Snart på ett tåg någonstans

•          •          •
 
Foto: Ezra Jeffrey 
 

Det var så länge som jag trodde att det inte skulle bli av. Att det bara var ett exempel på en sådan grej som man pratade om men aldrig gjorde något av. Åtminstone inte så snart. Men ibland har man fel. Ibland blir det något av drömmar. Därför kan jag nu meddela att jag i sommar kommer åka iväg på tågluff. 


Valborg

•          •          •

 

 
Skapar mig nya hemmaplanstraditioner genom att se på majbrasa ett stenkast från min lägenhet. Himla bra grej alltså att bo nära en så pass fin plats som Härlanda Tjärn. Och att bo granne med ett naturreservat. Är otroligt glad över att det råkade vara här jag hamnade. 

Äntligen lite mer hemma

•          •          •
 
Tre månader. Tänk att jag har bott här i tre månader nu. Det är galet. Och galet är att jag fortfarande inte har fotat min lägenhet ordentligt. Det har mest inte blivit av, vilket jag skyller dels på att solen har gått ner alldeles för tidigt och dels på att jag inte känt att jag bott in mig ordentligt. MEN det kan jag inte skylla på längre, så nu ska jag ta tag i det.
 
 
Något jag redan "tagit tag i" är dock att bjuda in folk till inflyttsmys, vilket det imorn är dags för. Ser fram emot det så himla himla mycket. Det är så otroligt underbart att kunna placera så många människor jag tycker om under samma tak. Under mitt tak denna gången. Så fantastiskt. 

Leva för mycket i nuet

✴          ✴          ✴
 
Okej, det här går verkligen emot varenda självhjälpsbok i bokhyllan. Inte för att jag nödvändigtvis brukar hålla med dem. Men gällande detta har jag nog det. Fram tills nu. För jag tror att jag lever lite för mycket i nuet.
 
Eller okej, egentligen handlar det om att jag lever för lite i framtiden. För lite i förhållande till mig själv. För jag är en drömmare. Jag drömmer om saker som komma skall. Brinner för saker jag gör, för att kunna uppnå något. Vill alltid ha projekt igång. Alltid ha mål att sträva mot. 
 
Men just nu saknar jag allt det där. För genom att fokusera så mycket på nuet (som visserligen är fantastiskt) har jag tappat den brinnande känslan. Vilket får nuet att kännas som något kortsiktigt. Något som inte leder till något större på sikt.
 
 
Jag vill poängtera att den här känslan inte är det minsta logisk. Min vardag är inte kortsiktig. Jag läser ju inte minst till psykolog, vilket är det tydligaste exemplet på något jag gör för att utvecklas och kunna uppnå saker och ting både inom en relativt snar framtid, och en långt bort. Men jag känner ändå att jag tappat fotfästet lite. Vet inte vart jag är på väg. Vet inte varför.
 
Så jag tror att jag ska vända mig till pappret och pennan. Som vanligt. För att luska ut lite kring det där. Påminna mig om vad det egentligen jag vill här i livet.

En onsdag som nog inte fanns

•          •          •
 
 
 
Vissa dagar är overkligare än andra. Levda i en bubbla. Utan grepp om tid och rum. Utan insikt om att något annat existerar. 
 
När sådana dagar avslutas på jazzklubb finns en risk för explosion. En känslomässig sådan. För när allt växer sig så stort inom en att man inte längre vet vart man ska ta vägen, tycks inget annat alternativ rimligt. Än att inte längre få plats i sig själv. Att börja slå gnistor.
 

När även tiden med mig själv behövs ses över

•          •        •
 
På ett väldigt betydande plan har mitt liv förändrats. Och eftersom det i allra högsta grad påverkar den här bloggen känns det väldigt viktigt att vi tar ett litet prat om det nu.
 
Saken är den att det kommit in väldigt många människor i mitt liv. Vissa människor har redan funnits, men klivit in lite längre. Vissa är helt nya och har bara hunnit ta några enstaka steg. Och andra har sprungit fram med stora steg och omslutit hela mig och mitt liv. Och självklart innebär det att även jag tagit steg mot andra. Stora. Små. Smygandes. Springandes. Och sammanfattningen på det stora hela är att det är fantastiskt. Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag tycker om så mycket. Och jag känner inte längre att jag lever mitt liv på egen hand, utan känner verkligen att jag på riktigt delar det med andra. Trots att jag varken har flickvän eller någon att bo med (vilket jag tidigare trodde var en förutsättning för att känna så).
 
Men. Ja, för det kommer ett men. Detta har lett till att mitt liv ser ganska annorlunda ut nu. Största skillnaden är att jag helt enkelt inte har så mycket tid själv, och det i sig innebär en hel del rent känslomässigt (men det sparar vi till ett annat inlägg) men inte minst också rent praktiskt. Att jag är väldigt lite själv, innebär ju rimligtvis också att jag har väldigt lite tid till att göra det jag gör när jag är just själv.
 
Så vad är det jag brukar göra då? Svaret är mycket! Jag har länge sett mig som proffs på att underhålla mig själv. Har näst intill aldrig svårt att komma på saker att göra. En del är bara tidsfördriv, men andra delar har väldigt stor betydelse för mig - inte minst kreativa sysslor. Vi pratar bland annat om att pyssla, fota, redigera bilder, spela gitarr/piano, experiementera i köket, skriva och sist men inte minst: blogga. 
 
 
Foto: Himesh Behera
 
 
Att inläggen dykt upp med allt större mellanrum här beror alltså inte just nu på att jag mår dåligt (vilket ju var fallet tidigare under året). Det beror inte heller på att jag har inspirationsbrist (nej, mitt huvud snarare bubblar av idéer just nu). Det beror bara på att jag inte har tid. Eller nej, att jag inte tar tid. 
 
För det jag vill komma fram till är inte att jag inte vill blogga mer. Nej, jag håller fortfarande fast vid min förhoppning inför året om att jag ska börja lägga ner mer tid på bloggen. Men samtidigt vill jag inte ha mindre tid med andra människor.
 
Det hela låter kanske som en omöjlig ekvation. (åtmonstone har det gjort det i mina öron) Och det hade det också varit, om det inte vorit för en sak: att jag verkligen kan lägga upp min egentid bättre. För precis som för (vad jag antar är) många andra, så tenderar min egentid gå orimligt fort - främst på grund av att jag fastnar på olika internetsidor och sociala medier-flöden. Jag scrollar. Och scrollar. Ser klipp om ingenting. Googlar orimligt längre runt efter saker som jag kan tänkas vilja ha till min nya lägenhet. Och allt möjligt annat. Jag vill dock poängtera att det i grund och botten inte behöver vara något problematiskt. Det är en form av underhållning som jag i många fall på riktigt gläds av. Dessutom är det en stor inspirationskälla. Problemet är när jag är "mätt". När jag kollat igenom allt jag på riktigt är intresserad av. När jag sökt efter det jag på riktigt funderar kring. Problemet är att jag då fortsätter och därmed slösar tid på näst intill ingenting.
 
Att det är så här är förstås inget nytt. Men det är nu det blir tydligt. För förut hade jag så pass mycket tid att jag hann med BÅDE att fastna i internet orimligt länge OCH göra en hel del kreativt. Där har vi skillnaden. Där har vi vad jag måste prioritera. Det handlar inte om att välja mellan vänner och egentid. Utan mellan dösurf och kreativa sysslor. 
 
Och som ni säkert förstår är det kreativa sysslor jag vill prioritera, så det är vad jag framöver ska försöka göra. Självklart är det betydligt lättare sagt än gjort, men min plan är att till viss del schemalägga kreativa sysslor jag vill ägna mig åt. Förhoppningsvis bara för att kicka igång det och sedan göra saker och ting lite mer rutinmässigt, men jag får ta det som det kommer. 
 
För bloggen innebär det här några specifika saker: först och främst ska jag då alltså för min del schemalägga blogg-tid, vilket kommer leda till att det också dyker upp fler inlägg. Då jag tidigare insett att det är väldigt bra för mig att ha ett bestämt tidsintervall mellan inläggen kommer jag också börja med det igen. Från och med idag ska jag försöka att publicera ett inlägg var 3e dag, fram till Famla Fints födelsedag den 20e april då jag tänker att jag ska återgå till varannan dag (vilket jag ju körde på tidigare). Det är planen. Och åh, vad jag ser fram emot det. Jag har verkligen så mycket att dela med mig av. London. Känslor. Psykisk ohälsa. Odling. Mat. Tankar. Dikter. Och mycket mer. Så jag hoppas att ni hänger med på det!
 

Flyr till en annan verklighet för ett tag

•          •         •
 
Foto: 1) Rob Bye 2) Tamara Menzi
 
 
✳   Gissa var jag befinner mig just precis nu nu nu!    
 

När till och med avokadoträdet vill gå vidare

 
 ✼          ✼         ✼
 
 
Mitt avokadoträd tycks trotsa allt. Bristen på sol. Snön.
Och en Cecilia som har haft fullt upp med sig själv.
 
Trots allt är det i en ny fas. Det skapar nya blad. Lite fräschare. Lite tåligare. Än de gamla.
 
 
 
 
Och jag, jag försöker inspireras av mitt avokadoträd. Jag försöker trotsa allt. Och skapa något nytt.
 

Förkylning och symboliska semlor

•          •          •
 
Febern stiger och jag har i princip bosatt mig i min säng. Det gör mig allt mer uppstressad, men mitt i allt är det ändå så himla uppenbart att det här var precis vad jag behövde. Jag har varit så himla dålig på att lyssna på min kropp. Den har fått utstå så himla mycket den senaste tiden. Så antagligen fick den nog och behövde säga ifrån. Säga ifrån ordentligt.
 
MEN oavsett om man är förkyld eller inte får man inte glömma att det faktiskt är fettisdagen idag. Konstigt nog är det ganska viktigt för mig. Är egentligen orimligt förtjust i alla "speciella" dagar av det slaget, men just fettisdagen har fått en speciell betydelse för mig. Främst har det att göra med att semlan jag åt under fettisdagen 2012 blev så symbolisk. Efter flera månader på ätstörningskliniken skulle jag minsann klara av att äta en semla. Och det gjorde jag.
 
 
 
 
Och i år adderades ytterligare mening till semlan. För att orka när saker och ting varit jobbigt har jag nämligen tänkt att februari må vara jobbig, men att mars kommer bli så mycket bättre. Att fettisdagen i år är sista februari är därför otroligt passande. Under hela månaden har jag sett fram emot att februari ska gå över i mars och att det ska firas med en semla!
 
Så trots feber ska jag om några timmar pallra mig iväg till ett café med några vänner. Tills dess samlar jag kraft genom att dricka chokladdryck i min "stark-kopp".
 

I försök

<<<          <<<          <<<
 
Köper tulpaner i ett försök att locka fram våren. Äter enorma mängder bananglass för att eliminera förkylningen. Det går sådär. Känns som att det mesta går sådär just nu. 
 
Det är så typiskt. Att det efter en psykisk svacka kommer en fysisk. Den lär visserligen bli kortare. Förkylningar går lättare över än depressiva perioder. Men ändå typiskt.
 
 
 
 
Försöker verkligen intala mig själv att det är okej. Det är okej om jag inte klarar tentan som väntar. Det här är inte gymnasiet. Man får fler chanser. Klarar jag inte tentan nu, klarar jag den någon annan gång. Jag försöker intala mig själv att det är bra. Ibland bör skolan inte vara ens främsta prioritering. Då är det bra om man faktiskt prioriterar det som behövs prioriteras. Till exempel ens egen hälsa. 
 
 
P.S. Att jag inte mått (och mår) så bra är också anledningen till att uppdateringen här inte prioriterats. Har inte funnits energi och ännu mindre inspiration. Men hoppas på bättring inom en snar framtid.

När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Fyra låtar till mig själv (och alla andra som behöver dem)

 
♥          ♥          ♥
 
 
 
 
♥          ♥          ♥
 
 

Här ska jag tydligen bo

♦          ♦          ♦

 

Femtionio kvadratmeter är stort. Så pass stort att det går att dansa runt trots att hela vardagsrummet och stor del av både sovrummet och köket, är fyllt av påsar och flyttlådor. Har svårt att vänja mig vid det. Och tror att det kommer bli ännu svårare när allt väl är uppackat. Men åh vad jag älskar att det är något jag behöver vänja mig vid.

 

Har inte heller något emot att behöva vänja mig vid att ha en ugn. Eller ja, ett kök över huvud taget. Inklusive stora bänkytor som gör det så mycket roligare att laga mat. Och som man kan sitta på. Allt det är nog ändå det bästa hittils. 

 

 

 
 
P.S. Ska bjuda på fler bilder snart. Tänker att det kan vara kul att se hur det ser ut även innan jag "kommit iordning" ordentligt. Har bara inte varit hemma så mycket medan det varit ljust, så har inte blivit att jag tagit så många bilder ännu.
 

Förklaring till tystnaden

•          •          •

 

Förlåt för att det ekar tyst här. Hade så gärna velat lägga tid på att fixa med inlägg, men just precis nu går inte det att prioritera. Mest för att tid är en bristvara, men också för att livet generellt sett är upp och ner och ut och in. Mest för att jag lever i ett flyttkaos. Och försöker leva resten av livet parallellt. Vilket är ganska påfrestande, men till stor del på ett bra sätt. 

 
Så jag återkommer så fort jag kan. Förhoppningsvis inom någon dag eller så.
 

Bara ett enda

•          •          •
 
Vi har bara ett liv. Vad vi vet. Och visst är vi medvetna om det.
Och visst händer det att vi tänker att det kanske är något man borde ha i åtanke. Men har vi det?
 
Jag tror inte det.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur lite av allt vi gör som vi hade gjort om vi faktiskt hade haft i åtanke att vi bara har ett liv. Begränsat med tid. Hur hade det varit med det där jobbet? Utbildningen? Relationen? Frukosten? Hade du faktiskt gjort som du gör? Låtit allt vara som det är? 
 
Jag inser att jag inte hade det. Jag inser hur mycket jag gör för att jag tänker att jag borde. För att det blir bäst så. Fast det inte alls blir det. För mig. 
 
 
 
Det är ett enormt slöseri med tid. Att lägga timmar, dagar, månader och i vissa fall år, på saker som innerst inne inte är det man mår bäst av. Kanske finns det annat som är mer värt att lägga sitt liv på. Alternativ som faktiskt skulle göra en mer gott.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av allt vi inte gör som vi hade gjort om vi faktiskt haft i åtanke att vi bara har ett liv. Kanske är det en svårare fråga. Vad vill du med ditt liv? Vad vill jag med mitt? Låt oss om inte annat börja i den något enklare änden: vad vill vi faktiskt äta till till frukost imorgon?

Det är så märkligt att vi fortfarande inte förstår

hur fina vi är
 
♥          ♥          ♥
 
 

Första resan bär till London

➳          ➳          ➳
 
På tal om framtidsdrömmar är det mycket sådant just nu. Inte bara gällande den kommande flytten utan också gällande min kommande resa. Whaa! Det är så galet att jag faktiskt har en resa bokad. Kan inte förstå. Att jag. Och en väldigt fin vän. Åker till LONDON. Redan i mars!
 
Att resa är stort i sig, men faktum är att jag aldrig tidigare rest utomlands med andra än mina föräldrar - så det här känns därmed lite extra stort. Skulle ha varit hundra procent bekväm om jag rest till Santorini (där jag alltså varit tusentals gånger), men att resa till andra platser och därmed också andra flygplatser, känner jag mig något nervös (men mest bara positivt spänd) inför. Inser att jag verkligen kommer oroa mig över allt och ingenting, men hoppas på att kunna släppa de känslorna - åtminstone lite grann.
 
Foto: Thomas Kelley
 
Hur som helst är jag övertygad om att det kommer bli bra. Det är ju till London vi ska. Det kan ju bara inte bli dåligt. Ser inte minst fram emot att vara så himla mycket turist det bara går!

Livet med IKEA

 
•          •          •
 
 

via GIPHY

 

 

Kanske är det ett tecken på att det gått för långt, när mina drömmar börjar utspela sig på ikea. Mitt liv är alltså numer både i vaket och sovande tillstånd, en ständigt skiftande ikea-annons. Jag testar mig fram. Byter ut soffan. Bordet. Tänker på hur jag kan inreda min balkong. Funderar kring hur man kan göra om ikea-möbler. Men kommer egentligen inte fram till vad jag vill. Minns ju knappt hur min nya lägenhet ser ut. Kanske kommer de få beslut jag tagit kring möbler, ändå suddas ut när jag väl vridit om nyckeln. 

 

 

På tal om det är det inte alls lång tid kvar nu. Någon gång nästa fredag är lägenheten ÄNTLIGEN MIN och dagen därpå flyttar jag in på riktigt. Det är så GALET! Hela grejen med att jag faktiskt ska flytta känns så mycket som en del av mina drömmar kring ikea-möbler. Det känns inte riktigt på riktigt. 

 

 

Men det är det! Snart snart snart! Hurra för det!

 


En lillebror som blivit större

 
 
Kommer aldrig sluta konstatera hur märkligt det är att du blivit större. Eller att du bara råkar vara alldeles fantastisk. För det slår mig så himla himla ofta. 
 
Åh vad jag tycker om dig!
 
 
♥          ♥          ♥
 

Tillfällig hemstad

✴          ✴          ✴
 
Antagligen var det en felhörning. Ja, med största sannolikhet var det det. Men när jag hörde busschauffören säga "välkommen hem" for ändå ett glädjerus inom mig. För jag kände mig himla mycket hemma. Hemma i en stad jag inte hittar i. 
 
Antagligen har jag anammat mina vänners hemkänslor. Tycker nämligen att det är så fint att de tycker om sin hemstad så mycket. Att de har så mycket de saknar där. Och faktum är att jag också har det. Åtminstone vissa tider på året.
 
För när mina vänner åker hem samtidigt känns alla andra platser orimliga att befinna sig på. Ingen plats känns så mycket hemma som Norrköping gör just då.
 
Så dagen innan nyårsafton åkte jag dit.
 
 
 
Hade inte velat avsluta tvåtusensexton, eller påbörja tvåtusensjutton, på något annat sätt. Att känna att jag var på rätt plats just i den stunden, gav mig en känsla av att faktiskt vara på rätt plats i livet - och oavsett hur mycket jag kommer hålla med mig själv om det andra dagar, var det härligt att känna så just då.

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0