Dopparedagen

Foto: Rodion Kutsaev
 
God jul på er! Hoppas verkligen att er dag har varit så bra som möjligt! Men vill också passa på att påminna om att det här bara är en av årets dagar. Och om den inte är bra kommer förhoppningsvis många dagar framöver som kan kompensera för det.

Efter en tid på psykologen

Det är märkligt hur mycket som redan hänt i den här byggnaden. Ett och ett halvt år på Psykologiska Institutionen har verkligen fått mig att känna mig som hemma och jag har lärt mig mängder av saker (utöver saker inom psykologi) som får mig att känna mig otroligt rutinerad (vilket jag säkert inte är, men det är ändå känslan som betyder något för mig). Till exempel har jag lärt mig:
 
 
• vilken mikrokö som är härligast att stå i (den är inte nödvändigtvis snabbast, men har åtminstone en tydlig kö-struktur, så man vet när det är ens tur)
• att man inte vill äta lunchen i studentköket (även om det är lugnt i stunden, kan det bli otroligt "kaosigt" på bara någon minut)
• vilken plats som är bäst i klassrummet (högst subjektivt förstås, men ändå)
• var den tysta läsesalen finns (och att man inte bör skvallra om den, pga det är skönt att knappt någon vet om den)
• att bestick i köket försvinner (så försök att aldrig någonsin glömma egna)
• var vilorummet finns
• att kaffekort är en bra idé, men termos är bättre (kaffeutgiften blir lätt stor, så är smart att minimera den om det går)
• vilka toaletter som (i princip) alltid är lediga
• att man aldrig riktigt kan veta vad ett seminarium innebär
• inte heller en hemtenta 
 
 
 
 
Det finns dock fortfarande saker jag är medveten om att jag inte lärt mig, så som:
 
• att ta med ordentligt med mellanmål (hur kan det här ens vara något jag inte lärt mig fullständigt?)
• att faktiskt använda vilorummet
• att anteckna på ett sätt som faktiskt är bra för mig (skyller på att kurserna är så olika, att olika metoder är bra i olika perioder => svårt att avgöra vad som är bäst i stunden)
• att faktiskt räcka upp handen under föreläsningar (jag vet inte varför, men av någon anledning säger och frågar jag väldigt lite under föreläsningar - jag som egentligen näst intill alltid har mycket att säga)
• att boka grupprum (alltså vet hur man gör... typ... men glömmer det alltid och får därför alltid hoppas att något grupprum är ledigt - vilket verkligen inte alltid är fallet)
• att kafeterian stänger en vecka innan vi går på "lov" (en otrolig besvikelse en tidig decembermorgon)
 

Tack för att ni valt mig

Foto: Etienne Pauthenet
 
Fina vänner. Ni som jag delar vardagen med. Orden räcker inte till. Ett tack är så litet när jag vill säga så mycket mer. Så i brist på bättre ord säger jag tack tusen gånger om.
 
Tack för att ni finns. I allt. Tack för att ni finns i skrattet. Tack för att ni finns i tårarna. Och extra tack för skrattet nära tårarna. Det är så fint att kunna skratta till, även när tårarna tagit över.
 
Jag är så tacksam över alla dagar. Inte minst alla vardagar. Skoldagar. Helgdagar. Kördagar. Mysdagar. Och alla andra dagar. Är så tacksam över att få dela mina med er. Är så tacksam över att få vara en del av era. Minst gillar jag lovdagar. Även om jag gillar dem för er skull. Jag gillar att ni åker till platser som betyder mycket för er. Jag gillar att ni träffar människor ni saknat. Men jag gillar inte att ni försvinner. Tillfälligt. Men ändå. Göteborg blir så tomt utan er.

En halvt avslöjad julöverraskning

 
I förra månadslistan hintade jag om ett litet projekt jag hade på gång till min vän Sandra. Faktum är att det nu är klart och att jag därför äntligen kan berätta vad det handlade om. Eller åtminstone till viss del. 
 
Det jag höll på med var en... "trummviiiirvel...." ... JULKALENDER!! Sooom jag har grejat med den och sooom jag har haft problem att hålla den hemlig för Sandra! Kan ni förstå att jag faktiskt lyckats prata om den med henne i sisådär fyra månader (eftersom jag i princip inte kan hålla någonting alls inom mig) utan att faktiskt avslöja vad det är?! Galet! 
 
Under en lång mysfrukost i måndags fick jag äntligen ge den till henne. Tidigt tänker ni, och ja, det håller jag med om, men det gick helt enkelt inte att vänta mer. Och dessutom var den ju klar så egentligen kunde den ju lika gärna ligga hemma hos henne. På frukostbordet lade jag därför fram paketen en stund innan jag gömde dem. Det var nämligen en liten inplanerad twist på det hela - att paketen skulle gömmas runt om i hennes lägenhet och att hon om hon hittar något paket inte får flytta det (och än mindre öppna det) innan det är "rätt dag". Hon får helt enkelt försöka memorera dem hon hittar så hon vet var hon ska leta när rätt dag är inne.
 
 
 
 
Är verkligen så himla nöjd med kalendern. Mest nöjd är jag dock med temat. Men eftersom Sandra fortfarande inte har fått reda på det får inte heller ni det - vi kan ju inte riskera att förstöra en överraskning nu när det har gått så bra hittils. 
 

Ä n t l i g e n

 
Vet ni vad? Just nu vill jag tända alla världens tomtebloss. Och trots det tror jag inte att det vackra sprakandet helt hade kunnat spegla den lycka jag känner just nu. Just nu känns det inte som att det finns något som kan mätas med den. Den får min kropp att fullständigt balla ut. 
 
För vet ni vad?! Jag har fått en lägenhet!!! Va?! Har Cecilia fått en lägenhet?! En RIKTIG lägenhet? Och kommer Cecilia äntligen sluta tjata om att hon vill ha en lägenhet?! Svar: JA!!!
 
 
Foto: Ian Schneider 
 
Har inte så mycket mer än så att säga just nu. För även om jag är cirka lyckligast i världen just nu kan jag knappt förstå detta. Så jag ska försöka landa på något sätt. Och kanske möjligtvis lyckas plugga lite.
 

Ett helgavslut på ettans spårvagn

 

Jag sitter på ettans spårvagn. Det har blivit en fin del av min vardag. Det är en paus för andning. Att sitta på ettans spårvagn.

Det kan behövas små pauser ibland. Speciellt när livet går i ett. När livet känns svårt. Men även när glädjen är större än på länge. Det sistnämnda är aktuellt idag.

 

 

 

Den här helgen har nämligen gått i ett på grund av glädjefyllda saker. Körhelg med körkonsert och gudstjänst. Ovanligt mycket tid med en relativt nyfunnen vän. Kvalitetstid med en inte så nyfunnen vän. Och slutligen en kväll med poetry slam. Då kan det behövas en stund att andas in allt som hänt. Då kan det behövas en stund på ettans spårvagn.

 

 

Låt oss stoppa slagen

 
 
 
90% av världens barn lever i ett land där våld mot barn fortfarande är tillåtet. Våldet är i vissa fall en norm, en del av en uppfostran, helt utan hänsyn till barns rätt till en trygg uppväxt - inte minst utan våld. 
 
Som enskild individ kan det kännas som att det är lite man kan göra. Och i viss mån är det sant. Men faktum är ändå att det lilla ändå spelar roll. Stor roll. Därför ber jag dig att klicka här, skrolla ner till uppropet mot barnmisshandel och skriva på. Det är otroligt viktigt för att kunna visa världens ledare att det här är viktigt!
 
 
 
Obs. Detta inlägg är inte på något sätt sponsrat. Jag väljer att skriva om detta för att jag vill det.
 

När Lund visade sig vara Helsingborg

I fredags gick jag hemifrån kl. 06.00 för att ta en buss till Lund. Hade peppat det så mycket. Mest för att jag såg fram emot att träffa min vän Alice, men också för att faktiskt få se Lund. Men så blev det aldrig. För på bussen fick jag reda på att det var till Helsingborg jag skulle.
 
Det hela var alltså ett komiskt missförstånd. Alice pluggar nämligen på Lunds univeristet I HELSINGBORG och bor därför också där, men i min Lund-iver hade jag glömt den lilla detaljen. Komiskt. Men väldigt tur att bussen åkte via just Helsingborg.
 
 
 
 
Hur som helst blev vår helg väldigt fin. Som vanligt kretsade den runt mat (brukar bli så när vi träffas) -  exempelvis en otroligt god burgare på Raw Food House i Malmö. Där unnade vi oss dessutom efterrätt i form av kanel och apelisincheesecake och en brownie som visade sig vara kryddad med nejlika. Kryddningen är en viktig detalj för det var just den som triggade igång någonting väldigt fantastiskt - julkänslorna! 
 
Ja, trots regnet fick vi julstämning och det var också därför som vi fuldansade till julmusik, kokade och åt risgrynsgröt, och såg på Polarexpressen. Kunde inte bli mycket bättre. Julkänslan är igångsatt och min tanke är att låta den hålla i till och med cirka tjugosjunde december. Skulle gissa att det inte lär bli något problem.
 

Pannkakspåminnelse

 
Eftersom jag och lillebror gjorde relativt misslyckade pannkakor härom dagen, tänkte jag påminna er om det som vi hade behövt bli påminda om:
det bästa pannkaksreceptet hittas HÄR.

Ordflödet

 
Det här var en dag då jag trodde att jag skulle ha mycket att skriva. Jag väntade med att skriva det här inlägget eftersom jag tänkte att orden snart skulle komma till mig. Det skulle komma många ord. Men så var inte fallet.
 
 
Jag är alldeles tom. Tom på ord. Men det känns alldeles okej. Det känns faktiskt jättebra just idag, och därför väljer jag att dela med mig av någon annans ord. Så lyssna gärna på Taz. Hon berör. Så himla mycket.
 
 
 

En fjärdedels psykolog

 
 
Vet inte varför jag är så besatt av att konstatera det. Att på fredag är vi (dvs jag och mina klasskompisar) till 25% psykologer. Det är inte jag som har koll, men när någon som har det belyser mig om sådant, fylls jag av en wow-känsla. 
 
Förstår inte varför. Kanske är det för att det känns så långt bort. Tanken på att vi ska vara psykologer ganska så snart ändå, känns så främmande att blotta tanken på att vi skulle ha kommit en hel fjärdedel på vägen blir näst intill overklig. Men så ligger det till, och i grund och botten är det så verkligt det bara går.

Kära Göteborg

 
 
•  Kära Göteborg. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men jag tycker om dig även när du är grå  •
 

Ett urklipp från mitt liv

När jag skriver det här är det fredag och på andra våningen av hundrabussen sitter vi. Jag och ångesten.
 
Det var längesedan. Det var längesedan jag satt på en hundrabuss. Det var längesedan jag hade ångest. Det var längesedan jag hade ångest på en hundrabuss. Mest är det irriterande. Trycket över bröstet alltså. För även om det kan vara jobbigt så vet jag ju att det går över. Frågan är när. 
 
 
 
 
Helgen är helt och hållet planerad. Vara hos farmor och farfar med lillebror, äta tackos hemma, se på idol, ha syskonmys, bila till Upplands Väsby, hälsa på mormor och morfar, äta på fin restaurang, kväll + natt hos mormor och morfar, bila till Borås och åka buss hem till Göteborg. Däremellan ska jag läsa en avhandling om hur det är att som lesbisk invandra till Sverige (då jag snart ska skriva ett fördjupningsarbete om det) och kanske hinna ta det lite lugnt också. Hinna andas bort ångesten. 
 
Samtidigt tänker jag på så himla mycket. Världen, livet, vänner, kärlek, lägenheter. Känns som att jag hade kunnat nämna allt. Samtidigt som det känns som att jag inte tänker klart en endaste tanke. Men det är okej att det är så ibland. Till och med jätteokej. 
 

Studiegångsdrömmar

 
Det vore en fantastisk för tidig julklapp. Att behöva korrigera några siffror i min adress. Att behöva kånka på möbler och småsaker till huset bredvid. Att behöva vänja sig vid att ha en riktig lägenhet.
 
 
Foto: Kirsty TG
 
Ja tänk att få möjligheten att sova längre än två meter från ett brummande kylskåp. Tänk att få ha en ugn. Tänk att på riktigt få plats med flera människor samtidigt. Tänk att få ha något som på riktigt känns som ett hem.
 
Det vore en dröm. Så jag vågar inte tro på att det kommer hända. Åtminstone inte än. Jag vågar inte tro att lägenheten jag ska på visning av idag kommer bli min den första december. För jag tror verkligen inte att den kommer det.
 
Men det är ju härligt att drömma. Och det är skönt att känna att jag åtminstone kommer närmare. Drömmen blir allt mer verklig för varje köpoäng som jag samlar på mig och tids nog kommer jag stå där och korrigera några siffror. Tids nog kommer jag kunna säga att jag bara flyttat några meter längst med Studiegången.
 

En fin vän

Tänk att vi fattade grejen redan första dagen. Tänk att vi när vi lämnade psykologiska institutionen för första gången insåg att vi nog tänker och känner ganska lika kring väldigt mycket. Trots att vi samtidigt är väldigt olika på många plan. Är så tacksam över det. Över att vi såg till att lära känna varandra direkt. Att vi inte slösade en massa tid på att gå i samma klass utan att förstå att vi tycker om varandra.
 
Det har hänt mycket sen dess. Efter mer än ett år på psykologprogrammet har jag fått så mycket tid med dig. Tänk att vi till och med firade in det nya året tillsammans! Är så tacksam över det. Över att jag fått uppleva så mycket med dig. Och att mer väntar.
 
Jag är så glad över att jag fått lära känna dig och över att jag ständigt får lära känna ännu mer av dig. Är så glad över att du är en del av mitt liv och över att jag får vara en del av ditt. Det är så spännande att se vad som händer oss. Vilka vägar våra liv kommer ta. Ser fram emot att upptäcka det tillsammans.
 
 
Det jag helt enkelt försöker komma fram till är ett tack och ett grattis. Tack Ellinor för allt du är och grattis till att du nu har varit du i hela 20 år. 
 
Tycker om dig så mycket ♥

Det är inte livet som tar liv ifrån oss

Livet är skört. Det är alltid det. Men eftersom vi inte skulle kunna hantera att tänka på det hela tiden, förtränger vi att liv tar slut. Och även om vi säger att vi borde leva varje dag som om den vore den sista, så kan vi inte på riktigt tänka att den kan vara det. Den kan vara den sista.
 
Jag är nog en av de som förtränger som mest. Mycket eftersom jag har varit lyckligt lottad. Jag har aldrig behövt finna mig i att någon nära har försvunnit från mig. 
 
Men döden kommer läskigt nära ibland. Till exempel under de senaste veckorna. Plötsligt fick farfar andnöd och hamnade på sjukhus, och jag undrade hur mycket en så pass gammal kropp kan klara. Mycket, är svaret, för tack och lov överlevde han och är nu hemma. 
 
Fina fina farmor
 
Och där trodde jag det skulle räcka. Som om livet alltid är logiskt och rättvist, tänkte jag att det var tillräckligt med påminnelser om döden för ett tag. Jag var inte beredd på att det var farmors tur att bli upphämtad av samma ambulans några dagar senare. Lyckligt nog var det inte lika illa för henne. Det var "bara" lite saltbrist och hon kunde komma hem bara någon dag senare. 
 
Nu är alltså båda hemma och därmed också odödliga för mig. Farmor ska alltid fuska omedvetet i kortspel och farfar ska alltid hålla full koll på vädret. De ska alltid finnas där. Tänker jag rationellt så vet jag förstås att de inte kommer det, men vem kan tänka rationellt kring döden?

Blivande mentor

Så här i september när mer än hälften av tvåtusensexton har passerat, men det ändå är väldigt många dagar kvar tills man kan börja säga att det är slutet av året, så inser jag att jag verkligen bockar av punkter på min lista för året. Det är nästan så jag önskar att jag hade kunnat skriva den där årssammanfattningen nu, för åh så mycket som har hänt. Men eftersom jag inte kan det riktigt än, kommer här istället lite information som har koppling till några av punkterna:
 
J a g    s k a    b l i    m e n t o r  !
 
Japp, så ligger det till. En av mina förhoppningar inför året var ju att engagera mig i något - möjligtvis något form av volontärarbete - och därför har jag valt att bli mentor för den ideella organisationen Mentor Sverige.
 
Att vara mentor för Mentor Sverige innebär kort sagt att man blir en vuxen kompis för någon mellan 13 och 17 år. Varför? Jo, för att många tonåringar helt enkelt behöver/vill ha fler vuxna i sitt liv - och anledningarna till det kan vara lika många som antalet tonåringar som söker till mentorsprogrammet. I ett större perspektiv är detta ett sätt att jobba förebyggande för att minska t.ex. ungdomars droganvändning och psykiska ohälsa. 
 
 
Som mentor har jag genomgått en väldigt grundlig intervju och därefter en kort utbildning, och nu har jag även matchats med en tonåring. Man slumpas alltså inte ihop, utan även tonåringen intervjuas för att kunna skapa så kompatibla mentorspar som möjligt. Mentorsparet träffas sedan två gånger i månaden, under ett års tid, och kan verkligen hitta på allt möjligt.
 
För mig är alltså nästa steg att allt ska dra igång på riktigt och faktum är att det gör det redan imorgon. Imorgon är det nämligen programstart, vilket innebär att jag för första gången ska träffa den jag matchats med och dennes föräldrar. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas och tror att det här året kommer vara givande både för den jag ska vara mentor till och för mig. 
 
 
Vill du veta mer om Mentor Sverige kan du kika in på deras hemsida. Kanske kan du också tänka dig att bli mentor eller kanske är du mellan 13 och 17 och känner att även du skulle vilja ha en till vuxen i ditt liv - i så fall tycker jag helt klart att du ska söka till programmet!
 
 

Oväntat vid ett vattentorn i Fritsla

 
Tänk att det var så orimligt. Trots att det verkligen inte var det egentligen. Men det fanns helt enkelt inte en tanke hos mig att Fritsla var något jag ville visa upp. Och tydligen hade jag subtilt överfört den inställningen till Sandra och Ellinor. 
 
Till Fritsla åker man helt enkelt inte. För vad ska man där och göra? Frågan har varit retorisk fram till idag. Vad ska vi göra i Fritsla? 
 
För även om Fritsla inte har så mycket att bjuda på, så är det en del av mig. Jag har levt större delen av mitt liv där, och även om jag själv inte uppskattar särskilt mycket av den lilla hålan, så uppskattade jag ändå väldigt mycket att få visa upp den. Och det verkade ändå som att mina vänner uppskattade att se den. 

Blunda inte för nyponen

På vägen till skolan passerar jag en nyponbuske. Har haft koll på den i flera veckor nu och i söndags konstaterade jag att de var perfekta. Nyponen alltså. Plockade därför enorma mängder som jag sedan trädde på en tråd som jag hängde i mitt fönster. Planen är att de ska torka och att jag sedan ska göra bland annat nyponpulver av dem.

 

 

Det märkliga är att jag inte ens vet om jag tycker om nypon. Visserligen sa jag det till den som frågade vad det var jag plockade, men ville ju bara uppmuntra till att ta till vara på det som naturen bjuder på. Och vem vet, kanske upptäcker hen något nytt gott. Och vem vet, kanske upptäcker även jag att jag tycker om det. Oavsett är det väldigt fint att ha nypon hängandes i fönstret.


Studentlivet levererar

Jag kan meddela att det verkligen är så underbart att vara tillbaka i skolan som jag föreställde mig det. Det räcker med att jag ser någon i klassen för att jag ska bli lite extra glad och tacksam över allt vad skolan innebär. Att det dessutom är oerhört intressant just nu gör det inte direkt sämre. Kärlek är som tidigare nämnt ett efterlängtat ämne, men även saker som aggressivitet, attityder, fördomar och självbild. 
 
 
Just självbild var vad vi senast hade föreläsning om och det är dessutom något jag tycker är extra intressant. Hur vet man vem man är? Hur tar man reda på mer om vem man är? Och finns det egentligen någonting som rent objektivt är ens "rätte jag"? Fler frågor än svar visserligen, men åh så intressant det är att fundera kring.

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0