Split nästa

•          •          •

Just precis nu ligger jag i en tom lägenhet i Zagreb. De andra har begett sig ut på sushijakt medan jag fokuserade på att ta hand om mig. Under natten dök nämligen halsont upp och under dagen även febern. Himla typiskt. Och det hjälpte väl inte direkt att vi vaknade kl 04.00 idag för att ta oss just hit till Zagreb från Budapest. 

 
Men det är okej, för Zagreb är ändå lite av en parentes. Egentligen stannar vi mest här för att inte behöva åka hela vägen till Split på en dag (eftersom det skulle ta ca 12 timmar), så det är ändå okej att jag idag inte riktigt kunnat njuta av vad staden har att erbjuda. 
 
Så, imorgon beger vi oss alltså till Split - slutdestinationen på vår resa. Ska bli så skönt! Även utan förkylning är vi alla slitna efter att ha tagit oss an Berlin, Prag och Budapest, så vi behöver lite klassisk solsemester. Men i väntan på det kommer här lite bilder på vad vi har hunnit se hittills.
 
 

I behov av nya anledningar

•          •         •

 

Varför bloggar man? Varför bloggar JAG? 

 
Jag skulle kunna komma med svar på det nu. Jag skulle kunna rabbla anledning efter anledning till varför jag började med den här bloggen och varför jag fortsatt. Men jag kommer inte det. Jag kommer inte det eftersom jag anar att anledningarna förändrats. De anledningarna som tidigare hållit igång den här bloggen tycks inte längre fungera. 
 
Det handlar inte om att jag vill sluta blogga. Det vet jag. Jag vet bara inte varför jag vill fortsätta. Och det är ett problem. Det gör att jag inte hittar motivationen. Det gör att de inlägg jag producerar inte betyder så mycket för mig. Jag gör dem bara. Och det är ett problem. För även om jag verkligen uppskattar er som läser och gärna gör inlägg för er, måste ändå grunden vara att jag gör det för min egen skull. Något annat är inte hållbart. Varken för mig, för bloggen, eller för er.
 
Foto: Logan Stephens
 
Så med detta vill jag säga att jag tar med mig en uppgift på tågluffen. Uppgiften att ta reda på vad den här bloggen ska vara framöver. Som ni förstår blir det en naturlig paus, inte minst då brist på tid och internet lär göra det svårt att blogga, men ska ändå försöka komma med lite reseuppdateringar under tidens gång. 
 
Detta är planen. Hoppas så att den ska vara lyckosam, så att jag den 22a juni (när vi är på svensk mark igen) kommer känna mig redo och sugen på att ta nya tag här.

Två år och lite mer psykolog

•          •          •
 
Det har gått två år nu. Två år. På riktigt. Har så himla svårt att förstå att jag faktiskt bott i den här staden så pass länge och om möjligt ännu svårare att förstå att jag gått lika länge på psykologprogrammet. Det känns så konstigt, samtidigt som det känns så himla rimligt, för åh vad mycket som har hänt.
 
Om vi ska fokusera på utbildningen har vi kommit till en otroligt spännande hållplats. Vi är nu klara med "the basics" om människan - dvs vi har lärt oss en massa om utveckling, biologi, kognition, socialpsykologi, personlighet och mycket mer - och är nu redo att ta oss in i det patologiska. Ser så mycket fram emot det! Och dessutom, nästa år, då väntar praktiken! 
 
 
Ahhh, det är så mycket utbildningsfokuserat jag ser fram emot att sommaren inte blir lika upphöjd som normalt. Tycker förstås det är härligt med sommar, men det känns inte riktigt som höjdpunkten på året. Kanske låter det märkligt, men är väl antagligen ett tecken på att jag hittat en vardag jag trivs bra med.

sommartecken

☀         ☀        ☀
 

Ett efter ett så tågar de in. Sommartecknen. Sommarkläder. Glass i mängder. Men inte minst också loppisar. Idag specifikt var det premiär för bakluckeloppisen i Slottsskogen. Fyndade så otroligt mycket. Tror verkligen att det kommer bli en återkommande helgsyssla i sommar. Och som om det inte var nog med det är det Majornas megaloppis imorgon. Åh åh åh. 

Några timmar asien

•        •        •
 
Visste ni att risvinäger är en hel vetenskap? Åtminstone kändes det som det när jag stod inne på Saigon (en av Göteborgs största asiatiska affärer) och stirrade på flaskorna. Ljus, mörk, dyr, billig. Vad ska man gå på? Är det stor skillnad? I rädsla för att välja fel blev det att jag inte köpte någon alls. Tänkte att ICA säkert bara hade en sort och att det säkert är just den jag behöver. 
 
Med hem från Saigon följde dock sesamolja. HUR har jag inte kunnat testa det förut? Tror det kommer revolutionera min matvärld! 
 
 
 
Hur som helst. Anledningen till risvinägern och sesamoljan var att jag fick för mig att ägna tre och en halv timme åt att göra dumplings (obs det är helt klart möjligt att göra det betydligt snabbare om man inte väljer att gå in i en känsla av att ha all tid i världen). Det var helt klart en kul onsdagssyssla och gick jättebra ända tills de skulle ångkokas. Sisådär sjuttioåtta procent fastnade nämligen i ånginsatsen och fick därmed icke-hela bottnar. Hmm.. Om någon har något tips för hur man undviker det, tar jag gärna emot det.

Och så var ännu en termin nästan förbi

•         •          •
 
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något vis har den här terminen nästan passerat. Att jag idag fick reda på att jag precis klarat terminens sista tenta, att vi lämnade in vår slutliga version av vårt grupparbete och att jag nu bara har ett fördjupningsarbete kvar, gjorde det extra tydligt. Det är nästan sommar nu. Sommarlov.
 
 
Ska dock plugga en del i sommar, så helt "ledig" blir jag inte. Men faktum är att det känns väldigt skönt. Under sommaren uppstår nämligen alltid en tomhet hos mig, helt enkelt på grund av att det inte är någon skola. Men det är som sagt löst nu. Exakt hur mycket jag ska plugga har jag inte bestämt mig för än. Ska åtminstone läsa en kurs i kreativt skrivande (vilket jag gjort förut via Uppsala universitet, men nu ska göra via Linnéuniversitetet), men kanske också en kurs i ungdomssociologi eftersom det vore så intressant. Men vi får se hur det blir. Kan vara så att jag missar en del viktiga moment på grund av tågluffen och då får det helt enkelt bli bara skrivande.

Ska göra allt för att aldrig mer missa ett år av ditt liv

♥          ♥          ♥
 
 
Igår fyllde min Emelie år. Min fantastiska Emelie har nu skuttat runt på denna jord i hela tjugotvå år. Jag har så himla svårt att förstå det. Kanske främst eftersom det är år som jag inte varit med på. Hur kan det vara möjligt? Hur har jag kunnat leva utan henne? Antagligen för att man inte kan sakna något man aldrig haft. 
 
Men nu när jag har henne i mitt liv tänker jag aldrig släppa taget. Tänker inte missa ett till år av hennes liv. Tänker fira alla hennes födelsedagar så mycket jag bara kan. Tänker fira att hon finns. 
 
 
 
 
Och den första födelsedagen jag fick vara med på blev en stor dag av överraskningar. Paket, pyntad lägenhet, kanotutflykt, picknick, mer mat, körmusik och mängder med kramar. Till exempel. Hade velat göra tusen saker till, men inte ens födelsedagar kan vara längre än en vanlig dag. Så vi fick nöja oss där. Och det gjorde vi verkligen.
 

Sommar på låtsas

☀          ☀          ☀
 
 
Jag ser den som en låtsassommar. Värmeböljan. Människor går runt och låtsas att det är juli. Med solglasögon. Bleka bara ben. Konsumerar mängder av glass. Och jag är helt för det. Så jag hänger på. Går med marinblå klänning och bara ben för att byta sticklingar. Äter otroligt god glass med min mentorsungdom. Suger åt mig allt vad solen är. Det är som om jag suger åt mig av den extra mycket just eftersom den känns på låtsas. Vi har fått en dos sommar som vi inte borde ha fått riktigt än. Tackar och tar emot, men slänger iväg en tanke till den globala uppvärmningen. Himla dumt ändå att det antagligen är din förtjänst det här. 

Snart på ett tåg någonstans

•          •          •
 
Foto: Ezra Jeffrey 
 

Det var så länge som jag trodde att det inte skulle bli av. Att det bara var ett exempel på en sådan grej som man pratade om men aldrig gjorde något av. Åtminstone inte så snart. Men ibland har man fel. Ibland blir det något av drömmar. Därför kan jag nu meddela att jag i sommar kommer åka iväg på tågluff. 


Valborg

•          •          •

 

 
Skapar mig nya hemmaplanstraditioner genom att se på majbrasa ett stenkast från min lägenhet. Himla bra grej alltså att bo nära en så pass fin plats som Härlanda Tjärn. Och att bo granne med ett naturreservat. Är otroligt glad över att det råkade vara här jag hamnade. 

Äntligen lite mer hemma

•          •          •
 
Tre månader. Tänk att jag har bott här i tre månader nu. Det är galet. Och galet är att jag fortfarande inte har fotat min lägenhet ordentligt. Det har mest inte blivit av, vilket jag skyller dels på att solen har gått ner alldeles för tidigt och dels på att jag inte känt att jag bott in mig ordentligt. MEN det kan jag inte skylla på längre, så nu ska jag ta tag i det.
 
 
Något jag redan "tagit tag i" är dock att bjuda in folk till inflyttsmys, vilket det imorn är dags för. Ser fram emot det så himla himla mycket. Det är så otroligt underbart att kunna placera så många människor jag tycker om under samma tak. Under mitt tak denna gången. Så fantastiskt. 

Leva för mycket i nuet

✴          ✴          ✴
 
Okej, det här går verkligen emot varenda självhjälpsbok i bokhyllan. Inte för att jag nödvändigtvis brukar hålla med dem. Men gällande detta har jag nog det. Fram tills nu. För jag tror att jag lever lite för mycket i nuet.
 
Eller okej, egentligen handlar det om att jag lever för lite i framtiden. För lite i förhållande till mig själv. För jag är en drömmare. Jag drömmer om saker som komma skall. Brinner för saker jag gör, för att kunna uppnå något. Vill alltid ha projekt igång. Alltid ha mål att sträva mot. 
 
Men just nu saknar jag allt det där. För genom att fokusera så mycket på nuet (som visserligen är fantastiskt) har jag tappat den brinnande känslan. Vilket får nuet att kännas som något kortsiktigt. Något som inte leder till något större på sikt.
 
 
Jag vill poängtera att den här känslan inte är det minsta logisk. Min vardag är inte kortsiktig. Jag läser ju inte minst till psykolog, vilket är det tydligaste exemplet på något jag gör för att utvecklas och kunna uppnå saker och ting både inom en relativt snar framtid, och en långt bort. Men jag känner ändå att jag tappat fotfästet lite. Vet inte vart jag är på väg. Vet inte varför.
 
Så jag tror att jag ska vända mig till pappret och pennan. Som vanligt. För att luska ut lite kring det där. Påminna mig om vad det egentligen jag vill här i livet.

En onsdag som nog inte fanns

•          •          •
 
 
 
Vissa dagar är overkligare än andra. Levda i en bubbla. Utan grepp om tid och rum. Utan insikt om att något annat existerar. 
 
När sådana dagar avslutas på jazzklubb finns en risk för explosion. En känslomässig sådan. För när allt växer sig så stort inom en att man inte längre vet vart man ska ta vägen, tycks inget annat alternativ rimligt. Än att inte längre få plats i sig själv. Att börja slå gnistor.
 

När även tiden med mig själv behövs ses över

•          •        •
 
På ett väldigt betydande plan har mitt liv förändrats. Och eftersom det i allra högsta grad påverkar den här bloggen känns det väldigt viktigt att vi tar ett litet prat om det nu.
 
Saken är den att det kommit in väldigt många människor i mitt liv. Vissa människor har redan funnits, men klivit in lite längre. Vissa är helt nya och har bara hunnit ta några enstaka steg. Och andra har sprungit fram med stora steg och omslutit hela mig och mitt liv. Och självklart innebär det att även jag tagit steg mot andra. Stora. Små. Smygandes. Springandes. Och sammanfattningen på det stora hela är att det är fantastiskt. Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag tycker om så mycket. Och jag känner inte längre att jag lever mitt liv på egen hand, utan känner verkligen att jag på riktigt delar det med andra. Trots att jag varken har flickvän eller någon att bo med (vilket jag tidigare trodde var en förutsättning för att känna så).
 
Men. Ja, för det kommer ett men. Detta har lett till att mitt liv ser ganska annorlunda ut nu. Största skillnaden är att jag helt enkelt inte har så mycket tid själv, och det i sig innebär en hel del rent känslomässigt (men det sparar vi till ett annat inlägg) men inte minst också rent praktiskt. Att jag är väldigt lite själv, innebär ju rimligtvis också att jag har väldigt lite tid till att göra det jag gör när jag är just själv.
 
Så vad är det jag brukar göra då? Svaret är mycket! Jag har länge sett mig som proffs på att underhålla mig själv. Har näst intill aldrig svårt att komma på saker att göra. En del är bara tidsfördriv, men andra delar har väldigt stor betydelse för mig - inte minst kreativa sysslor. Vi pratar bland annat om att pyssla, fota, redigera bilder, spela gitarr/piano, experiementera i köket, skriva och sist men inte minst: blogga. 
 
 
Foto: Himesh Behera
 
 
Att inläggen dykt upp med allt större mellanrum här beror alltså inte just nu på att jag mår dåligt (vilket ju var fallet tidigare under året). Det beror inte heller på att jag har inspirationsbrist (nej, mitt huvud snarare bubblar av idéer just nu). Det beror bara på att jag inte har tid. Eller nej, att jag inte tar tid. 
 
För det jag vill komma fram till är inte att jag inte vill blogga mer. Nej, jag håller fortfarande fast vid min förhoppning inför året om att jag ska börja lägga ner mer tid på bloggen. Men samtidigt vill jag inte ha mindre tid med andra människor.
 
Det hela låter kanske som en omöjlig ekvation. (åtmonstone har det gjort det i mina öron) Och det hade det också varit, om det inte vorit för en sak: att jag verkligen kan lägga upp min egentid bättre. För precis som för (vad jag antar är) många andra, så tenderar min egentid gå orimligt fort - främst på grund av att jag fastnar på olika internetsidor och sociala medier-flöden. Jag scrollar. Och scrollar. Ser klipp om ingenting. Googlar orimligt längre runt efter saker som jag kan tänkas vilja ha till min nya lägenhet. Och allt möjligt annat. Jag vill dock poängtera att det i grund och botten inte behöver vara något problematiskt. Det är en form av underhållning som jag i många fall på riktigt gläds av. Dessutom är det en stor inspirationskälla. Problemet är när jag är "mätt". När jag kollat igenom allt jag på riktigt är intresserad av. När jag sökt efter det jag på riktigt funderar kring. Problemet är att jag då fortsätter och därmed slösar tid på näst intill ingenting.
 
Att det är så här är förstås inget nytt. Men det är nu det blir tydligt. För förut hade jag så pass mycket tid att jag hann med BÅDE att fastna i internet orimligt länge OCH göra en hel del kreativt. Där har vi skillnaden. Där har vi vad jag måste prioritera. Det handlar inte om att välja mellan vänner och egentid. Utan mellan dösurf och kreativa sysslor. 
 
Och som ni säkert förstår är det kreativa sysslor jag vill prioritera, så det är vad jag framöver ska försöka göra. Självklart är det betydligt lättare sagt än gjort, men min plan är att till viss del schemalägga kreativa sysslor jag vill ägna mig åt. Förhoppningsvis bara för att kicka igång det och sedan göra saker och ting lite mer rutinmässigt, men jag får ta det som det kommer. 
 
För bloggen innebär det här några specifika saker: först och främst ska jag då alltså för min del schemalägga blogg-tid, vilket kommer leda till att det också dyker upp fler inlägg. Då jag tidigare insett att det är väldigt bra för mig att ha ett bestämt tidsintervall mellan inläggen kommer jag också börja med det igen. Från och med idag ska jag försöka att publicera ett inlägg var 3e dag, fram till Famla Fints födelsedag den 20e april då jag tänker att jag ska återgå till varannan dag (vilket jag ju körde på tidigare). Det är planen. Och åh, vad jag ser fram emot det. Jag har verkligen så mycket att dela med mig av. London. Känslor. Psykisk ohälsa. Odling. Mat. Tankar. Dikter. Och mycket mer. Så jag hoppas att ni hänger med på det!
 

Flyr till en annan verklighet för ett tag

•          •         •
 
Foto: 1) Rob Bye 2) Tamara Menzi
 
 
✳   Gissa var jag befinner mig just precis nu nu nu!    
 

När till och med avokadoträdet vill gå vidare

 
 ✼          ✼         ✼
 
 
Mitt avokadoträd tycks trotsa allt. Bristen på sol. Snön.
Och en Cecilia som har haft fullt upp med sig själv.
 
Trots allt är det i en ny fas. Det skapar nya blad. Lite fräschare. Lite tåligare. Än de gamla.
 
 
 
 
Och jag, jag försöker inspireras av mitt avokadoträd. Jag försöker trotsa allt. Och skapa något nytt.
 

Förkylning och symboliska semlor

•          •          •
 
Febern stiger och jag har i princip bosatt mig i min säng. Det gör mig allt mer uppstressad, men mitt i allt är det ändå så himla uppenbart att det här var precis vad jag behövde. Jag har varit så himla dålig på att lyssna på min kropp. Den har fått utstå så himla mycket den senaste tiden. Så antagligen fick den nog och behövde säga ifrån. Säga ifrån ordentligt.
 
MEN oavsett om man är förkyld eller inte får man inte glömma att det faktiskt är fettisdagen idag. Konstigt nog är det ganska viktigt för mig. Är egentligen orimligt förtjust i alla "speciella" dagar av det slaget, men just fettisdagen har fått en speciell betydelse för mig. Främst har det att göra med att semlan jag åt under fettisdagen 2012 blev så symbolisk. Efter flera månader på ätstörningskliniken skulle jag minsann klara av att äta en semla. Och det gjorde jag.
 
 
 
 
Och i år adderades ytterligare mening till semlan. För att orka när saker och ting varit jobbigt har jag nämligen tänkt att februari må vara jobbig, men att mars kommer bli så mycket bättre. Att fettisdagen i år är sista februari är därför otroligt passande. Under hela månaden har jag sett fram emot att februari ska gå över i mars och att det ska firas med en semla!
 
Så trots feber ska jag om några timmar pallra mig iväg till ett café med några vänner. Tills dess samlar jag kraft genom att dricka chokladdryck i min "stark-kopp".
 

I försök

<<<          <<<          <<<
 
Köper tulpaner i ett försök att locka fram våren. Äter enorma mängder bananglass för att eliminera förkylningen. Det går sådär. Känns som att det mesta går sådär just nu. 
 
Det är så typiskt. Att det efter en psykisk svacka kommer en fysisk. Den lär visserligen bli kortare. Förkylningar går lättare över än depressiva perioder. Men ändå typiskt.
 
 
 
 
Försöker verkligen intala mig själv att det är okej. Det är okej om jag inte klarar tentan som väntar. Det här är inte gymnasiet. Man får fler chanser. Klarar jag inte tentan nu, klarar jag den någon annan gång. Jag försöker intala mig själv att det är bra. Ibland bör skolan inte vara ens främsta prioritering. Då är det bra om man faktiskt prioriterar det som behövs prioriteras. Till exempel ens egen hälsa. 
 
 
P.S. Att jag inte mått (och mår) så bra är också anledningen till att uppdateringen här inte prioriterats. Har inte funnits energi och ännu mindre inspiration. Men hoppas på bättring inom en snar framtid.

När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Fyra låtar till mig själv (och alla andra som behöver dem)

 
♥          ♥          ♥
 
 
 
 
♥          ♥          ♥
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg


RSS 2.0