Tillfällig hemstad

✴          ✴          ✴
 
Antagligen var det en felhörning. Ja, med största sannolikhet var det det. Men när jag hörde busschauffören säga "välkommen hem" for ändå ett glädjerus inom mig. För jag kände mig himla mycket hemma. Hemma i en stad jag inte hittar i. 
 
Antagligen har jag anammat mina vänners hemkänslor. Tycker nämligen att det är så fint att de tycker om sin hemstad så mycket. Att de har så mycket de saknar där. Och faktum är att jag också har det. Åtminstone vissa tider på året.
 
För när mina vänner åker hem samtidigt känns alla andra platser orimliga att befinna sig på. Ingen plats känns så mycket hemma som Norrköping gör just då.
 
Så dagen innan nyårsafton åkte jag dit.
 
 
 
Hade inte velat avsluta tvåtusensexton, eller påbörja tvåtusensjutton, på något annat sätt. Att känna att jag var på rätt plats just i den stunden, gav mig en känsla av att faktiskt vara på rätt plats i livet - och oavsett hur mycket jag kommer hålla med mig själv om det andra dagar, var det härligt att känna så just då.

Två år som vegan

✳          ✳          ✳
 
I förrgår var det exakt två år sedan jag på riktigt blev hundra procent vegan. Det var exakt två år sedan jag bestämde mig för att jag hade kompromissat för sista gången. För det var inte på något vis rätt att göra det som kändes fel, bara för att det exempelvis underlättade rent socialt. Nej, det var nog. 
 
Två år känns som lång tid, men samtidigt inte alls. Jag kan inte förstå att jag bara varit vegan i två av mina tjugo år i livet. Det är så svårt att förstå att det som jag ser som så självklart idag, var så främmande förut. (Undrar du varför jag blev vegan går det att läsa här)
 
Men hur som helst, mina två år bör ändå firas på något sätt, så jag tänkte ta tillfället i akt att göra något jag inte haft tillfälle att göra - nämligen dela med mig av några av mina favoritdjurbilder från unsplash. Så här kommer de! 
 
 
 
•  Klicka på bilderna för att komma till källorna  •
 

Mitt 2016

 
Att sammanfatta det här året känns näst intill omöjligt. Trots det ska jag göra ett försök genom att lyfta fram några höjdpunkter och extra betydelsefulla händelser. Det ger inte en helt fullständig bild av mitt år, men det ger åtminstone små glimtar av det. 
 
 
Låt oss börja med vardagen, för alltså åh vad jag älskar hur min vardag varit i år. Skolan. Kören. Människorna. Ja, mest är det nog det som gjort min vardag så himla himla fin. Jag älskar att hänga på psykologen och olika bibliotek. Jag älskar att kören fått mig att börja räkna mina veckor i tisdagar. Och jag älskar människorna som förgyllt både skolan, kören och alla andra aspekter av min vardag (eller ja, hela mitt liv).
 
Men detta år har också bestått av en hel del o-vardagliga händelser. Jag var på en skrivarkurs mitt ute i ingenstans. Jag var på West Pride. Jag såg/lyssnade på Frida Öhrn. Jag såg/lyssnade på bl.a. Emil Jensen och Miriam Bryant under kulturkalaset. Jag blev mentor för Mentor Sverige. Jag fick extrajobb. Jag fick lägenhet. Jag var i Skövde. Jag var i Norrköping. Jag var i Örebro. Jag var i Helsingborg. Jag var i Stockholm. Och jag var i Uppsala. För att bara nämna några saker som varit lite extra speciella i år. 
 
 
 
 
När det kommer till mig är det också mycket som hänt. Först och främst, JAG KOM UT! Det går inte att beskriva hur bra det var för mig att äntligen ta det steget. Att vara lesbisk är nu en del av min identitet som jag är otroligt bekväm med. Dessutom har det gjort att jag börjat våga känna kärlek och faktiskt låta det "komma ut". Jag har blivit kär och faktistkt gjort något med de känslorna. 
 
Utöver kärleksfronten har jag bland annat klippt av en halvmeter hår, blivit mer säker på vem jag är och vad jag faktiskt tycker och tänker, och jag har allt mer vågat vara den jag är bekväm med att vara. Men samtidigt har jag insett att det är så många delar av mig som jag inte förstår. Känner mig så ofta som ett pussel som verkligen inte kan lösas - vilket förstås alla i viss mån är och inte alls behöver vara något problem - men det känns som att vissa bitar borde få komma på plats. Exempelvis behöver jag förstå min psykiska ohälsa mer. Vad är det som gör att jag aldrig riktigt verkar bli helt frisk? Hur ska jag hantera mig själv i olika situationer? Vad behöver jag? Och vad måste jag göra för att faktiskt må bra? 
 
 
 
 
Slutligen måste människorna få ett helt eget stycke, för det här året hade inte blivit så fantastiskt om det inte vore för dem. Jag är så tacksam både över människorna jag träffat näst intill varje dag och människorna jag bara träffat någon enstaka gång i år. Alla har förgyllt mitt år och mitt liv på sitt helt unika sätt. Men jag vill ändå rikta ett extra stort tack till de som funnits där när livet varit extra svårt. Som har omfamnat mig. Som jag har fått gråta hos. Som har fått mig att vilja fortsätta kämpa. För allvarligt talat, det här året har haft stunder när jag faktiskt inte förstått hur jag ska orka någonting mer, när inte ens ett korn av energi funnits kvar i min kropp. I de stunderna hade det inte gått utan de där människorna. De lyfter mig på ett sätt som inte går att förstå. 
 
Så tack alla människor och tack för att jag också får ta del av era liv. Ni är så fantastiska. Livet är fantastiskt tack vare er.
 

Gott nytt år

✭          ✭          ✭
 
 
✭   Gott nytt år från staden med vattenfall och flytande badkar   
 

Gick mina förhoppningar inför 2016 i uppfyllelse?

 

Så här när jag blickar tillbaka på inlägget jag skrev med mina förhoppningar inför året, är det lite komiskt att läsa att jag inte kunde komma på någonting speciellt alls som skulle hända. Om jag då bara visste vilket år det skulle bli! För jag överdriver inte när jag säger att det här har varit ett av mina mest händelserika år och också det år som fått mig att känna och förändras mer än jag någonsin gjort. Därför är det extra kul att återkoppla till mina förhoppningar och se hur det faktiskt blev med allt. 

 

 

Inför 2016 hoppades jag på:

 

• att få känna lite kärlek. I år har jag absolut fått känna kärlek. Mycket dessutom. Jag har dejtat. Jag har blivit kär. Jag har varit alldeles flummig. Jag har trott att det skulle bli något mer. Jag har blivit kär på nytt. Jag har fått känslan av att ha hittat ”den rätte”. Jag har blivit förkrossad. Och där någonstans är jag nu. Kärlek har på olika sätt varit ett genomgående tema i år, men tyvärr har det inte lett fram till vad jag också hoppades på - nämligen ett förhållande.

 

• att jag får bygga på relationer. Denna punkt har jag absolut uppfyllt i år! Det är helt galet hur många människor som varit en del av mitt liv i år och hur många som jag faktiskt kommit så himla mycket närmre. Är så himla himla tacksam över det! 

 

ett bra skolliv. Utöver en period i våras som var väldigt svår, främst på grund av att jag psykiskt inte mådde så bra, har skollivet verkligen varit bra. Känslan av att inte riktigt förstå att jag faktiskt ”får” plugga psykologi sitter fortfarande i och skolan är bla tack vare det väldigt rolig. Jag har dessutom blivit betydligt bättre på att ha rimliga krav på mig själv. Överpluggar inte lika mycket, och är generellt sett inte lika orolig över hur det ska gå på tentor och liknande - vilket förstås är väldigt skönt.

 

att resa till ett land jag inte varit i. Här har vi en punkt som gått betydligt sämre. Har faktiskt inte lämnat Sverige i år. Men är inte särskilt besviken över det. Har åkt runt desto mer i vårt avlånga land. 

 

 

• att utvecklas i mitt skrivande, fotograferande och sjungande. I skrivandet har jag verkligen utvecklats i år! Skrivarkursen i somras bidrog mycket till det, inte minst genom att den fick mig att utforska betydligt fler former av poesi. När det kommer till fotograferandet och sjungandet har det dock inte hänt så mycket. Kan visserligen på mina bilder se att de blivit något bättre under året, men har inte direkt jobbat så aktivt för det. Finns otroligt stor förbättringspotential! 

 

• att engagera mig i något. I år blev jag mentor för Mentor Sverige. Det är verkligen något jag är glad över att jag valt att göra. Men med tanke på hur denna värld ser ut skulle jag vilja engagera mig i något mer. Synd bara att tid är en bristvara.

 

• att kunna hjälpa (i stort som smått). Hoppas och tror verkligen att jag gjort detta i år. På flera sätt. 

 

• att ”komma närmre” min kropp. Det här har verkligen gått upp och ner i år. Just nu känner jag mig betydligt närmre min kropp än jag någonsin varit, men har även haft perioder i år då jag och kroppen känts helt skilda från varandra. Komplicerat det där.

 

• att vara ärlig mot mig själv (och därmed också mot andra). Ja det var ju hela den här grejen med att jag blir kär i tjejer. Tänk att det var så svårt att vara ärlig med det då. Jag tackar den som i mars gjorde mig så flummigt kär att jag inte längre kunde hålla det inom mig (läs mer här). Frihetskänslorna var totala, och det är nog ändå det som bidragit mest till att det här året blivit så speciellt.

 

• att jag får känna glädje. Har jag fått det? Svar ja! Trots stora perioder och ofantligt många stunder av mer negativa känslor, har jag nog fått känna mer glädje än jag någonsin gjort! 

 

• att något oväntat händer. Tänkte först börja rabbla massa oväntade saker som hänt, men insåg att jag varken vet var jag ska börja eller sluta. Så jag avslutar denna lista med att konstatera att hela det här året nog var mer eller mindre oväntat.

 


Mitt i allt kommer skrattet

 
Efter mitt julbesök i Fritsla konstaterar jag att det är så mycket som förändrats. Som om jag inte tidigare varit medveten om det, inser jag nu att folk blir äldre med åren. Lillebror. Farmor. Jag. Trion är inte längre vad den en gång var. Farmor förstår inte och orkar desto mindre, medan jag och lillebror på något vis blivit vuxen respektive tonåring. Det förändrar saker. Men i och med det är det också så fint att samtidigt kunna konstatera att det finns en sak som är bevarat - nämligen skrattet. För även om vi kanske till viss delar skrattar åt andra saker än vi gjort förut, är ändå humorn av samma märkliga slag. Så vi skrattar åt allt och ingenting, och det gör nog oss alla gott.

Dopparedagen

Foto: Rodion Kutsaev
 
God jul på er! Hoppas verkligen att er dag har varit så bra som möjligt! Men vill också passa på att påminna om att det här bara är en av årets dagar. Och om den inte är bra kommer förhoppningsvis många dagar framöver som kan kompensera för det.

Efter en tid på psykologen

Det är märkligt hur mycket som redan hänt i den här byggnaden. Ett och ett halvt år på Psykologiska Institutionen har verkligen fått mig att känna mig som hemma och jag har lärt mig mängder av saker (utöver saker inom psykologi) som får mig att känna mig otroligt rutinerad (vilket jag säkert inte är, men det är ändå känslan som betyder något för mig). Till exempel har jag lärt mig:
 
 
• vilken mikrokö som är härligast att stå i (den är inte nödvändigtvis snabbast, men har åtminstone en tydlig kö-struktur, så man vet när det är ens tur)
• att man inte vill äta lunchen i studentköket (även om det är lugnt i stunden, kan det bli otroligt "kaosigt" på bara någon minut)
• vilken plats som är bäst i klassrummet (högst subjektivt förstås, men ändå)
• var den tysta läsesalen finns (och att man inte bör skvallra om den, pga det är skönt att knappt någon vet om den)
• att bestick i köket försvinner (så försök att aldrig någonsin glömma egna)
• var vilorummet finns
• att kaffekort är en bra idé, men termos är bättre (kaffeutgiften blir lätt stor, så är smart att minimera den om det går)
• vilka toaletter som (i princip) alltid är lediga
• att man aldrig riktigt kan veta vad ett seminarium innebär
• inte heller en hemtenta 
 
 
 
 
Det finns dock fortfarande saker jag är medveten om att jag inte lärt mig, så som:
 
• att ta med ordentligt med mellanmål (hur kan det här ens vara något jag inte lärt mig fullständigt?)
• att faktiskt använda vilorummet
• att anteckna på ett sätt som faktiskt är bra för mig (skyller på att kurserna är så olika, att olika metoder är bra i olika perioder => svårt att avgöra vad som är bäst i stunden)
• att faktiskt räcka upp handen under föreläsningar (jag vet inte varför, men av någon anledning säger och frågar jag väldigt lite under föreläsningar - jag som egentligen näst intill alltid har mycket att säga)
• att boka grupprum (alltså vet hur man gör... typ... men glömmer det alltid och får därför alltid hoppas att något grupprum är ledigt - vilket verkligen inte alltid är fallet)
• att kafeterian stänger en vecka innan vi går på "lov" (en otrolig besvikelse en tidig decembermorgon)
 

Tack för att ni valt mig

Foto: Etienne Pauthenet
 
Fina vänner. Ni som jag delar vardagen med. Orden räcker inte till. Ett tack är så litet när jag vill säga så mycket mer. Så i brist på bättre ord säger jag tack tusen gånger om.
 
Tack för att ni finns. I allt. Tack för att ni finns i skrattet. Tack för att ni finns i tårarna. Och extra tack för skrattet nära tårarna. Det är så fint att kunna skratta till, även när tårarna tagit över.
 
Jag är så tacksam över alla dagar. Inte minst alla vardagar. Skoldagar. Helgdagar. Kördagar. Mysdagar. Och alla andra dagar. Är så tacksam över att få dela mina med er. Är så tacksam över att få vara en del av era. Minst gillar jag lovdagar. Även om jag gillar dem för er skull. Jag gillar att ni åker till platser som betyder mycket för er. Jag gillar att ni träffar människor ni saknat. Men jag gillar inte att ni försvinner. Tillfälligt. Men ändå. Göteborg blir så tomt utan er.

En halvt avslöjad julöverraskning

 
I förra månadslistan hintade jag om ett litet projekt jag hade på gång till min vän Sandra. Faktum är att det nu är klart och att jag därför äntligen kan berätta vad det handlade om. Eller åtminstone till viss del. 
 
Det jag höll på med var en... "trummviiiirvel...." ... JULKALENDER!! Sooom jag har grejat med den och sooom jag har haft problem att hålla den hemlig för Sandra! Kan ni förstå att jag faktiskt lyckats prata om den med henne i sisådär fyra månader (eftersom jag i princip inte kan hålla någonting alls inom mig) utan att faktiskt avslöja vad det är?! Galet! 
 
Under en lång mysfrukost i måndags fick jag äntligen ge den till henne. Tidigt tänker ni, och ja, det håller jag med om, men det gick helt enkelt inte att vänta mer. Och dessutom var den ju klar så egentligen kunde den ju lika gärna ligga hemma hos henne. På frukostbordet lade jag därför fram paketen en stund innan jag gömde dem. Det var nämligen en liten inplanerad twist på det hela - att paketen skulle gömmas runt om i hennes lägenhet och att hon om hon hittar något paket inte får flytta det (och än mindre öppna det) innan det är "rätt dag". Hon får helt enkelt försöka memorera dem hon hittar så hon vet var hon ska leta när rätt dag är inne.
 
 
 
 
Är verkligen så himla nöjd med kalendern. Mest nöjd är jag dock med temat. Men eftersom Sandra fortfarande inte har fått reda på det får inte heller ni det - vi kan ju inte riskera att förstöra en överraskning nu när det har gått så bra hittils. 
 

Ä n t l i g e n

 
Vet ni vad? Just nu vill jag tända alla världens tomtebloss. Och trots det tror jag inte att det vackra sprakandet helt hade kunnat spegla den lycka jag känner just nu. Just nu känns det inte som att det finns något som kan mätas med den. Den får min kropp att fullständigt balla ut. 
 
För vet ni vad?! Jag har fått en lägenhet!!! Va?! Har Cecilia fått en lägenhet?! En RIKTIG lägenhet? Och kommer Cecilia äntligen sluta tjata om att hon vill ha en lägenhet?! Svar: JA!!!
 
 
Foto: Ian Schneider 
 
Har inte så mycket mer än så att säga just nu. För även om jag är cirka lyckligast i världen just nu kan jag knappt förstå detta. Så jag ska försöka landa på något sätt. Och kanske möjligtvis lyckas plugga lite.
 

Ett helgavslut på ettans spårvagn

 

Jag sitter på ettans spårvagn. Det har blivit en fin del av min vardag. Det är en paus för andning. Att sitta på ettans spårvagn.

Det kan behövas små pauser ibland. Speciellt när livet går i ett. När livet känns svårt. Men även när glädjen är större än på länge. Det sistnämnda är aktuellt idag.

 

 

 

Den här helgen har nämligen gått i ett på grund av glädjefyllda saker. Körhelg med körkonsert och gudstjänst. Ovanligt mycket tid med en relativt nyfunnen vän. Kvalitetstid med en inte så nyfunnen vän. Och slutligen en kväll med poetry slam. Då kan det behövas en stund att andas in allt som hänt. Då kan det behövas en stund på ettans spårvagn.

 

 

Låt oss stoppa slagen

 
 
 
90% av världens barn lever i ett land där våld mot barn fortfarande är tillåtet. Våldet är i vissa fall en norm, en del av en uppfostran, helt utan hänsyn till barns rätt till en trygg uppväxt - inte minst utan våld. 
 
Som enskild individ kan det kännas som att det är lite man kan göra. Och i viss mån är det sant. Men faktum är ändå att det lilla ändå spelar roll. Stor roll. Därför ber jag dig att klicka här, skrolla ner till uppropet mot barnmisshandel och skriva på. Det är otroligt viktigt för att kunna visa världens ledare att det här är viktigt!
 
 
 
Obs. Detta inlägg är inte på något sätt sponsrat. Jag väljer att skriva om detta för att jag vill det.
 

När Lund visade sig vara Helsingborg

I fredags gick jag hemifrån kl. 06.00 för att ta en buss till Lund. Hade peppat det så mycket. Mest för att jag såg fram emot att träffa min vän Alice, men också för att faktiskt få se Lund. Men så blev det aldrig. För på bussen fick jag reda på att det var till Helsingborg jag skulle.
 
Det hela var alltså ett komiskt missförstånd. Alice pluggar nämligen på Lunds univeristet I HELSINGBORG och bor därför också där, men i min Lund-iver hade jag glömt den lilla detaljen. Komiskt. Men väldigt tur att bussen åkte via just Helsingborg.
 
 
 
 
Hur som helst blev vår helg väldigt fin. Som vanligt kretsade den runt mat (brukar bli så när vi träffas) -  exempelvis en otroligt god burgare på Raw Food House i Malmö. Där unnade vi oss dessutom efterrätt i form av kanel och apelisincheesecake och en brownie som visade sig vara kryddad med nejlika. Kryddningen är en viktig detalj för det var just den som triggade igång någonting väldigt fantastiskt - julkänslorna! 
 
Ja, trots regnet fick vi julstämning och det var också därför som vi fuldansade till julmusik, kokade och åt risgrynsgröt, och såg på Polarexpressen. Kunde inte bli mycket bättre. Julkänslan är igångsatt och min tanke är att låta den hålla i till och med cirka tjugosjunde december. Skulle gissa att det inte lär bli något problem.
 

Pannkakspåminnelse

 
Eftersom jag och lillebror gjorde relativt misslyckade pannkakor härom dagen, tänkte jag påminna er om det som vi hade behövt bli påminda om:
det bästa pannkaksreceptet hittas HÄR.

Ordflödet

 
Det här var en dag då jag trodde att jag skulle ha mycket att skriva. Jag väntade med att skriva det här inlägget eftersom jag tänkte att orden snart skulle komma till mig. Det skulle komma många ord. Men så var inte fallet.
 
 
Jag är alldeles tom. Tom på ord. Men det känns alldeles okej. Det känns faktiskt jättebra just idag, och därför väljer jag att dela med mig av någon annans ord. Så lyssna gärna på Taz. Hon berör. Så himla mycket.
 
 
 

En fjärdedels psykolog

 
 
Vet inte varför jag är så besatt av att konstatera det. Att på fredag är vi (dvs jag och mina klasskompisar) till 25% psykologer. Det är inte jag som har koll, men när någon som har det belyser mig om sådant, fylls jag av en wow-känsla. 
 
Förstår inte varför. Kanske är det för att det känns så långt bort. Tanken på att vi ska vara psykologer ganska så snart ändå, känns så främmande att blotta tanken på att vi skulle ha kommit en hel fjärdedel på vägen blir näst intill overklig. Men så ligger det till, och i grund och botten är det så verkligt det bara går.

Kära Göteborg

 
 
•  Kära Göteborg. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men jag tycker om dig även när du är grå  •
 

Ett urklipp från mitt liv

När jag skriver det här är det fredag och på andra våningen av hundrabussen sitter vi. Jag och ångesten.
 
Det var längesedan. Det var längesedan jag satt på en hundrabuss. Det var längesedan jag hade ångest. Det var längesedan jag hade ångest på en hundrabuss. Mest är det irriterande. Trycket över bröstet alltså. För även om det kan vara jobbigt så vet jag ju att det går över. Frågan är när. 
 
 
 
 
Helgen är helt och hållet planerad. Vara hos farmor och farfar med lillebror, äta tackos hemma, se på idol, ha syskonmys, bila till Upplands Väsby, hälsa på mormor och morfar, äta på fin restaurang, kväll + natt hos mormor och morfar, bila till Borås och åka buss hem till Göteborg. Däremellan ska jag läsa en avhandling om hur det är att som lesbisk invandra till Sverige (då jag snart ska skriva ett fördjupningsarbete om det) och kanske hinna ta det lite lugnt också. Hinna andas bort ångesten. 
 
Samtidigt tänker jag på så himla mycket. Världen, livet, vänner, kärlek, lägenheter. Känns som att jag hade kunnat nämna allt. Samtidigt som det känns som att jag inte tänker klart en endaste tanke. Men det är okej att det är så ibland. Till och med jätteokej. 
 

Studiegångsdrömmar

 
Det vore en fantastisk för tidig julklapp. Att behöva korrigera några siffror i min adress. Att behöva kånka på möbler och småsaker till huset bredvid. Att behöva vänja sig vid att ha en riktig lägenhet.
 
 
Foto: Kirsty TG
 
Ja tänk att få möjligheten att sova längre än två meter från ett brummande kylskåp. Tänk att få ha en ugn. Tänk att på riktigt få plats med flera människor samtidigt. Tänk att få ha något som på riktigt känns som ett hem.
 
Det vore en dröm. Så jag vågar inte tro på att det kommer hända. Åtminstone inte än. Jag vågar inte tro att lägenheten jag ska på visning av idag kommer bli min den första december. För jag tror verkligen inte att den kommer det.
 
Men det är ju härligt att drömma. Och det är skönt att känna att jag åtminstone kommer närmare. Drömmen blir allt mer verklig för varje köpoäng som jag samlar på mig och tids nog kommer jag stå där och korrigera några siffror. Tids nog kommer jag kunna säga att jag bara flyttat några meter längst med Studiegången.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0