Så innerligt hög på livet

 

•          •          •

 

Tänk vilken bergochdalbana livet är ändå. 

 

Tänk att man helt plötsligt kan vara i ett läge då man bara måste ut i mörkret och springa snabbare än man någonsin gjort, eftersom man annars troligtvis skulle explodera av känslor.  Tänk att man kan vara i ett läge då man efter den där springturen tänker att det kunde vara lite kul att ringa en kompis, men överraskar sig själv med att börja störtgråta när hon svarar. Tänk att allt i det här läget är ett resultat av lycka. Och tänk att lycka i så otroligt stor dos kan vara näst intill fullkomligt ohanterligt. 

 

Det jag försöker säga är alltså att jag är just lycklig. Så oerhört lycklig. Det känns som att det här är höjden av att leva, samtidigt som livet så som det brukar vara känns helt orimligt. Det känns orimligt att fortsätta göra saker som att plugga, handla mat, sova, städa, äta och laga matlådor, när jag känner så här. När allt jag vill göra är att bada i mina känslor. 

 

 

Foto: MARK ADRIANE
 
 

Ni kanske anar vad det här handlar om och ja, ni har rätt. Jag har fallit pladask för någon. Mer än så är det inte just nu och huruvida det blir det väntar att se. Men åh vad jag hoppas. Tänk om det kunde vara denna gången allt blev på riktigt.

 

 


Mot Göteborgsvarvet 2018

•          •          •
 
Det började med att jag blev irriterad på mig själv. Jag blev irriterad över hur jag pratade om den där punkten på min "bucket list", men alltid konstaterade att det låg långt fram i tiden. "Jomen någon gång ska jag också göra det." - sa jag både till mig själv och andra när alla hurtiga började springa. 
 
Men hur långt fram ska någon gång egentligen ligga? Hmm.. tvåtusennitton kändes rimligt. 
 
Tills jag insåg hur lite jag trodde på min egen förmåga.
 
För precis som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så har jag aldrig varit "en sån som tränar". Jag har som liten visserligen gått i fotboll och tennis ett litet tag, men aldrig faktiskt fokuserat på att bli bättre. Och de perioder jag tränat annat, har jag tyvärr bara fokuserat på att bryta ner och inte bygga upp kroppen.
 
Foto: Ben O'Sullivan
 
Detta innebär att jag just nu, när jag på sätt och vis blivit "en sån som tränar", faktiskt är mer vältränad än jag någonsin varit. Och varje pass (åtminstone nästan) låter mig ta ännu ett litet steg mot ett jag som är friskare och starkare än jag någonsin varit. Jag vet det och tycker förstås att det är fantastiskt och otroligt motiverande, men har trots det svårt att se mig som någon som faktiskt klarar av fysiskt krävande saker. Jag vågar inte ens hänga på under löpningskvällarna som anordnas precis där jag bor eftersom jag tror att jag inte är tillräckligt tränad (trots att de sägs vara för löpare på "alla nivåer").
 
Men detta är ju fjantigt. Jag kan ju inte gå runt och tro att jag inte klarar av saker jag vill göra, när jag med stor sannolikhet (vilket jag kan konstatera om jag bara kliver ut ur mig själv för en liten stund) faktiskt skulle klara av det. Och det är ju inte rimligt att denna tävlingsmänniska som gillar utmaningar, struntar i att just utmana sig över huvud taget i rädsla för att ställas inför en allt för stor utmaning.
 
Så jag insåg att tvåtusennitton inte var särskilt rimligt. Bara fjantigt. Och taskigt mot mig själv att tro att jag skulle behöva så mycket tid för att träna inför det. 
 
Så jag satte ett nytt mål:
GÖTEBORGSVARVET 2018

Ordbehov

•          •           •
 
Jag kommer på mig själv med att sakna ord. Vet att det är så ibland. Att det går i vågor. Men det gör det inte mindre tråkigt. Det är nästan så att jag sörjer det. Det är som om en stor bit av mitt liv helt plötsligt bara inte finns där. Och även om det förstås inte är så, så känns det som om mitt liv saknar djup när jag inte får ner det i skrift.
 
 
Jag hade en strategi. Ett dokument som jag döpt till "Det som far ur mitt sinne". Där lät jag allt hamna, utan krav på att det skulle bli något eller att det skulle hänga ihop, och helt utan tanke på vem som skulle kunna få läsa det. Och allt hamnade verkligen där. Alla möjliga texter. Dikter. Noveller. Brev som jag aldrig skulle kunna skicka. Inklusiver alla möjliga tankar och känslor. En del blev senare blogginlägg, andra dikter, och en stor del har jag behållit för mig själv.
 
Men nu insåg jag att det senaste jag skrev där skrevs den 28e maj. Det är ganska längesedan. Det är inte som att jag inte skrivit något alls sen dess, det har jag, men att jag inte skrivit något just där är ett så tydligt tecken på att jag inte varit helt transparent i mig själv. Gillar det inte.
 
Jag hoppas så att det är allt som krävs. En insikt om att jag vill och behöver få ur mig ord.
 

Höjden av skolglädje

•           •           •
 
 
Foto: Kristopher Roller 
 
Idag lämnade jag skolan klockan sju. Det var inte alls planerat, men så kan det gå när hela ens grupp - inklusive handledaren - tappar tiduppfattningen. Det var som om inget annat spelade roll. Allt kretsade kring femåringen med depression som vårt arbete fokuserar på. 
 
Innan dess hade vi dessutom fått information om praktiken som börjar till våren. Galet fantastiskt och galet läskigt. Men det blir så uppenbart. Allt känns så rätt. Jag är exakt där jag ska vara just precis nu. 
 
Så när jag lämnade skolan gjorde jag det med ett lyckorus i magen.  
 

Ibland går en bara runt och uppskattar det lilla

•          •          •
 
Lite då och då får jag en impuls att klicka in på justlittlethings.net och sedan tillbringa näst intill orimligt mycket tid skrollandes där. Det är helt enkelt underbart att påminna sig själv om alla de där små sakerna i livet som ger en små doser av glädjerus. Är så lätt att glömma bort det fina i dem.
 
Här är ett gäng små saker som nyligen gett mig glädjerus:
 
 
 
✳     Tänk vad livet är fint     ✳
 

Feberfrossa och björnbärssnår

•          •          •
 
Det här med att dra igång med en ny termin gick sådär. När feberfrossan slår an får man nämligen bara glömma att komma tillbaka till rutiner. Istället får man ligga nerbäddad, se på serier och äta glass - vilket visserligen inte är helt fel (om man inte är sjuk) men just nu är det inte direkt vad jag längtar efter. För under all orkeslöshet finns så himla mycket energi till att göra saker. Längtar på riktigt efter ett fullspäckat schema.
 
 
Det börjar dock gå mot rätt håll nu. Febern har gått ner och jag har till och med orkat ta mig ut på björnbärsjakt - vilket visserligen också gick sådär, men var åtminstone mysigt. Så kanske kanske drar allt igång på riktigt inom några dagar.

Monthly makers - Kläder

•          •          • 
 
Jag vill så himla gärna bli mer kreativ. Eller snarare främst få utlopp för min kreativitet i högre grad än jag får nu. Men konstigt nog är det väldigt svårt. Kanske för att det hela tiden finns så mycket annat att ta sig an att projekt allt som oftast åsidosätts. Jag, så är det nog. Men gillar det inte.
 
Som ett sätt att påminna mig om att göra något åt det här försöker jag ännu en gång hänga på Monthly Makers.  För er som inte hört talas om Monthly Makers tidigare är det en "kreativ utmaning" som tolv bloggare driver. Varje månad kommer en av bloggarna med ett tema som det är tänkt att man ska skapa något av. Och denna månaden var det Elsa som presenterade temat "kläder".
 
 
Mitt bidrag denna månaden blev minimalt: några broderade blad på min jeansjacka. Att jag dessutom gör ett inlägg om det så sent som två dagar innan deadline, symboliserar väldigt bra hur lite utrymme jag gör för min kreativitet (det ska tilläggas att jag till och med trodde att deadline redan var passerad, så blev possitivt överraskad när jag insåg att så inte var fallet). Men hur som helst tänker jag att några blad ändå är ett första steg. Någonting litet är bättre än inget helt enkelt. Och så får vi hoppas att jag har har lust att ta mig an ett något större projekt nästa månad.  

Inför tredje året

•          •          •
 
Ibland slår det mig att tiden går så fort. Jag vet, det inte direkt en ny tanke, men alltså på riktigt - gu vad tiden går fort! Det känns som att det var alldeles nyss som jag började psykologprogrammet, men så står jag nu här med en vecka kvar till jag ska påbörja år tre. Galet. När jag tänker på det blir det så uppenbart hur långt vi hunnit komma rent studiemässigt. Tio av nitton kurser är avklarade och åh vad mycket vi har lärt oss. Det kan vara lätt att glömma det i vardagslunken. Att vi faktiskt rör oss framåt. Allt närmare vår psykologexamen.
 
 
 
 
Foto: Sebastian Mantel 
 
 
Terminen som väntar lär bli en spännande en. Med kurserna "psykopatologi och psykosomatik" och "utredning och åtgärder avseende individen" känns det som att det börjar bli på riktigt. Nu har vi grunderna och ska fördjupa oss kring vad som händer och vad vi som psykologer kan göra när något går snett psykiskt. Ser så himla mycket fram emot det.
 
Men jag ska erkänna att det också känns lite läskigt. Att det blir mer på riktigt. När man pluggar mer teoretiska kurser kan man alltid gömma sig bakom en bok om det blir svårt. Riktigt så kommer det inte vara nu. Speciellt inte till våren när det är dags för praktik. Men det är förstås en bra grej. Jag vill inte vara en som gömmer mig när det blir svårt. Men lite läskigt är det ändå. 
 

En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Glöm inte att rotlöshet kan växa bort

 
•          •          •
 
 
Foto: Corinne Kutz
 
 
Titeln är en av de trehundrafyrtiotvå minidikterna jag har skrivit sen skrivarkursen i juni förra året. Av någon anledning har just den ekat i mig det senaste. 
 
Egentligen vet jag inte riktigt varför. Kanske för att jag helt enkelt skapat mig fler rötter. Fler källor som bygger upp mitt liv. En allt större trygghet. Något som ger en någorlunda stabilitet i en omskakande värld.
 
Men kanske också för att jag är i en period då jag letar nya öppningar. Nya utrymmen att leta in mig i. Slå rot även där. Och vem vet vad det kommer innebära. Mer än att jag blir allt mindre rotlös.
 

det är aldrig för tidigt att andas

•          •           •
 
Andas. Jag påminner mig själv om att jag måste stanna upp. Och andas. Inte för att det är alldeles för mycket som händer nu, eller alldeles för mycket som snurrar runt inom mig. Utan för att det alltid är viktigt.
 
Jag har dessutom haft några dagar som skavt. Inte rent dåliga, bara sådär diffust ohärliga som vissa dagar bara är. Sådär så att en mängd småsaker helt enkelt inte riktigt passar in. Allt känns, inte så jättemycket men ändå på något vis lite, fel. 
 
 
Mitt sätt att hantera det som skaver är just nu att simma. Åh så glad jag är över att jag hittat det. När jag inte vet hur jag ska ta mig an resten av en dag sätter jag mig bara på cykeln till badhuset och snart ligger jag där och tar simtag efter simtag. Ibland räcker det med en liten tur. Men ibland, när känslan av att dagen skaver inte vill försvinna, fortsätter jag en stund till. Det hjälper. På så många vis. 

Sommarrädslor

•          •          •
 
Ärligt talat. Sommaren gjorde mig rädd. Jag var så rädd för vad den skulle innebära. Vad händer när alla rutiner bryts upp och det helt plötsligt finns en himla massa tid? Det kan bli väldigt fantastiskt. Men också väldigt tungt. Speciellt med förra sommaren i ryggen var jag rädd att det främst skulle bli det senare. 
 
Men vet ni. Det känns stabilt. Till och med väldigt bra. Det känns som att det vinnande konceptet har varit att planera in så mycket det bara går. Kanske lite för mycket ibland. Men just nu känns en uttröttad Cecilia betydligt lättare att hantera än en som sveps in av sina demoner. 
 
 
Men samtidigt är det en månad kvar. En än så länge ganska oplanerad sådan, men som jag hoppas kunna fylla med lite allt möjligt. Väljer att tro att det kommer gå bra. Ja, det är klart det kommer gå bra.

På utflyktsvägen

•          •          •
 
Just i denna stund befinner jag mig i Norrköping. Är som adopterad av staden. Av människorna. Av allt vad Norrköping innebär. Aldrig hade jag kunnat ana att jag kunde vara så tacksam över så mycket i en stad. Speciellt inte en stad som jag för två år sedan inte hade någon som helst koppling till. Men sen träffade jag en Sandra som var första steget in i ett väldigt Norrköpingspräglat liv. 
 
Så nu befinner jag mig i en annan väns mammas lägenhet. Själv. Min vän Emelie jobbar nämligen och hennes mamma är bortrest. Så här sitter jag och gläds över allt vi redan hunnit göra under min vecka här. 
 
 
Veckan har väldigt mycket präglats av utflykter. Vi har inte minst plockat blåbär, besökt en ödekyrka och promenerat på självaste utflyktsvägen.
 
 
Och så har vi hängt vid sjöar förstås. Och på uteplatser. Och på en båt. Och i parker. Och med picknick i alla dess former (fast främst vattenmelon).
 
 
Och promenerat. Och suttit i Gubbens trädgård (sååå mysigt café!). Och ätit väldigt god brunch.
 
 
Men bland det bästa har förstås varit att bara få vara på samma plats ett tag. Ha så pass mycket tid att man kan prata tills orden tar slut. Överväldigas av sommarkänslor tillsammans. 

Så mycket att älska

•          •          •

 

Det finns så mycket att älska med sommaren. Solen. Ledigheten. Och inte minst långfrukostar. Men bland det bästa är nog ändå tiden för tankar som finns. Kan inte säga att jag alltid använder mig av den. Men ibland så. Och just nu är det ibland.

 

 

Jag tänker bland annat på hösten. Saker jag vill bevara. Saker jag vill förändra. Projekt jag vill ta mig an. Älskar hur sommaren öppnar upp för det. Öppnar upp för nystarter. Om man vill.


Att ta sig an en kokbok

•         •         •
 
Visst vore det kul att någon gång göra ALLT ur en kokbok? För ärligt talat, hur många böcker står inte fyllda med recept utan att användas. Har länge haft det i tankarna. Att det vore ett kul projekt. Också för att se till att testa saker som man tror att man inte gillar och förhoppningsvis förvånas några gånger.
 
Men så ska man ju välja kokbok till det där projektet också. Hmm. Inte lätt alltså. Har gått runt och velat, men nu har jag äntligen tagit ett beslut!  Till slut så landade det på boken "Från veganens skafferi".
 
 
Och recept-testandet började på topp! Jag och min vän Sandra provade det som såg allra mumsigast ut, nämligen en form av fröfalafel. Och åh åh åh så gott det var. Det bådar gott det här.

En vecka med Djurens Rätt

•          •          •
 
Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på. Men trots det fyllde jag i det där formuläret. En ansökan. För att kanske få hänga med på Djurens Rätts sommarturné. Och så blev det också.
 
Och nu när jag är hemkommen konstaterar jag att jag är så himla glad att jag tog det där spontana beslutet att anmäla mig. Det gav mig möjligheten att åka till Visby under Almedalsveckan. Det gav mig möjligheten att hänga med ett gäng härliga människor. Det gav mig möjligheten att prata djurrätt. Det gav mig möjlilgheten ett ha oändligt många givande samtal. Det gav mig möjligheten att lära mig saker. Det gav mig möjligheten att ha en fantastisk vecka.
 
 
Men det har också varit väldigt mycket blandade känslor. Inte minst på grund av det faktum att politiken ligger så himla långt efter när det gäller djurrättsliga frågor. Så många är fast i tanken om att vi måste bevara det svenska köttet, trots att djurskyddet i Sverige snarare halkar efter. Skräckbilderna gäller även här. Det är bara att kika in på djurfabriken så får man se hur det ser ut på majoriteten av alla "gårdar" i Sverige. 
 
Men jag väljer att tro att det kommer förändras. Inte minst alla barn vi träffat ger mig hopp för det. Att barn kommer fram och berättar hur de valt att bli vegetarianer eller till och med veganer får mig att tro att det kan bli bättre. Steg för steg. Förhoppningsvis.

Dyker ner under ytan

•          •          •
 
Om man var där kanske man inte kunde tro det, men när jag plaskade runt i Splits vatten tänkte jag på mer än de där otroligt giftiga sjöborrarna som skulle finnas i Kroatien. Bland annat tänkte jag på hur vattentokiga Cecilia verkade komma tillbaka. Att bada gjorde mig så lycklig. Och jag förundrades över hur kroppsångest hade gjort  att jag så många gånger, under så många år, struntat i att hoppa i baddräkten. 
 
Dessutom fick det mig att på riktigt längta efter att simma. Gjorde det så mycket när jag var yngre, men har inte haft en tanke på att jag skulle kunna göra det nu också. Men nu omfamnade jag den längtan och kollade upp alternativ i Göteborg. Och några dagar sedan räknade jag längder i Valhallbadet.
 
 
Jag blir så glad när jag får den typen av uppriktig vilja att göra någon form av fysisk aktivitet. Risken att jag hamnar i att göra det enbart för att förbränna kalorier blir så mycket mindre då. Det blir så mycket mer hållbart i längden, på så många sätt. 
 
Och jag hoppas att just detta är en vilja som håller i sig åtminstone under sommaren. För hur härligt vore det inte att få in en rutin av att simma under sommarlovet? Tänker satsa på det och hoppas på att det blir så.

Almedalen nästa

•         •          •
 
Almedalsveckan. Åh som jag har velat åka dit.
 
Och nu är det dags.
 
 
Men ser den här utflykten mest som ett litet smakprov på vad Almedalen har att erbjuda. Kommer nämligen volontärarbeta för Djurens Rätt, så kommer främst hänga i deras tält (kom gärna dit och säg hej om ni är där!) och inte kunna gå på så mycket annat. Men tror på att det kan vara en bra grej, Att känna in Almedalen lite innan man tar sig an det hela ordentligt. Väljer att tänka så i alla fall.
 

Lite sjukstuga

•          •          •
 
Det här med förkylningar som aldrig riktigt försvinner. Segt alltså. Det är så frustrerande hur allt blir så mycket mer omständigt. Till exempel att ta sig upp ur sängen innan klockan tolv. Inte för att jag sover så länge, nej nej det hade jag aldrig kunnat göra, men det är ju så fantastiskt att sitta i pyjamas och äta frukost tills man egentligen borde äta lunch. 
 
 
Troligtvis har jag gått och fått bihåleinflammation - vilket antagligen inte blev bättre av att jag gick och simmade häromdagen. Dumt. Men nu har jag åtminstone tid att se nya säsongen av Orange is the new black - vilken för övrigt är lite av en besvikelse. Ska absolut inte avslöja något för er som inte sett så långt som till säsong 5, men kan ändå berätta att det känns lite som ett bonusavsnitt som sträcker sig över en hel säsong. Dvs det är absolut inte dåligt (kan OITNB någonsin vara det?), men det är inte riktigt vad det brukade vara. Kanske blir det dessutom extra stor kontrast eftersom de senaste säsongerna har varit FANTASTISKA.
 
Hur som ska jag pallra mig upp och ut snart. Lite d-vitamin är ju aldrig fel. Dessutom ska jag se Miss Li på Liseberg ikväll. Det om något lär fungera som en hälsoboost! 
 

anledningarna till att fortsätta

•          •          •
 
Jag vet inte hur många gånger vänner har sagt "du borde få betalt för...". Det hade varit intressant att få en siffra på det, eftersom jag näst intill kan klassas som levande reklam. Det är vi väl alla visserligen. Det råkar bara vara så att jag väldigt lätt blir väldigt entusiastisk av väldigt mycket. Sponsrad av livet går jag runt och berättar om saker man absolut inte får missa. Så som den där nya appen. Kryddkombinationen. Huskuren. Jag tenderar att presentera det mesta som om det vore bland det bästa som hänt den här världen.
 
Så vad har detta med något att göra? Jo, jag har kommit på att detta är en väldigt bra anledning till att fortsätta med den här bloggen. Detta är ju en perfekt kanal för att dela med mig av allt som jag tycker är "SÅ himla bra", vilket förstås egentligen inte är något nytt, men jag på något vis ändå nyss insett. Det är som om jag inte riktigt låtit den där bubbligt utforskande och entusiastiska Cecilia komma fram här, trots att det egentligen vore helt naturligt. Jag tänker därför att jag framöver ska ha - både direkt och indirekt - ett lite större "tips-fokus". 
 
Något annat jag insett är hur bloggen fungerar som en ram för mitt kreativa liv. Något som både får mig att göra mer kreativt, men också strukturera upp det kreativa jag redan gör. Och med "kreativt" menar jag då allt från dikter, pyssel och foto, till matlagning, caférecensioner och utflykter. Det är som om jag tror att jag måste sluta med allt kreativt om jag slutar blogga, vilket förstås inte är fallet, men känslan är ändå att bloggandet är den sista pusselbiten som ger allt mening. 
 
Det som den senaste tiden varit problemet är att jag har varit mindre kreativ och även bloggat mindre - vilket som ni förstår blir en dålig spiral. Att jag är mindre kreativ gör att jag har mindre att blogga om, och bloggar jag mindre blir jag mindre kreativ. Jag vill därför ta och vända det nu och börja ägna mig mer åt - och dela med mig mer av - kreativt i mitt liv. 
 
 
Jag har insett att de här faktorerna nog är de största anledningarna till att jag vill fortsätta blogga, vilket till viss del är lite förvånande. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle komma fram till något lite "större" syfte, men ibland är det just det lilla som är det stora. Jag vill dock fortfarande även dela med mig av inlägg som känns "viktiga" i större bemärkelse, så som om psykisk ohälsa. Ämnen jag brinner för kommer alltid ha en plats, men just nu är det inte just det som är den största drivkraften till att jag vill fortsätta blogga.
 
Sist men inte minst skulle jag också vilja plocka in lite mer av min vardag i bloggen. Den senaste tiden har jag skrivit så lite om vardagen att det känns som att något väldigt speciellt ska ha hänt för att det ska vara relevant att ta upp. Riktigt så vill jag inte ha det. Men inte heller skriva om allt som händer i mitt liv. Bara öppna upp för att livet som psykologstudenten Cecilia ska få ta lite större plats. Också som ett sätt att se det fina i det lilla. Men även få ventilera lite mer om livet. 
 
Sammanfattningsvis finns det alltså massa anledningar till att jag vill fortsätta blogga (egentligen fler än de jag nu tagit upp). Känns bra att ha dem uppskrivna. Tror att det är en bra grej för att motivera och inspirera.

Tidigare inlägg


RSS 2.0