På utflyktsvägen

•          •          •
 
Just i denna stund befinner jag mig i Norrköping. Är som adopterad av staden. Av människorna. Av allt vad Norrköping innebär. Aldrig hade jag kunnat ana att jag kunde vara så tacksam över så mycket i en stad. Speciellt inte en stad som jag för två år sedan inte hade någon som helst koppling till. Men sen träffade jag en Sandra som var första steget in i ett väldigt Norrköpingspräglat liv. 
 
Så nu befinner jag mig i en annan väns mammas lägenhet. Själv. Min vän Emelie jobbar nämligen och hennes mamma är bortrest. Så här sitter jag och gläds över allt vi redan hunnit göra under min vecka här. 
 
 
Veckan har väldigt mycket präglats av utflykter. Vi har inte minst plockat blåbär, besökt en ödekyrka och promenerat på självaste utflyktsvägen.
 
 
Och så har vi hängt vid sjöar förstås. Och på uteplatser. Och på en båt. Och i parker. Och med picknick i alla dess former (fast främst vattenmelon).
 
 
Och promenerat. Och suttit i Gubbens trädgård (sååå mysigt café!). Och ätit väldigt god brunch.
 
 
Men bland det bästa har förstås varit att bara få vara på samma plats ett tag. Ha så pass mycket tid att man kan prata tills orden tar slut. Överväldigas av sommarkänslor tillsammans. 

Så mycket att älska

•          •          •

 

Det finns så mycket att älska med sommaren. Solen. Ledigheten. Och inte minst långfrukostar. Men bland det bästa är nog ändå tiden för tankar som finns. Kan inte säga att jag alltid använder mig av den. Men ibland så. Och just nu är det ibland.

 

 

Jag tänker bland annat på hösten. Saker jag vill bevara. Saker jag vill förändra. Projekt jag vill ta mig an. Älskar hur sommaren öppnar upp för det. Öppnar upp för nystarter. Om man vill.


Att ta sig an en kokbok

•         •         •
 
Visst vore det kul att någon gång göra ALLT ur en kokbok? För ärligt talat, hur många böcker står inte fyllda med recept utan att användas. Har länge haft det i tankarna. Att det vore ett kul projekt. Också för att se till att testa saker som man tror att man inte gillar och förhoppningsvis förvånas några gånger.
 
Men så ska man ju välja kokbok till det där projektet också. Hmm. Inte lätt alltså. Har gått runt och velat, men nu har jag äntligen tagit ett beslut!  Till slut så landade det på boken "Från veganens skafferi".
 
 
Och recept-testandet började på topp! Jag och min vän Sandra provade det som såg allra mumsigast ut, nämligen en form av fröfalafel. Och åh åh åh så gott det var. Det bådar gott det här.

En vecka med Djurens Rätt

•          •          •
 
Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på. Men trots det fyllde jag i det där formuläret. En ansökan. För att kanske få hänga med på Djurens Rätts sommarturné. Och så blev det också.
 
Och nu när jag är hemkommen konstaterar jag att jag är så himla glad att jag tog det där spontana beslutet att anmäla mig. Det gav mig möjligheten att åka till Visby under Almedalsveckan. Det gav mig möjligheten att hänga med ett gäng härliga människor. Det gav mig möjligheten att prata djurrätt. Det gav mig möjlilgheten ett ha oändligt många givande samtal. Det gav mig möjligheten att lära mig saker. Det gav mig möjligheten att ha en fantastisk vecka.
 
 
Men det har också varit väldigt mycket blandade känslor. Inte minst på grund av det faktum att politiken ligger så himla långt efter när det gäller djurrättsliga frågor. Så många är fast i tanken om att vi måste bevara det svenska köttet, trots att djurskyddet i Sverige snarare halkar efter. Skräckbilderna gäller även här. Det är bara att kika in på djurfabriken så får man se hur det ser ut på majoriteten av alla "gårdar" i Sverige. 
 
Men jag väljer att tro att det kommer förändras. Inte minst alla barn vi träffat ger mig hopp för det. Att barn kommer fram och berättar hur de valt att bli vegetarianer eller till och med veganer får mig att tro att det kan bli bättre. Steg för steg. Förhoppningsvis.

Dyker ner under ytan

•          •          •
 
Om man var där kanske man inte kunde tro det, men när jag plaskade runt i Splits vatten tänkte jag på mer än de där otroligt giftiga sjöborrarna som skulle finnas i Kroatien. Bland annat tänkte jag på hur vattentokiga Cecilia verkade komma tillbaka. Att bada gjorde mig så lycklig. Och jag förundrades över hur kroppsångest hade gjort  att jag så många gånger, under så många år, struntat i att hoppa i baddräkten. 
 
Dessutom fick det mig att på riktigt längta efter att simma. Gjorde det så mycket när jag var yngre, men har inte haft en tanke på att jag skulle kunna göra det nu också. Men nu omfamnade jag den längtan och kollade upp alternativ i Göteborg. Och några dagar sedan räknade jag längder i Valhallbadet.
 
 
Jag blir så glad när jag får den typen av uppriktig vilja att göra någon form av fysisk aktivitet. Risken att jag hamnar i att göra det enbart för att förbränna kalorier blir så mycket mindre då. Det blir så mycket mer hållbart i längden, på så många sätt. 
 
Och jag hoppas att just detta är en vilja som håller i sig åtminstone under sommaren. För hur härligt vore det inte att få in en rutin av att simma under sommarlovet? Tänker satsa på det och hoppas på att det blir så.

Almedalen nästa

•         •          •
 
Almedalsveckan. Åh som jag har velat åka dit.
 
Och nu är det dags.
 
 
Men ser den här utflykten mest som ett litet smakprov på vad Almedalen har att erbjuda. Kommer nämligen volontärarbeta för Djurens Rätt, så kommer främst hänga i deras tält (kom gärna dit och säg hej om ni är där!) och inte kunna gå på så mycket annat. Men tror på att det kan vara en bra grej, Att känna in Almedalen lite innan man tar sig an det hela ordentligt. Väljer att tänka så i alla fall.
 

Lite sjukstuga

•          •          •
 
Det här med förkylningar som aldrig riktigt försvinner. Segt alltså. Det är så frustrerande hur allt blir så mycket mer omständigt. Till exempel att ta sig upp ur sängen innan klockan tolv. Inte för att jag sover så länge, nej nej det hade jag aldrig kunnat göra, men det är ju så fantastiskt att sitta i pyjamas och äta frukost tills man egentligen borde äta lunch. 
 
 
Troligtvis har jag gått och fått bihåleinflammation - vilket antagligen inte blev bättre av att jag gick och simmade häromdagen. Dumt. Men nu har jag åtminstone tid att se nya säsongen av Orange is the new black - vilken för övrigt är lite av en besvikelse. Ska absolut inte avslöja något för er som inte sett så långt som till säsong 5, men kan ändå berätta att det känns lite som ett bonusavsnitt som sträcker sig över en hel säsong. Dvs det är absolut inte dåligt (kan OITNB någonsin vara det?), men det är inte riktigt vad det brukade vara. Kanske blir det dessutom extra stor kontrast eftersom de senaste säsongerna har varit FANTASTISKA.
 
Hur som ska jag pallra mig upp och ut snart. Lite d-vitamin är ju aldrig fel. Dessutom ska jag se Miss Li på Liseberg ikväll. Det om något lär fungera som en hälsoboost! 
 

anledningarna till att fortsätta

•          •          •
 
Jag vet inte hur många gånger vänner har sagt "du borde få betalt för...". Det hade varit intressant att få en siffra på det, eftersom jag näst intill kan klassas som levande reklam. Det är vi väl alla visserligen. Det råkar bara vara så att jag väldigt lätt blir väldigt entusiastisk av väldigt mycket. Sponsrad av livet går jag runt och berättar om saker man absolut inte får missa. Så som den där nya appen. Kryddkombinationen. Huskuren. Jag tenderar att presentera det mesta som om det vore bland det bästa som hänt den här världen.
 
Så vad har detta med något att göra? Jo, jag har kommit på att detta är en väldigt bra anledning till att fortsätta med den här bloggen. Detta är ju en perfekt kanal för att dela med mig av allt som jag tycker är "SÅ himla bra", vilket förstås egentligen inte är något nytt, men jag på något vis ändå nyss insett. Det är som om jag inte riktigt låtit den där bubbligt utforskande och entusiastiska Cecilia komma fram här, trots att det egentligen vore helt naturligt. Jag tänker därför att jag framöver ska ha - både direkt och indirekt - ett lite större "tips-fokus". 
 
Något annat jag insett är hur bloggen fungerar som en ram för mitt kreativa liv. Något som både får mig att göra mer kreativt, men också strukturera upp det kreativa jag redan gör. Och med "kreativt" menar jag då allt från dikter, pyssel och foto, till matlagning, caférecensioner och utflykter. Det är som om jag tror att jag måste sluta med allt kreativt om jag slutar blogga, vilket förstås inte är fallet, men känslan är ändå att bloggandet är den sista pusselbiten som ger allt mening. 
 
Det som den senaste tiden varit problemet är att jag har varit mindre kreativ och även bloggat mindre - vilket som ni förstår blir en dålig spiral. Att jag är mindre kreativ gör att jag har mindre att blogga om, och bloggar jag mindre blir jag mindre kreativ. Jag vill därför ta och vända det nu och börja ägna mig mer åt - och dela med mig mer av - kreativt i mitt liv. 
 
 
Jag har insett att de här faktorerna nog är de största anledningarna till att jag vill fortsätta blogga, vilket till viss del är lite förvånande. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle komma fram till något lite "större" syfte, men ibland är det just det lilla som är det stora. Jag vill dock fortfarande även dela med mig av inlägg som känns "viktiga" i större bemärkelse, så som om psykisk ohälsa. Ämnen jag brinner för kommer alltid ha en plats, men just nu är det inte just det som är den största drivkraften till att jag vill fortsätta blogga.
 
Sist men inte minst skulle jag också vilja plocka in lite mer av min vardag i bloggen. Den senaste tiden har jag skrivit så lite om vardagen att det känns som att något väldigt speciellt ska ha hänt för att det ska vara relevant att ta upp. Riktigt så vill jag inte ha det. Men inte heller skriva om allt som händer i mitt liv. Bara öppna upp för att livet som psykologstudenten Cecilia ska få ta lite större plats. Också som ett sätt att se det fina i det lilla. Men även få ventilera lite mer om livet. 
 
Sammanfattningsvis finns det alltså massa anledningar till att jag vill fortsätta blogga (egentligen fler än de jag nu tagit upp). Känns bra att ha dem uppskrivna. Tror att det är en bra grej för att motivera och inspirera.

Split nästa

•          •          •

Just precis nu ligger jag i en tom lägenhet i Zagreb. De andra har begett sig ut på sushijakt medan jag fokuserade på att ta hand om mig. Under natten dök nämligen halsont upp och under dagen även febern. Himla typiskt. Och det hjälpte väl inte direkt att vi vaknade kl 04.00 idag för att ta oss just hit till Zagreb från Budapest. 

 
Men det är okej, för Zagreb är ändå lite av en parentes. Egentligen stannar vi mest här för att inte behöva åka hela vägen till Split på en dag (eftersom det skulle ta ca 12 timmar), så det är ändå okej att jag idag inte riktigt kunnat njuta av vad staden har att erbjuda. 
 
Så, imorgon beger vi oss alltså till Split - slutdestinationen på vår resa. Ska bli så skönt! Även utan förkylning är vi alla slitna efter att ha tagit oss an Berlin, Prag och Budapest, så vi behöver lite klassisk solsemester. Men i väntan på det kommer här lite bilder på vad vi har hunnit se hittills.
 
 

I behov av nya anledningar

•          •         •

 

Varför bloggar man? Varför bloggar JAG? 

 
Jag skulle kunna komma med svar på det nu. Jag skulle kunna rabbla anledning efter anledning till varför jag började med den här bloggen och varför jag fortsatt. Men jag kommer inte det. Jag kommer inte det eftersom jag anar att anledningarna förändrats. De anledningarna som tidigare hållit igång den här bloggen tycks inte längre fungera. 
 
Det handlar inte om att jag vill sluta blogga. Det vet jag. Jag vet bara inte varför jag vill fortsätta. Och det är ett problem. Det gör att jag inte hittar motivationen. Det gör att de inlägg jag producerar inte betyder så mycket för mig. Jag gör dem bara. Och det är ett problem. För även om jag verkligen uppskattar er som läser och gärna gör inlägg för er, måste ändå grunden vara att jag gör det för min egen skull. Något annat är inte hållbart. Varken för mig, för bloggen, eller för er.
 
Foto: Logan Stephens
 
Så med detta vill jag säga att jag tar med mig en uppgift på tågluffen. Uppgiften att ta reda på vad den här bloggen ska vara framöver. Som ni förstår blir det en naturlig paus, inte minst då brist på tid och internet lär göra det svårt att blogga, men ska ändå försöka komma med lite reseuppdateringar under tidens gång. 
 
Detta är planen. Hoppas så att den ska vara lyckosam, så att jag den 22a juni (när vi är på svensk mark igen) kommer känna mig redo och sugen på att ta nya tag här.

Två år och lite mer psykolog

•          •          •
 
Det har gått två år nu. Två år. På riktigt. Har så himla svårt att förstå att jag faktiskt bott i den här staden så pass länge och om möjligt ännu svårare att förstå att jag gått lika länge på psykologprogrammet. Det känns så konstigt, samtidigt som det känns så himla rimligt, för åh vad mycket som har hänt.
 
Om vi ska fokusera på utbildningen har vi kommit till en otroligt spännande hållplats. Vi är nu klara med "the basics" om människan - dvs vi har lärt oss en massa om utveckling, biologi, kognition, socialpsykologi, personlighet och mycket mer - och är nu redo att ta oss in i det patologiska. Ser så mycket fram emot det! Och dessutom, nästa år, då väntar praktiken! 
 
 
Ahhh, det är så mycket utbildningsfokuserat jag ser fram emot att sommaren inte blir lika upphöjd som normalt. Tycker förstås det är härligt med sommar, men det känns inte riktigt som höjdpunkten på året. Kanske låter det märkligt, men är väl antagligen ett tecken på att jag hittat en vardag jag trivs bra med.

sommartecken

☀         ☀        ☀
 

Ett efter ett så tågar de in. Sommartecknen. Sommarkläder. Glass i mängder. Men inte minst också loppisar. Idag specifikt var det premiär för bakluckeloppisen i Slottsskogen. Fyndade så otroligt mycket. Tror verkligen att det kommer bli en återkommande helgsyssla i sommar. Och som om det inte var nog med det är det Majornas megaloppis imorgon. Åh åh åh. 

Några timmar asien

•        •        •
 
Visste ni att risvinäger är en hel vetenskap? Åtminstone kändes det som det när jag stod inne på Saigon (en av Göteborgs största asiatiska affärer) och stirrade på flaskorna. Ljus, mörk, dyr, billig. Vad ska man gå på? Är det stor skillnad? I rädsla för att välja fel blev det att jag inte köpte någon alls. Tänkte att ICA säkert bara hade en sort och att det säkert är just den jag behöver. 
 
Med hem från Saigon följde dock sesamolja. HUR har jag inte kunnat testa det förut? Tror det kommer revolutionera min matvärld! 
 
 
 
Hur som helst. Anledningen till risvinägern och sesamoljan var att jag fick för mig att ägna tre och en halv timme åt att göra dumplings (obs det är helt klart möjligt att göra det betydligt snabbare om man inte väljer att gå in i en känsla av att ha all tid i världen). Det var helt klart en kul onsdagssyssla och gick jättebra ända tills de skulle ångkokas. Sisådär sjuttioåtta procent fastnade nämligen i ånginsatsen och fick därmed icke-hela bottnar. Hmm.. Om någon har något tips för hur man undviker det, tar jag gärna emot det.

Och så var ännu en termin nästan förbi

•         •          •
 
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något vis har den här terminen nästan passerat. Att jag idag fick reda på att jag precis klarat terminens sista tenta, att vi lämnade in vår slutliga version av vårt grupparbete och att jag nu bara har ett fördjupningsarbete kvar, gjorde det extra tydligt. Det är nästan sommar nu. Sommarlov.
 
 
Ska dock plugga en del i sommar, så helt "ledig" blir jag inte. Men faktum är att det känns väldigt skönt. Under sommaren uppstår nämligen alltid en tomhet hos mig, helt enkelt på grund av att det inte är någon skola. Men det är som sagt löst nu. Exakt hur mycket jag ska plugga har jag inte bestämt mig för än. Ska åtminstone läsa en kurs i kreativt skrivande (vilket jag gjort förut via Uppsala universitet, men nu ska göra via Linnéuniversitetet), men kanske också en kurs i ungdomssociologi eftersom det vore så intressant. Men vi får se hur det blir. Kan vara så att jag missar en del viktiga moment på grund av tågluffen och då får det helt enkelt bli bara skrivande.

Ska göra allt för att aldrig mer missa ett år av ditt liv

♥          ♥          ♥
 
 
Igår fyllde min Emelie år. Min fantastiska Emelie har nu skuttat runt på denna jord i hela tjugotvå år. Jag har så himla svårt att förstå det. Kanske främst eftersom det är år som jag inte varit med på. Hur kan det vara möjligt? Hur har jag kunnat leva utan henne? Antagligen för att man inte kan sakna något man aldrig haft. 
 
Men nu när jag har henne i mitt liv tänker jag aldrig släppa taget. Tänker inte missa ett till år av hennes liv. Tänker fira alla hennes födelsedagar så mycket jag bara kan. Tänker fira att hon finns. 
 
 
 
 
Och den första födelsedagen jag fick vara med på blev en stor dag av överraskningar. Paket, pyntad lägenhet, kanotutflykt, picknick, mer mat, körmusik och mängder med kramar. Till exempel. Hade velat göra tusen saker till, men inte ens födelsedagar kan vara längre än en vanlig dag. Så vi fick nöja oss där. Och det gjorde vi verkligen.
 

Sommar på låtsas

☀          ☀          ☀
 
 
Jag ser den som en låtsassommar. Värmeböljan. Människor går runt och låtsas att det är juli. Med solglasögon. Bleka bara ben. Konsumerar mängder av glass. Och jag är helt för det. Så jag hänger på. Går med marinblå klänning och bara ben för att byta sticklingar. Äter otroligt god glass med min mentorsungdom. Suger åt mig allt vad solen är. Det är som om jag suger åt mig av den extra mycket just eftersom den känns på låtsas. Vi har fått en dos sommar som vi inte borde ha fått riktigt än. Tackar och tar emot, men slänger iväg en tanke till den globala uppvärmningen. Himla dumt ändå att det antagligen är din förtjänst det här. 

Snart på ett tåg någonstans

•          •          •
 
Foto: Ezra Jeffrey 
 

Det var så länge som jag trodde att det inte skulle bli av. Att det bara var ett exempel på en sådan grej som man pratade om men aldrig gjorde något av. Åtminstone inte så snart. Men ibland har man fel. Ibland blir det något av drömmar. Därför kan jag nu meddela att jag i sommar kommer åka iväg på tågluff. 


Valborg

•          •          •

 

 
Skapar mig nya hemmaplanstraditioner genom att se på majbrasa ett stenkast från min lägenhet. Himla bra grej alltså att bo nära en så pass fin plats som Härlanda Tjärn. Och att bo granne med ett naturreservat. Är otroligt glad över att det råkade vara här jag hamnade. 

Äntligen lite mer hemma

•          •          •
 
Tre månader. Tänk att jag har bott här i tre månader nu. Det är galet. Och galet är att jag fortfarande inte har fotat min lägenhet ordentligt. Det har mest inte blivit av, vilket jag skyller dels på att solen har gått ner alldeles för tidigt och dels på att jag inte känt att jag bott in mig ordentligt. MEN det kan jag inte skylla på längre, så nu ska jag ta tag i det.
 
 
Något jag redan "tagit tag i" är dock att bjuda in folk till inflyttsmys, vilket det imorn är dags för. Ser fram emot det så himla himla mycket. Det är så otroligt underbart att kunna placera så många människor jag tycker om under samma tak. Under mitt tak denna gången. Så fantastiskt. 

Leva för mycket i nuet

✴          ✴          ✴
 
Okej, det här går verkligen emot varenda självhjälpsbok i bokhyllan. Inte för att jag nödvändigtvis brukar hålla med dem. Men gällande detta har jag nog det. Fram tills nu. För jag tror att jag lever lite för mycket i nuet.
 
Eller okej, egentligen handlar det om att jag lever för lite i framtiden. För lite i förhållande till mig själv. För jag är en drömmare. Jag drömmer om saker som komma skall. Brinner för saker jag gör, för att kunna uppnå något. Vill alltid ha projekt igång. Alltid ha mål att sträva mot. 
 
Men just nu saknar jag allt det där. För genom att fokusera så mycket på nuet (som visserligen är fantastiskt) har jag tappat den brinnande känslan. Vilket får nuet att kännas som något kortsiktigt. Något som inte leder till något större på sikt.
 
 
Jag vill poängtera att den här känslan inte är det minsta logisk. Min vardag är inte kortsiktig. Jag läser ju inte minst till psykolog, vilket är det tydligaste exemplet på något jag gör för att utvecklas och kunna uppnå saker och ting både inom en relativt snar framtid, och en långt bort. Men jag känner ändå att jag tappat fotfästet lite. Vet inte vart jag är på väg. Vet inte varför.
 
Så jag tror att jag ska vända mig till pappret och pennan. Som vanligt. För att luska ut lite kring det där. Påminna mig om vad det egentligen jag vill här i livet.

Tidigare inlägg


RSS 2.0