En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Glöm inte att rotlöshet kan växa bort

 
•          •          •
 
 
Foto: Corinne Kutz
 
 
Titeln är en av de trehundrafyrtiotvå minidikterna jag har skrivit sen skrivarkursen i juni förra året. Av någon anledning har just den ekat i mig det senaste. 
 
Egentligen vet jag inte riktigt varför. Kanske för att jag helt enkelt skapat mig fler rötter. Fler källor som bygger upp mitt liv. En allt större trygghet. Något som ger en någorlunda stabilitet i en omskakande värld.
 
Men kanske också för att jag är i en period då jag letar nya öppningar. Nya utrymmen att leta in mig i. Slå rot även där. Och vem vet vad det kommer innebära. Mer än att jag blir allt mindre rotlös.
 

kan inte låta bli att längta

•          •          •
 
Jag vet. Jag är bara tjugoen år. Det är inte mycket. Jag har hela livet framför mig. Har ingen brådska med något. Och allt det där. 
 
Men ärligt talat.
 
Jag längtar så.
 
Jag längtar efter någon att hålla om. Någon som finns där i allt. Någon jag vill ge mitt allt till. Någon att skratta med. Någon att gråta med. Någon att drömma med. Någon att uppfylla drömmar med. Någon att dela vardagen med. Någon att lära känna utan och innan. Någon som förstår mig. Någon som vill vara med mig. Någon att dela vardagen med. Någon att växa med. Någon att åldras med. 
 
1) Foto: eberhard grossgasteiger 2) Foto: Nathan Dumlao 
 
Jag längtar efter någon att älska. 
Någon som älskar mig.
 

anledningarna till att fortsätta

•          •          •
 
Jag vet inte hur många gånger vänner har sagt "du borde få betalt för...". Det hade varit intressant att få en siffra på det, eftersom jag näst intill kan klassas som levande reklam. Det är vi väl alla visserligen. Det råkar bara vara så att jag väldigt lätt blir väldigt entusiastisk av väldigt mycket. Sponsrad av livet går jag runt och berättar om saker man absolut inte får missa. Så som den där nya appen. Kryddkombinationen. Huskuren. Jag tenderar att presentera det mesta som om det vore bland det bästa som hänt den här världen.
 
Så vad har detta med något att göra? Jo, jag har kommit på att detta är en väldigt bra anledning till att fortsätta med den här bloggen. Detta är ju en perfekt kanal för att dela med mig av allt som jag tycker är "SÅ himla bra", vilket förstås egentligen inte är något nytt, men jag på något vis ändå nyss insett. Det är som om jag inte riktigt låtit den där bubbligt utforskande och entusiastiska Cecilia komma fram här, trots att det egentligen vore helt naturligt. Jag tänker därför att jag framöver ska ha - både direkt och indirekt - ett lite större "tips-fokus". 
 
Något annat jag insett är hur bloggen fungerar som en ram för mitt kreativa liv. Något som både får mig att göra mer kreativt, men också strukturera upp det kreativa jag redan gör. Och med "kreativt" menar jag då allt från dikter, pyssel och foto, till matlagning, caférecensioner och utflykter. Det är som om jag tror att jag måste sluta med allt kreativt om jag slutar blogga, vilket förstås inte är fallet, men känslan är ändå att bloggandet är den sista pusselbiten som ger allt mening. 
 
Det som den senaste tiden varit problemet är att jag har varit mindre kreativ och även bloggat mindre - vilket som ni förstår blir en dålig spiral. Att jag är mindre kreativ gör att jag har mindre att blogga om, och bloggar jag mindre blir jag mindre kreativ. Jag vill därför ta och vända det nu och börja ägna mig mer åt - och dela med mig mer av - kreativt i mitt liv. 
 
 
Jag har insett att de här faktorerna nog är de största anledningarna till att jag vill fortsätta blogga, vilket till viss del är lite förvånande. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle komma fram till något lite "större" syfte, men ibland är det just det lilla som är det stora. Jag vill dock fortfarande även dela med mig av inlägg som känns "viktiga" i större bemärkelse, så som om psykisk ohälsa. Ämnen jag brinner för kommer alltid ha en plats, men just nu är det inte just det som är den största drivkraften till att jag vill fortsätta blogga.
 
Sist men inte minst skulle jag också vilja plocka in lite mer av min vardag i bloggen. Den senaste tiden har jag skrivit så lite om vardagen att det känns som att något väldigt speciellt ska ha hänt för att det ska vara relevant att ta upp. Riktigt så vill jag inte ha det. Men inte heller skriva om allt som händer i mitt liv. Bara öppna upp för att livet som psykologstudenten Cecilia ska få ta lite större plats. Också som ett sätt att se det fina i det lilla. Men även få ventilera lite mer om livet. 
 
Sammanfattningsvis finns det alltså massa anledningar till att jag vill fortsätta blogga (egentligen fler än de jag nu tagit upp). Känns bra att ha dem uppskrivna. Tror att det är en bra grej för att motivera och inspirera.

I behov av nya anledningar

•          •         •

 

Varför bloggar man? Varför bloggar JAG? 

 
Jag skulle kunna komma med svar på det nu. Jag skulle kunna rabbla anledning efter anledning till varför jag började med den här bloggen och varför jag fortsatt. Men jag kommer inte det. Jag kommer inte det eftersom jag anar att anledningarna förändrats. De anledningarna som tidigare hållit igång den här bloggen tycks inte längre fungera. 
 
Det handlar inte om att jag vill sluta blogga. Det vet jag. Jag vet bara inte varför jag vill fortsätta. Och det är ett problem. Det gör att jag inte hittar motivationen. Det gör att de inlägg jag producerar inte betyder så mycket för mig. Jag gör dem bara. Och det är ett problem. För även om jag verkligen uppskattar er som läser och gärna gör inlägg för er, måste ändå grunden vara att jag gör det för min egen skull. Något annat är inte hållbart. Varken för mig, för bloggen, eller för er.
 
Foto: Logan Stephens
 
Så med detta vill jag säga att jag tar med mig en uppgift på tågluffen. Uppgiften att ta reda på vad den här bloggen ska vara framöver. Som ni förstår blir det en naturlig paus, inte minst då brist på tid och internet lär göra det svårt att blogga, men ska ändå försöka komma med lite reseuppdateringar under tidens gång. 
 
Detta är planen. Hoppas så att den ska vara lyckosam, så att jag den 22a juni (när vi är på svensk mark igen) kommer känna mig redo och sugen på att ta nya tag här.

Det luktar grekland

•         •          •
 
Det luktar Grekland. Den varma luften blandat med saltvatten och avgaser (japp, avgaser) kastar mig snabbt tillbaka. Addera bara fötter på varma stenplattor. Hud som bränner eftersom den knappt vet att sol existerar. Och ett sorl från människor på uteserveringar. 
 
Det är som Grekland då. 
 
eller snarare...
 
Det är som [valfritt varmt land] då.
 
 
Men för mig finns bara Grekland. Jag har aldrig varit på någon form av solsemester någon annanstans, så det är min enda referensram. Grekland är lika med solsemester, så solsemester måste väl vara lika med Grekland? Självklart inte, men till stor del är det som om något inom mig resonerar så.
 
 
 
Inte minst därför känns det otroligt spännande att tågluffen närmar sig och att den dessutom kommer leda till varma platser. Vi ska ju inte minst avsluta i Split i Kroatien, vilket antagligen kommer tvinga mig att tänka om. För det som jag nu tänker är Grekland kommer då helt plöstligt också vara Kroatien. Det är en liten detalj. Men ändå ganska stort.

Vad är egentligen lycka?

•          •          •

 

Universitetsstudenter är lyckliga 65% av tiden, neutrala 15% och olyckliga 20%.

 

Vad betyder ens det? Med tanke på vart samtalet i klassrummet hamnade efter att det resultatet presenterats, skulle jag själv säga ingenting. Det säger ingenting om hur lyckliga vi generellt sett är, eftersom ingen på riktigt vet vad lycka är. 

 

 

 Aristoteles sa för 2000 år sedan att "lycka är målet med livet och uppnås genom ett sedesamt leverne och genom att vara en god medmänniska"

 

 

 Jean-Jacques Rosseau sa på 1700-talet att "lycka uppnås genom att tillfredsställa våra drifter/mål" 

 

 

 William James sa under sent 1800-tal att "lycka är den grad våra prestationer uppfyller våra mål"

 

 

 Och Wikipedia den 25/4 2017 säger att "lycka är en känsla av varaktigt välbehag" 

 

 

Men vad säger allt detta om någonting? Vad är en känsla av varaktigt välbehag? Vilka av våra mål är det som ska uppfyllas? Hur och när är våra drifter tillfredsställda? Vad är ett sedesamt leverne? Och vad i hela friden innebär det att på riktigt vara en god medmänniska? 

 

 

 

Det är märkligt hur lycka känns så komplicerat, samtidigt som jag personligen känner att jag i stunden vet exakt om jag är lycklig. Men samtidigt kanske det är för att jag ställer väldigt höga krav för vad jag ska känna för att jag ska kalla det lycka. Det kanske gör att skillnaden mellan det jag kallar lycka och allt annat blir väldigt tydlig. Jag vet inte. Kanske har jag sätt stämpeln lycka helt felaktigt. Eller kanske är det det som är grejen. Att ordet lycka är något vi hittat på, som vi alla sedan definierar olika saker som.

 

Okej, det här blir snabbt väldigt filosofiskt, så jag ska inte grotta in mig mer i vad lycka faktiskt är - MEN jag tänker att det faktum att vad lycka är, är något som är oklart, gör vissa saker svårt. Inte minst det faktum att vi lever i ett samhälle som i så hög grad strävar efter lycka. Hur många gör inte saker för att de (medvetet eller omedvetet) tänker att det ska göra dem lyckliga (eller lyckligare)? Och hur många upptäcker inte att de inte blir lyckliga av det de tänkte skulle göra dem lyckliga?

 

Det är ju inte konstigt egentligen. Att det är svårt. För hur ska vi kunna sträva mot något som vi inte vet vad det är? 

 


Leva för mycket i nuet

✴          ✴          ✴
 
Okej, det här går verkligen emot varenda självhjälpsbok i bokhyllan. Inte för att jag nödvändigtvis brukar hålla med dem. Men gällande detta har jag nog det. Fram tills nu. För jag tror att jag lever lite för mycket i nuet.
 
Eller okej, egentligen handlar det om att jag lever för lite i framtiden. För lite i förhållande till mig själv. För jag är en drömmare. Jag drömmer om saker som komma skall. Brinner för saker jag gör, för att kunna uppnå något. Vill alltid ha projekt igång. Alltid ha mål att sträva mot. 
 
Men just nu saknar jag allt det där. För genom att fokusera så mycket på nuet (som visserligen är fantastiskt) har jag tappat den brinnande känslan. Vilket får nuet att kännas som något kortsiktigt. Något som inte leder till något större på sikt.
 
 
Jag vill poängtera att den här känslan inte är det minsta logisk. Min vardag är inte kortsiktig. Jag läser ju inte minst till psykolog, vilket är det tydligaste exemplet på något jag gör för att utvecklas och kunna uppnå saker och ting både inom en relativt snar framtid, och en långt bort. Men jag känner ändå att jag tappat fotfästet lite. Vet inte vart jag är på väg. Vet inte varför.
 
Så jag tror att jag ska vända mig till pappret och pennan. Som vanligt. För att luska ut lite kring det där. Påminna mig om vad det egentligen jag vill här i livet.

När även tiden med mig själv behövs ses över

•          •        •
 
På ett väldigt betydande plan har mitt liv förändrats. Och eftersom det i allra högsta grad påverkar den här bloggen känns det väldigt viktigt att vi tar ett litet prat om det nu.
 
Saken är den att det kommit in väldigt många människor i mitt liv. Vissa människor har redan funnits, men klivit in lite längre. Vissa är helt nya och har bara hunnit ta några enstaka steg. Och andra har sprungit fram med stora steg och omslutit hela mig och mitt liv. Och självklart innebär det att även jag tagit steg mot andra. Stora. Små. Smygandes. Springandes. Och sammanfattningen på det stora hela är att det är fantastiskt. Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag tycker om så mycket. Och jag känner inte längre att jag lever mitt liv på egen hand, utan känner verkligen att jag på riktigt delar det med andra. Trots att jag varken har flickvän eller någon att bo med (vilket jag tidigare trodde var en förutsättning för att känna så).
 
Men. Ja, för det kommer ett men. Detta har lett till att mitt liv ser ganska annorlunda ut nu. Största skillnaden är att jag helt enkelt inte har så mycket tid själv, och det i sig innebär en hel del rent känslomässigt (men det sparar vi till ett annat inlägg) men inte minst också rent praktiskt. Att jag är väldigt lite själv, innebär ju rimligtvis också att jag har väldigt lite tid till att göra det jag gör när jag är just själv.
 
Så vad är det jag brukar göra då? Svaret är mycket! Jag har länge sett mig som proffs på att underhålla mig själv. Har näst intill aldrig svårt att komma på saker att göra. En del är bara tidsfördriv, men andra delar har väldigt stor betydelse för mig - inte minst kreativa sysslor. Vi pratar bland annat om att pyssla, fota, redigera bilder, spela gitarr/piano, experiementera i köket, skriva och sist men inte minst: blogga. 
 
 
Foto: Himesh Behera
 
 
Att inläggen dykt upp med allt större mellanrum här beror alltså inte just nu på att jag mår dåligt (vilket ju var fallet tidigare under året). Det beror inte heller på att jag har inspirationsbrist (nej, mitt huvud snarare bubblar av idéer just nu). Det beror bara på att jag inte har tid. Eller nej, att jag inte tar tid. 
 
För det jag vill komma fram till är inte att jag inte vill blogga mer. Nej, jag håller fortfarande fast vid min förhoppning inför året om att jag ska börja lägga ner mer tid på bloggen. Men samtidigt vill jag inte ha mindre tid med andra människor.
 
Det hela låter kanske som en omöjlig ekvation. (åtmonstone har det gjort det i mina öron) Och det hade det också varit, om det inte vorit för en sak: att jag verkligen kan lägga upp min egentid bättre. För precis som för (vad jag antar är) många andra, så tenderar min egentid gå orimligt fort - främst på grund av att jag fastnar på olika internetsidor och sociala medier-flöden. Jag scrollar. Och scrollar. Ser klipp om ingenting. Googlar orimligt längre runt efter saker som jag kan tänkas vilja ha till min nya lägenhet. Och allt möjligt annat. Jag vill dock poängtera att det i grund och botten inte behöver vara något problematiskt. Det är en form av underhållning som jag i många fall på riktigt gläds av. Dessutom är det en stor inspirationskälla. Problemet är när jag är "mätt". När jag kollat igenom allt jag på riktigt är intresserad av. När jag sökt efter det jag på riktigt funderar kring. Problemet är att jag då fortsätter och därmed slösar tid på näst intill ingenting.
 
Att det är så här är förstås inget nytt. Men det är nu det blir tydligt. För förut hade jag så pass mycket tid att jag hann med BÅDE att fastna i internet orimligt länge OCH göra en hel del kreativt. Där har vi skillnaden. Där har vi vad jag måste prioritera. Det handlar inte om att välja mellan vänner och egentid. Utan mellan dösurf och kreativa sysslor. 
 
Och som ni säkert förstår är det kreativa sysslor jag vill prioritera, så det är vad jag framöver ska försöka göra. Självklart är det betydligt lättare sagt än gjort, men min plan är att till viss del schemalägga kreativa sysslor jag vill ägna mig åt. Förhoppningsvis bara för att kicka igång det och sedan göra saker och ting lite mer rutinmässigt, men jag får ta det som det kommer. 
 
För bloggen innebär det här några specifika saker: först och främst ska jag då alltså för min del schemalägga blogg-tid, vilket kommer leda till att det också dyker upp fler inlägg. Då jag tidigare insett att det är väldigt bra för mig att ha ett bestämt tidsintervall mellan inläggen kommer jag också börja med det igen. Från och med idag ska jag försöka att publicera ett inlägg var 3e dag, fram till Famla Fints födelsedag den 20e april då jag tänker att jag ska återgå till varannan dag (vilket jag ju körde på tidigare). Det är planen. Och åh, vad jag ser fram emot det. Jag har verkligen så mycket att dela med mig av. London. Känslor. Psykisk ohälsa. Odling. Mat. Tankar. Dikter. Och mycket mer. Så jag hoppas att ni hänger med på det!
 

När till och med avokadoträdet vill gå vidare

 
 ✼          ✼         ✼
 
 
Mitt avokadoträd tycks trotsa allt. Bristen på sol. Snön.
Och en Cecilia som har haft fullt upp med sig själv.
 
Trots allt är det i en ny fas. Det skapar nya blad. Lite fräschare. Lite tåligare. Än de gamla.
 
 
 
 
Och jag, jag försöker inspireras av mitt avokadoträd. Jag försöker trotsa allt. Och skapa något nytt.
 

Slå över

•          •          •

 

Plötsligt känns det som att det slagit över. Väldigt diffust, men samtidigt så otroligt uppenbart. Det skulle kunna handla om att jag ätit ordentligt det senaste dygnet. Att jag sovit bra. Att jag fått mens. Att solen kikat fram. Att jag köpt en ny möbel till min lägenhet. Att jag tillbringat några timmar med en vän. Det skulle kunna handla om det. Men jag tror inte det. Åtminstone inte bara. För något känns i grunden annorlunda. Som om någon plötsligt tryckt på lampknappen inom mig. 

 
Foto: Jake Givens 

 

Absolut. Alla de där sakerna spelar roll. Men de senaste veckorna har de inte gjort det. Saker som vanligtvis gett mig glädje har inte riktigt nått fram. Har inte kunnat se dem fullständigt i mörkret. Så det är rimligt att det är något mer. Åtminstone hoppas jag på det. 

 

För jag vill så himla gärna att det ska vända nu. Gå åt rätt håll. Men annars har jag åtminstone fått en bra dag och även det är jag väldigt tacksam över.

 


När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Bortglömd glömska (är glömd igen)

 

Ibland känns det relevant att lyfta texter som skrevs för en tid sedan. Till exempel idag.

Därför kommer här en liten text jag skrev den 17e juli 2016

 

 

•          •         •

 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.

 

 


Tårar torkar långsamt

•          •          •
 
Jag kan inte bestämma mig. Försvinna under ett täcke. Eller kasta mig ut i världen. Mellanläget är otydligt och näst intill ohanterligt då jag inte vet vad det är som behöver hanteras.
 
 
Foto: Joe Watts
 
Men det är vår snart. Jag försöker påminna mig om det. Snart kommer solen, och snart värms jorden upp igen. Snart värms jag upp. Men tills dess ska en av Tomas Stenströms låtar få gå på repeat i mina lurar:
 
 
•  TÅRAR TORKAR LÅNGSAMT  •

När alla drömmar har gått till spillror när inga ord betyder nått

När himlen faller över dina axlar och ingenting tycks finnas kvar

Det kommer ordna sig, det kommer ordna sig

Det blir bättre snart

 

Solen skiner inte längre här

det är inte ljust nu

men nånting är påväg

för tårar torkar långsamt

 

När du försöker och inget funkar, när allt du var har gett sig av

När du förstår att allting var förgäves och ingenting kommer tillbaks

Det kommer ordna sig, det kommer ordna sig

Det blir bättre snart

 

Solen skiner inte längre här

det är inte ljust nu

men nånting är påväg

för tårar torkar långsamt

 

Bara ett enda

•          •          •
 
Vi har bara ett liv. Vad vi vet. Och visst är vi medvetna om det.
Och visst händer det att vi tänker att det kanske är något man borde ha i åtanke. Men har vi det?
 
Jag tror inte det.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur lite av allt vi gör som vi hade gjort om vi faktiskt hade haft i åtanke att vi bara har ett liv. Begränsat med tid. Hur hade det varit med det där jobbet? Utbildningen? Relationen? Frukosten? Hade du faktiskt gjort som du gör? Låtit allt vara som det är? 
 
Jag inser att jag inte hade det. Jag inser hur mycket jag gör för att jag tänker att jag borde. För att det blir bäst så. Fast det inte alls blir det. För mig. 
 
 
 
Det är ett enormt slöseri med tid. Att lägga timmar, dagar, månader och i vissa fall år, på saker som innerst inne inte är det man mår bäst av. Kanske finns det annat som är mer värt att lägga sitt liv på. Alternativ som faktiskt skulle göra en mer gott.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av allt vi inte gör som vi hade gjort om vi faktiskt haft i åtanke att vi bara har ett liv. Kanske är det en svårare fråga. Vad vill du med ditt liv? Vad vill jag med mitt? Låt oss om inte annat börja i den något enklare änden: vad vill vi faktiskt äta till till frukost imorgon?

Verklighetsflykt

✻          ✻          ✻

 

Jag önskar att jag inte gjorde allt så svårt. Att jag hade kunnat hantera det här och gått vidare mot något mindre komplicerat. Men förlåt. Jag tycks inte kapabel till det just nu. För det spelar ingen roll hur mycket jag tänker att det inte kommer bli vi. Oavsett skriker varenda millimeter av min kropp att du och jag ska bli ett. Allt annat tycks fysiskt omöjligt.

 
 
Foto: Benny Jackson
 

Därför är det så lätt att bara sluta försöka. Sluta försöka komma över dig. Börja komma på ännu en förklaring som innebär att du bara inte erkänner att det ska bli vi. Ännu en förklaring som bara spelar spel. Med mina tankar. Med mina känslor. Med allt jag är. Ännu en förklaring att fly från verkligheten med.

 


En lillebror som blivit större

 
 
Kommer aldrig sluta konstatera hur märkligt det är att du blivit större. Eller att du bara råkar vara alldeles fantastisk. För det slår mig så himla himla ofta. 
 
Åh vad jag tycker om dig!
 
 
♥          ♥          ♥
 

Tillfällig hemstad

✴          ✴          ✴
 
Antagligen var det en felhörning. Ja, med största sannolikhet var det det. Men när jag hörde busschauffören säga "välkommen hem" for ändå ett glädjerus inom mig. För jag kände mig himla mycket hemma. Hemma i en stad jag inte hittar i. 
 
Antagligen har jag anammat mina vänners hemkänslor. Tycker nämligen att det är så fint att de tycker om sin hemstad så mycket. Att de har så mycket de saknar där. Och faktum är att jag också har det. Åtminstone vissa tider på året.
 
För när mina vänner åker hem samtidigt känns alla andra platser orimliga att befinna sig på. Ingen plats känns så mycket hemma som Norrköping gör just då.
 
Så dagen innan nyårsafton åkte jag dit.
 
 
 
Hade inte velat avsluta tvåtusensexton, eller påbörja tvåtusensjutton, på något annat sätt. Att känna att jag var på rätt plats just i den stunden, gav mig en känsla av att faktiskt vara på rätt plats i livet - och oavsett hur mycket jag kommer hålla med mig själv om det andra dagar, var det härligt att känna så just då.

Mina förhoppningar inför 2017

 

När jag började skriva på det här inlägget insåg jag att jag hade betydligt fler förhoppningar än jag var medveten om. Därför har jag valt lite mer specifika förhoppningar i år, och bara ett axplock av de som jag faktiskt har inför tvåtusensjutton.

 

 

Inför 2017 hoppas jag på att:

 

 • Bli tillsammans med någon. Ja. Jag måste börja med det, för åh vad jag hoppas på det! Jag hoppas så på att jag under året läker och sen blir förälskad i någon som älskar mig tillbaka. Vill. Så. Gärna.

 

• Flytta in i lägenheten. Om inget väldigt oväntat händer kommer ju detta ske, och det dessutom väldigt tidigt på året. Ser verkligen fram emot det!

 

• Åka till London. Nästan lika säkert som det är att jag ska flytta in i lägenheten är det faktiskt att jag ska till London - för vet ni? biljetterna är bokade! I mars åker jag och min fina vän Emelie iväg på vår första resa tillsammans - KAN INTE FÖRSTÅ DET! 

 

• Odla. Jag hoppas verkligen på att jag kommer dra nytta av det faktum att jag ska få en lägenhet med mer plats, fler fönsterbrädor, plus en stor balkong. 

 

• Gå en till skrivarkurs. Det var så lyckat i år, så hoppas på att gå någon liknande även år tvåtusensjutton, och att även den ska bli lyckad.

 

• Hitta min ”fotostil”. Det här är faktiskt någonting jag brottas med väldigt mycket just nu. Jag influeras av så många fotografer, med så många olika stilar, att jag inte kan landa i vad som faktiskt är jag. Jag drar åt så många håll att jag nog hindrar mig själv att faktiskt bli bättre. Därför hoppas jag på att komma fram till vad jag vill sträva mot för stil, så att jag faktisk kan jobba mot det.

 

 
 
 
• Lägga mer tid och energi på bloggen. Jag vet inte varför, men i år har jag haft så otroligt liten inspiration för att blogga. Så jag hoppas på att lägga mer tid och energi på bloggen, antingen för att jag får inspiration till det eller för att genom det trigga igång inspirationen. 
 

• Få göra en psykiatrisk utredning. Det här är nog den förhoppningen som jag allra minst tror kommer uppfyllas, dels eftersom vården är så kaosig och dels eftersom jag just nu inte mår så dåligt. Det skickades en remiss redan i augusti, och sedan dess har jag väntat (dvs längre än vårdgarantin) medan remissen skickats mellan olika enheter i Göteborg. Att jag mår ganska bra just nu bidrar ju också till att andra prioriteras över mig (vilket förstås är vad man inom vården behöver göra, med tanke på resursbrist osv), men även till att det inte är hela världen för mig att vänta. Men hoppas verkligen på att utredas under året, så att jag kan förstå mig själv bättre och bli bättre på att hantera situationen och mig själv när saker och ting blir tungt..

 

• Ha en mindre ensam sommar. I år hade jag till stor del en väldigt bra sommar. Jag träffade väldigt många människor, men i perioder blev det lite väl ensamt. Dels eftersom så många lämnade Göteborg medan jag var kvar,  och dels eftersom jag inte jobbade och därmed hade väldigt mycket tid. Jag hoppas därför på att sommaren som kommer kan få lite färre och/eller kortare ensamma perioder. 

 

• Komma närmre personer jag tycker om. Det här känns nästan som en obligatorisk punkt på min förhoppningslista. I grund och botten är ju detta något jag alltid vill - det finns alltid människor i mitt liv som jag vill lära känna bättre.

 

• Skratta. Sist men absolut inte minst hoppas jag på att skratta. Jag hoppas på många flummiga stunder med fina människor, och att vi så ofta det bara går skrattar tills både våra magar och kinder värker. 


Kunde aldrig förstå att det gör så ont

♥          ♥          ♥

 

Det är så mycket i det här jag aldrig tidigare förstått. Jag har inte förstått hur man någonsin ska hitta någon som känns så rätt. Hur man ska hitta någon som man vill dela precis allt med. Hur man ska hitta någon som man vill ge hela sig själv till. Jag har inte på riktigt förstått hur man kan känna så till EN person mer än någon annan, när det finns så många andra underbara människor. 

 

 

Och jag har aldrig tidigare förstått att det kan göra så ont. Att det gör så ont när man hittat någon som uppfyller allt det där. Någon som uppfyller en helt och hållet. Det gör så himla ont om man vill men inte kan få det. Inte dela precis allt. Inte ge hela sig själv. Det gör ont att inte kunna få den man av hela sitt hjärta vill ha. 

 
 
Foto: Annie Spratt 
 

Därför gråter jag mycket just nu. Väldigt mycket. Och kan inte se hur det någonsin kommer sluta. Men självklart kommer det göra det. Även om det är svårt att förstå kommer tiden göra sitt, och förr eller senare kommer jag vara förälskad i någon annan. Och antagligen kommer jag då hävda att den kärleken är så mycket större än den här. För det kommer den vara. Då.

 

 

Men just nu är det som det är. Just nu är jag förkrossad. Men även om det gör så otroligt ont finns det något fint i det. Det är fint att känna så mycket för någon. 


Tidigare inlägg


RSS 2.0