att jag mår bättre och känner mig mer bekväm i min kropp”, men kanske är det ändå ett steg på vägen. Ett steg mot att faktiskt kunna vara nöjd med min fantastiska (← en dag ska jag helt mena det) kropp. 


Ord till mig själv

Snälla Cecilia, nu måste du lyssna på mig. Även om jag bara kommer säga saker som du redan vet, måste du lyssna på mig. För du är så dålig på att förstå. Ja det är du. Du är så dålig på att förstå det du faktiskt redan vet. 

 

Foto: Daria Nepriakhina 
 

Du kan inte ha kontroll på allt. Speciellt inte framtiden. Det gör ingen som helst nytta att du ägnar så mycket tid åt att försöka tänka dig fram till svar på frågor om framtiden, som om det skulle vara avgörande för hur den kommer bli. Det är inte ditt ansvar. Du har inte förmågan att ens påverka ditt eget liv på det sättet. 

 

Livet fortgår och varje dag du får kommer vara fylld av både stora och små händelser. Händelser du inte kan förutsäga. Hur mycket du än försöker. Du kan därför inte heller veta vem du kommer bli förälskad i. Du kan inte veta om du träffat henne än. Allt du kan göra är att leva vidare för att se. 


Sommarsår

Jovisst. Det är härligt med somrar. Men de blir lätt lite för mycket. Eller snarare för lite. För lite rutiner. 

 

Jag tänker inte skylla på sommaren. Det är inte sommarens fel att jag mår dåligt ibland. Allt går i skov. Året runt. Men på sommaren blir det annorlunda. Visserligen finns inte stressen där, men samtidigt finns för mycket tid. För mycket tid att känna.

 

 

Visst gillar jag att känna. Men jag känner mycket som det är. Och när jag är i en svacka har jag extra litet behov av överdrivet med tid att just känna. Behöver balans. Inte förtränga känslorna, men inte heller känna dem extra mycket. 

 

När jag är i en svacka behöver jag vardagen. Jag behöver fasta mattider. Schemalagda lektioner. Jag behöver en riktning. Jag behöver lära mig saker. Jag behöver människorna. Vännerna. Jag behöver mindre ensamtid. Men inte för mycket socialt. Behöver kunna säga att jag behöver en kram och också få en sådan. Inom en timme eller så.

 

Så just nu saknar jag den. Vardagen. Men inte bara för att jag behöver den, utan också för att jag tycker om den. Jag tycker så himla mycket om den.


Allt för dig

Det är så svårt. Att jag vill göra allt för dig.

 

Jag är beredd att kasta mig ut. Eller kanske snarare in i något. Något jag vanligtvis skulle tänka åtminstone sju gånger kring. Men som jag nu kan tänka mig att göra utan att tveka. 

 

Foto: Julia Caesar 

 

Men jag är också beredd att vänta. Låta dig ta din tid för att leta dig fram och se vad som känns rätt för dig. Och landar du där jag har landat nu ska jag äntligen omfamna dig fullt ut.

 

Det är som om jag är beredd att offra mig själv. Glömmer att jag också ska leva. Medan vi experimenterar. Medan jag väntar.


Nästa station: Uppsala

Jag blev förvånad. Förundrades över att jag inte kände mer. Jag som hade längtat så efter att gå på de där gatorna igen, gick nu där och upplevde inte mycket alls. Mer än turistkänslan. Hos mig och de som jag mötte. Och känslan av att vara klar.
 
Jag säger inte att jag aldrig kommer bo i Uppsala igen. Nej, vid det här laget har jag lärt mig att jag aldrig kan veta var jag hamnar. Jag står fortfarande i bostadskö i Uppsala. Precis som i Lund. Och Varberg. Och Halmstad. Och Stenungssund. Och en mängd andra städer som jag inte vet om jag någonsin kommer vilja bosätta mig i. Men tänker att mitt framtida jag kommer tacka mig. 
 
 
Jag gillade verkligen Uppsala. Att flytta därifrån var som att skiljas från en väldigt god vän. En som lärt en så mycket. Hjälpt en. Och som man upplevt så mycket med. Men vid en återförening kan det bli uppenbart att man växt ifrån varandra. Och så blev det den här gången. 
 
Livet har tagit så många vändningar sen jag flyttade därifrån och jag har fått en ny trygg plats. Göteborg har blivit mitt hem. På riktigt. Och när jag gick runt i Uppsala blev det tydligare än någonsin. Jag och Göteborg har skapat något fint tillsammans, något jag verkligen vill bygga vidare på. Är så enormt tacksam över det. Att jag i Göteborg inte längtar bort.

Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat

 
Jag tänker mycket på ätstörningsmonster. Kan inte bedömma avståndet till dem. Om jag tänker kring ärr eller fortfarande öppna sår. Inga nya sår bara. "Snälla ge mig inga nya sår", tänker jag och sätter dörren på glänt.
 
Det är verkligen magiskt ute. Kvällssolen letar sig fram mellan välklädda grenar och genom den friska luften springer jag. Eller snarare flyger. Känslan av att det nästan är en höstkväll får mig att flyga fram på grusvägarna. Jag tänker att jag älskar det. Konstigt att jag inte springer oftare än jag gör. 
 
 
Foto: Kristian Olsen
En ny låt sätts på i lurarna.
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."
 
Det blir tankekaos inom mig. Eller kanske känslokaos. Vet inte. Oavsett fortsätter låten.
 
♫ "Din brist på humor och avsaknad av logik, får dig att ej vara som någon annan. Nej du måste vara helt unik. Då andras lycka gör dig ledsen, andras sorger gör dig glad. Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat."
 
Jag inser att jag är arg. Åh, så arg jag är på dig. Vill ta vartenda ord i låten och skicka som ett brev till dig. Kära ätstörningsmonster. Jag har så mycket jag vill säga dig.
 
♫ "Aldrig har jag träffat någon så trångsynt och korkad. Någon som ljuger så mycket, fattar ej hur du orkar. Så full av lögner och så full av svek. Helt tom på, helt tom på, helt tom på självmedvetenhet. Agerande utan reson, subjektiv utan funktion."
 
Ilskan ger mig energi. Får mig att springa allt snabbare fram. Det hela känns motsägelsefullt. Varför springer jag ens? Det känns som att kraftansträngningen är ett sätt att bevisa att jag är starkare än du. Men kanske är det snarare tvärt om. 
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."

Ovissheten

Jag slås av hur ovisst livet är. Det är så mycket som händer som jag inte förstår. Aldrig kunnat förutse. Varför är jag ens här? Och varför lever just jag det här livet?
 
Jag trodde mig ha en klar bild av stora delar av min framtid, men här är jag nu, helt omkullkastad av livet. Jag menar hallå, jag är i full färd med att bli psykolog - bara det! Men det är så mycket annat också - stort som smått - som förvånar mig. Händer allt det här mig? Hur hände det?
 
Foto: Lukasz Szmigiel
 
Inte minst därför känns den kommande hösten så spännande. Jag vet i princip ingenting mer om livet än vilka kursböcker jag behöver (och till och med det är jag osäker på) och även om det kan skrämma kontrollfreaket i mig så gör det mig mest nyfiken. Nyfiken på vad det ska bli av allt.

Filterfri poesi #1

 ∞
 
 
 

Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Acceptansproblematik

Det gör ont att läsa det här. Jag kan inte förstå att samhällets normer hade grott sig så djupt in i mig att till och med min kropp rent fysiskt reagerade så starkt. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att acceptera.
 
•     •     •
 
Det började med en ”feelgood-film”. En film som på alla sätt var så där klyschig, men ändå fin, som en feelgood-film brukar vara. Och visst gjorde den mig glad. Fast samtidigt inte.

 

När den ena tjejen hade ”blivit av” med sin pojkvän och den andra tjejen var på väg bort därifrån (men alltså klyschigt nog stoppades av tjejen som nu var singel) började tårarna rinna ner för min kind. Rent konkret kunde jag inte förklara varför. För att det var fint? Ja kanske, men kanske mest för att jag tänkte att jag minsann aldrig kommer få ett sådant ögonblick.

 

Jag var så avundsjuk. Jag ville också hitta en tjej som var så där fantastisk på alla sätt och vis och som uppriktigt älskade mig. Jag tänkte att det då skulle vara lättare. Lättare att acceptera den jag är.

 

Men eftersom jag (dumt nog) antog att det aldrig kommer hända, var det så otroligt svårt för mig att acceptera att jag är den jag är. Och det gjorde så ont. Tårarna fortsatte rinna och jag lade mig i fosterställning kramandes ett mjukt gosedjur. 

 

Sen gick det fort. Plötsligt satt jag där i sängen med gråten i halsen och kunde inte andas. Det stack i händer, fötter och öron (!) och för varje sekund domnade händerna bort mer och mer. Efter en liten stund kunde jag inte röra fingrarna alls, men försökte ändå knappa in ”panikångest hjälp” i googles sökfält.

 

Jag hittade några tips. Jag testade att sätta mig på sängkanten och trycka fötterna mot golvet och fokusera på hur det kändes. Jag testade att kupa händerna och sätta dem över munnen, för att på så sätt inte andas ut så mycket koldioxid. Jag testade allt möjligt, men inget fungerade.

 

Jag insåg att det var andra gången jag fick en riktig panikångestattack. Först trodde jag att det var den första, men sen insåg jag att en episod för länge sedan måste ha varit det också. För det kändes som det här, och det här måste vara panikångest. 

 

Det var bara att härda ut och efter en halvtimme glädjas åt att kunna andas ut. 

 

Det känns som att det är meningen att en sådan upplevelse ska ge en något och kanske gjorde den det. Kanske gav den mig en insikt i hur jag verkligen - på riktigt - känner. Trots det är det så himla svårt. Så svårt att acceptera. 

 

Men jag frågar mig varför. Varför kan jag inte tillåta mig själv att älska den jag älskar??

 

- Från oktober 2015


Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Tack för människorna

 
Är så tacksam. Tänk att jag har turen att ha så många fantastiska människor i mitt liv ( till exempel denna ↑ ) Försöker uttrycka den till dem. Tacksamheten. Men gör det aldrig tillräckligt. Det är nog inte möjligt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0