Tre halva psykologer

•         •          •
 
 
 
Här fortsätter vi fira. För när man har klarat av ett halvt psykologprogram är man helt klart värd
en kväll med rispappersrullar, halloncheesecake och skratt.
Heja oss!
 

Hälften klart, hälften kvar

 
•          •          •
 
 
Det är ingen lögn när jag säger att jag är alldeles överväldigad av att nu vara 50% psykolog. Det är jag. Men bara av glädje. Inte av orimligheten i det hela. 
 
För faktum är att det känns så himla rimligt. Det känns så rimligt att jag faktiskt kommit halvvägs nu (och minst lika rimligt att jag har lika mycket kvar). Känslan av att sakta men säkert transformeras till en psykolog har börjat infinna sig. Jag känner mig helt enkelt så mycket som en psykolog som jag är. Det vill säga en halv. Till skillnad från förr när känslan av att vara det minsta lilla psykolog kändes så otroligt främmande. 
 
 
 
 
Alla terminer hittils har varit väldigt olika. Jag har tyckt väldigt mycket om alla, men den här har varit speciell. Den här terminen har gett mig så mycket mer på ett mer personligt plan snarare än bara faktamässigt. Mitt självförtroende kring min framtida psykologroll har stärkts. Jag börjar på riktigt känna att jag nog kommer bli en bra psykolog. Jag älskar också hur det  får mig att ta till mig kunskap på ett nytt sätt. När jag läser kurslitteratur tänker jag mer i termer av "hur kan jag använda mig av det här i praktiken?" och "hur kan det här göra mig till en bättre psykolog?". Och det känns så himla givande. 
 
I och med allt detta börjar jag också känna mig något mer beredd på praktiken. Fortfarande lite lagom rädd. Men med en grundtro att jag är lagom förberedd för att ta mig an den utmaningen. Om sjutton dagar smäller det! 
 

You're saying it's hopeless, that I should hope less

 
 •          •          •
 
 
But I will still be here, stargazing. I'll still look up, look up, look up for love
Stars don't disappear, they keep blazing. Even when the night is over
That's how I find the light
 
 
 
 
 

Mitt 2017

•          •          •
 
Det här året. Jag är verkligen så tacksam över det.
Det må ha varit stormigt. Och jag har nog frågat mig fler gånger än någonsin
hur mycket känslor (både positiva och negativa) en människa kan rymma.
Men jag är trots det, eller kanske just därför, så himla tacksam över allt det medfört.
 
 
Året började verkligen inte bra. Utöver skolan hade jag helt plötsligt börjat på ett jobb jag inte trivdes med, jag var stressad över flytt och jag var dessutom olyckligt kär. Antagligen var inte det de enda faktorerna som spelade in, men det fick allt att rinna över och jag hamnade i en depressiv episod. Jag skulle ljuga om jag säger att det var det jobbigaste jag varit med om, men det var läskigt på ett nytt sätt. Det var läskigt hur allt gick så fort. Det var läskigt hur jag tappade kontrollen. Och det var läskigt att se hur allt raserades. 
 
Våren som var kvar efter jag kommit ur den depressiva episoden handlade därför mycket om återhämtning. Både för mig själv i mig själv, men också i relationer. För att må dåligt på det sättet, med människor så nära mig, var nytt för mig. Till stor del var det bra, eftersom de höll mig uppe, men det blev också jobbigare, eftersom jag såg hur ont jag gjort dem. 
 
Utöver återhämtning, handlade våren också om att komma över och börja om rent kärleksmässigt. Jag började dejta och även om det inte ledde till något så var det en faktor som bidrog till att jag lyckades komma över den jag behövde komma över. 
 
Utöver det gjorde jag en himla massa roligt under våren. Reste till London. Var på standup. Flyttade (!). Och hade himla kul i skolan.
 
 
 
 
Sen kom sommaren som jag bedömer som min bästa någonsin. Jag stack iväg på tågluff med fyra fina vänner, firade därmed min födelsedag i Prag, var i Almedalen med Djurens Rätt, hängde i Norrköping, började simma, drog igång löpningen igen, odlade, bakade massa bröd, grejade hemma och hade en liten "sommarflört". 
 
Därefter kom hösten och vintern med resten av året och min tidsuppfattning rubbades totalt. Samtidigt som det kändes som att skolan började bli mer "på riktigt" gick jag nämligen och blev så otroligt kär. Hamnade så fullkomligt i en bubbla som var så otroligt fantastisk, men sen också blev så otroligt jobbig. Men mitt i det lärde jag mig att jag vågar och kan ta steg när jag väl känner något för någon och det var nog den viktigaste insikten för i år.
 
 
 
 
Vad hösten bestod av mer har jag nästan svårt att säga. Det känns som att kärleken var allt, och det var den förstås samtidigt som den inte alls var det. Mycket var också skola, panik inför praktiken till våren, kör och löpning, uppblandat med en himlans massa tankar. 
 
Och det är där jag slutar mitt år. I en himla massa tankar. Tankar om vad som är rätt och fel. Och hur jag egentligen vill leva mitt liv. 
 

Låt mig bara tända ett ljus till

 
•          •          •
 
 
light a candle, light the dark, light the world
light a heart or two
light a candle for me, I'll light a candle for you
 
- Avalon
 
 
 
I samma andetag som jag för ett år sedan berättade att jag fått en lägenhet, berättade jag att jag julen 2017 skulle kunna ha en riktig gran för första gången i mitt liv. Det var en aspekt som gjorde mig orimligt glad. Och det gör mig också orimligt glad nu när jag införskaffar saker som ska klä mitt hem i julstämning. Men julkänslor är lika pendlade som resterande känslor som bor i mig. På väg att bubbla över för att sekunden senare eka tom. Ligga på minus. Om nu julkänslor kan göra det. 
 
Jag vet inte hur jag vill ta mig an den här julen. Jag går mellan att tänka att DET HÄR ÄR MINSANN JULEN MED STORT J och "det här är bara ännu en jul". Och jag vet inte hur jag skulle vilja att jag tänkte. 
 
Men hur mycket jag än pendlar fram och tillbaka, landar jag ändå i att en magisk jul väntar. Kanske är det den här julen. Eller så är det en annan. Vem vet. Men någon gång i tiden kommer jag möta den. Min jul.

Väl ute ur bubblan

•          •          •
 
Att man lätt hamnar i en bubbla när man är kär är ju inte direkt någonting nytt. Till stor del är det ju det som är så fantastiskt. Att allt annat bleknar. Att allt som är viktigt är det som känns och händer här och nu. Och har man likt mig en period då en flickvän är något man längtar extra mycket till, finns en möjlighet att det där förstärks ytterligare. 
 
 
Som sagt, till stor del är det ju bara fantastiskt. Jag älskar att helt och hållet hänge mig till mina känslor på det sättet. Men när bubblan plötsligt spräcks blir det så uppenbart att man för en stund glömt att livet är fullt av så himla mycket annat fint också. Och i tomheten av att inte längre kunna hoppas på kärleken, kan det till och med vara svårt att påminna sig om vilka alla de där andra sakerna brukat vara. Och det kan göra mig frustrerad. Jag gillar inte tanken på att det plötsligt är så mycket jag inte kan se. 

Jag tänker våga tro på mer

•          •          •
 
Jag pendlar mellan att drunkna i drömmar och inte våga hoppas på något alls. Det är så fantastiskt, men samtidigt så läskigt, att känna saker. Det är så otroligt svårt, men samtidigt så lätt, att kasta sig ut.
 
Det är så himla mycket jag skulle vilja veta. Jag skulle vilja kastas in i framtiden bara för en sekund, för att få se om det finns en mening med att göra sig sårbar. För det gör så himla ont att gå sönder.
 
Foto: Ben Rosett 
 
Men nu är det ju inte så det fungerar. Det är snarare det som är grejen med kärlek. Ovissheten. Den otroliga önskan om att det ska vara på riktigt. Och trots allt finns ju ingen tvekan. Den lilla chans att det här skulle kunna bli något fint är värt risken att slitas itu. 

Så innerligt hög på livet

 

•          •          •

 

Tänk vilken bergochdalbana livet är ändå. 

 

Tänk att man helt plötsligt kan vara i ett läge då man bara måste ut i mörkret och springa snabbare än man någonsin gjort, eftersom man annars troligtvis skulle explodera av känslor.  Tänk att man kan vara i ett läge då man efter den där springturen tänker att det kunde vara lite kul att ringa en kompis, men överraskar sig själv med att börja störtgråta när hon svarar. Tänk att allt i det här läget är ett resultat av lycka. Och tänk att lycka i så otroligt stor dos kan vara näst intill fullkomligt ohanterligt. 

 

Det jag försöker säga är alltså att jag är just lycklig. Så oerhört lycklig. Det känns som att det här är höjden av att leva, samtidigt som livet så som det brukar vara känns helt orimligt. Det känns orimligt att fortsätta göra saker som att plugga, handla mat, sova, städa, äta och laga matlådor, när jag känner så här. När allt jag vill göra är att bada i mina känslor. 

 

 

Foto: MARK ADRIANE
 
 

Ni kanske anar vad det här handlar om och ja, ni har rätt. Jag har fallit pladask för någon. Mer än så är det inte just nu och huruvida det blir det väntar att se. Men åh vad jag hoppas. Tänk om det kunde vara denna gången allt blev på riktigt.

 

 


Mot Göteborgsvarvet 2018

•          •          •
 
Det började med att jag blev irriterad på mig själv. Jag blev irriterad över hur jag pratade om den där punkten på min "bucket list", men alltid konstaterade att det låg långt fram i tiden. "Jomen någon gång ska jag också göra det." - sa jag både till mig själv och andra när alla hurtiga började springa. 
 
Men hur långt fram ska någon gång egentligen ligga? Hmm.. tvåtusennitton kändes rimligt. 
 
Tills jag insåg hur lite jag trodde på min egen förmåga.
 
För precis som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så har jag aldrig varit "en sån som tränar". Jag har som liten visserligen gått i fotboll och tennis ett litet tag, men aldrig faktiskt fokuserat på att bli bättre. Och de perioder jag tränat annat, har jag tyvärr bara fokuserat på att bryta ner och inte bygga upp kroppen.
 
Foto: Ben O'Sullivan
 
Detta innebär att jag just nu, när jag på sätt och vis blivit "en sån som tränar", faktiskt är mer vältränad än jag någonsin varit. Och varje pass (åtminstone nästan) låter mig ta ännu ett litet steg mot ett jag som är friskare och starkare än jag någonsin varit. Jag vet det och tycker förstås att det är fantastiskt och otroligt motiverande, men har trots det svårt att se mig som någon som faktiskt klarar av fysiskt krävande saker. Jag vågar inte ens hänga på under löpningskvällarna som anordnas precis där jag bor eftersom jag tror att jag inte är tillräckligt tränad (trots att de sägs vara för löpare på "alla nivåer").
 
Men detta är ju fjantigt. Jag kan ju inte gå runt och tro att jag inte klarar av saker jag vill göra, när jag med stor sannolikhet (vilket jag kan konstatera om jag bara kliver ut ur mig själv för en liten stund) faktiskt skulle klara av det. Och det är ju inte rimligt att denna tävlingsmänniska som gillar utmaningar, struntar i att just utmana sig över huvud taget i rädsla för att ställas inför en allt för stor utmaning.
 
Så jag insåg att tvåtusennitton inte var särskilt rimligt. Bara fjantigt. Och taskigt mot mig själv att tro att jag skulle behöva så mycket tid för att träna inför det. 
 
Så jag satte ett nytt mål:
GÖTEBORGSVARVET 2018

Ordbehov

•          •           •
 
Jag kommer på mig själv med att sakna ord. Vet att det är så ibland. Att det går i vågor. Men det gör det inte mindre tråkigt. Det är nästan så att jag sörjer det. Det är som om en stor bit av mitt liv helt plötsligt bara inte finns där. Och även om det förstås inte är så, så känns det som om mitt liv saknar djup när jag inte får ner det i skrift.
 
 
Jag hade en strategi. Ett dokument som jag döpt till "Det som far ur mitt sinne". Där lät jag allt hamna, utan krav på att det skulle bli något eller att det skulle hänga ihop, och helt utan tanke på vem som skulle kunna få läsa det. Och allt hamnade verkligen där. Alla möjliga texter. Dikter. Noveller. Brev som jag aldrig skulle kunna skicka. Inklusiver alla möjliga tankar och känslor. En del blev senare blogginlägg, andra dikter, och en stor del har jag behållit för mig själv.
 
Men nu insåg jag att det senaste jag skrev där skrevs den 28e maj. Det är ganska längesedan. Det är inte som att jag inte skrivit något alls sen dess, det har jag, men att jag inte skrivit något just där är ett så tydligt tecken på att jag inte varit helt transparent i mig själv. Gillar det inte.
 
Jag hoppas så att det är allt som krävs. En insikt om att jag vill och behöver få ur mig ord.
 

Höjden av skolglädje

•           •           •
 
 
Foto: Kristopher Roller 
 
Idag lämnade jag skolan klockan sju. Det var inte alls planerat, men så kan det gå när hela ens grupp - inklusive handledaren - tappar tiduppfattningen. Det var som om inget annat spelade roll. Allt kretsade kring femåringen med depression som vårt arbete fokuserar på. 
 
Innan dess hade vi dessutom fått information om praktiken som börjar till våren. Galet fantastiskt och galet läskigt. Men det blir så uppenbart. Allt känns så rätt. Jag är exakt där jag ska vara just precis nu. 
 
Så när jag lämnade skolan gjorde jag det med ett lyckorus i magen.  
 

Ibland går en bara runt och uppskattar det lilla

•          •          •
 
Lite då och då får jag en impuls att klicka in på justlittlethings.net och sedan tillbringa näst intill orimligt mycket tid skrollandes där. Det är helt enkelt underbart att påminna sig själv om alla de där små sakerna i livet som ger en små doser av glädjerus. Är så lätt att glömma bort det fina i dem.
 
Här är ett gäng små saker som nyligen gett mig glädjerus:
 
 
 
✳     Tänk vad livet är fint     ✳
 

Feberfrossa och björnbärssnår

•          •          •
 
Det här med att dra igång med en ny termin gick sådär. När feberfrossan slår an får man nämligen bara glömma att komma tillbaka till rutiner. Istället får man ligga nerbäddad, se på serier och äta glass - vilket visserligen inte är helt fel (om man inte är sjuk) men just nu är det inte direkt vad jag längtar efter. För under all orkeslöshet finns så himla mycket energi till att göra saker. Längtar på riktigt efter ett fullspäckat schema.
 
 
Det börjar dock gå mot rätt håll nu. Febern har gått ner och jag har till och med orkat ta mig ut på björnbärsjakt - vilket visserligen också gick sådär, men var åtminstone mysigt. Så kanske kanske drar allt igång på riktigt inom några dagar.

Monthly makers - Kläder

•          •          • 
 
Jag vill så himla gärna bli mer kreativ. Eller snarare främst få utlopp för min kreativitet i högre grad än jag får nu. Men konstigt nog är det väldigt svårt. Kanske för att det hela tiden finns så mycket annat att ta sig an att projekt allt som oftast åsidosätts. Jag, så är det nog. Men gillar det inte.
 
Som ett sätt att påminna mig om att göra något åt det här försöker jag ännu en gång hänga på Monthly Makers.  För er som inte hört talas om Monthly Makers tidigare är det en "kreativ utmaning" som tolv bloggare driver. Varje månad kommer en av bloggarna med ett tema som det är tänkt att man ska skapa något av. Och denna månaden var det Elsa som presenterade temat "kläder".
 
 
Mitt bidrag denna månaden blev minimalt: några broderade blad på min jeansjacka. Att jag dessutom gör ett inlägg om det så sent som två dagar innan deadline, symboliserar väldigt bra hur lite utrymme jag gör för min kreativitet (det ska tilläggas att jag till och med trodde att deadline redan var passerad, så blev possitivt överraskad när jag insåg att så inte var fallet). Men hur som helst tänker jag att några blad ändå är ett första steg. Någonting litet är bättre än inget helt enkelt. Och så får vi hoppas att jag har har lust att ta mig an ett något större projekt nästa månad.  

Inför tredje året

•          •          •
 
Ibland slår det mig att tiden går så fort. Jag vet, det inte direkt en ny tanke, men alltså på riktigt - gu vad tiden går fort! Det känns som att det var alldeles nyss som jag började psykologprogrammet, men så står jag nu här med en vecka kvar till jag ska påbörja år tre. Galet. När jag tänker på det blir det så uppenbart hur långt vi hunnit komma rent studiemässigt. Tio av nitton kurser är avklarade och åh vad mycket vi har lärt oss. Det kan vara lätt att glömma det i vardagslunken. Att vi faktiskt rör oss framåt. Allt närmare vår psykologexamen.
 
 
 
 
Foto: Sebastian Mantel 
 
 
Terminen som väntar lär bli en spännande en. Med kurserna "psykopatologi och psykosomatik" och "utredning och åtgärder avseende individen" känns det som att det börjar bli på riktigt. Nu har vi grunderna och ska fördjupa oss kring vad som händer och vad vi som psykologer kan göra när något går snett psykiskt. Ser så himla mycket fram emot det.
 
Men jag ska erkänna att det också känns lite läskigt. Att det blir mer på riktigt. När man pluggar mer teoretiska kurser kan man alltid gömma sig bakom en bok om det blir svårt. Riktigt så kommer det inte vara nu. Speciellt inte till våren när det är dags för praktik. Men det är förstås en bra grej. Jag vill inte vara en som gömmer mig när det blir svårt. Men lite läskigt är det ändå. 
 

En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Glöm inte att rotlöshet kan växa bort

 
•          •          •
 
 
Foto: Corinne Kutz
 
 
Titeln är en av de trehundrafyrtiotvå minidikterna jag har skrivit sen skrivarkursen i juni förra året. Av någon anledning har just den ekat i mig det senaste. 
 
Egentligen vet jag inte riktigt varför. Kanske för att jag helt enkelt skapat mig fler rötter. Fler källor som bygger upp mitt liv. En allt större trygghet. Något som ger en någorlunda stabilitet i en omskakande värld.
 
Men kanske också för att jag är i en period då jag letar nya öppningar. Nya utrymmen att leta in mig i. Slå rot även där. Och vem vet vad det kommer innebära. Mer än att jag blir allt mindre rotlös.
 

det är aldrig för tidigt att andas

•          •           •
 
Andas. Jag påminner mig själv om att jag måste stanna upp. Och andas. Inte för att det är alldeles för mycket som händer nu, eller alldeles för mycket som snurrar runt inom mig. Utan för att det alltid är viktigt.
 
Jag har dessutom haft några dagar som skavt. Inte rent dåliga, bara sådär diffust ohärliga som vissa dagar bara är. Sådär så att en mängd småsaker helt enkelt inte riktigt passar in. Allt känns, inte så jättemycket men ändå på något vis lite, fel. 
 
 
Mitt sätt att hantera det som skaver är just nu att simma. Åh så glad jag är över att jag hittat det. När jag inte vet hur jag ska ta mig an resten av en dag sätter jag mig bara på cykeln till badhuset och snart ligger jag där och tar simtag efter simtag. Ibland räcker det med en liten tur. Men ibland, när känslan av att dagen skaver inte vill försvinna, fortsätter jag en stund till. Det hjälper. På så många vis. 

Sommarrädslor

•          •          •
 
Ärligt talat. Sommaren gjorde mig rädd. Jag var så rädd för vad den skulle innebära. Vad händer när alla rutiner bryts upp och det helt plötsligt finns en himla massa tid? Det kan bli väldigt fantastiskt. Men också väldigt tungt. Speciellt med förra sommaren i ryggen var jag rädd att det främst skulle bli det senare. 
 
Men vet ni. Det känns stabilt. Till och med väldigt bra. Det känns som att det vinnande konceptet har varit att planera in så mycket det bara går. Kanske lite för mycket ibland. Men just nu känns en uttröttad Cecilia betydligt lättare att hantera än en som sveps in av sina demoner. 
 
 
Men samtidigt är det en månad kvar. En än så länge ganska oplanerad sådan, men som jag hoppas kunna fylla med lite allt möjligt. Väljer att tro att det kommer gå bra. Ja, det är klart det kommer gå bra.

På utflyktsvägen

•          •          •
 
Just i denna stund befinner jag mig i Norrköping. Är som adopterad av staden. Av människorna. Av allt vad Norrköping innebär. Aldrig hade jag kunnat ana att jag kunde vara så tacksam över så mycket i en stad. Speciellt inte en stad som jag för två år sedan inte hade någon som helst koppling till. Men sen träffade jag en Sandra som var första steget in i ett väldigt Norrköpingspräglat liv. 
 
Så nu befinner jag mig i en annan väns mammas lägenhet. Själv. Min vän Emelie jobbar nämligen och hennes mamma är bortrest. Så här sitter jag och gläds över allt vi redan hunnit göra under min vecka här. 
 
 
Veckan har väldigt mycket präglats av utflykter. Vi har inte minst plockat blåbär, besökt en ödekyrka och promenerat på självaste utflyktsvägen.
 
 
Och så har vi hängt vid sjöar förstås. Och på uteplatser. Och på en båt. Och i parker. Och med picknick i alla dess former (fast främst vattenmelon).
 
 
Och promenerat. Och suttit i Gubbens trädgård (sååå mysigt café!). Och ätit väldigt god brunch.
 
 
Men bland det bästa har förstås varit att bara få vara på samma plats ett tag. Ha så pass mycket tid att man kan prata tills orden tar slut. Överväldigas av sommarkänslor tillsammans. 

Tidigare inlägg


RSS 2.0