Blogga som psykolog?

 
•          •          •
 
Det har varit lite tystare här den senaste tiden. Jag har bestämt mig för att det ska få vara okej. Det får gå upp och ner. Hellre det och att inläggen som kommer är genuina, än att jag tvingar ur mig något som inte vill ut. 
 
Därför är det inte första gången det blir så. I en fullspäckad vardag kan det lätt bli svårt att hitta tid. Och man skulle kunna tänka att så är fallet även nu. Att jag har så fullt upp med praktik och är alldeles överväldigad av alla intryck att bloggen inte riktigt prioriteras. Och det är visserligen sant. Men samtidigt inte hela sanningen. 
 
Praktiken har nämligen inneburit lite av en bloggkris. För det går inte att undgå: det är inte helt oproblematiskt att blogga som psykolog - speciellt inte på det ärliga och känslofyllda sätt som jag gör och vill göra. Det är visserligen inte nu jag insett det. Jag har tänkt på det mycket och också blivit ifrågasatt ett flertal gånger. Men det är nu det kommit ikapp mig. Ju närmre själva psykologyrket jag kommer desto mer blir de problematiska aspekterna påtagliga. 
 
Jag ska dock inte gå in på allt problematiskt i det här inlägget, för just nu är jag snarare i processen att reda i vad jag själv anser är problematiskt och inte, hur jag vill vara som psykolog och hur jag kan hitta en väg som funkar så bra som möjligt. För jag vägrar att tro att allt jag brinner för skapar en olöslig ekvation.  Jag vill tro att allt går att få ihop, men kanske kräver lite jobb, kompromisser och till viss del förändring. 
 
Foto: Tim Wright 
 
Det jag tycker är svårt att reda i är vad jag tänker faktiskt kan bli problematiskt "på riktigt" och vad som bara är problematiskt enligt en för mig föråldrad syn på hur psykologer bör vara. Förr och till viss del fortfarande fanns/finns det nämligen en tanke om att psykologer måste vara helt och hållet neutrala och som personer inte bör sända ut några som helst signaler som kan väcka något i patienten. Detta kan dras så långt som till kläder, då vissa menar att man bör ha så intetsägande kläder som möjligt så att patienten inte störs av det, och så att patientent kan projicera vad som helst på en.  
 
Numera menar dock många (inklusive jag själv) att det för det första inte är möjligt att skala bort så mycket av en själv som psykolog. Hur man än är och hur mycket man än försöker undvika att genom sin person väcka något i patienten, kommer man alltid både genom hur man ser ut och hur man är signalera en himla massa. Och för det andra så är det kanske inte ens att föredra att vara så neutral som möjligt. Även ett möte mellan en psykolog och en patient är ju ett möte mellan två människor och även om det är speciella villkor för mötet och det enbart ska handla om patienten, så tror jag på att det underlättar att vara personlig (men inte privat) för att kunna skapa en allians. Hade det inte varit en viktig komponent hade vi lika gärna kunnat ersätta psykologer med robotar (vilket jag nog tror att få tycker är en bra idé).
 
Dessutom har vi ju den "lilla" detaljen att samhället förändrats och förändras i en rasande takt. I och med internet och speciellt sociala medier, är information om oss alla tillgänglig för vem som helst. Hur mycket och hur lätt tillgänglig informationen är varierar ju förstås, men ingen är längre helt anonym.
 
Så för att knyta ihop lite så kan man alltså kontatera att allt handlar om var jag behöver dra gränser. Både på internet och resten av livet. Det lättaste hade varit att lägga ner och låsa bloggen och alla mina andra forum, och sluta prata om allt jag brinner för att prata om. Men ingen chans att jag kommer göra det! Jag tänker fortsätta vara  ärlig och öppen, särskilt om jobbiga och viktiga saker, och jag ska ta reda på hur jag kan vara det i så hög grad som möjligt och på bästa möjliga sätt utan att det påverkar mitt arbete som psykolog - och därmed mina patienter - i för hög grad. Jag tror att det går och jag tror även att det finns en annan sida av det; att det inte enbart för med sig svårigheter för psykologyrket, utan även en hel del fördelar.

Känslan av att leva

•          •          •
 
Det känns inte som det brukar. Att leva. Ytan är i stort sig lik. Men i mig är det annat.
Känner mig vilse. Känner inte igen mig. Går runt i saknad. Efter känslan. Av att leva.
 

 

Det är märkligt hur det kan kännas så olika att leva. Att varje tid i livet är en unik kombination av allt som händer inom och runt en, så att ingen tid känns den andre lik.

 

Det brukar bli att jag kopplar det till musik. Bästa sättet att landa i känslan av hur det är att leva just precis nu är att hitta en artist eller göra en spellista som spelar i takt med livet. Det brukar ske nästan automatiskt. Helt plötsligt upptäcker jag att jag hamnat i en genre jag inte visste att jag kunde tycka om och lyssnar på samma låtar om och om igen. 

 

När känslan av att leva sedan förändras byts musiken ut. Oftast helt. Och det räcker inte med att den huvudsakliga känslan kommer tillbaka för att musiken ska få återkomma; om jag lyssnar på en viss artist när jag är i hjärtesorg kan jag oftast inte återkomma till den nästa gång hjärtat går sönder. För den har blivit så kopplad till tiden. Till känslan i stort av att leva just då. Och i en ny tid behövs ny musik för att spegla hur livet känns. 

 

Men på senare tid har det varit svårt. Tidigare i vintras var det för att känslan av att leva kändes obefintlig. Känslovraket Cecilia gick runt och var orimligt neutral och det var som att inget i livet på riktigt gav en känsla av att leva. Men nu är det annat. Nu finns det absolut en känsla av att leva, men jag har svårt att greppa den, landa i den och förstå den. 

 

Jag tror att det har att göra med att allt är så annat nu. För även om jag gillar förändring, så är det svårt med allt som inte är som det har brukat vara den senaste tiden. Känslan av att leva är liksom inte bara unik, den är också väldigt olik hur det har känts de senaste åren eller så. Och jag tror att det gör mig lite sorgsen. Det är så många små (och vissa större) saker i vardagen jag saknar.

 

Att känna så är förstås okej. Det är fint att också sakna saker om inte saknaden blir alldeles för stor, men jag försöker ändå komma tilllbaka till hur det känns att leva just nu. Jag trevar mig fram i musikdjungeln i hopp om att hitta något som känns rätt och låter mig vara i det jag är oavsett vad det innebär. Och även om det just nu gör att jag känner mig lite vilsen har jag en känsla av att det kommer bli bra. Jag tror jag någon gång i framtiden kommer kunna se tillbaka på tiden jag är i och konstatera att den minsann var speciellt unik.

 


Låt mig bara tända ett ljus till

 
•          •          •
 
 
light a candle, light the dark, light the world
light a heart or two
light a candle for me, I'll light a candle for you
 
- Avalon
 
 
 
I samma andetag som jag för ett år sedan berättade att jag fått en lägenhet, berättade jag att jag julen 2017 skulle kunna ha en riktig gran för första gången i mitt liv. Det var en aspekt som gjorde mig orimligt glad. Och det gör mig också orimligt glad nu när jag införskaffar saker som ska klä mitt hem i julstämning. Men julkänslor är lika pendlade som resterande känslor som bor i mig. På väg att bubbla över för att sekunden senare eka tom. Ligga på minus. Om nu julkänslor kan göra det. 
 
Jag vet inte hur jag vill ta mig an den här julen. Jag går mellan att tänka att DET HÄR ÄR MINSANN JULEN MED STORT J och "det här är bara ännu en jul". Och jag vet inte hur jag skulle vilja att jag tänkte. 
 
Men hur mycket jag än pendlar fram och tillbaka, landar jag ändå i att en magisk jul väntar. Kanske är det den här julen. Eller så är det en annan. Vem vet. Men någon gång i tiden kommer jag möta den. Min jul.

Inget utan er

 

•          •          •

 

det bor något vackert i allt det här. jag lovar dig det.

smärtan beror på vad man jämför den med. ju mer fint man fått känna desto ondare gör det att gå sönder.

men såren är trots det så mycket mindre nu. så mycket mindre.

glöm inte det.

 

 

Foto: Jonas Jacobsson 
 
 

Jag gråter ut all ensamhet och gläds. Jag gläds åt att de är färre nu. Tårarna. Att jag har nummer att knappa in. Att jag kan gråta ut i en telefonlur. För jag har människor som inte är längre bort än så. Behöver inte hålla ut längre än några signaler. Och när jag behöver det är det istället ringklockan som ljuder. Och plötsligt är jag omsvept av en varm famn. 

 

Kommer aldrig kunna uttrycka min oändliga tacksamhet över det. Över allt de redan gjort. Över allt jag inte förstår att de kommer göra. Över att jag aldrig kommer kunna falla för djupt för att komma upp. Över att jag aldrig kommer vara ensam. Hur ensam jag än känner mig.

 

Lever för dem. Tack vare dem.

 


Inte bara jag

 

•          •          •

 

 

Är så trött på hur mitt liv i slutändan alltid handlar om mig. Hur många människor jag än lever för. Hur mycket jag än delar med andra. Vi lever bara omlott. Våra liv korsas bara mer eller mindre. Aldrig helt och fullt. 

 

 

Känner så innerligt hur mitt liv inte är menat att levas så. Vill leva två liv som ett. Leva lika mycket med och för någon annan som med och för mig själv. Har så mycket att ge. I det stora, men lika mycket i det lilla. Vill att det lilla i mitt liv ska vara lika mycket någon annans som mitt.

 

 

Jag är så trött på att utgå ifrån mig själv. Att varje steg jag tar i slutändan bara beror på mig. Hur jag vill leva mitt liv. Vart jag vill. Jag vill att det lika mycket ska handla om någon annans steg. Någon annans väg. Låta vägarna sammanstråla. Ta oss an livet tillsammans.

 

 


Tappar greppet

•          •          •

 

Tappar greppet om livet. Bara lite. Och mest på ett bra sätt. Men det är ändå ett faktum. Jag kan inte hålla det i min famn. 

 

Jag är så hemma, men ändå så vilsen. Känner mig själv så bra, men är ändå så oviss om vad som är bra för mig. Allt är bra. Men på så olika sätt. Och var går gränsen mellan att utmana och offra sig själv? 

 

  

Men ser jag tillbaka på alla de dagar jag hittills levt finns inget jag ångrar. Inte ens det som stjälpt mig. Så jag försöker lita på att det kommer vara likadant med det här. Att det är så mycket större risk att ångra det man inte försökt fånga eller inte klarat av att släppa. Att helt plötsligt kanske man står där med mer än hela livet i sin famn.


Väl ute ur bubblan

•          •          •
 
Att man lätt hamnar i en bubbla när man är kär är ju inte direkt någonting nytt. Till stor del är det ju det som är så fantastiskt. Att allt annat bleknar. Att allt som är viktigt är det som känns och händer här och nu. Och har man likt mig en period då en flickvän är något man längtar extra mycket till, finns en möjlighet att det där förstärks ytterligare. 
 
 
Som sagt, till stor del är det ju bara fantastiskt. Jag älskar att helt och hållet hänge mig till mina känslor på det sättet. Men när bubblan plötsligt spräcks blir det så uppenbart att man för en stund glömt att livet är fullt av så himla mycket annat fint också. Och i tomheten av att inte längre kunna hoppas på kärleken, kan det till och med vara svårt att påminna sig om vilka alla de där andra sakerna brukat vara. Och det kan göra mig frustrerad. Jag gillar inte tanken på att det plötsligt är så mycket jag inte kan se. 

En av mina kärlekshistorier

•          •          •

 

Fina ni. Åter igen konstaterar jag hur snabba vändningar livet kan ta. Hur något som kändes så möjligt plötsligt kan kännas minst lika omöjligt. Hur något som fyllt en med så mycket lycka plötsligt kan vara det som smärtar allra mest. 

 

Det har varit en månad då jag kastat mig ut. Gång på gång har jag gjort mig sårbar eftersom det var värt riskerna det innebar. Det började på riktigt när jag skrev ett meddelande till henne. Till hon som gjort mig knäsvag sedan i mars, men som jag aldrig riktigt vågat närma mig. Och efter det bestämde jag mig för att kämpa. 

 

Foto: Giulia Bertelli 

 

Och jag är så stolt. Jag är så stolt över alla steg jag tagit. Att jag berättade för henne hur jag känner. Att jag vågade tro på mer. Men också att jag vågade ställa de jobbiga frågorna. Att jag till slut vågade ta reda på om hon trodde att vi över huvud taget hade en chans. För även om svaret gav mig en känsla av att gå under, gav det mig också en möjlighet att värna om mig själv. För om det inte finns någon chans alls är det inte värt att fortsätta kämpa så innerligt. Det kommer bara göra allt ondare. Och jag är stolt över att jag såg till att jag inte drog ut på lidandet på det sättet. 

 

Men oavsett är det förstås tungt nu. För även om det handlar om en relativt kort kärlekshistoria har så mycket hunnit hända och så mycket hunnit kännas. Allt jag gjort har handlat om henne. Till och med de minsta vardagssysslorna har jag associerat till henne. Så det är så svårt att sluta med det. Så svårt att gå tillbaka till det som fanns innan allt det här. 

 

Det är så svårt att försöka inse att drömmarna bara kommer förbli just drömmar.


En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Glöm inte att rotlöshet kan växa bort

 
•          •          •
 
 
Foto: Corinne Kutz
 
 
Titeln är en av de trehundrafyrtiotvå minidikterna jag har skrivit sen skrivarkursen i juni förra året. Av någon anledning har just den ekat i mig det senaste. 
 
Egentligen vet jag inte riktigt varför. Kanske för att jag helt enkelt skapat mig fler rötter. Fler källor som bygger upp mitt liv. En allt större trygghet. Något som ger en någorlunda stabilitet i en omskakande värld.
 
Men kanske också för att jag är i en period då jag letar nya öppningar. Nya utrymmen att leta in mig i. Slå rot även där. Och vem vet vad det kommer innebära. Mer än att jag blir allt mindre rotlös.
 

kan inte låta bli att längta

•          •          •
 
Jag vet. Jag är bara tjugoen år. Det är inte mycket. Jag har hela livet framför mig. Har ingen brådska med något. Och allt det där. 
 
Men ärligt talat.
 
Jag längtar så.
 
Jag längtar efter någon att hålla om. Någon som finns där i allt. Någon jag vill ge mitt allt till. Någon att skratta med. Någon att gråta med. Någon att drömma med. Någon att uppfylla drömmar med. Någon att dela vardagen med. Någon att lära känna utan och innan. Någon som förstår mig. Någon som vill vara med mig. Någon att dela vardagen med. Någon att växa med. Någon att åldras med. 
 
1) Foto: eberhard grossgasteiger 2) Foto: Nathan Dumlao 
 
Jag längtar efter någon att älska. 
Någon som älskar mig.
 

anledningarna till att fortsätta

•          •          •
 
Jag vet inte hur många gånger vänner har sagt "du borde få betalt för...". Det hade varit intressant att få en siffra på det, eftersom jag näst intill kan klassas som levande reklam. Det är vi väl alla visserligen. Det råkar bara vara så att jag väldigt lätt blir väldigt entusiastisk av väldigt mycket. Sponsrad av livet går jag runt och berättar om saker man absolut inte får missa. Så som den där nya appen. Kryddkombinationen. Huskuren. Jag tenderar att presentera det mesta som om det vore bland det bästa som hänt den här världen.
 
Så vad har detta med något att göra? Jo, jag har kommit på att detta är en väldigt bra anledning till att fortsätta med den här bloggen. Detta är ju en perfekt kanal för att dela med mig av allt som jag tycker är "SÅ himla bra", vilket förstås egentligen inte är något nytt, men jag på något vis ändå nyss insett. Det är som om jag inte riktigt låtit den där bubbligt utforskande och entusiastiska Cecilia komma fram här, trots att det egentligen vore helt naturligt. Jag tänker därför att jag framöver ska ha - både direkt och indirekt - ett lite större "tips-fokus". 
 
Något annat jag insett är hur bloggen fungerar som en ram för mitt kreativa liv. Något som både får mig att göra mer kreativt, men också strukturera upp det kreativa jag redan gör. Och med "kreativt" menar jag då allt från dikter, pyssel och foto, till matlagning, caférecensioner och utflykter. Det är som om jag tror att jag måste sluta med allt kreativt om jag slutar blogga, vilket förstås inte är fallet, men känslan är ändå att bloggandet är den sista pusselbiten som ger allt mening. 
 
Det som den senaste tiden varit problemet är att jag har varit mindre kreativ och även bloggat mindre - vilket som ni förstår blir en dålig spiral. Att jag är mindre kreativ gör att jag har mindre att blogga om, och bloggar jag mindre blir jag mindre kreativ. Jag vill därför ta och vända det nu och börja ägna mig mer åt - och dela med mig mer av - kreativt i mitt liv. 
 
 
Jag har insett att de här faktorerna nog är de största anledningarna till att jag vill fortsätta blogga, vilket till viss del är lite förvånande. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle komma fram till något lite "större" syfte, men ibland är det just det lilla som är det stora. Jag vill dock fortfarande även dela med mig av inlägg som känns "viktiga" i större bemärkelse, så som om psykisk ohälsa. Ämnen jag brinner för kommer alltid ha en plats, men just nu är det inte just det som är den största drivkraften till att jag vill fortsätta blogga.
 
Sist men inte minst skulle jag också vilja plocka in lite mer av min vardag i bloggen. Den senaste tiden har jag skrivit så lite om vardagen att det känns som att något väldigt speciellt ska ha hänt för att det ska vara relevant att ta upp. Riktigt så vill jag inte ha det. Men inte heller skriva om allt som händer i mitt liv. Bara öppna upp för att livet som psykologstudenten Cecilia ska få ta lite större plats. Också som ett sätt att se det fina i det lilla. Men även få ventilera lite mer om livet. 
 
Sammanfattningsvis finns det alltså massa anledningar till att jag vill fortsätta blogga (egentligen fler än de jag nu tagit upp). Känns bra att ha dem uppskrivna. Tror att det är en bra grej för att motivera och inspirera.

I behov av nya anledningar

•          •         •

 

Varför bloggar man? Varför bloggar JAG? 

 
Jag skulle kunna komma med svar på det nu. Jag skulle kunna rabbla anledning efter anledning till varför jag började med den här bloggen och varför jag fortsatt. Men jag kommer inte det. Jag kommer inte det eftersom jag anar att anledningarna förändrats. De anledningarna som tidigare hållit igång den här bloggen tycks inte längre fungera. 
 
Det handlar inte om att jag vill sluta blogga. Det vet jag. Jag vet bara inte varför jag vill fortsätta. Och det är ett problem. Det gör att jag inte hittar motivationen. Det gör att de inlägg jag producerar inte betyder så mycket för mig. Jag gör dem bara. Och det är ett problem. För även om jag verkligen uppskattar er som läser och gärna gör inlägg för er, måste ändå grunden vara att jag gör det för min egen skull. Något annat är inte hållbart. Varken för mig, för bloggen, eller för er.
 
Foto: Logan Stephens
 
Så med detta vill jag säga att jag tar med mig en uppgift på tågluffen. Uppgiften att ta reda på vad den här bloggen ska vara framöver. Som ni förstår blir det en naturlig paus, inte minst då brist på tid och internet lär göra det svårt att blogga, men ska ändå försöka komma med lite reseuppdateringar under tidens gång. 
 
Detta är planen. Hoppas så att den ska vara lyckosam, så att jag den 22a juni (när vi är på svensk mark igen) kommer känna mig redo och sugen på att ta nya tag här.

Det luktar grekland

•         •          •
 
Det luktar Grekland. Den varma luften blandat med saltvatten och avgaser (japp, avgaser) kastar mig snabbt tillbaka. Addera bara fötter på varma stenplattor. Hud som bränner eftersom den knappt vet att sol existerar. Och ett sorl från människor på uteserveringar. 
 
Det är som Grekland då. 
 
eller snarare...
 
Det är som [valfritt varmt land] då.
 
 
Men för mig finns bara Grekland. Jag har aldrig varit på någon form av solsemester någon annanstans, så det är min enda referensram. Grekland är lika med solsemester, så solsemester måste väl vara lika med Grekland? Självklart inte, men till stor del är det som om något inom mig resonerar så.
 
 
 
Inte minst därför känns det otroligt spännande att tågluffen närmar sig och att den dessutom kommer leda till varma platser. Vi ska ju inte minst avsluta i Split i Kroatien, vilket antagligen kommer tvinga mig att tänka om. För det som jag nu tänker är Grekland kommer då helt plöstligt också vara Kroatien. Det är en liten detalj. Men ändå ganska stort.

Vad är egentligen lycka?

•          •          •

 

Universitetsstudenter är lyckliga 65% av tiden, neutrala 15% och olyckliga 20%.

 

Vad betyder ens det? Med tanke på vart samtalet i klassrummet hamnade efter att det resultatet presenterats, skulle jag själv säga ingenting. Det säger ingenting om hur lyckliga vi generellt sett är, eftersom ingen på riktigt vet vad lycka är. 

 

 

 Aristoteles sa för 2000 år sedan att "lycka är målet med livet och uppnås genom ett sedesamt leverne och genom att vara en god medmänniska"

 

 

 Jean-Jacques Rosseau sa på 1700-talet att "lycka uppnås genom att tillfredsställa våra drifter/mål" 

 

 

 William James sa under sent 1800-tal att "lycka är den grad våra prestationer uppfyller våra mål"

 

 

 Och Wikipedia den 25/4 2017 säger att "lycka är en känsla av varaktigt välbehag" 

 

 

Men vad säger allt detta om någonting? Vad är en känsla av varaktigt välbehag? Vilka av våra mål är det som ska uppfyllas? Hur och när är våra drifter tillfredsställda? Vad är ett sedesamt leverne? Och vad i hela friden innebär det att på riktigt vara en god medmänniska? 

 

 

 

Det är märkligt hur lycka känns så komplicerat, samtidigt som jag personligen känner att jag i stunden vet exakt om jag är lycklig. Men samtidigt kanske det är för att jag ställer väldigt höga krav för vad jag ska känna för att jag ska kalla det lycka. Det kanske gör att skillnaden mellan det jag kallar lycka och allt annat blir väldigt tydlig. Jag vet inte. Kanske har jag sätt stämpeln lycka helt felaktigt. Eller kanske är det det som är grejen. Att ordet lycka är något vi hittat på, som vi alla sedan definierar olika saker som.

 

Okej, det här blir snabbt väldigt filosofiskt, så jag ska inte grotta in mig mer i vad lycka faktiskt är - MEN jag tänker att det faktum att vad lycka är, är något som är oklart, gör vissa saker svårt. Inte minst det faktum att vi lever i ett samhälle som i så hög grad strävar efter lycka. Hur många gör inte saker för att de (medvetet eller omedvetet) tänker att det ska göra dem lyckliga (eller lyckligare)? Och hur många upptäcker inte att de inte blir lyckliga av det de tänkte skulle göra dem lyckliga?

 

Det är ju inte konstigt egentligen. Att det är svårt. För hur ska vi kunna sträva mot något som vi inte vet vad det är? 

 


Leva för mycket i nuet

✴          ✴          ✴
 
Okej, det här går verkligen emot varenda självhjälpsbok i bokhyllan. Inte för att jag nödvändigtvis brukar hålla med dem. Men gällande detta har jag nog det. Fram tills nu. För jag tror att jag lever lite för mycket i nuet.
 
Eller okej, egentligen handlar det om att jag lever för lite i framtiden. För lite i förhållande till mig själv. För jag är en drömmare. Jag drömmer om saker som komma skall. Brinner för saker jag gör, för att kunna uppnå något. Vill alltid ha projekt igång. Alltid ha mål att sträva mot. 
 
Men just nu saknar jag allt det där. För genom att fokusera så mycket på nuet (som visserligen är fantastiskt) har jag tappat den brinnande känslan. Vilket får nuet att kännas som något kortsiktigt. Något som inte leder till något större på sikt.
 
 
Jag vill poängtera att den här känslan inte är det minsta logisk. Min vardag är inte kortsiktig. Jag läser ju inte minst till psykolog, vilket är det tydligaste exemplet på något jag gör för att utvecklas och kunna uppnå saker och ting både inom en relativt snar framtid, och en långt bort. Men jag känner ändå att jag tappat fotfästet lite. Vet inte vart jag är på väg. Vet inte varför.
 
Så jag tror att jag ska vända mig till pappret och pennan. Som vanligt. För att luska ut lite kring det där. Påminna mig om vad det egentligen jag vill här i livet.

När även tiden med mig själv behövs ses över

•          •        •
 
På ett väldigt betydande plan har mitt liv förändrats. Och eftersom det i allra högsta grad påverkar den här bloggen känns det väldigt viktigt att vi tar ett litet prat om det nu.
 
Saken är den att det kommit in väldigt många människor i mitt liv. Vissa människor har redan funnits, men klivit in lite längre. Vissa är helt nya och har bara hunnit ta några enstaka steg. Och andra har sprungit fram med stora steg och omslutit hela mig och mitt liv. Och självklart innebär det att även jag tagit steg mot andra. Stora. Små. Smygandes. Springandes. Och sammanfattningen på det stora hela är att det är fantastiskt. Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag tycker om så mycket. Och jag känner inte längre att jag lever mitt liv på egen hand, utan känner verkligen att jag på riktigt delar det med andra. Trots att jag varken har flickvän eller någon att bo med (vilket jag tidigare trodde var en förutsättning för att känna så).
 
Men. Ja, för det kommer ett men. Detta har lett till att mitt liv ser ganska annorlunda ut nu. Största skillnaden är att jag helt enkelt inte har så mycket tid själv, och det i sig innebär en hel del rent känslomässigt (men det sparar vi till ett annat inlägg) men inte minst också rent praktiskt. Att jag är väldigt lite själv, innebär ju rimligtvis också att jag har väldigt lite tid till att göra det jag gör när jag är just själv.
 
Så vad är det jag brukar göra då? Svaret är mycket! Jag har länge sett mig som proffs på att underhålla mig själv. Har näst intill aldrig svårt att komma på saker att göra. En del är bara tidsfördriv, men andra delar har väldigt stor betydelse för mig - inte minst kreativa sysslor. Vi pratar bland annat om att pyssla, fota, redigera bilder, spela gitarr/piano, experiementera i köket, skriva och sist men inte minst: blogga. 
 
 
Foto: Himesh Behera
 
 
Att inläggen dykt upp med allt större mellanrum här beror alltså inte just nu på att jag mår dåligt (vilket ju var fallet tidigare under året). Det beror inte heller på att jag har inspirationsbrist (nej, mitt huvud snarare bubblar av idéer just nu). Det beror bara på att jag inte har tid. Eller nej, att jag inte tar tid. 
 
För det jag vill komma fram till är inte att jag inte vill blogga mer. Nej, jag håller fortfarande fast vid min förhoppning inför året om att jag ska börja lägga ner mer tid på bloggen. Men samtidigt vill jag inte ha mindre tid med andra människor.
 
Det hela låter kanske som en omöjlig ekvation. (åtmonstone har det gjort det i mina öron) Och det hade det också varit, om det inte vorit för en sak: att jag verkligen kan lägga upp min egentid bättre. För precis som för (vad jag antar är) många andra, så tenderar min egentid gå orimligt fort - främst på grund av att jag fastnar på olika internetsidor och sociala medier-flöden. Jag scrollar. Och scrollar. Ser klipp om ingenting. Googlar orimligt längre runt efter saker som jag kan tänkas vilja ha till min nya lägenhet. Och allt möjligt annat. Jag vill dock poängtera att det i grund och botten inte behöver vara något problematiskt. Det är en form av underhållning som jag i många fall på riktigt gläds av. Dessutom är det en stor inspirationskälla. Problemet är när jag är "mätt". När jag kollat igenom allt jag på riktigt är intresserad av. När jag sökt efter det jag på riktigt funderar kring. Problemet är att jag då fortsätter och därmed slösar tid på näst intill ingenting.
 
Att det är så här är förstås inget nytt. Men det är nu det blir tydligt. För förut hade jag så pass mycket tid att jag hann med BÅDE att fastna i internet orimligt länge OCH göra en hel del kreativt. Där har vi skillnaden. Där har vi vad jag måste prioritera. Det handlar inte om att välja mellan vänner och egentid. Utan mellan dösurf och kreativa sysslor. 
 
Och som ni säkert förstår är det kreativa sysslor jag vill prioritera, så det är vad jag framöver ska försöka göra. Självklart är det betydligt lättare sagt än gjort, men min plan är att till viss del schemalägga kreativa sysslor jag vill ägna mig åt. Förhoppningsvis bara för att kicka igång det och sedan göra saker och ting lite mer rutinmässigt, men jag får ta det som det kommer. 
 
För bloggen innebär det här några specifika saker: först och främst ska jag då alltså för min del schemalägga blogg-tid, vilket kommer leda till att det också dyker upp fler inlägg. Då jag tidigare insett att det är väldigt bra för mig att ha ett bestämt tidsintervall mellan inläggen kommer jag också börja med det igen. Från och med idag ska jag försöka att publicera ett inlägg var 3e dag, fram till Famla Fints födelsedag den 20e april då jag tänker att jag ska återgå till varannan dag (vilket jag ju körde på tidigare). Det är planen. Och åh, vad jag ser fram emot det. Jag har verkligen så mycket att dela med mig av. London. Känslor. Psykisk ohälsa. Odling. Mat. Tankar. Dikter. Och mycket mer. Så jag hoppas att ni hänger med på det!
 

När till och med avokadoträdet vill gå vidare

 
 ✼          ✼         ✼
 
 
Mitt avokadoträd tycks trotsa allt. Bristen på sol. Snön.
Och en Cecilia som har haft fullt upp med sig själv.
 
Trots allt är det i en ny fas. Det skapar nya blad. Lite fräschare. Lite tåligare. Än de gamla.
 
 
 
 
Och jag, jag försöker inspireras av mitt avokadoträd. Jag försöker trotsa allt. Och skapa något nytt.
 

Slå över

•          •          •

 

Plötsligt känns det som att det slagit över. Väldigt diffust, men samtidigt så otroligt uppenbart. Det skulle kunna handla om att jag ätit ordentligt det senaste dygnet. Att jag sovit bra. Att jag fått mens. Att solen kikat fram. Att jag köpt en ny möbel till min lägenhet. Att jag tillbringat några timmar med en vän. Det skulle kunna handla om det. Men jag tror inte det. Åtminstone inte bara. För något känns i grunden annorlunda. Som om någon plötsligt tryckt på lampknappen inom mig. 

 
Foto: Jake Givens 

 

Absolut. Alla de där sakerna spelar roll. Men de senaste veckorna har de inte gjort det. Saker som vanligtvis gett mig glädje har inte riktigt nått fram. Har inte kunnat se dem fullständigt i mörkret. Så det är rimligt att det är något mer. Åtminstone hoppas jag på det. 

 

För jag vill så himla gärna att det ska vända nu. Gå åt rätt håll. Men annars har jag åtminstone fått en bra dag och även det är jag väldigt tacksam över.

 


När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Tidigare inlägg


RSS 2.0