Nästa station: Uppsala

Jag blev förvånad. Förundrades över att jag inte kände mer. Jag som hade längtat så efter att gå på de där gatorna igen, gick nu där och upplevde inte mycket alls. Mer än turistkänslan. Hos mig och de som jag mötte. Och känslan av att vara klar.
 
Jag säger inte att jag aldrig kommer bo i Uppsala igen. Nej, vid det här laget har jag lärt mig att jag aldrig kan veta var jag hamnar. Jag står fortfarande i bostadskö i Uppsala. Precis som i Lund. Och Varberg. Och Halmstad. Och Stenungssund. Och en mängd andra städer som jag inte vet om jag någonsin kommer vilja bosätta mig i. Men tänker att mitt framtida jag kommer tacka mig. 
 
 
Jag gillade verkligen Uppsala. Att flytta därifrån var som att skiljas från en väldigt god vän. En som lärt en så mycket. Hjälpt en. Och som man upplevt så mycket med. Men vid en återförening kan det bli uppenbart att man växt ifrån varandra. Och så blev det den här gången. 
 
Livet har tagit så många vändningar sen jag flyttade därifrån och jag har fått en ny trygg plats. Göteborg har blivit mitt hem. På riktigt. Och när jag gick runt i Uppsala blev det tydligare än någonsin. Jag och Göteborg har skapat något fint tillsammans, något jag verkligen vill bygga vidare på. Är så enormt tacksam över det. Att jag i Göteborg inte längtar bort.

Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat

 
Jag tänker mycket på ätstörningsmonster. Kan inte bedömma avståndet till dem. Om jag tänker kring ärr eller fortfarande öppna sår. Inga nya sår bara. "Snälla ge mig inga nya sår", tänker jag och sätter dörren på glänt.
 
Det är verkligen magiskt ute. Kvällssolen letar sig fram mellan välklädda grenar och genom den friska luften springer jag. Eller snarare flyger. Känslan av att det nästan är en höstkväll får mig att flyga fram på grusvägarna. Jag tänker att jag älskar det. Konstigt att jag inte springer oftare än jag gör. 
 
 
Foto: Kristian Olsen
En ny låt sätts på i lurarna.
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."
 
Det blir tankekaos inom mig. Eller kanske känslokaos. Vet inte. Oavsett fortsätter låten.
 
♫ "Din brist på humor och avsaknad av logik, får dig att ej vara som någon annan. Nej du måste vara helt unik. Då andras lycka gör dig ledsen, andras sorger gör dig glad. Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat."
 
Jag inser att jag är arg. Åh, så arg jag är på dig. Vill ta vartenda ord i låten och skicka som ett brev till dig. Kära ätstörningsmonster. Jag har så mycket jag vill säga dig.
 
♫ "Aldrig har jag träffat någon så trångsynt och korkad. Någon som ljuger så mycket, fattar ej hur du orkar. Så full av lögner och så full av svek. Helt tom på, helt tom på, helt tom på självmedvetenhet. Agerande utan reson, subjektiv utan funktion."
 
Ilskan ger mig energi. Får mig att springa allt snabbare fram. Det hela känns motsägelsefullt. Varför springer jag ens? Det känns som att kraftansträngningen är ett sätt att bevisa att jag är starkare än du. Men kanske är det snarare tvärt om. 
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."

Ovissheten

Jag slås av hur ovisst livet är. Det är så mycket som händer som jag inte förstår. Aldrig kunnat förutse. Varför är jag ens här? Och varför lever just jag det här livet?
 
Jag trodde mig ha en klar bild av stora delar av min framtid, men här är jag nu, helt omkullkastad av livet. Jag menar hallå, jag är i full färd med att bli psykolog - bara det! Men det är så mycket annat också - stort som smått - som förvånar mig. Händer allt det här mig? Hur hände det?
 
Foto: Lukasz Szmigiel
 
Inte minst därför känns den kommande hösten så spännande. Jag vet i princip ingenting mer om livet än vilka kursböcker jag behöver (och till och med det är jag osäker på) och även om det kan skrämma kontrollfreaket i mig så gör det mig mest nyfiken. Nyfiken på vad det ska bli av allt.

Filterfri poesi #1

 ∞
 
 
 

Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Acceptansproblematik

Det gör ont att läsa det här. Jag kan inte förstå att samhällets normer hade grott sig så djupt in i mig att till och med min kropp rent fysiskt reagerade så starkt. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att acceptera.
 
•     •     •
 
Det började med en ”feelgood-film”. En film som på alla sätt var så där klyschig, men ändå fin, som en feelgood-film brukar vara. Och visst gjorde den mig glad. Fast samtidigt inte.

 

När den ena tjejen hade ”blivit av” med sin pojkvän och den andra tjejen var på väg bort därifrån (men alltså klyschigt nog stoppades av tjejen som nu var singel) började tårarna rinna ner för min kind. Rent konkret kunde jag inte förklara varför. För att det var fint? Ja kanske, men kanske mest för att jag tänkte att jag minsann aldrig kommer få ett sådant ögonblick.

 

Jag var så avundsjuk. Jag ville också hitta en tjej som var så där fantastisk på alla sätt och vis och som uppriktigt älskade mig. Jag tänkte att det då skulle vara lättare. Lättare att acceptera den jag är.

 

Men eftersom jag (dumt nog) antog att det aldrig kommer hända, var det så otroligt svårt för mig att acceptera att jag är den jag är. Och det gjorde så ont. Tårarna fortsatte rinna och jag lade mig i fosterställning kramandes ett mjukt gosedjur. 

 

Sen gick det fort. Plötsligt satt jag där i sängen med gråten i halsen och kunde inte andas. Det stack i händer, fötter och öron (!) och för varje sekund domnade händerna bort mer och mer. Efter en liten stund kunde jag inte röra fingrarna alls, men försökte ändå knappa in ”panikångest hjälp” i googles sökfält.

 

Jag hittade några tips. Jag testade att sätta mig på sängkanten och trycka fötterna mot golvet och fokusera på hur det kändes. Jag testade att kupa händerna och sätta dem över munnen, för att på så sätt inte andas ut så mycket koldioxid. Jag testade allt möjligt, men inget fungerade.

 

Jag insåg att det var andra gången jag fick en riktig panikångestattack. Först trodde jag att det var den första, men sen insåg jag att en episod för länge sedan måste ha varit det också. För det kändes som det här, och det här måste vara panikångest. 

 

Det var bara att härda ut och efter en halvtimme glädjas åt att kunna andas ut. 

 

Det känns som att det är meningen att en sådan upplevelse ska ge en något och kanske gjorde den det. Kanske gav den mig en insikt i hur jag verkligen - på riktigt - känner. Trots det är det så himla svårt. Så svårt att acceptera. 

 

Men jag frågar mig varför. Varför kan jag inte tillåta mig själv att älska den jag älskar??

 

- Från oktober 2015


Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Tack för människorna

 
Är så tacksam. Tänk att jag har turen att ha så många fantastiska människor i mitt liv ( till exempel denna ↑ ) Försöker uttrycka den till dem. Tacksamheten. Men gör det aldrig tillräckligt. Det är nog inte möjligt.

Känslostorm och ångestklump

Så här några dagar efter jag kommit hem från skrivarkursen, inser jag hur påfrestande den var. Eller egentligen inte kursen som sådan, utan snarare tiden jag var där. Mycket berodde nog på att jag åkte dit med ett känsloläge som var väldigt tveksamt. Det var inget som hänt och jag hade inget som jag kunde peka ut som "problemet", men jag kände mig skör. Som om jag var på väg in i en svacka.  
 
På grund av det blev redan stora känslor större i mig. Att skriva kändes, texterna och minnena de grävde upp kändes, att dela med mig av mina texter kändes, att höra andras tankar om mina texter kändes, att höra andras historier kändes, att vara där kändes. 
 
Men samtidigt hade jag inte tid att känna. Det var så intensivt - vi bara skrev och skrev, och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra. Det var fantastiskt! Men otroligt krävande för en som jag, som (trots att jag älskar det) blir så otroligt utröttad av sociala sammanhang. 
 
 
Allt detta var dock inte något som "överskuggade" mina dagar på folkhögskolan. Verkligen inte! Det snarare bidrog till att jag kunde gå in i skrivandet ordentligt och till att jag fick insikter som jag kanske inte fått annars.
 
Mina dagar där var fantastiska. Det var när jag åkte hem som jag kände att allt tagit på krafterna. 
 
Det började på tåget med att jag tänkte kring luften. Jag räknade ner minuterna tills jag skulle få gå ut i friska luften där det fanns syre. Räknade ner tills jag skulle kunna andas. Och sen kom trycket över bröstet. 
 
Det var längesedan jag hade sådan ångest. Åtminstone mer än en månad sedan och det är för mig en lång tid. Men det slog mig att jag inte kände mig förvånad. Det var som om hela denna månadens känslor samlats i en stor klump som nu gjorde så att varje inandning värkte. Det var logiskt på något sätt och därför inte så jobbigt som det skulle kunnat vara.
 
Det jag behövde var att vara själv, lyssna på hög musik, sjunga, promenera långt, äta ordentligt, duscha länge och varmt och gråta tills tårarna tog slut.
 
Så det gjorde jag. 

Favorit i repris: Hur lever man i nuet?

När jag för ett tag sedan började gå igenom gamla inlägg för att kategorisera dem bättre, slog det mig hur mycket jag har hunnit skriva här. Dessutom slogs jag av hur mycket som glömts bort, ord som varken jag eller (antagligen) ni minns. Det kändes synd. Jag hittade nämligen texter som jag tyckte vore värda att få stå i rampljuset igen.
 
Därför tänker jag framöver lyfta fram just gamla texter lite då och då. Antagligen inte särskilt ofta, men någon gång ibland kan ett guldkorn dyka upp. Till exempel just nu.
 
•       •       •       •       •
 
Det finns en sak som jag så innerligt gärna vill lära mig, men som verkar vara svårare än det mesta man kan tänkas vilja lära sig. Vanligtvis är jag ju relativt lättlärd, men jag kan lära mig sak efter sak, färdighet efter färdighet och banka in en väldans massa kunskap i mitt lilla huvud; dock verkar jag aldrig begripa hur i hela friden jag ska lyckas lära mig detta.
 
Det jag syftar på är det faktum att jag så himlans gärna vill lära mig att leva i nuet. Så ofta pratas det om det; det sägs att det på alla sätt är mest gynnsamt och att man då är som mest lycklig. Det nämns dock aldrig hur i hela friden det ska ske.
 
 
Så ofta tänker jag att jag verkligen verkligen vill leva, just i det ögonblick som infaller just i detta nu. Trots det så finner jag mig själv grubblandes över gamla sår, eller längtandes efter framtiden. Ja, främst är nog problemet att jag allt för ofta tänker att livet börjar då, då när det har skett. Dock byts "detet" ständigt ut, eller görs sällskap av  ännu fler "det" och på så sätt blir nuet en enda transportsträcka.
 
Så vill jag inte ha det, så vill jag inte leva. Just därför är jag väldigt mån om att lära mig denna färdighet. Så om någon där ute sitter på någon vetskap om hur man ska bete sig för att uppnå detta, så får denne någon gärna dela med sig av sin kunskap. Gärna skriva en manual som är lätt att följa, om hur man ska gå till väga. Om livet nu inte vore så väldans komplicerat vill säga...
 
 
Originalinlägget hittar du här

Varför skulle någon vilja slå mig?

 

Jag är naiv. Jag hör och jag tar till mig och jag tror att jag faktiskt förstår, men samtidigt gör jag det inte alls. ”Det är hemskt”, konstaterar jag och känner medlidande med de som drabbas. Det är hemskt att så många riskerar att utsättas och utsätts för både fysiskt och psykiskt våld på grund av vem de älskar. Jag känner empati för dem. Men jag inser inte att jag inte alls står vid sidan av. 

 

 

Jag står inte vid sidan av för jag står mitt i det. Jag är en del av dem. Det finns människor som skulle kunna slå mig om de fick reda på vem jag älskar. Utan att de har någon aning om vem jag är. För mig vore det inte så jättefarligt att hålla min (ännu ej existerande) flickvän i handen, för det är ju sånt ”tjejer gör”, men att kyssa henne på en offentlig plats skulle innebära en risk. Det skulle kunna vara farligt.

 

 

Men jag förstår inte det. Jag kan inte på riktigt ta till mig att kärlek skulle kunna vara farligt. Jag vet att det är det, jag vet personer som drabbats, men i och med att jag har levt inne i garderoben tills nyligen så har jag inte fått erfara det själv. Därför inser jag inte att jag utsätter mig själv för en risk. Vilket är naivt. Men samtidigt kanske inte så konstigt. Det konstiga är ju just att det är en risk.

 

 

Men det sorgliga är att det inte spelar någon roll. Med tiden kommer jag tvingas att förstå att min kärlek provocerar. Den ses som fel. Kanske kommer jag bli slagen. Spottad på. Hotad. Kränkt. Jag kommer inte komma undan. Och då lär jag inte kunna vara naiv längre.

 


En syn som var ny då

Det här är en liten text jag skrev i början mars. Det är nästan så att jag vill säga det för att hävda att det här är känslor jag kände då och inte nu. Men jag vet inte. Ju mer jag tänker på det så inser jag att det här är en text jag hade kunnat ha skrivit idag. Tror jag. Eller kanske är det skillnad nu. Eller kanske inte. Jag vet inte. Känslorna slår knut på sig själva. Men oavsett är det fint att tänka att jag kände såhär då.

 

♥     ♥     ♥

 

Helt plötsligt fanns du bara där. Du som jag pratat så mycket om. Utan att veta att det var just dig jag pratat om. 

 

Efter ett halvår såg jag dig. Hur har jag kunnat missa? All din finhet. Är det okej att jag kallar det så? Allt i dig som är så fullkomligt vackert.

 

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men  d - e - t  rör vid mig. Så innerligt. Osynliga trådar drar mig till dig och jag vill bara vara hos dig ständigt och hela tiden. Kanske kan det kallas kärlek. Men jag vågar bara kalla det för en ”crush”.

 

Vanligtvis brukar jag ge upp här. Inse de reella begränsningarna. Ålder. Intressen. Personlighet. Geografiskt läge. Egenskaper. Matpreferenser. Värderingar. Eller liknande. Dvs både mer och mindre relevanta faktorer, men som alla spelar roll. Gör det hela mer eller mindre omöjligt.

 

Men så är inte fallet nu. Om jag hade haft en lista med kriterier hade jag nu kunnat bocka av samtliga. Du uppfyller allt. Du är perfekt. 


Lite extra nära gråten

Det har på många sätt varit en påfrestande vecka. I skolan har jag vid två tillfällen gråtit.
 
Det blev nämligen lite extra känslomässigt, dels under en föreläsning och dels under ett rollspel. Hade det varit en vanlig vecka hade jag utan problem kunnat hantera det, men denna veckan blev det lilla lite för mycket. Inför det andra (obligatoriska) rollspelet försov jag mig dessutom en och en halv timme - jag som aldrig någonsin tidigare har försovit mig - och det säger ju ändå något om mitt tillstånd.
 
 
Det är mycket känslor inom mig, men som jag kopplar bort. Jag hinner inte känna för jag måste hinna klart med allt innan alla deadlines. Gillar inte att jag resonerar så. Och det gillar inte kroppen heller. Antagligen är det därför jag gått runt med ett tryck för bröstet.
 
Överlag är det dock helt okej. Vill verkligen betona det, så det inte verkar som om jag mår jättedåligt. Det gör jag verkligen inte just nu. Ibland är jag bara lite extra skör och just nu är det lite så. Men vem vet, det kan vara över imorgon, eller till och med redan ikväll.

Hon är nog värd något bättre

 

Det är lätt att tro på sig själv när ens tro inte blir utmanad. Klart att jag är en fin person. Klart att någon kan tycka om mig. Klart att jag kan bli älskad. Det kan vara så lätt att tänka att det där med kärlek nog löser sig med tiden. Tids nog träffar jag någon jag älskar och som också älskar mig.

 

 

Förutsatt att man lyckats samla ihop tillräckligt med självkänsla för att hamna där, så känns det lätt. Även om framtiden känns långt borta så känns den möjlig. Därför är det så paradoxalt att det känns mer och mer omöjligt ju närmare jag kommer den. 

 

 

För ju mer jag närmar mig det som kan kallas kärlek, desto svårare blir det. Jag vill knappt erkänna det för mig själv (för jag vill tro att jag kommit längre), men ju mer jag tycker om någon desto mindre tror jag att jag skulle kunna vara "tillräcklig" för denne någon. Varför skulle hon vilja ha mig när hon skulle kunna få så många andra mer fantastiska människor? 

 

 

Därför händer det att jag gråter även under dagar som gett tecken på att jag faktiskt har en chans. För jag tror att det är en illusion. Jag tror att tiden kommer utvisa att det inte kommer fungera. Att jag inte är tillräcklig.


Inte van vid att inte vara ute i för god tid

Det kanske kan tyckas märkligt, men jag är verkligen inte van vid det här. Alltså verkligen  V E R K L I G E N  inte van vid det här! Trots att jag är medveten om att jag har väldigt lätt för att lära mig så brukar jag vara ute i god tid. Alltså verkligen extremt god tid. När andra i klassen börjar sitt tentaplugg så brukar jag landa i en känsla av nöjdhet. Eller nej, nu ljög jag. Jag brukar inte känna mig nöjd. Jag brukar hamna i ett läge där jag går runt och funderar kring huruvida jag faktiskt kan någonting eller om jag lever i en "falsk trygghet" (vilket ju förstås inte är bra på alla sätt, men det är egentligen inte vad detta inlägg handlar om). 
 
Hur som helst så är jag inte där nu. Det har varit så mycket annat i skolan att jag inte kunnat börja plugga inför tentan förrän i onsdags - dvs en vecka innan tentan. Helt normalt för vissa. Alldeles fruktansvärt onormalt för mig. Det gör mig så otroligt stressad. Jag vill hinna komma till det där läget som jag nog ändå börjar inse är säkerhet (dvs inte en falsk trygghet), men hur mycket plugg som behövs för det är oklart - som alltid. Det är därför jag brukar börja så pass tidigt - för att alltid ha en liten "buffert" att ta av ifall jag behöver mer tid.
 
 
I grund och botten tycker jag förstås att det är bra att jag brukar börja plugga tidigt och att jag brukar ha det lugnt innan tentan. Det är en väldigt bra och faktiskt härlig strategi. Men jag inser även att det inte alltid finns möjligheter till det. Så som t.ex. just precis nu.
 
Det är en lång utbildning jag går. Jag kommer hamna i den här sitsen enormt många gånger. Det är egentligen ingen stor grej. Det är såhär de flesta lägger upp sitt plugg och de flesta brukar ändå klara sig väldigt bra. Så jag försöker se det som en bra grej att det är som det är just nu. Kanske behöver jag bara vänja mig lite. Och kanske behöver jag även inse att jag inte alltid behöver hinna med så mycket som jag tror för att räcka till. 

Jag vet att jag behöver förklara

Jag har insett att jag behöver förklara. Men hur ska jag kunna göra det när även jag själv behöver en förklaring?

 

Kanske är det mest det jag behöver förklara. Att allt är väldigt oklart just nu. Det enda som jag egentligen borde kunna veta är vad jag själv känner, men inte ens det har jag någon aning om. 

 

 
Jag är alltså inne på kärleksfronten just nu. Jag bör vara tydlig med det. Och mest tydlig har jag insett att jag behöver vara gällande frågan om jag är tillsammans med någon. Svaret på den frågan är   n e j  .  Det hänt mycket den senaste tiden, men mest har hänt inom mig. Inte uteslutande. Saker har hänt i verkligheten också (som om mina tankar inte vore verkliga - det är de ju förstås!) men det som har snurrat till det hela är att hon fortfarande inte har någon aning om att jag känner något speciellt för henne (antar jag). Och inte vet jag heller om hon ens faller för tjejer.

 

Kan ni förstå att saker och ting känns oklart? Och inte minst med tanke på att jag inte har någon aning om jag är kär. Ibland känns det självklart att jag är det, men ibland känns det även märkligt hur jag någonsin kunnat tro det. Hon är helt klart superduper-fantastisk och hon är verkligen inte lik någon annan människa jag någonsin träffat. På ett bra sätt alltså. Men är jag verkligen kär? Jag vet inte. Det kanske bara var/är en liten (eller egentligen ganska så stor) crush.

 

Jag vet inte. Och kanske behöver jag inte göra det heller.


När man glömmer vad man menade

✍ Det är ändå ganska så häftigt att jag - trots att många av mina texter är ganska otydliga och går att tolka på ett flertal sätt - ändå brukar minnas exakt vad jag hade i åtanke när jag skrev något specifikt. Jag kan gå långt tillbaka i tiden och hitta texter som jag knappt vet att jag skrivit och därmed minnas tankar och känslor kring personer och situationer, som jag nästan glömt bort.
 
Än så länge har jag bara upptäckt ett undantag och det är denna korta text:
  
 

•  B Ö R J A N    P Å   S L U T  •

 

Hon kunde inte finna sig i att det tagit slut. Hon kunde inte finna sig i att saker faktiskt gör det. De tar slut.

 

Rädd för att slås omkull så blev det att hon stod och stampade. Hon kom ingen vart, eftersom rädslan för att tappa något var så mycket större än glädjen av att fånga någonting nytt. Hon såg inte att det fina blev till vana och det ovana blev fult.

 
 
 

Jag har funderat så mycket kring vad det faktiskt var jag menade. Vet att "hon" i detta fallet är jag, men minns verkligen inte vad det var jag menade med resten. Har själv kommit på flera tolkningar, en del kopplat till hur livet var i höstas (då jag skrev den), men även en del helt "nya" tolkningar kopplade till hur livet är nu. På så sätt har den här texten gett mig mycket mer än många av mina andra texter har. Det är nästan så att jag vill börja skriva ännu mer otydligt så att jag framöver förstår mina egna texter ännu mindre.


Varför inte ta en fika med dig själv?

  Har du bjudit ut dig själv på fika någon gång?  
 
Om inte, bör du göra det ungefär nu. Det finns nämligen få personer som som så himla gärna skulle vilja få en lugn stund med dig, än du själv. Ta dig till ett mysigt fik, köp dig något gott och njut av ditt eget sällskap. Ta tid till att prata med dig själv.   P å   r i k t i g t .  Inte bara sådär ytligt (eller sådär rörigt) som det lätt blir när vardagen känns för stressfull. Ta hand om dig.
 
Och får du tid över kan du titta på andra människor. Se alla fina vars liv bara råkat leda in på just det fiket just då. Ni är alla statister i varandras liv. Men samtidigt huvudpersoner i era egna.
 
Gör det till en tradition. Kanske sisådär en gång i månaden. Passa på att utforska alla möjliga sorters fik och njut av alla möjliga sorters miljöer. Kanske kan du skriva något. Eller bara tänka något. 
 
Klicka på bilderna för att komma till källorna
 
Det här inlägget är självklart riktat till var och en av er som läser, men minst lika mycket till mig själv. Det har nämligen slagit mig att jag så många gånger tänkt att jag vill ta en fika med mig själv, men att det i princip aldrig blir av. Jag behöver egentid. Och visst tar jag mig det, men jag är inte så bra som jag skulle vilja på att göra den till riktig kvalitetstid.
 
Därför ska jag försöka göra det till en månatlig sak. Utforska ett nytt café. Äta något. Tänka. Skriva. Vara.

Från en tid då jag inte kände som jag gör nu

 
Det här är en text jag skrev en dag i augusti förra året, efter att ha sprungit på ett instagram-konto tillhörandes en tjej som bodde med sin flickvän i världens mysigaste lägenhet. Jag kom på mig själv med att känna mig avundsjuk. Samtidigt som jag mer än någonsin brottades med tanken på att komma ut; Ville jag? Vågade jag? Det är härligt att ha svar på de frågorna nu.
 

❊      ❊      ❊

 

•  M E ST   Ä R   J A G   N O G   A V U N D S J U K   •

 

Det skriker. Inom mig skriker det av lycka och ilska, kärlek och sorg, men kanske allra mest av avundsjuka. Jag vill också. Jag vill också ha någon att hålla om, någon vars värme kan spridas till mig och få mina celler att sakta tina. Någon som ser mig och låter mig få vara mig.

 

Det är svårt när jag inte vet vem jag är. Jag vet inte om jag enbart försöker förneka. För att göra det lättare. Men det gör det svårare. Jag vill inte förneka mig själv. Jag vill inte låta mig formas i samhällets kalla formar och låta det bli vad det vill av mig. Inte om det inte är den jag är. 

 

Jag vet inte. Kanske måste man inte veta. Men avundsjuk är jag. Jag blir avundsjuk när jag ser några som funnit varandra trots att samhället sagt att de inte borde det. Varför kan inte jag också få det? Skulle jag hitta någon att älska, någon lagom lik mig, så skulle jag inte längre tveka. Jag skulle inte ha något emot att låta skriket komma ut. Jag skulle stå och skrika att det är hon och jag nu. Hon och jag, och jag och hon, och inget kan ta det ifrån oss. Inga normer, inga fördomar. Inget kan få oss att vara något vi inte är.

 

Men jag är feg. Jag vågar inte. För tänk om jag aldrig skulle finna henne. Vad är det då för poäng med allt? Varför ska jag samla mod och ta steget om det inte finns någon att ta steget för? Kanske för att ingen ska tro att jag är något jag inte är. Kanske för att vara sann mot mig själv. Kanske för att hon skulle dyka upp om jag lät mig synas.

 

Jag vet inte vad det är jag egentligen vill eller hur det faktiskt kommer bli, men om det finns en mask på mig ber jag att hon ska se igenom den, och är det så att jag lever i förnekelse, så hoppas jag att jag ska se igenom den. När hon står där framför mig. Om hon står där. För då vill jag att vi ska kastas i varandras famnar och skrika de gyllene orden. Vi ska skrika att vi älskar varandra.


Hej svejs, här kommer Cecilia ut

Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det här är.  Ä N T L I G E N  är jag här! Äntligen är jag i ett läge då jag på riktigt kan tala med er om någonting fantastiskt: kärlek.

 

Jag minns tiden då alla mina vänner var galet förälskade i Darin. Det var förstås ett tag sen, närmare bestämt år 2004, men mina känslor minns jag trots det extremt tydligt. Jag kände mig förvirrad. Jag kunde inte förstå grejen. Alla tjatade om hur snygg han var, men själv kunde jag inte greppa vad det där med ”snygg” egentligen innebar. Vad var det som gjorde just Darin ”snygg” till skillnad från en mängd andra killar? 

 

Själv föll jag som ni kanske förstår inte för Darin, men det innebär inte att jag inte föll för andra. Det gjorde jag   h e l t    k l a r t !  Jag var sådär pirrigt kär i ett flertal kändisar, så till den grad att jag ständigt drömde om dem. Men det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner. Utöver att jag inte var kär i just Darin alltså. En skillnad som gjorde så att jag inte ens förstod att jag var kändis-kär och än mindre pratade om det. En skillnad som enbart fick mig att tänka att mina känslor var konstiga. Att JAG var konstig. Skillnaden var att jag föll för tjejer.  

 

 
”Nej nej jag gillar inte Hermione mest, Harry Potter är min favorit.” ”Nej nej jag gillar inte Gabriella mest, Troy är ju den snygge.” Ursäkter som dessa snurrade ständigt runt i mitt huvud, mest för att övertyga mig själv. Men vissa karaktärer, skådespelare eller liknande kunde jag bara inte släppa. Jag kände mig besatt. Och när ”besattheten” även började riktas mot tjejer i min omgivning så kom en ny ursäkt: jag är bara avundsjuk.

 

Jag trodde att anledningen till att jag kände mig besatt av vissa tjejer var att jag ville vara som dem. Alla tankar på att jag skulle vara det minsta kär, förträngde jag så till den grad att jag själv trodde att de inte existerade. Jag tänkte att jag bara var en konstig tjej med extremt dåligt självförtroende och självkänsla.

 

Jag kan inte begripa att det skulle ta så lång tid för mig att förstå att det handlade om kärlek. Innerst inne har jag förstås alltid vetat, men det tog lång tid innan jag på riktigt kunde ta till mig det. Faktum är att det just nu är första gången som jag inser att jag har en crush medan jag har den. Alla gånger tidigare - vilket jag nu inser är otroligt många - så har jag först i efterhand insett att jag varit lite (och i vissa fall mycket) kär. Det är extremt konstigt egentligen, med tanke på att jag vid ett flertal tillfällen trott att jag varit kär i killar - trots att jag aldrig någonsin har känt så mycket för en kille som jag känt för ett flertal tjejer

 

Jag är självklart väldigt arg. Arg på samhället. Jag är arg på heteronormen och all den homofobi som jag har skrämts av, men också internaliserat - och därmed i otroligt hög grad påverkats och påverkas av. Jag är arg, men vill inte att detta ska bli ett argt inlägg, så jag tänker att det får vara något som tas upp i ett flertal inlägg framöver.

 

Jag vill inte att detta ska bli ett argt inlägg eftersom jag just nu bara är så otroligt glad. Jag är så glad över att inte längre behöva hemlighålla det här. Så glad över att äntligen kunna vara mig själv. OCH bäst av allt: JAG ÄR SÅ OTROLIGT KÄR i den mest fantastiska tjejen jag någonsin träffat!!! Så kär att jag ständigt tror att jag ska explodera!!!

 

Bildkälla


Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0