När även tiden med mig själv behövs ses över

•          •        •
 
På ett väldigt betydande plan har mitt liv förändrats. Och eftersom det i allra högsta grad påverkar den här bloggen känns det väldigt viktigt att vi tar ett litet prat om det nu.
 
Saken är den att det kommit in väldigt många människor i mitt liv. Vissa människor har redan funnits, men klivit in lite längre. Vissa är helt nya och har bara hunnit ta några enstaka steg. Och andra har sprungit fram med stora steg och omslutit hela mig och mitt liv. Och självklart innebär det att även jag tagit steg mot andra. Stora. Små. Smygandes. Springandes. Och sammanfattningen på det stora hela är att det är fantastiskt. Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag tycker om så mycket. Och jag känner inte längre att jag lever mitt liv på egen hand, utan känner verkligen att jag på riktigt delar det med andra. Trots att jag varken har flickvän eller någon att bo med (vilket jag tidigare trodde var en förutsättning för att känna så).
 
Men. Ja, för det kommer ett men. Detta har lett till att mitt liv ser ganska annorlunda ut nu. Största skillnaden är att jag helt enkelt inte har så mycket tid själv, och det i sig innebär en hel del rent känslomässigt (men det sparar vi till ett annat inlägg) men inte minst också rent praktiskt. Att jag är väldigt lite själv, innebär ju rimligtvis också att jag har väldigt lite tid till att göra det jag gör när jag är just själv.
 
Så vad är det jag brukar göra då? Svaret är mycket! Jag har länge sett mig som proffs på att underhålla mig själv. Har näst intill aldrig svårt att komma på saker att göra. En del är bara tidsfördriv, men andra delar har väldigt stor betydelse för mig - inte minst kreativa sysslor. Vi pratar bland annat om att pyssla, fota, redigera bilder, spela gitarr/piano, experiementera i köket, skriva och sist men inte minst: blogga. 
 
 
Foto: Himesh Behera
 
 
Att inläggen dykt upp med allt större mellanrum här beror alltså inte just nu på att jag mår dåligt (vilket ju var fallet tidigare under året). Det beror inte heller på att jag har inspirationsbrist (nej, mitt huvud snarare bubblar av idéer just nu). Det beror bara på att jag inte har tid. Eller nej, att jag inte tar tid. 
 
För det jag vill komma fram till är inte att jag inte vill blogga mer. Nej, jag håller fortfarande fast vid min förhoppning inför året om att jag ska börja lägga ner mer tid på bloggen. Men samtidigt vill jag inte ha mindre tid med andra människor.
 
Det hela låter kanske som en omöjlig ekvation. (åtmonstone har det gjort det i mina öron) Och det hade det också varit, om det inte vorit för en sak: att jag verkligen kan lägga upp min egentid bättre. För precis som för (vad jag antar är) många andra, så tenderar min egentid gå orimligt fort - främst på grund av att jag fastnar på olika internetsidor och sociala medier-flöden. Jag scrollar. Och scrollar. Ser klipp om ingenting. Googlar orimligt längre runt efter saker som jag kan tänkas vilja ha till min nya lägenhet. Och allt möjligt annat. Jag vill dock poängtera att det i grund och botten inte behöver vara något problematiskt. Det är en form av underhållning som jag i många fall på riktigt gläds av. Dessutom är det en stor inspirationskälla. Problemet är när jag är "mätt". När jag kollat igenom allt jag på riktigt är intresserad av. När jag sökt efter det jag på riktigt funderar kring. Problemet är att jag då fortsätter och därmed slösar tid på näst intill ingenting.
 
Att det är så här är förstås inget nytt. Men det är nu det blir tydligt. För förut hade jag så pass mycket tid att jag hann med BÅDE att fastna i internet orimligt länge OCH göra en hel del kreativt. Där har vi skillnaden. Där har vi vad jag måste prioritera. Det handlar inte om att välja mellan vänner och egentid. Utan mellan dösurf och kreativa sysslor. 
 
Och som ni säkert förstår är det kreativa sysslor jag vill prioritera, så det är vad jag framöver ska försöka göra. Självklart är det betydligt lättare sagt än gjort, men min plan är att till viss del schemalägga kreativa sysslor jag vill ägna mig åt. Förhoppningsvis bara för att kicka igång det och sedan göra saker och ting lite mer rutinmässigt, men jag får ta det som det kommer. 
 
För bloggen innebär det här några specifika saker: först och främst ska jag då alltså för min del schemalägga blogg-tid, vilket kommer leda till att det också dyker upp fler inlägg. Då jag tidigare insett att det är väldigt bra för mig att ha ett bestämt tidsintervall mellan inläggen kommer jag också börja med det igen. Från och med idag ska jag försöka att publicera ett inlägg var 3e dag, fram till Famla Fints födelsedag den 20e april då jag tänker att jag ska återgå till varannan dag (vilket jag ju körde på tidigare). Det är planen. Och åh, vad jag ser fram emot det. Jag har verkligen så mycket att dela med mig av. London. Känslor. Psykisk ohälsa. Odling. Mat. Tankar. Dikter. Och mycket mer. Så jag hoppas att ni hänger med på det!
 

Flyr till en annan verklighet för ett tag

•          •         •
 
Foto: 1) Rob Bye 2) Tamara Menzi
 
 
✳   Gissa var jag befinner mig just precis nu nu nu!    
 

När till och med avokadoträdet vill gå vidare

 
 ✼          ✼         ✼
 
 
Mitt avokadoträd tycks trotsa allt. Bristen på sol. Snön.
Och en Cecilia som har haft fullt upp med sig själv.
 
Trots allt är det i en ny fas. Det skapar nya blad. Lite fräschare. Lite tåligare. Än de gamla.
 
 
 
 
Och jag, jag försöker inspireras av mitt avokadoträd. Jag försöker trotsa allt. Och skapa något nytt.
 

Förkylning och symboliska semlor

•          •          •
 
Febern stiger och jag har i princip bosatt mig i min säng. Det gör mig allt mer uppstressad, men mitt i allt är det ändå så himla uppenbart att det här var precis vad jag behövde. Jag har varit så himla dålig på att lyssna på min kropp. Den har fått utstå så himla mycket den senaste tiden. Så antagligen fick den nog och behövde säga ifrån. Säga ifrån ordentligt.
 
MEN oavsett om man är förkyld eller inte får man inte glömma att det faktiskt är fettisdagen idag. Konstigt nog är det ganska viktigt för mig. Är egentligen orimligt förtjust i alla "speciella" dagar av det slaget, men just fettisdagen har fått en speciell betydelse för mig. Främst har det att göra med att semlan jag åt under fettisdagen 2012 blev så symbolisk. Efter flera månader på ätstörningskliniken skulle jag minsann klara av att äta en semla. Och det gjorde jag.
 
 
 
 
Och i år adderades ytterligare mening till semlan. För att orka när saker och ting varit jobbigt har jag nämligen tänkt att februari må vara jobbig, men att mars kommer bli så mycket bättre. Att fettisdagen i år är sista februari är därför otroligt passande. Under hela månaden har jag sett fram emot att februari ska gå över i mars och att det ska firas med en semla!
 
Så trots feber ska jag om några timmar pallra mig iväg till ett café med några vänner. Tills dess samlar jag kraft genom att dricka chokladdryck i min "stark-kopp".
 

I försök

<<<          <<<          <<<
 
Köper tulpaner i ett försök att locka fram våren. Äter enorma mängder bananglass för att eliminera förkylningen. Det går sådär. Känns som att det mesta går sådär just nu. 
 
Det är så typiskt. Att det efter en psykisk svacka kommer en fysisk. Den lär visserligen bli kortare. Förkylningar går lättare över än depressiva perioder. Men ändå typiskt.
 
 
 
 
Försöker verkligen intala mig själv att det är okej. Det är okej om jag inte klarar tentan som väntar. Det här är inte gymnasiet. Man får fler chanser. Klarar jag inte tentan nu, klarar jag den någon annan gång. Jag försöker intala mig själv att det är bra. Ibland bör skolan inte vara ens främsta prioritering. Då är det bra om man faktiskt prioriterar det som behövs prioriteras. Till exempel ens egen hälsa. 
 
 
P.S. Att jag inte mått (och mår) så bra är också anledningen till att uppdateringen här inte prioriterats. Har inte funnits energi och ännu mindre inspiration. Men hoppas på bättring inom en snar framtid.

När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Fyra låtar till mig själv (och alla andra som behöver dem)

 
♥          ♥          ♥
 
 
 
 
♥          ♥          ♥
 
 

Här ska jag tydligen bo

♦          ♦          ♦

 

Femtionio kvadratmeter är stort. Så pass stort att det går att dansa runt trots att hela vardagsrummet och stor del av både sovrummet och köket, är fyllt av påsar och flyttlådor. Har svårt att vänja mig vid det. Och tror att det kommer bli ännu svårare när allt väl är uppackat. Men åh vad jag älskar att det är något jag behöver vänja mig vid.

 

Har inte heller något emot att behöva vänja mig vid att ha en ugn. Eller ja, ett kök över huvud taget. Inklusive stora bänkytor som gör det så mycket roligare att laga mat. Och som man kan sitta på. Allt det är nog ändå det bästa hittils. 

 

 

 
 
P.S. Ska bjuda på fler bilder snart. Tänker att det kan vara kul att se hur det ser ut även innan jag "kommit iordning" ordentligt. Har bara inte varit hemma så mycket medan det varit ljust, så har inte blivit att jag tagit så många bilder ännu.
 

Förklaring till tystnaden

•          •          •

 

Förlåt för att det ekar tyst här. Hade så gärna velat lägga tid på att fixa med inlägg, men just precis nu går inte det att prioritera. Mest för att tid är en bristvara, men också för att livet generellt sett är upp och ner och ut och in. Mest för att jag lever i ett flyttkaos. Och försöker leva resten av livet parallellt. Vilket är ganska påfrestande, men till stor del på ett bra sätt. 

 
Så jag återkommer så fort jag kan. Förhoppningsvis inom någon dag eller så.
 

Bara ett enda

•          •          •
 
Vi har bara ett liv. Vad vi vet. Och visst är vi medvetna om det.
Och visst händer det att vi tänker att det kanske är något man borde ha i åtanke. Men har vi det?
 
Jag tror inte det.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur lite av allt vi gör som vi hade gjort om vi faktiskt hade haft i åtanke att vi bara har ett liv. Begränsat med tid. Hur hade det varit med det där jobbet? Utbildningen? Relationen? Frukosten? Hade du faktiskt gjort som du gör? Låtit allt vara som det är? 
 
Jag inser att jag inte hade det. Jag inser hur mycket jag gör för att jag tänker att jag borde. För att det blir bäst så. Fast det inte alls blir det. För mig. 
 
 
 
Det är ett enormt slöseri med tid. Att lägga timmar, dagar, månader och i vissa fall år, på saker som innerst inne inte är det man mår bäst av. Kanske finns det annat som är mer värt att lägga sitt liv på. Alternativ som faktiskt skulle göra en mer gott.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av allt vi inte gör som vi hade gjort om vi faktiskt haft i åtanke att vi bara har ett liv. Kanske är det en svårare fråga. Vad vill du med ditt liv? Vad vill jag med mitt? Låt oss om inte annat börja i den något enklare änden: vad vill vi faktiskt äta till till frukost imorgon?

Det är så märkligt att vi fortfarande inte förstår

hur fina vi är
 
♥          ♥          ♥
 
 

Första resan bär till London

➳          ➳          ➳
 
På tal om framtidsdrömmar är det mycket sådant just nu. Inte bara gällande den kommande flytten utan också gällande min kommande resa. Whaa! Det är så galet att jag faktiskt har en resa bokad. Kan inte förstå. Att jag. Och en väldigt fin vän. Åker till LONDON. Redan i mars!
 
Att resa är stort i sig, men faktum är att jag aldrig tidigare rest utomlands med andra än mina föräldrar - så det här känns därmed lite extra stort. Skulle ha varit hundra procent bekväm om jag rest till Santorini (där jag alltså varit tusentals gånger), men att resa till andra platser och därmed också andra flygplatser, känner jag mig något nervös (men mest bara positivt spänd) inför. Inser att jag verkligen kommer oroa mig över allt och ingenting, men hoppas på att kunna släppa de känslorna - åtminstone lite grann.
 
Foto: Thomas Kelley
 
Hur som helst är jag övertygad om att det kommer bli bra. Det är ju till London vi ska. Det kan ju bara inte bli dåligt. Ser inte minst fram emot att vara så himla mycket turist det bara går!

Livet med IKEA

 
•          •          •
 
 

via GIPHY

 

 

Kanske är det ett tecken på att det gått för långt, när mina drömmar börjar utspela sig på ikea. Mitt liv är alltså numer både i vaket och sovande tillstånd, en ständigt skiftande ikea-annons. Jag testar mig fram. Byter ut soffan. Bordet. Tänker på hur jag kan inreda min balkong. Funderar kring hur man kan göra om ikea-möbler. Men kommer egentligen inte fram till vad jag vill. Minns ju knappt hur min nya lägenhet ser ut. Kanske kommer de få beslut jag tagit kring möbler, ändå suddas ut när jag väl vridit om nyckeln. 

 

 

På tal om det är det inte alls lång tid kvar nu. Någon gång nästa fredag är lägenheten ÄNTLIGEN MIN och dagen därpå flyttar jag in på riktigt. Det är så GALET! Hela grejen med att jag faktiskt ska flytta känns så mycket som en del av mina drömmar kring ikea-möbler. Det känns inte riktigt på riktigt. 

 

 

Men det är det! Snart snart snart! Hurra för det!

 


En lillebror som blivit större

 
 
Kommer aldrig sluta konstatera hur märkligt det är att du blivit större. Eller att du bara råkar vara alldeles fantastisk. För det slår mig så himla himla ofta. 
 
Åh vad jag tycker om dig!
 
 
♥          ♥          ♥
 

Tillfällig hemstad

✴          ✴          ✴
 
Antagligen var det en felhörning. Ja, med största sannolikhet var det det. Men när jag hörde busschauffören säga "välkommen hem" for ändå ett glädjerus inom mig. För jag kände mig himla mycket hemma. Hemma i en stad jag inte hittar i. 
 
Antagligen har jag anammat mina vänners hemkänslor. Tycker nämligen att det är så fint att de tycker om sin hemstad så mycket. Att de har så mycket de saknar där. Och faktum är att jag också har det. Åtminstone vissa tider på året.
 
För när mina vänner åker hem samtidigt känns alla andra platser orimliga att befinna sig på. Ingen plats känns så mycket hemma som Norrköping gör just då.
 
Så dagen innan nyårsafton åkte jag dit.
 
 
 
Hade inte velat avsluta tvåtusensexton, eller påbörja tvåtusensjutton, på något annat sätt. Att känna att jag var på rätt plats just i den stunden, gav mig en känsla av att faktiskt vara på rätt plats i livet - och oavsett hur mycket jag kommer hålla med mig själv om det andra dagar, var det härligt att känna så just då.

Två år som vegan

✳          ✳          ✳
 
I förrgår var det exakt två år sedan jag på riktigt blev hundra procent vegan. Det var exakt två år sedan jag bestämde mig för att jag hade kompromissat för sista gången. För det var inte på något vis rätt att göra det som kändes fel, bara för att det exempelvis underlättade rent socialt. Nej, det var nog. 
 
Två år känns som lång tid, men samtidigt inte alls. Jag kan inte förstå att jag bara varit vegan i två av mina tjugo år i livet. Det är så svårt att förstå att det som jag ser som så självklart idag, var så främmande förut. (Undrar du varför jag blev vegan går det att läsa här)
 
Men hur som helst, mina två år bör ändå firas på något sätt, så jag tänkte ta tillfället i akt att göra något jag inte haft tillfälle att göra - nämligen dela med mig av några av mina favoritdjurbilder från unsplash. Så här kommer de! 
 
 
 
•  Klicka på bilderna för att komma till källorna  •
 

Mitt 2016

 
Att sammanfatta det här året känns näst intill omöjligt. Trots det ska jag göra ett försök genom att lyfta fram några höjdpunkter och extra betydelsefulla händelser. Det ger inte en helt fullständig bild av mitt år, men det ger åtminstone små glimtar av det. 
 
 
Låt oss börja med vardagen, för alltså åh vad jag älskar hur min vardag varit i år. Skolan. Kören. Människorna. Ja, mest är det nog det som gjort min vardag så himla himla fin. Jag älskar att hänga på psykologen och olika bibliotek. Jag älskar att kören fått mig att börja räkna mina veckor i tisdagar. Och jag älskar människorna som förgyllt både skolan, kören och alla andra aspekter av min vardag (eller ja, hela mitt liv).
 
Men detta år har också bestått av en hel del o-vardagliga händelser. Jag var på en skrivarkurs mitt ute i ingenstans. Jag var på West Pride. Jag såg/lyssnade på Frida Öhrn. Jag såg/lyssnade på bl.a. Emil Jensen och Miriam Bryant under kulturkalaset. Jag blev mentor för Mentor Sverige. Jag fick extrajobb. Jag fick lägenhet. Jag var i Skövde. Jag var i Norrköping. Jag var i Örebro. Jag var i Helsingborg. Jag var i Stockholm. Och jag var i Uppsala. För att bara nämna några saker som varit lite extra speciella i år. 
 
 
 
 
När det kommer till mig är det också mycket som hänt. Först och främst, JAG KOM UT! Det går inte att beskriva hur bra det var för mig att äntligen ta det steget. Att vara lesbisk är nu en del av min identitet som jag är otroligt bekväm med. Dessutom har det gjort att jag börjat våga känna kärlek och faktiskt låta det "komma ut". Jag har blivit kär och faktistkt gjort något med de känslorna. 
 
Utöver kärleksfronten har jag bland annat klippt av en halvmeter hår, blivit mer säker på vem jag är och vad jag faktiskt tycker och tänker, och jag har allt mer vågat vara den jag är bekväm med att vara. Men samtidigt har jag insett att det är så många delar av mig som jag inte förstår. Känner mig så ofta som ett pussel som verkligen inte kan lösas - vilket förstås alla i viss mån är och inte alls behöver vara något problem - men det känns som att vissa bitar borde få komma på plats. Exempelvis behöver jag förstå min psykiska ohälsa mer. Vad är det som gör att jag aldrig riktigt verkar bli helt frisk? Hur ska jag hantera mig själv i olika situationer? Vad behöver jag? Och vad måste jag göra för att faktiskt må bra? 
 
 
 
 
Slutligen måste människorna få ett helt eget stycke, för det här året hade inte blivit så fantastiskt om det inte vore för dem. Jag är så tacksam både över människorna jag träffat näst intill varje dag och människorna jag bara träffat någon enstaka gång i år. Alla har förgyllt mitt år och mitt liv på sitt helt unika sätt. Men jag vill ändå rikta ett extra stort tack till de som funnits där när livet varit extra svårt. Som har omfamnat mig. Som jag har fått gråta hos. Som har fått mig att vilja fortsätta kämpa. För allvarligt talat, det här året har haft stunder när jag faktiskt inte förstått hur jag ska orka någonting mer, när inte ens ett korn av energi funnits kvar i min kropp. I de stunderna hade det inte gått utan de där människorna. De lyfter mig på ett sätt som inte går att förstå. 
 
Så tack alla människor och tack för att jag också får ta del av era liv. Ni är så fantastiska. Livet är fantastiskt tack vare er.
 

Gott nytt år

✭          ✭          ✭
 
 
✭   Gott nytt år från staden med vattenfall och flytande badkar   
 

Gick mina förhoppningar inför 2016 i uppfyllelse?

 

Så här när jag blickar tillbaka på inlägget jag skrev med mina förhoppningar inför året, är det lite komiskt att läsa att jag inte kunde komma på någonting speciellt alls som skulle hända. Om jag då bara visste vilket år det skulle bli! För jag överdriver inte när jag säger att det här har varit ett av mina mest händelserika år och också det år som fått mig att känna och förändras mer än jag någonsin gjort. Därför är det extra kul att återkoppla till mina förhoppningar och se hur det faktiskt blev med allt. 

 

 

Inför 2016 hoppades jag på:

 

• att få känna lite kärlek. I år har jag absolut fått känna kärlek. Mycket dessutom. Jag har dejtat. Jag har blivit kär. Jag har varit alldeles flummig. Jag har trott att det skulle bli något mer. Jag har blivit kär på nytt. Jag har fått känslan av att ha hittat ”den rätte”. Jag har blivit förkrossad. Och där någonstans är jag nu. Kärlek har på olika sätt varit ett genomgående tema i år, men tyvärr har det inte lett fram till vad jag också hoppades på - nämligen ett förhållande.

 

• att jag får bygga på relationer. Denna punkt har jag absolut uppfyllt i år! Det är helt galet hur många människor som varit en del av mitt liv i år och hur många som jag faktiskt kommit så himla mycket närmre. Är så himla himla tacksam över det! 

 

ett bra skolliv. Utöver en period i våras som var väldigt svår, främst på grund av att jag psykiskt inte mådde så bra, har skollivet verkligen varit bra. Känslan av att inte riktigt förstå att jag faktiskt ”får” plugga psykologi sitter fortfarande i och skolan är bla tack vare det väldigt rolig. Jag har dessutom blivit betydligt bättre på att ha rimliga krav på mig själv. Överpluggar inte lika mycket, och är generellt sett inte lika orolig över hur det ska gå på tentor och liknande - vilket förstås är väldigt skönt.

 

att resa till ett land jag inte varit i. Här har vi en punkt som gått betydligt sämre. Har faktiskt inte lämnat Sverige i år. Men är inte särskilt besviken över det. Har åkt runt desto mer i vårt avlånga land. 

 

 

• att utvecklas i mitt skrivande, fotograferande och sjungande. I skrivandet har jag verkligen utvecklats i år! Skrivarkursen i somras bidrog mycket till det, inte minst genom att den fick mig att utforska betydligt fler former av poesi. När det kommer till fotograferandet och sjungandet har det dock inte hänt så mycket. Kan visserligen på mina bilder se att de blivit något bättre under året, men har inte direkt jobbat så aktivt för det. Finns otroligt stor förbättringspotential! 

 

• att engagera mig i något. I år blev jag mentor för Mentor Sverige. Det är verkligen något jag är glad över att jag valt att göra. Men med tanke på hur denna värld ser ut skulle jag vilja engagera mig i något mer. Synd bara att tid är en bristvara.

 

• att kunna hjälpa (i stort som smått). Hoppas och tror verkligen att jag gjort detta i år. På flera sätt. 

 

• att ”komma närmre” min kropp. Det här har verkligen gått upp och ner i år. Just nu känner jag mig betydligt närmre min kropp än jag någonsin varit, men har även haft perioder i år då jag och kroppen känts helt skilda från varandra. Komplicerat det där.

 

• att vara ärlig mot mig själv (och därmed också mot andra). Ja det var ju hela den här grejen med att jag blir kär i tjejer. Tänk att det var så svårt att vara ärlig med det då. Jag tackar den som i mars gjorde mig så flummigt kär att jag inte längre kunde hålla det inom mig (läs mer här). Frihetskänslorna var totala, och det är nog ändå det som bidragit mest till att det här året blivit så speciellt.

 

• att jag får känna glädje. Har jag fått det? Svar ja! Trots stora perioder och ofantligt många stunder av mer negativa känslor, har jag nog fått känna mer glädje än jag någonsin gjort! 

 

• att något oväntat händer. Tänkte först börja rabbla massa oväntade saker som hänt, men insåg att jag varken vet var jag ska börja eller sluta. Så jag avslutar denna lista med att konstatera att hela det här året nog var mer eller mindre oväntat.

 


Mitt i allt kommer skrattet

 
Efter mitt julbesök i Fritsla konstaterar jag att det är så mycket som förändrats. Som om jag inte tidigare varit medveten om det, inser jag nu att folk blir äldre med åren. Lillebror. Farmor. Jag. Trion är inte längre vad den en gång var. Farmor förstår inte och orkar desto mindre, medan jag och lillebror på något vis blivit vuxen respektive tonåring. Det förändrar saker. Men i och med det är det också så fint att samtidigt kunna konstatera att det finns en sak som är bevarat - nämligen skrattet. För även om vi kanske till viss delar skrattar åt andra saker än vi gjort förut, är ändå humorn av samma märkliga slag. Så vi skrattar åt allt och ingenting, och det gör nog oss alla gott.

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0