När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Fyra låtar till mig själv (och alla andra som behöver dem)

 
♥          ♥          ♥
 
 
 
 
♥          ♥          ♥
 
 

Här ska jag tydligen bo

♦          ♦          ♦

 

Femtionio kvadratmeter är stort. Så pass stort att det går att dansa runt trots att hela vardagsrummet och stor del av både sovrummet och köket, är fyllt av påsar och flyttlådor. Har svårt att vänja mig vid det. Och tror att det kommer bli ännu svårare när allt väl är uppackat. Men åh vad jag älskar att det är något jag behöver vänja mig vid.

 

Har inte heller något emot att behöva vänja mig vid att ha en ugn. Eller ja, ett kök över huvud taget. Inklusive stora bänkytor som gör det så mycket roligare att laga mat. Och som man kan sitta på. Allt det är nog ändå det bästa hittils. 

 

 

 
 
P.S. Ska bjuda på fler bilder snart. Tänker att det kan vara kul att se hur det ser ut även innan jag "kommit iordning" ordentligt. Har bara inte varit hemma så mycket medan det varit ljust, så har inte blivit att jag tagit så många bilder ännu.
 

Förklaring till tystnaden

•          •          •

 

Förlåt för att det ekar tyst här. Hade så gärna velat lägga tid på att fixa med inlägg, men just precis nu går inte det att prioritera. Mest för att tid är en bristvara, men också för att livet generellt sett är upp och ner och ut och in. Mest för att jag lever i ett flyttkaos. Och försöker leva resten av livet parallellt. Vilket är ganska påfrestande, men till stor del på ett bra sätt. 

 
Så jag återkommer så fort jag kan. Förhoppningsvis inom någon dag eller så.
 

Bara ett enda

•          •          •
 
Vi har bara ett liv. Vad vi vet. Och visst är vi medvetna om det.
Och visst händer det att vi tänker att det kanske är något man borde ha i åtanke. Men har vi det?
 
Jag tror inte det.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur lite av allt vi gör som vi hade gjort om vi faktiskt hade haft i åtanke att vi bara har ett liv. Begränsat med tid. Hur hade det varit med det där jobbet? Utbildningen? Relationen? Frukosten? Hade du faktiskt gjort som du gör? Låtit allt vara som det är? 
 
Jag inser att jag inte hade det. Jag inser hur mycket jag gör för att jag tänker att jag borde. För att det blir bäst så. Fast det inte alls blir det. För mig. 
 
 
 
Det är ett enormt slöseri med tid. Att lägga timmar, dagar, månader och i vissa fall år, på saker som innerst inne inte är det man mår bäst av. Kanske finns det annat som är mer värt att lägga sitt liv på. Alternativ som faktiskt skulle göra en mer gott.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av allt vi inte gör som vi hade gjort om vi faktiskt haft i åtanke att vi bara har ett liv. Kanske är det en svårare fråga. Vad vill du med ditt liv? Vad vill jag med mitt? Låt oss om inte annat börja i den något enklare änden: vad vill vi faktiskt äta till till frukost imorgon?

Det är så märkligt att vi fortfarande inte förstår

hur fina vi är
 
♥          ♥          ♥
 
 

Första resan bär till London

➳          ➳          ➳
 
På tal om framtidsdrömmar är det mycket sådant just nu. Inte bara gällande den kommande flytten utan också gällande min kommande resa. Whaa! Det är så galet att jag faktiskt har en resa bokad. Kan inte förstå. Att jag. Och en väldigt fin vän. Åker till LONDON. Redan i mars!
 
Att resa är stort i sig, men faktum är att jag aldrig tidigare rest utomlands med andra än mina föräldrar - så det här känns därmed lite extra stort. Skulle ha varit hundra procent bekväm om jag rest till Santorini (där jag alltså varit tusentals gånger), men att resa till andra platser och därmed också andra flygplatser, känner jag mig något nervös (men mest bara positivt spänd) inför. Inser att jag verkligen kommer oroa mig över allt och ingenting, men hoppas på att kunna släppa de känslorna - åtminstone lite grann.
 
Foto: Thomas Kelley
 
Hur som helst är jag övertygad om att det kommer bli bra. Det är ju till London vi ska. Det kan ju bara inte bli dåligt. Ser inte minst fram emot att vara så himla mycket turist det bara går!

Livet med IKEA

 
•          •          •
 
 

via GIPHY

 

 

Kanske är det ett tecken på att det gått för långt, när mina drömmar börjar utspela sig på ikea. Mitt liv är alltså numer både i vaket och sovande tillstånd, en ständigt skiftande ikea-annons. Jag testar mig fram. Byter ut soffan. Bordet. Tänker på hur jag kan inreda min balkong. Funderar kring hur man kan göra om ikea-möbler. Men kommer egentligen inte fram till vad jag vill. Minns ju knappt hur min nya lägenhet ser ut. Kanske kommer de få beslut jag tagit kring möbler, ändå suddas ut när jag väl vridit om nyckeln. 

 

 

På tal om det är det inte alls lång tid kvar nu. Någon gång nästa fredag är lägenheten ÄNTLIGEN MIN och dagen därpå flyttar jag in på riktigt. Det är så GALET! Hela grejen med att jag faktiskt ska flytta känns så mycket som en del av mina drömmar kring ikea-möbler. Det känns inte riktigt på riktigt. 

 

 

Men det är det! Snart snart snart! Hurra för det!

 


En lillebror som blivit större

 
 
Kommer aldrig sluta konstatera hur märkligt det är att du blivit större. Eller att du bara råkar vara alldeles fantastisk. För det slår mig så himla himla ofta. 
 
Åh vad jag tycker om dig!
 
 
♥          ♥          ♥
 

Tillfällig hemstad

✴          ✴          ✴
 
Antagligen var det en felhörning. Ja, med största sannolikhet var det det. Men när jag hörde busschauffören säga "välkommen hem" for ändå ett glädjerus inom mig. För jag kände mig himla mycket hemma. Hemma i en stad jag inte hittar i. 
 
Antagligen har jag anammat mina vänners hemkänslor. Tycker nämligen att det är så fint att de tycker om sin hemstad så mycket. Att de har så mycket de saknar där. Och faktum är att jag också har det. Åtminstone vissa tider på året.
 
För när mina vänner åker hem samtidigt känns alla andra platser orimliga att befinna sig på. Ingen plats känns så mycket hemma som Norrköping gör just då.
 
Så dagen innan nyårsafton åkte jag dit.
 
 
 
Hade inte velat avsluta tvåtusensexton, eller påbörja tvåtusensjutton, på något annat sätt. Att känna att jag var på rätt plats just i den stunden, gav mig en känsla av att faktiskt vara på rätt plats i livet - och oavsett hur mycket jag kommer hålla med mig själv om det andra dagar, var det härligt att känna så just då.

Två år som vegan

✳          ✳          ✳
 
I förrgår var det exakt två år sedan jag på riktigt blev hundra procent vegan. Det var exakt två år sedan jag bestämde mig för att jag hade kompromissat för sista gången. För det var inte på något vis rätt att göra det som kändes fel, bara för att det exempelvis underlättade rent socialt. Nej, det var nog. 
 
Två år känns som lång tid, men samtidigt inte alls. Jag kan inte förstå att jag bara varit vegan i två av mina tjugo år i livet. Det är så svårt att förstå att det som jag ser som så självklart idag, var så främmande förut. (Undrar du varför jag blev vegan går det att läsa här)
 
Men hur som helst, mina två år bör ändå firas på något sätt, så jag tänkte ta tillfället i akt att göra något jag inte haft tillfälle att göra - nämligen dela med mig av några av mina favoritdjurbilder från unsplash. Så här kommer de! 
 
 
 
•  Klicka på bilderna för att komma till källorna  •
 

Mitt 2016

 
Att sammanfatta det här året känns näst intill omöjligt. Trots det ska jag göra ett försök genom att lyfta fram några höjdpunkter och extra betydelsefulla händelser. Det ger inte en helt fullständig bild av mitt år, men det ger åtminstone små glimtar av det. 
 
 
Låt oss börja med vardagen, för alltså åh vad jag älskar hur min vardag varit i år. Skolan. Kören. Människorna. Ja, mest är det nog det som gjort min vardag så himla himla fin. Jag älskar att hänga på psykologen och olika bibliotek. Jag älskar att kören fått mig att börja räkna mina veckor i tisdagar. Och jag älskar människorna som förgyllt både skolan, kören och alla andra aspekter av min vardag (eller ja, hela mitt liv).
 
Men detta år har också bestått av en hel del o-vardagliga händelser. Jag var på en skrivarkurs mitt ute i ingenstans. Jag var på West Pride. Jag såg/lyssnade på Frida Öhrn. Jag såg/lyssnade på bl.a. Emil Jensen och Miriam Bryant under kulturkalaset. Jag blev mentor för Mentor Sverige. Jag fick extrajobb. Jag fick lägenhet. Jag var i Skövde. Jag var i Norrköping. Jag var i Örebro. Jag var i Helsingborg. Jag var i Stockholm. Och jag var i Uppsala. För att bara nämna några saker som varit lite extra speciella i år. 
 
 
 
 
När det kommer till mig är det också mycket som hänt. Först och främst, JAG KOM UT! Det går inte att beskriva hur bra det var för mig att äntligen ta det steget. Att vara lesbisk är nu en del av min identitet som jag är otroligt bekväm med. Dessutom har det gjort att jag börjat våga känna kärlek och faktiskt låta det "komma ut". Jag har blivit kär och faktistkt gjort något med de känslorna. 
 
Utöver kärleksfronten har jag bland annat klippt av en halvmeter hår, blivit mer säker på vem jag är och vad jag faktiskt tycker och tänker, och jag har allt mer vågat vara den jag är bekväm med att vara. Men samtidigt har jag insett att det är så många delar av mig som jag inte förstår. Känner mig så ofta som ett pussel som verkligen inte kan lösas - vilket förstås alla i viss mån är och inte alls behöver vara något problem - men det känns som att vissa bitar borde få komma på plats. Exempelvis behöver jag förstå min psykiska ohälsa mer. Vad är det som gör att jag aldrig riktigt verkar bli helt frisk? Hur ska jag hantera mig själv i olika situationer? Vad behöver jag? Och vad måste jag göra för att faktiskt må bra? 
 
 
 
 
Slutligen måste människorna få ett helt eget stycke, för det här året hade inte blivit så fantastiskt om det inte vore för dem. Jag är så tacksam både över människorna jag träffat näst intill varje dag och människorna jag bara träffat någon enstaka gång i år. Alla har förgyllt mitt år och mitt liv på sitt helt unika sätt. Men jag vill ändå rikta ett extra stort tack till de som funnits där när livet varit extra svårt. Som har omfamnat mig. Som jag har fått gråta hos. Som har fått mig att vilja fortsätta kämpa. För allvarligt talat, det här året har haft stunder när jag faktiskt inte förstått hur jag ska orka någonting mer, när inte ens ett korn av energi funnits kvar i min kropp. I de stunderna hade det inte gått utan de där människorna. De lyfter mig på ett sätt som inte går att förstå. 
 
Så tack alla människor och tack för att jag också får ta del av era liv. Ni är så fantastiska. Livet är fantastiskt tack vare er.
 

Gott nytt år

✭          ✭          ✭
 
 
✭   Gott nytt år från staden med vattenfall och flytande badkar   
 

Gick mina förhoppningar inför 2016 i uppfyllelse?

 

Så här när jag blickar tillbaka på inlägget jag skrev med mina förhoppningar inför året, är det lite komiskt att läsa att jag inte kunde komma på någonting speciellt alls som skulle hända. Om jag då bara visste vilket år det skulle bli! För jag överdriver inte när jag säger att det här har varit ett av mina mest händelserika år och också det år som fått mig att känna och förändras mer än jag någonsin gjort. Därför är det extra kul att återkoppla till mina förhoppningar och se hur det faktiskt blev med allt. 

 

 

Inför 2016 hoppades jag på:

 

• att få känna lite kärlek. I år har jag absolut fått känna kärlek. Mycket dessutom. Jag har dejtat. Jag har blivit kär. Jag har varit alldeles flummig. Jag har trott att det skulle bli något mer. Jag har blivit kär på nytt. Jag har fått känslan av att ha hittat ”den rätte”. Jag har blivit förkrossad. Och där någonstans är jag nu. Kärlek har på olika sätt varit ett genomgående tema i år, men tyvärr har det inte lett fram till vad jag också hoppades på - nämligen ett förhållande.

 

• att jag får bygga på relationer. Denna punkt har jag absolut uppfyllt i år! Det är helt galet hur många människor som varit en del av mitt liv i år och hur många som jag faktiskt kommit så himla mycket närmre. Är så himla himla tacksam över det! 

 

ett bra skolliv. Utöver en period i våras som var väldigt svår, främst på grund av att jag psykiskt inte mådde så bra, har skollivet verkligen varit bra. Känslan av att inte riktigt förstå att jag faktiskt ”får” plugga psykologi sitter fortfarande i och skolan är bla tack vare det väldigt rolig. Jag har dessutom blivit betydligt bättre på att ha rimliga krav på mig själv. Överpluggar inte lika mycket, och är generellt sett inte lika orolig över hur det ska gå på tentor och liknande - vilket förstås är väldigt skönt.

 

att resa till ett land jag inte varit i. Här har vi en punkt som gått betydligt sämre. Har faktiskt inte lämnat Sverige i år. Men är inte särskilt besviken över det. Har åkt runt desto mer i vårt avlånga land. 

 

 

• att utvecklas i mitt skrivande, fotograferande och sjungande. I skrivandet har jag verkligen utvecklats i år! Skrivarkursen i somras bidrog mycket till det, inte minst genom att den fick mig att utforska betydligt fler former av poesi. När det kommer till fotograferandet och sjungandet har det dock inte hänt så mycket. Kan visserligen på mina bilder se att de blivit något bättre under året, men har inte direkt jobbat så aktivt för det. Finns otroligt stor förbättringspotential! 

 

• att engagera mig i något. I år blev jag mentor för Mentor Sverige. Det är verkligen något jag är glad över att jag valt att göra. Men med tanke på hur denna värld ser ut skulle jag vilja engagera mig i något mer. Synd bara att tid är en bristvara.

 

• att kunna hjälpa (i stort som smått). Hoppas och tror verkligen att jag gjort detta i år. På flera sätt. 

 

• att ”komma närmre” min kropp. Det här har verkligen gått upp och ner i år. Just nu känner jag mig betydligt närmre min kropp än jag någonsin varit, men har även haft perioder i år då jag och kroppen känts helt skilda från varandra. Komplicerat det där.

 

• att vara ärlig mot mig själv (och därmed också mot andra). Ja det var ju hela den här grejen med att jag blir kär i tjejer. Tänk att det var så svårt att vara ärlig med det då. Jag tackar den som i mars gjorde mig så flummigt kär att jag inte längre kunde hålla det inom mig (läs mer här). Frihetskänslorna var totala, och det är nog ändå det som bidragit mest till att det här året blivit så speciellt.

 

• att jag får känna glädje. Har jag fått det? Svar ja! Trots stora perioder och ofantligt många stunder av mer negativa känslor, har jag nog fått känna mer glädje än jag någonsin gjort! 

 

• att något oväntat händer. Tänkte först börja rabbla massa oväntade saker som hänt, men insåg att jag varken vet var jag ska börja eller sluta. Så jag avslutar denna lista med att konstatera att hela det här året nog var mer eller mindre oväntat.

 


Mitt i allt kommer skrattet

 
Efter mitt julbesök i Fritsla konstaterar jag att det är så mycket som förändrats. Som om jag inte tidigare varit medveten om det, inser jag nu att folk blir äldre med åren. Lillebror. Farmor. Jag. Trion är inte längre vad den en gång var. Farmor förstår inte och orkar desto mindre, medan jag och lillebror på något vis blivit vuxen respektive tonåring. Det förändrar saker. Men i och med det är det också så fint att samtidigt kunna konstatera att det finns en sak som är bevarat - nämligen skrattet. För även om vi kanske till viss delar skrattar åt andra saker än vi gjort förut, är ändå humorn av samma märkliga slag. Så vi skrattar åt allt och ingenting, och det gör nog oss alla gott.

Dopparedagen

Foto: Rodion Kutsaev
 
God jul på er! Hoppas verkligen att er dag har varit så bra som möjligt! Men vill också passa på att påminna om att det här bara är en av årets dagar. Och om den inte är bra kommer förhoppningsvis många dagar framöver som kan kompensera för det.

Efter en tid på psykologen

Det är märkligt hur mycket som redan hänt i den här byggnaden. Ett och ett halvt år på Psykologiska Institutionen har verkligen fått mig att känna mig som hemma och jag har lärt mig mängder av saker (utöver saker inom psykologi) som får mig att känna mig otroligt rutinerad (vilket jag säkert inte är, men det är ändå känslan som betyder något för mig). Till exempel har jag lärt mig:
 
 
• vilken mikrokö som är härligast att stå i (den är inte nödvändigtvis snabbast, men har åtminstone en tydlig kö-struktur, så man vet när det är ens tur)
• att man inte vill äta lunchen i studentköket (även om det är lugnt i stunden, kan det bli otroligt "kaosigt" på bara någon minut)
• vilken plats som är bäst i klassrummet (högst subjektivt förstås, men ändå)
• var den tysta läsesalen finns (och att man inte bör skvallra om den, pga det är skönt att knappt någon vet om den)
• att bestick i köket försvinner (så försök att aldrig någonsin glömma egna)
• var vilorummet finns
• att kaffekort är en bra idé, men termos är bättre (kaffeutgiften blir lätt stor, så är smart att minimera den om det går)
• vilka toaletter som (i princip) alltid är lediga
• att man aldrig riktigt kan veta vad ett seminarium innebär
• inte heller en hemtenta 
 
 
 
 
Det finns dock fortfarande saker jag är medveten om att jag inte lärt mig, så som:
 
• att ta med ordentligt med mellanmål (hur kan det här ens vara något jag inte lärt mig fullständigt?)
• att faktiskt använda vilorummet
• att anteckna på ett sätt som faktiskt är bra för mig (skyller på att kurserna är så olika, att olika metoder är bra i olika perioder => svårt att avgöra vad som är bäst i stunden)
• att faktiskt räcka upp handen under föreläsningar (jag vet inte varför, men av någon anledning säger och frågar jag väldigt lite under föreläsningar - jag som egentligen näst intill alltid har mycket att säga)
• att boka grupprum (alltså vet hur man gör... typ... men glömmer det alltid och får därför alltid hoppas att något grupprum är ledigt - vilket verkligen inte alltid är fallet)
• att kafeterian stänger en vecka innan vi går på "lov" (en otrolig besvikelse en tidig decembermorgon)
 

Tack för att ni valt mig

Foto: Etienne Pauthenet
 
Fina vänner. Ni som jag delar vardagen med. Orden räcker inte till. Ett tack är så litet när jag vill säga så mycket mer. Så i brist på bättre ord säger jag tack tusen gånger om.
 
Tack för att ni finns. I allt. Tack för att ni finns i skrattet. Tack för att ni finns i tårarna. Och extra tack för skrattet nära tårarna. Det är så fint att kunna skratta till, även när tårarna tagit över.
 
Jag är så tacksam över alla dagar. Inte minst alla vardagar. Skoldagar. Helgdagar. Kördagar. Mysdagar. Och alla andra dagar. Är så tacksam över att få dela mina med er. Är så tacksam över att få vara en del av era. Minst gillar jag lovdagar. Även om jag gillar dem för er skull. Jag gillar att ni åker till platser som betyder mycket för er. Jag gillar att ni träffar människor ni saknat. Men jag gillar inte att ni försvinner. Tillfälligt. Men ändå. Göteborg blir så tomt utan er.

En halvt avslöjad julöverraskning

 
I förra månadslistan hintade jag om ett litet projekt jag hade på gång till min vän Sandra. Faktum är att det nu är klart och att jag därför äntligen kan berätta vad det handlade om. Eller åtminstone till viss del. 
 
Det jag höll på med var en... "trummviiiirvel...." ... JULKALENDER!! Sooom jag har grejat med den och sooom jag har haft problem att hålla den hemlig för Sandra! Kan ni förstå att jag faktiskt lyckats prata om den med henne i sisådär fyra månader (eftersom jag i princip inte kan hålla någonting alls inom mig) utan att faktiskt avslöja vad det är?! Galet! 
 
Under en lång mysfrukost i måndags fick jag äntligen ge den till henne. Tidigt tänker ni, och ja, det håller jag med om, men det gick helt enkelt inte att vänta mer. Och dessutom var den ju klar så egentligen kunde den ju lika gärna ligga hemma hos henne. På frukostbordet lade jag därför fram paketen en stund innan jag gömde dem. Det var nämligen en liten inplanerad twist på det hela - att paketen skulle gömmas runt om i hennes lägenhet och att hon om hon hittar något paket inte får flytta det (och än mindre öppna det) innan det är "rätt dag". Hon får helt enkelt försöka memorera dem hon hittar så hon vet var hon ska leta när rätt dag är inne.
 
 
 
 
Är verkligen så himla nöjd med kalendern. Mest nöjd är jag dock med temat. Men eftersom Sandra fortfarande inte har fått reda på det får inte heller ni det - vi kan ju inte riskera att förstöra en överraskning nu när det har gått så bra hittils. 
 

Ä n t l i g e n

 
Vet ni vad? Just nu vill jag tända alla världens tomtebloss. Och trots det tror jag inte att det vackra sprakandet helt hade kunnat spegla den lycka jag känner just nu. Just nu känns det inte som att det finns något som kan mätas med den. Den får min kropp att fullständigt balla ut. 
 
För vet ni vad?! Jag har fått en lägenhet!!! Va?! Har Cecilia fått en lägenhet?! En RIKTIG lägenhet? Och kommer Cecilia äntligen sluta tjata om att hon vill ha en lägenhet?! Svar: JA!!!
 
 
Foto: Ian Schneider 
 
Har inte så mycket mer än så att säga just nu. För även om jag är cirka lyckligast i världen just nu kan jag knappt förstå detta. Så jag ska försöka landa på något sätt. Och kanske möjligtvis lyckas plugga lite.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0